Elevernas syn på pressetiska övertramp – hela listan

Torsdag kväll (5/11) redovisade Fredrik Nejman och Mikael Bergling resultaten av en omröstning bland 130 elever på Poppius olika journalistutbildningar. Tolv exempel på pressetiskt omdiskuterade publiceringar rangordnades av eleverna med tre poäng till den i deras ögon värsta, två poäng till den näst värsta och ett poäng till den tredje värsta. Exemplen var hämtade ur materialet till en färsk bok om Allmänhetens pressombudsman (som skrivits av Fredrik Nejman, Mikael Bergling och undertecknad).

Branschtidningar som Resumé, Journalisten och Medievärlden har återgivit vilka publiceringar eleverna ogillade mest, men inte hela listan. Här följer den:

1. Expressens förstasida ”Döda, saknade, räddade” efter Estonias förlisning; 201 poäng

2. Arbetets publicering av namn och bild av en misstänkt 33-årig Palme-mördare; 163 poäng

3. Aftonbladets publicering av nazisthot mot Alexandra Pascalidou; 138 poäng

4. Harry Schein som förnekande sexturist på Expressens löpsedel; 76 poäng

5. Aftonbladets klassiska ”Greve sköt neger med jaktgevär”: 64 poäng

6. Expressens felaktiga påstående att Persbrandt lagts in akut på alkoholklinik; 31 poäng

7. Thorbjörn Fälldin utmålades som knarkare i Aftonbladet-satir: 29 poäng

8. Yrsa Stenius kallades ‘intellektuellt fnask’ m m i recension i Gefle Dagblad; 26 poäng

9. TT påstod att Pelle Svensson förfalskat brev från ‘bombmannen’; 25 poäng

10. Hänt Extra påstod att paret Efva A och Eva D väntade barn; 11 poäng

11. Se & Hör visade fejkade baddräktsbilder av kronprinsessan Victoria; 10 poäng

12. Östgöta Correspondenten publicerade en ljudfil på nätet där en omskriven person hotar tidningens reporter; 4 poäng.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som bloggat om sitt besök på Poppius, fick recensera listan. Han ansåg att de värsta övertrampen är de som består i att producera falska nyheter, exempelvis bilder av Victoria och rykten om graviditet, och han var förvånad över att studenterna rankade dessa övertramp så lågt.

Misstagen som Expressen begått, exempelvis angående Persbrandt och Estonia, såg han inte som fejk utan som problem i produktionsprocessen som redaktionen sedermera lärt sig av. Uppsåtet måste räknas in när man diskuterar kontroversiella publiceringar. Och hans linje är att Expressens uppsåt är gott.

Svårt mäta den goda journalist(et)iken

Sedan mitt tidigare inlägg kring kvalitet, oberoende och ansvar i medicinjournalistiken har diskussionen tagit bra fart. Med moderatorns goda minne publicerar jag därför denna min senaste kommentar som ett nytt inlägg och hoppas att intresserade hittar tillbaks till tidigare diskussionsinlägg.

Alltså: Håller helt med TK om att andra gruppers kvalitetskrav på journalistiken är vitaliserande för diskussionen och demokratin. Internets revolutionerande potential för mediekritik har vi väl bara sett början på. Men när granskningen som i Media Doctors fall resulterar i vetenskapliga publikationer , framstår de lätt som ett objektivt sätt att kort och gott betygsätta  den medicinska journalistiken. En förment sanning utan diskussion om relevansen. Att granskningen byggde på subjektivt formulerade kriterier faller bort, när statistikens p-värden förföriskt blinkar ”signifikans”! Men vad var det man mätte egentligen?

AL:s kommentar om en mänsklig etik får mig att tänka på Susanne Wigorts Yngvessons avhandling om ”den moraliska journalisten”, att uppmuntra journalister att hålla sina egna existientella och etiska principer levande i yrket snarare än försöka följa en journalistetik som bygger på rigida riktlinjer som inte tar hänsyn till olika situationers komplexitet. Nu pratade jag om god journalistik, inte god etik, vilket delvis är en annan diskussion. Måste den goda journalistiken alltid vara etisk exempelvis (dolda mikrofoner, wallraffande, mm), eller föralldel den etiska vara god? Knappast. Troligen är de delmängder av varandra, dock inte synonyma.

Vem är läsaren TT?

