PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius förordar en ny modell för PO-funktionens organisation och finansiering. I dag är pressombudsmannen och biträdande pressombudsmannen anställda av Pressens Samarbetsnämnds delegation för allmänhetens pressombudsman, medan PO:s juristhandläggare och assistenter  är anställda av TU, Tidningsutgivarna (i vars lokaler PO-organisationen är inrymd).

– Jag ska chefa, men har ingen makt över budgetfrågor, exempelvis om vi behöver ta ut mer övertid för att beta av ärendebalansen, berättade Yrsa Stenius vid ett kvällssamtal på Sim(o) i Stockholm i torsdags.

Yrsa Stenius tror inte på några omedelbara förändringar, men hoppas att PO-verksamheten på sikt kan omvandlas till en stiftelseform som inte är så nära knuten till TU som fallet är i dag. Detta vore önskvärt av såväl effektivitets som trovärdighetsskäl.

Pressens samarbetsnämnd beslöt vid sitt senaste sammanträde för en vecka sedan att tillsätta en utredning om för- och nackdelar med att utvidga PO:s och Pressens opinionsnämnds arbetsområde till att även omfatta radio och tv. I förlängningen av en sådan utredning förefaller det logiskt att även diskutera hur en eventuellt bredare funktion (Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd?) kan organiseras.

Vid kvällssamtalet utvecklade Yrsa Stenius den oro hon känner för att personskvaller om kändisar och kändisars anhöriga breder ut sig i medierna och anknöt till sin debattartikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan.

Yrsa Stenius ansåg dock inte namnpubliceringar i traditionella medier av misstänkta brottslingar fortsatt att öka som följd av att namnen finns lätt åtkomliga på internet.

– Jag har en känsla av att allt fler ansvariga utgivare fattar självständiga publiceringsbeslut och inte kryper bakom utvecklingen på nätet.

Att wallraffa kräver mer

– Jag tycker att det är positivt att så många i Sverige ”wallraffar”. När Günter Wallraff intervjuas i SvD beskriver han hur Sverige redan på 60-talet blev hans tillflyktsort, en plats där statsministern beundrade honom och han slapp försvara sina metoder. Som gymnasist på 80-talet läste jag hans industrireportage och berördes ganska djupt av vad man kan åstadkomma genom att skriva, och framför allt genom att att beskriva. Wallraffs språk är det som ger kraft och spänning, oavsett hur han funnit det han skriver om.

Men det är förstås för alltid så att det är metoden som förknippas med Wallraffs namn – att göra sig själv till en medspelare i verkligheten, och på så sätt få erfara saker som de flesta av oss aldrig skulle kunna få vara med om, höra saker sägas som aldrig ämnats för ett dokumenterande öra, se saker som vi helst vill inte ska existera. I takt med att kameror och bandspelare blivit mindre och lättare har också wallraffandet blivit det mest demokratiska av alla journalistiska metoder. Nu kan varje idiot som äger en mobiltelefon tekniskt dokumentera bild och ljud och så sprida insikter om mänskliga tilldragelser som inte var ämnade åt offentlighet. Nu har alltså också Günter Wallraff själv tagit till kameran och börjat wallraffa.

Men vänta nu! Det allra mesta som utförts under påstått wallraffande håller riktigt dålig kvalitet. Det kittlande i metoden har ursäktat ett berättande som lämnat mycket övrigt att önska, och som tycks ha gjort det omöjligt för redaktörer att släppa greppet om sensationsanspråken. Detta är faktiskt inte något som det minsta påminner om de bidrag till vårt samhälle som Günter Wallraff lämnat. Hans kombination av uthållig research genom att ägna lång tid åt spännande, farliga eller bara trista miljöer, för att sedan beskriva dem med ett förtätat men lågmält språk – det är vad som wallraffande borde handla om – inte att gömma en kamera i sin väska under någon förmiddag, sedan hårdredigera alltmedan redaktionskollegerna fundrar ut hur ordet avslöjande ska kunna utropas gällare än någonsin förut.

Därför vill jag slå ett slag för Günther Wallraff och hans metod, och påpeka att den innehåller kvaliteter som skämmer det allra mesta som sedan 40 år gjorts i namn av wallraffande.

Thomas (Expressen) Mattssons moral hissas – och sågas (uppdaterad)

För Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vidsynta resonemang för att motivera sina argument i moraliska frågor?  Eller använder han sig av maktmänniskans myndiga röst och tonläge för att förespråka det rimliga i en ståndpunkt?

