Dags för nystart

Nu har det gått några veckor sedan jag började som föreståndare på Institutet för mediestudier. I samband med bildandet av Stiftelsen för mediestudier, som ska kanalisera bidragen till institutets verksamhet, så samlade jag ihop några tankar kring vad som är Institutets roll i mediegranskningen och vad mediegranskning betyder i dagens medieklimat. Jag sa ungefär så här till de församlade:

I dag görs ju mediegranskning av olika aktörer och i olika tempo.
Institutet för mediestudier har ofta använt liknelsen att vi är mediegranskningens medeldistansare.
Låt oss testa den liknelsen lite:
Det nyaste – som på många sätt förändrat journalisters roll under mitt yrkesliv – är alla aktörerna på sociala medier som gjort mediegranskning till en folksport. Där hittar vi längdhopparna. Deras synpunkter är inte alltid grundade i annat än åsikt och känsla – men där finns många röster, många synpunkter. Massmediernas monopol i offentligheten är brutet – och det har demokratiserat debatten.

Sedan har vi sprintrarna – mediejournalisterna, sådana som jag i mitt andra liv – vi jobbar med journalistikens ganska korta tidsspann men med allmänhetens uppdrag att hålla koll på mediemakten för ögonen.

Sedan finns maratonlöparna: forskarna. Grundligt, men långsamt. Arbetet tar den tid det tar för att bli bra i en vedertagen process.

Och däremellan då medeldistanslöparen i form av Institutet för mediestudier.
Vi ser det som att vi har allmänhetens uppdrag att med forskningens stöd men inte alltid i traditionellt forskartempo granska medier.
Vi har ju i dag fått förnyad grund från en rad stora samhällsintressen: idrottsrörelse, facken, företagen, kyrkan. Men, med avsikt: inte medieföretag.
För mig personligen känns det här som en bekväm roll: syftet sammanfaller så tydligt mellan den publicservicejournalistik jag gör halva veckan och den verksamhet jag nu ska driva i Institutet. Vi tar medborgarnas perspektiv och använder forskarnas metoder för att få kvalificerade svar. Vi både ställer egna frågor som forskning får besvara och väljer ut ur vårt perspektiv relevant forskning som vi populariserar och för ut.

Mediegranskningen i dag:
Förr var uppgiften för mediegranskare självklart att granska medierna som offentlighetens dominerande makthavare. Inom offentligheten hade medier, ur alla praktiska synpunkter, makten. I dag ser det annorlunda ut. Digitaliseringen ligger bakom, på två sätt: elektronisk publicering och sociala medier gör att andra kan ta plats i offentligheten, utan traditionella mediers medverkan. Och digitaliseringen har skakat grundvalarna för mediers ekonomi
Men det gör att den som vill värna om journalistikens mest grundläggande funktion i demokratin måste hålla ögonen både på hur medier sköter sig OCH på hur mediernas resurser utvecklas. Finns inga journalister kvar, på en ort, inom ett ämnesområde, är frågan om journalistisk kvalitet och mediers etiska ansvar överflödig.
Detta förändrar för mig hur mediegranskning ska bedrivas – och det påverkar hur vi i Institutet för Mediestudier ska prioritera framöver.
För tio år sedan hade jag förespråkat att hålla mycket resurser fria för granskning av mediers innehållsliga och etiska val. I dag är detta fortsatt viktigt men att följa hur mediers resurser till samhällsjournalistik utvecklas är kanske ännu viktigare. Någon måste följa hur medier tvingas dra sig tillbaka från områden (geografiska och innehållsliga) som man tidigare bevakat och bevaka om uttunnade resurser leder till omprioriteringar t ex från granskning till spegling, från fördjupat till ytligt.
Och om det ger mer slarv och mer oetiska genvägar till hårtslående historier.

Aktiviteter framöver:
Vi planerar ett Nyhetsbrev som för ut aktuell medieforskning till samhällsaktörer och mediebransch.
Vi fortsätter med skrifter och seminarier som identifierar problem i hur medier fungerar och sätter ljuset på dem – med forskningsstöd men ofta med journalistisk presentation.
Och så en Årsbok som med vår egen och andras forskning som stöd ska bli en årlig värdemätare av hur bra journalistiken fungerar. Här finns vita fläckar: vi vet nästan allt om vilka medier som konsumeras och vi vet hur mediernas ekonomi fungerar. Men vi vet mindre om innehållet, om resurserna och om resultatet. Det vill vi ta reda på. Grundfrågan är hela tiden: Hur bra fyller medier sin grundläggande samhällsuppgift – att vara den fjärde statsmakten som genomlyser de andra tre? (Eller om vi ska vara mer traditionellt svenska: den tredje som granskar de andra två?)