Med tanke på hur välspritt TTs material blir är det förvånansvärt att journalistiken inte ser så bra ut som den borde. Den här gången sprider TT den härliga rubriken : ”Invandrare ska lära sig våra värden”. Vem tänker sig reportern är läsaren egentligen? Bara de som har ”våra värden”? Vilka är de ”invandrare” som det talas om? Snacka om att bidra till ett vi och dom-tänkande.

Artikeln är bland annat publicerad på Aftonbladet, Borås tidning, Västerbottens-kuriren.

Sydsvenskans chefredaktör svarar om plattformsagnosticismen

Kommentar till inlägget Vad gör en agnostiker på nätet, Sydsvenskan?

Jag kände till kritiken i Vanity Fair mot Sulzbergers formulering om plattformsagnosticism, men för mig betyder den egentligen bara att vi inte riktigt kan veta vilken plattform som är den optimala och att det är  meningslöst att söka efter ett absolut svar.

Det är en så att  säga evig fråga som ingen (inte ens Joakim  Jardenberg) kommer att ha ett slutgiltigt svar på. Datorn är ju ganska snart  (det vill säga om fem år) utkonkurrerad av mobil och tablets som bärare av internet och varje ny plattform ändrar förutsättningarna för mediespelet. Det kommer att komma andra.

I en sådan värld finns det inga svar på vilken plattform som är bäst. Den som är ortodox kommer onekligen att bli bra på just sin ortodoxi, men för dem kommer det att bli svårt att bli bra på nästa plattform som väntar runt hörnet.

Framför allt beror frågan om vilken plattform som är bäst, också på vem du frågar. På dagens (och framtidens) nischade marknad är svaren lika många som det finns användare.

DANIEL SANDSTRÖM

Chefredaktör Sydsvenskan

‘Massiv opinion’ kan fejkas i artikelkommentarer

”Näthatarna har många namn”, så lyder rubriken på en kommenterande artikel av Ola Larsmo i DN:s kulturdel den 4 november. Jag läste den med igenkänning och tillfredsställelse över att problemet nu uppmärksammas i en rikstidning. Själv skrev jag om främlingsfientligheten som ett publicistiskt problem i min krönika i Corren 14 april i år (även publicerad här på bloggen).

Utgångspunkten för Ola Larsmos artikel var en fråga som Mårten Blomkvist ställt den 30 oktober i DN, hur det kan komma sig att just svenska mediers kommentarfält fylls av så mycket uppumpad ilska. Ett av flera tänkbara svar kan sammanfattas med ordet ”netrage” – ”vid tangentbordet kan man ta ut sin ilska under ännu tryggare förhållanden än bakom ratten i sin egen plåtlåda.”

Men Ola Larsmo anar andra förklaringar: ”Så fort en artikel berör ämnet invandring eller flyktingar dunkar det in en drös kommentarer som tyder på att Sverigedemokraterna kommer at få 85 procent av rösterna i nästa val.”  Vad han anar är samma sak som jag skrev om, nämligen att en mycket liten grupp främlingsfientliga individer systematiskt använder tidningarnas webbsidor för att  fejka en massiv opinion. I Kanada har Ken Mc Vay dokumenterat metoden: ”Varje högerextremist höll sig med ett tiotal olika alias just för att ge intryck av att man utgjorde en månghövdad opinion.”

Om detta fenomen har också den svenska historikern Helene Lööw skrivit, vilket jag tog upp i min krönika:

”Läsarkontakter prioriteras högt på tidningarnas webbredaktioner –  antalet besök på webben är ju kvittot på att tidningen blir läst. Men nyhetssajterna länkar till externa bloggar och slussar då läsarna vidare till sajter som redaktionerna varken har någon kontroll över eller något publicistiskt ansvar för. De som framför allt drar nytta av detta är de främlingsfientliga grupperna, det menar historikern Helene Lööw: ’De är vana att arbeta  med alternativa metoder eftersom de har varit utestängda från mainstream-media och inte har några pengar. Det här kommer ju som manna från himlen för dem.’ ”

Detta är faktiskt en mindre uppmärksammad del av journalisters arbetsmiljö. Och framför allt ett föga uppmärksammat demokratiskt problem. Mitt eget förslag, som jag framfört i en annan krönika (i Länstidningen Södertälje, där jag regelbundet medarbetar) är att de som kommenterar på nätet ska gå ut med sina egna namn. För det fick jag inte oväntat utstå en störtsjö av nedvärderande (och anonyma) kommentarer.