Bedöm själv Thomas Mattssons svar i moraltestet hos Christer i P3. Jämför sedan med moralfilosofen Bengt Brüldes kommentarer i samma program.

Thomas Mattsson skriver själv på sin blogg om likheter mellan moraliska resonemang och pressetiska överväganden.

Fler medieprofiler som genomgått moraltestet finns samlade på Christers hemsida. Exempelvis Margret Atladottir på Nöjesguiden, Louise Bratt på Veckorevyn, Jan Helin på Aftonbladet, Isabella Löwengrip på bloggen Blondinbella, Alex Schulman på bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och Mats Svegfors på Sveriges Radio.

Synpunkter på kommande bok om nätnyheter?

Undertecknad skall under våren skriva en bok som behandlar hur nätjournalistiken har utvecklats i Sverige under de senaste sex åren. Boken ges ut av Sim(o) och beräknas finnas tillgänglig i höst.  Syftet med boken är att skriva en välbehövlig svensk översikt över nätjournalistikens utveckling så här långt. Boken riktar sig främst till studenter inom medie- och kommunikationsvetenskap och journalistik men även till yrkesverksamma journalister och andra som är intresserade av medie- och samhällsfrågor.  Boken kommer att vara baserad på svensk och internationell forskning och ta sin utgångspunkt i vad som gör journalistik på nätet speciell och i vilken utsträckning detta har förverkligats. Inspirerad av konvergenskulturen i allmänhet och detta exempel i synnerhet efterlyser jag synpunkter och förslag på innehållet. Vad bör en bok som tar upp nätjournalistik behandla?

Här nedan finner du ett utkast till ett första kapitel som beskriver bokens upplägg, låt det vara en startpunkt för diskussionen.

Är det något som helt missats eller finns det rena galenskaper? Borde vissa saker lyftas fram mer eller tonas ner? Något som absolut inte skall bort? Andra synpunkter?

Kapitel 1 Om boken och dess upplägg

Boken Nätnyheter – från sluten produkt till öppen process handlar om hur den svenska nätjournalistiken förändras från att vara ”tidningar på nätet” till att aktivt omfamna alla nätjournalistikens möjligheter vilket får långtgående konsekvenser för såväl den journalistiska etiken, yrkesrollen som journalistikens funktion i samhället. Boken är därmed också en historieskrivning över hur svenska nyhetssajter successivt skiftat hållning och börjar ta till vara de möjligheter som den digitala teknologin erbjuder.

Den förändring nätjournalistiken genomgår kan bäst beskrivas som en förändring från att producera nyheter i en sluten process där en färdig nyhet nått mottagarna till ett arbetssätt som mer och mer blir en öppnare process. Traditionellt sett har nyheter kommit ur mer eller mindre slutna nyhetsrum där journalister arbetat med stoff i avskildhet utan större direkt insyn eller påverkan från omvärlden. Olika medier har haft olika berättartekniker (ljud, text, bild, rörlig bild) och det har varit tydligt var någonstans ett medium har börjat och slutat. Med andra ord har nyheterna på olika sätt varit slutna och presenterats som färdiga produkter. På nätet är situationen annorlunda. Olika faktorer bidrar här till att göra nyheter till mer av en öppen process, det gäller både hur nyheter faktiskt ser ut på nätet men också vilka ideal som är, åtminstone retoriskt, kopplade till nyhetsjournalistiken.

Ett illustrerande exempel på produktionen av nätnyheter både blir mer öppen och en pågående process är att användarna och användargenererat innehåll blir allt mer integrerade delar av nätnyheter. Därmed är inte nyhetsproduktionen längre begränsad till professionella journalister, även om dessa givetvis har en högst påtaglig närvaro på nätet. På så sätt har det redaktionella arbetet bitvis öppnats upp för medieexterna aktörer. Användarnas bidrag till nyhetsjournalistiken medverkar också till att nätnyheter istället för att presenteras som färdiga produkter är ständigt pågående processer. Initialt kan en nyhet bestå av ett par meningar och en efterlysning av material från läsare. Vartefter tiden går och användarna börjar bidra med texter, bilder och åsikter växer nyheten i omfång. Den blir därmed en realtidprocess där såväl professionella som ickeprofessionella innehållsproducenter är inblandade.