Lasse Truedson, föreståndare för Institutet för mediestudier

Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

En aspekt av samgåendet mellan Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad som inte har tagits upp i debatten såvitt jag kunnat se gäller den institutionaliserade självsaneringen, det så kallade pressetiska systemet.

Systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd har med tiden försvagats av dagspressens allmänna tillbakagång, huvudfinansiären Tidningsutgivarna har exempelvis tvingats krympa den egna kostymen rejält till följd av mer begränsade uppgifter och bantade resurser.

När jag började som chefredaktör för Pressens Tidning 1996 tror jag vi var mellan 40 och 50 anställda i Pressens Hus; vi huserade på nästan fyra våningsplan med de bredaste korridorer jag någonsin skådat. Nu är det färre än tio kvar, de fria ytorna ett minne blott och även PO/PON har tvingats minska antalet anställda.

Ett tungt slag mot grunden för det pressetiska systemet utdelades av Dagens Nyheter 2012. Då lämnade DN följt av Sydsvenskan och Dagens industri Tidningsutgivarna – och därmed även finansieringen av PO/PON.

Åtgärden kritiserades av åtskilliga redaktörer. TU startade en insamling bland sina medlemmar för att täcka upp det ekonomiska bortfallet. Aftonbladets Jan Helin skrev i en kolumn i den egna tidningen (17 februari 2013 ):

 

DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte. (…)

DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

 

Förhandlingar har förts om att avfällingarna skulle kunna vara med och bekosta det pressetiska systemet utan att vara medlemmar i TU, men någon lösning har inte träffats ännu så vitt jag vet.

Nu försvinner väl ännu en finansiär när HD blir en del av Sydsvenskan: systemet försvagas ytterligare. Fyra av de i dag sex största morgontidningarna i Sverige med mer än en halv miljon exemplar i sammanlagd upplaga kommer att stå utanför. De står för cirka 20 procent av den betalda dagspressens samlade utgivning.

Vilka signaler sänder denna utveckling till politikerna, som gång på gång hänvisat till självsaneringens styrka när skärpande lagstiftning förts på tal? Vad betyder den för läsarnas förtroende för pressens ansvarighet?

Jag hoppas att en av medienyheterna från Almedalen om några veckor är att de stora Bonnier-tidningarna på nytt bär sin del av kostnaden för det självsanerande systemet.

Forskarfråga: Vad ska en bok om journalistik ta upp?

   Medieforskarna Michael Karlsson (bilden) vid Karlstads universitet och Jesper Strömbäck vid Mittuniversitetet i Sundsvall planerar en antologi (på Studentlitteratur) om journalistik och vill gärna ha synpunkter på innehållet från mediebransch och medieanvändare.

Arbetsnamnet är ”Handbok i journalistikforskning” och syftet är ”att boken ska ge en heltäckande bild av vad forskningen visar när det gäller journalistiken, dess historia och profession, dess produktionsförutsättningar och genrer, och hur journalistiken påverkar och påverkas av samspelet med det omgivande samhället, publikerna, politiken, ekonomin och tekniken”.

Boken är tänkt att innehålla följande sektioner:

– Journalistiken och journalisterna

– Journalistiken och dess etiska och normativa grunder

– Journalistiken och hur dess innehåll formas

– Journalistiken och dess olika genrer

– Journalistiken och publiken

– Journalistiken och digitaliseringen

– Journalistiken och samhället

– Journalistiken och framtidens medielandskap

Jag har mejlat några frågor till Michael Karlsson om projektet:

• Varför vill ni göra denna bok?

– Det saknas en bok som försöker ta ett helhetsgrepp kring just journalistikforskningen. Ofta är journalistiken med som en del i böcker om medier och kommunikation men står aldrig i centrum. Nu kan vi inkludera fler områden och gå djupare inom dem.

• Varför just nu? Något särskilt skäl?

– Egentligen inte. Behovet har funnits länge men det är först nu som någon haft tid/ork att sjösätta det skulle jag tro. Responsen från våra kollegor har varit snabb och mycket god så det finns nog ett uppdämt behov av en bok av detta slag.