Läs mer om detta problem i en faktafylld bok med titeln ”Quick Response”  (Institutet för mediestudier, Sim(o), i samarbete med Röda Korset). Den består av ett urval artiklar som publicerats på projektets hemsida av en liten redaktion, knuten till Röda Korset, som i tio års tid reagerat på fördomar och schabloner i mediernas rapportering om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Nu har jag också tipsat Ola Larsmo om den boken. Han mejlade omgående och tackade samtidigt som han sa att han satt vid tangentbordet med cykelhjälmen på. Varför det, undrade jag. Svar: ”…för all inkommande skit som kommer att flyga in under dagen…. ”

AMI LÖNNROTH

Vad gör en agnostiker på nätet, Sydsvenskan?

Ord är viktiga. Det anser de flesta publicister. Och det anser med all säkerhet även Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström, litteraturvetare som disputerat på Kjell Espmarks poesi.

På måndagkvällen diskuterade Daniel Sandström papperstidningens framtid med nätvisionärerna Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg. Det skedde på Malmö Högskola och debatten kunde följas på nätet.

Moderatorn Lars Mogensen är frekvent samtalsledare i P1:s Filosofiska rummet. Jag vet inte om det var sådana associationer som fick Daniel Sandström att komma ut som agnostiker. Han hänvisade till New York Times och bekände sig till samma lära; plattformsagnosticism.

Agnosticism kan ha flera betydelser, bland annat att man inte kan nå kunskap om tillvarons yttersta grunder. Vad menar Daniel Sandström med ordet i samband med förhållandet papperstidning-nätpublicering? Att Sydsvenskan inte kan veta vilken plattform som hör evigheten till?

Begreppet har kritiserats tidigare, bland annat när Arthur Sulzberger på New York Times använt det. Medieanalytikern Tom Rosenstiel menar exempelvis att NYT bör vara plattformsortodox i sina satsningar på nät respektive papper:

”Platform agnostic means that all the online companies are going to zoom past you, because they’re going to exploit that technology while you’re sitting there thinking, Well, we don’t care which platform we put it on. You need to exploit the technology of each platform. You need to be, in fact, not platform agnostic but platform orthodox.”

Kvalitet, oberoende och ansvar inom medicinjournalistiken

Inför en föreläsning på ett journalistseminarium om medicinjournalistik i Karlstad senare dennes vill jag försöka vända och vrida på begreppen kvalitet, ansvar och oberoende inom medicinjournalistiken.

Ta det här med kvaliteten. Orsaken till att jag vill försöka fördjupa mig i det är främst att det nu allt oftare definieras av parter utanför journalistiken, vad gäller medicinjournalistiken till exempel Media Doctor (som nu finns i flera länder), som definierat kvalitetetskriterier och därefter rankar nyhetsinslag med omdömen om mediernas prestanda. Även om några av kriterierna är bra, tycker jag att detta är principiellt problematiskt,  i synnerhet innan vi själva definierat begreppet (i vart fall tillnärmelsevis med sådan precision och nyansrikedom).

Nätverket för God Journalistik har säkert utvecklat dessa tankar. Fast kanske inte just för medicinjournalistiken…

Andra sätt att undersöka vad som anses som god medicinjournalistik är ju att titta på motiveringarna, när journalister får pris, utmärkelser, stipendier o s v liksom att höra vad journalisterna själva säger om detta och förstås, analysera deras produktion.

Ytterligare andra källor för att just förstå ”operationaliseringen” av begreppet kvalitet kan vara att analysera att-satser i journaliststadgar, etiska riktlinjer och liknande. Fast det är ju mera metanivån, mycket snack och lite verkstad, liksom. Talk is cheap, som amerikanen säger.

Alla idéer till ytterligare anspråkslös  undersökning av detta område mottas tacksamt.

Avtal om hederliga citat ingånget i Danmark

Lösnummertidningarna B.T. och Ekstrabladet har ingått ett avtal om att citera varandra på ett korrekt sätt, förtäljer danska Mediawatch. Nu ska det bli slut på seden att stjäla nyheter utan att ange källa.

”Vi ser aftalen som et udtryk for respekt for hinanden, men også som en beskyttelse af vores marked. Ekstra Bladet og B.T. graver hver dag et bjerg af egne nyheder op og vel at mærke af den slags, der giver masser af trafik. Den slags skal man behandle med respekt og ikke som et gratis tag-selv-bord. Derfor har vi lavet aftalerne om god citatskik,” säger B.T.s chefredaktör Peter Brüchmann till Mediawatch.