Bokens disposition

Bokens första del går igenom nätjournalistikens byggstenar – vad som är kännetecknar ”nät” respektive ”journalistik”. Här behandlas med andra ord några av den digitala teknologins särdrag och vilka möjliga konsekvenser detta kan få för den journalistik som bedrivs inom ramen för digitala medier. Här finns en genomgång av det som forskningen vanligtvis identifierar som nätnyheters karaktärsdrag; hyperlänkar och multimedia, interaktivitet och den kontinuerliga publiceringen. Bokens första del innehåller också en genomgång av det sanningsideal som traditionellt har präglat journalistiken och dess uppgift i samhället – att informera medborgare för att de skall kunna ta självständiga beslut.

Bokens andra del består av tre kapitel som alla granskar hur respektive karaktärsdrag de facto har utvecklats på nyhetssajterna över tid.

I denna del illustreras dels hur nyhetssajterna förverkligar användandet av multimedia, dels hur sajterna på olika sätt länkas ihop med andra delar av Internet. En konsekvens av detta innebär att gränser mellan tidigare separerade enheter suddas ut eller blir otydligare – olika fenomen konvergerar. I fallet med multimedia blir således gränsen mellan de traditionella nyhetsmedierna ”tidning” och ”tv” diffusa. Genom länkar kan nyhetssajterna associera till material som publiceras på ett ställe och gränsen mellan var ett nyhetsmedium slutar och ett annat börjar suddas ut.

I bokens andra del diskuteras hur användarna har påverkat mediernas roll och deras effekt på journalistiken. Här beskrivs hur användarnas roll har förändrats från att vara passiva konsumenter till att bli aktiva producenter som deltar i flera centrala journalistiska processer. I detta sammanhang tas också användarnas klickande på nyheter upp och hur sajternas fullständiga koll på trafikströmmar påverkar nyhetsvärderingen.

Bokens andra del tar även upp den kontinuerliga publiceringen och illustrerar att nätnyheter är en pågående process snarare än en färdig produkt. Denna aspekt av nätjournalistiken diskuteras dels utifrån internationell forskning om tänkbara kvalitetsbrister, dels utifrån nätjournalisters och användares syn på denna publiceringsform.

Bokens tredje och avslutande avsnitt handlar om vilka konsekvenser realiseringen av den digitala potentialen får för nätjournalistiken. Här diskuteras hur dessa faktorer tillsammans bidrar till att skapa en nyhetsjournalistik som bäst kan förstås som en i flera bemärkelser elastisk process snarare än en sluten produkt. Innehållet i denna journalistik är oförutsägbar och föränderlig, den kan länkas hit, dit och tillbaks igen, ibland tar den hjälp av utomstående, man vet aldrig i vilken form (ljud, grafik, text etc.) berättelsen kommer att presenteras. I denna del av boken besvaras också i viss utsträckning den kritik som brukar riktas mot att nätjournalistiken inte är vare sig särskilt ny eller speciell.

Här diskuteras vilken innebörd den elastiska journalistiken har för sedvanliga ideal och roller. Under flera år har det dividerats om den traditionella objektiviteten hotas eller kompletteras av en ny norm – transparens. Här görs en genomgång av begreppet transparens och visar även att vardagsjournalistiken till dags dato är långt ifrån att tillämpa transparens systematiskt. Här diskuteras också huruvida och i vilken utsträckning den journalistiska professionen är hotad i dagsläget. I detta sammanhang förs en diskussion om presumtiva konsekvenser för nätjournalistikens funktion som demokratiskt verktyg – att informera medborgare så att de kan ta självständiga beslut.

Boken avslutas med kapitel 8 där den framtida utvecklingen inom området prognostiseras. Här finns även förslag på hur svensk journalistik- och medie- och kommunikationsforskning kan gå vidare och bidra med kunskap till ett fenomen som berör miljoner svenskar varje dag men där forskningen i princip varit frånvarande.

Boken bygger dels på en omfattande litteraturgenomgång av ledande internationell och svensk medieforskning, dels på författarens egna omfattande longitudinella empiriska studier av nätnyheters innehåll insamlande från 2005 till 2010. Materialet har samlats in under en vecka varje vår på Aftonbladet.se, Dn.se, Expressen.se och Svd.se och omfattar ungefär 5 300 nyheter. I underlaget finns även intervjuer med verksamma journalister i arbetsledande befattning på dessa sajter.

Slutligen, det finns många olika faktorer som påverkar hur nyheter producerar, när de produceras, av och för vilka de produceras, vilka nyheter som produceras och varför de produceras. Denna bok tar sin analytiska utgångspunkt i och avgränsar sig till att studera hur den tekniska potentialen har realiserats och hur detta påverkar nyhetsjournalistikens teori och praktik. Den läsare som är intresserad av ytterligare sociala, ekonomiska, kulturella och politiska förklaringsmodeller hänvisas till annan litteratur, en litteratur som dessutom nogsamt brukar undvika teknologi som vare sig beroende eller oberoende variabel (Manovich, 2001; Meyrowitz, 1985; Thompson, 1995). Att det är ett samspel mellan olika faktorer är självklart, vilket framgår i bokens beskrivning av den evolution som nätnyheter fortfarande genomgår. Vore det så enkelt att teknologin bestämde skulle det vara frågan om en redan inträffad revolution och om teknologin vore betydelselös skulle de förändringar vi ser idag inte ske.

Äntligen en databas om mediers ansvarighet

Den franske medieforskaren Claude-Jean Bertrand (1934-2007) myntade termen Media Accountability Systems, MAS, som på svenska kan översättas med medieetiska ansvarssystem.

Bertrand samlade mängder med exempel på olika slags system eller metoder som syftade till att höja nyhetsmediernas kvalitet genom utbildning, forskning, granskning och kritik med mera.

Han led av cancer och när han märkte att krafterna avtog önskade han att hans livsverk skulle fortsätta att växa och att vara tillgängligt för intresserade.

Det har tagit några år, men nu finns äntligen hans verk samlat i en databas som administreras av University of Missouri. Roger Fidler har stor del i att projektet förverkligats. Avsikten är att samlingen ska kunna uppdateras av alla som är intresserade av mediernas ansvarighet och som vill bidra.

För svenskt vidkommande kan nämnas att Claude-Jean Bertrand medverkade i Medieetik i Europa (SNS 2007) och i Media Accountability Today…and Tomorrow (Nordicom 2008).

Spermieproduktion på villovägar

Kan spermier tänka och planera, känna smärta och lycka? Eller snarare: är det OK att låtsas som om de kan det i namn av spännande vetenskapskommunikation? Därför att vi ”för första gången” får följa med på spermiernas ”fantastiska resa”,  ”one of nature’s most spectacular stories” ? Med Hajen-musik och andra bombastiska effekter och med medverkan av otaliga statister.

Nej och åter nej. Men hur kan då Kunskapskanalen visa ”Spermiernas Kamp”, en föregivet ”dokumentär” TV-produktion från brittiska Channel 4 ( i samarbete med Wellcome Trust)? Hallå, Erik Fichtelius, vd för UR!

Tittarkommentarerna på programmets nätsida är entusiastiska. Filmsajter, däribland en svensk, rekommenderar den 50 minuter långa filmen. Själv tycker jag att satsningen mest förtjänar att ihågkommas som ett avskräckande exempel på vetenskapskommunikation som populariserat sig ner i avgrunden.

Här framstår de intervjuade fortplantningsexperterna som kreationister i sitt implicita stöd för en intelligent design bakom spermier som kämpar, fruktar, gläds och sörjer.  I programmet, som handlar om fortplantning och befruktning, får levande män och kvinnor föreställa några av de 250 miljoner spermierna i ett ejakulat, som springande, klättrande, kravlande, simmande trotsar olika hinder och slutligen simmar uppför äggledaren för att befrukta ägget.

Vi får bevittna deras dödskamp på vägen, och den religiöst färgade lyckan (bländande ljussken, sakral hissmusik) hos det fåtal som når fram.  Channel 4 kompletterar på sin sajt med ett spel, där man själv får agera spermie (i och för sig kul), imponerande vetenskapliga bakgrundsartiklar, ytterligare program om ofruktsamhet m m. Ingen tvekan om att det är en stor och påkostad satsning, synd på så rara ärter.

Ämnet ofruktsamhet är angeläget, och fortplantningens fysiologi förstås fascinerande. Det är ju i själva verket så självklart spännande att klåfingriga vetenskapsjournalister och forskare borde hålla sina vildaste fantasier i schack och betacka sig för att offra sin integritet på populismens altare.

Snabbt på nätet gynnar långt i boken?

Brittiske mediespanaren Charlie Beckett, föreståndare för mötesplatsen POLIS vid London School of Economics, konstaterade vid ett seminarium i Stockholm i höstas att korta och snabba nyheter på nätet uppenbarligen föder ett intresse för riktigt långa journalistiska format.Både hos journalister och hos läsare-lyssnare-tittare-användare. Dokumentärerna blir allt fler och uppmärksammas allt mer, såväl i film- som i bokform.