Avtalet innehåller tre huvudpunkter:

• Citera alltid källan.

• Citera historiens ursprung även i den fortsatta behandlingen av ämnet.

• Ta inte ”obegränsat” godbitarna ur andras intervjuer och historier.

I slutet av 1960-talet ingick Aftonbladet och Expressen ett avtal om att inte kritisera/punktera varandras toppnyheter. Skälet även den gången var en omsorg om den gemensamma marknaden och om förtroendet för kvällspressen.

Det svenska avtalet blev kortvarigt.

Transparens i medier

För en tid sedan deltog jag i konferensen Future of Journalism som hålls vartannat år i Cardiff. Här samlas både branschfolk och journalistikforskare under ett par välfyllda dagar. I år var en av sessionerna helt ägnat åt transparens i nyhetsmedier det vill säga hur medierna på olika sätt öppnar upp sin nyhetsproduktion för utomstående.

Transparens har inte varit särskilt hett vare sig i forsknings- eller medievärlden men det finns vissa tecken på att det håller på att ändras.

Några exempel på detta är när DN får problem med tidsstämpeln i artiklar som handlar om Nobelpristagaren i litteratur och går ut och försöker förklara vad som har hänt för en mer eller mindre tvivlande läsekrets. Expressen publicerar kontinuerligt rättelser av nyheter som haft felaktigheter. Både Svd.se och DN.se har inbyggda funktionaliteter i sina artiklar som uppmanar användarna att kontrollera innehållet i artiklarna och höra av sig om de hittar felaktigheter.  På New York Times har man gjort det till vana att kommentera längst ner i nyhetsartiklarna vad som har ändrats.

Ovanstående exempel illustrerar transparens dels genom att bjuda in användarna i produktionen av nyheter och dels genom att berätta vad som gått fel och varför i den egna bearbetningen. Det börjar också dyka upp olika aktörer (exempelvis Media Standards Trust och Who Comments?) som både argumenterar för transparens av olika slag och tillhandahåller en teknologisk plattform för detta.

Transparens har precis kommit ur startblocken och det blir intressant att följa vilket genomslag det får i journalistiken framöver.

When the press fails – när medierna sviker

W Lance Bennett är höstens Bonnierfinansierade gästprofessor på JMK vid Stockholms universitet. På onsdagen höll han en allmän föreläsning med rubriken ’When the press fails’.

Bennett har en teori som går ut på att de dominerande breda nyhetsmedierna (åtminstone i USA) värderar nyheter i makttermer. När det finns olika åsikter inom regeringen eller kongressen, säg om skatter eller aborter, så kan medierna återge kritik mot regeringen och gräva fram mer underlag.

Men om ingen i maktens salonger vill framträda med opposition mot regeringens politik så dör kritiska granskningar i medierna snabbt bort; de placeras långt bak i tidningarna i stället för på förstasidan – om de alls publiceras.

Ett exempel är upptakten till kriget i Irak 2002-2003. Regeringen iscensatte (’a Hollywood production’ enligt Bennett) en kampanj som byggde på tro mer än på fakta. Den politiska oppositionen höll sig passiv och tyst – och medierna svek. FN:s skeptiska vapenkontrollörer räknades inte som tunga källor och regeringens propaganda förmedlades utan att ifrågasättas av medierna.

Bennett är konsekvent i sin kritik. På min fråga om han funnit perioder när medierna inte varit så beroende av maktens närhet svarade han att det bara gällt under två korta perioder: 1910-talets muckraking, som fick kraft av sociala reformrörelser, och 1970-talets efterdyningar av Watergate. Och Watergate blev möjligt enbart för att den hemliga källan Deep Throat satt så högt uppe maktpyramiden som FBI:s andreman.

W Lance Bennett har tillsammans med Regina Lawrence och Steven Livingston redovisat mätningar av mediernas rapportering om Irak i boken When the Press Fails: Political Power and the News Media from Iraq to Katrina, The University of Chicago Press, 2007.

Enligt författarna var bevakningen av orkanen Katrina undantaget som bekräftar regeln. Reportrarna var på hugget och ifrågasatte myndigheternas agerande. Orsaken enligt Bennett: PR-konsulterna togs på sängen, presidenten hade semester och presidentens ”hjärna” Karl Rove var inlagd på sjukhus…