Ett exempel damp ner i dag i form av ett pressmeddelande från Föreningen Grävande journalister. Till årets upplaga av tävlingen Guldspaden har hela tolv bidrag skickats in i bokklassen.

Totalt har juryn tagit emot 139 bidrag i nio olika klasser. Varje bidrag måste bland annat innehålla en utförlig beskrivning av vilka arbetsmetoder som använts. Vinnarna utses vid grävkonferensen i Stockholm 19-21 mars.

Är medieoro alltid av ondo?

Varannan distriktsläkare (52 procent) tycker inte att mediernas rapportering om sjukdomar, symtom, läkemedel, behandlingar och forskning påverkar deras kontakt och arbete med patienterna. Men var tredje (32 procent) tycker att rapporteringen försvårar, och var tionde (10 procent) att mediernas sjukdomsrapportering underlättar deras arbete, enligt en TNS SIFO-undersökning av 380 distriktsläkare oktober-december 2009.

Läkarna svarade online på frågor om vad olika medier betyder i deras arbete. De negativa läkarna hänvisade oftast till att mediernas rapportering ”oroar” patienterna. Två saker är anmärkningsvärda här: samstämmigheten i de negativa läkarnas formuleringar och ordval (”oro”) och synen på medierna.

Samstämmigheten först. De kan knappast ha påverkat varandra, men de är alla överens om att patienter just blir ”oroliga”, och att ”oroliga” patienter är av ondo. Visst, de kräver sannolikt mer tid (som många läkare inte har), eftersom läkaren måste motverka den (förmodat felaktiga) skrämmande information som patienterna fått via medierna. De kanske kräver nya läkemedel eller andra behandlingsmetoder, som de (men inte läkaren) hört talas om, eller har orealistiska förväntningar på dessa. Eller så är de tvärtom irrationellt rädda för omtalade biverkningar av den behandling som läkaren förordar.

Så till synen på medierna. Anna Bäsén, Expressens medicinreporter, intervjuades av Journalisten.se om resultaten och uttryckte som jag tycker förtjänstfullt synpunkten att läkarnas negativa syn på medier (i 32% av fallen, märk väl) var beklaglig och vittnade om en ålderdomlig syn på sin roll, på mediernas funktion och på värdet av pålästa och bemyndigade patienters engagemang i sin egen hälsa och hälsinformation.

Om detta kan man bara hålla med. Men frågorna kvarstår. Vad göra åt förtroendegapet mellan medicin och medier (enligt studien med undantag för fackpress som Läkartidningen)? Hur föra in läkarna i den moderna tidsåldern med välinformerade patienter? Hur få dem att omvärdera sin negativa syn på ”oro”? Hur få medierna att i föreliggande fall vara mer ansvarsfull i sin rapportering?

Det är upplagt både för  strategier för läkarna att ”hantera” den nya informationssituationen, som deras patienter redan lever med, och för forskning kring hur kommunikationen patient-läkare egentligen går till.  Hur spelar mediernas hälsoinformation in som en faktor i det samspelet i praktiken? Kan den möjligen oftare ses som en tillgång, även om den ”oroar”?

Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari

Nu kan vi meddela ett nytt datum för det uppskjutna samtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius.

Diskussionen om aktuella medieetiska frågor kommer att äga rum torsdagen 4 februari kl 18-19.30 i Sim(os) lokal i Gamla stan i Stockholm.

Adressen är Norra Bennickebrinken 2. Sim(o)  ligger snett emot restaurang Gyldene Freden, uppför backen mot biblioteket. Skicka ett mejl till info@mediestudier.se och anmäl dig.

Välkommen!

Quick Response fortsätter – i ny form

Medievärlden rapporterar i dag att Quick Response, granskaren av mediernas skildringar av invandring, integration och främlingsfientlighet, övergår från att vara en del av Röda Korset till att bli en fristående organisation.

Nya Quick Response kommer att drivas av Charlotte Signahl, förbundsordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund 2000-2003, Eva Maria Sköld och Arash Mokhtari. Arash Mokhtari, som tidigare varit projektledare för Quick Response på heltid, blev förra året pressekreterare på Röda Korset.

Sim(o) gav förra året ut en samling texter från Quick Response, ”Nyheter, makt, integration”.