• Finns det någon internationell förebild?

– Internationellt så har det blivit allt vanligare med handböcker inom alla forskningsområden. I vårt specifika fall är vi inspirerade av ”The Handbook of Journalism Studies” (2009) av Thomas Hanitzsch och Karin Wahl-Jorgensen.

• Vilken/vilka är bokens målgrupp/grupper?

– Den primära målgruppen är studenter på journalistutbildningar men forskare, studenter inom andra områden, bransch och en intresserad allmänhet är sekundära målgrupper som kan ha nytta av boken.

• Du har nyligen medverkat i antologin ”På väg mot medievärlden 2020”, också på Studentlitteratur. Vilket förhållande har den nya boken till den existerande?

– En viss överlappning finns men här kan vi fördjupa oss på ett annat sätt i exempelvis; journalistiska genrer, automatiseringen inom journalistiken, journalistisk etik, normer och värderingar, relationer till källor, journalistutbildningar och den journalistiska professionen för att nämna några områden. ”På väg mot medievärlden 2020” handlar ganska lite om journalistik och mer om medier i en vidare bemärkelse.

• Var ska tyngdpunkten ligga? På svensk forskning (insatt i en internationell ram) eller på internationell forskning (med svenska fotnoter)?

– Tyngdpunkten ska ligga på de vedertagna och senaste forskningsresultaten och teorierna vilket innebär att ett internationellt anslag är nödvändigt. Sedan kan givetvis svenska exempel användas som illustrationer.

• Hur står sig svensk journalistikforskning i ett internationellt perspektiv?

– Den står sig bra. Under de senaste 5-10 åren har det skett en kraftig internationalisering av svensk medieforskning. På internationella konferenser och i tidskrifter finns nu för tiden en stark svensk representation.

• Du och Jesper Strömbäck har gått ut med ett upprop till hugade kapitelskribenter på landets universitet och högskolor. Vilken input vill ni ha i det här skedet från mediebransch och medieanvändare?

– Framförallt vilka frågor och områden som är viktiga att inkludera i en bok av det här slaget utifrån historiskt, samtids- och framtidsperspektiv.

Michael Karlsson är docent i medie- och kommunikationsvetenskap. Han har gett ut boken ”Nätnyheter” på Sim(o), 2010, sitter i Sim(o)s styrelse och kan kontaktas på sin mejladress:

michael.karlsson[at]kau.se

Jesper Strömbäck är professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Han har gett ut flera arbeten på Sim(o), senast ett kapitel i ”Räkna med nyheter”, 2013. Mejladress:

jesper.stromback[at]miun.se

KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Tidigare ärkebiskopen KG Hammar talade på Sim(o)s och Journalistförbundets seminarium på Pressklubben i Stockholm 11 november om moral och etik med etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson, Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson.

KG Hammar uppehöll sig vid journalistens relation till andra människor. Bejakas det som är främmande i den andre till ett möte mellan två individer, två jag, eller behandlas den andre som ett instrument för att förverkliga journalistens projekt, ett det?

Vid maktgranskning är den instrumentella ”detifieringen” legitim och ofta nödvändig, men den kan utföras på olika sätt.

I samtalet kom panelen in på olika typfall av möten, delvis utifrån Susanne Wigorts Yngvessons avhandling Den moraliske journalisten. Journalisten möter bland andra:

• Den anonyme medborgaren

• Den personliga och unika hjälten

• Makthavaren som granskas och berövas sin mänskliga värdighet

• Makthavaren som granskas och behåller sin mänskliga värdighet

• Det drabbade offret

Ola Sigvardsson påpekade att grundstrukturen i många (även journalistiska) berättelser handlar om förhållandet mellan offret, skurken och hjälten.

KG Hammar menade att detta är urberättelser, myter, men att dagens kunskap om myter är bristfällig. I dag uppfattas så mycket rent bokstavligt. Men den dag journalistiken inte fastnar i att utpeka den ene som skurk, den andre som hjälte och den tredje som offer utan lyckas förmedla att vi alla innehåller alla beståndsdelarna – den dagen har journalistiken nått långt.

KG Hammar: Etik är inte till för att lösa problem, utan för att problematisera lösningar.

Ola Sigvardsson: Inför lagen är vi alla lika, inför etiken är vi alla olika.

Ulrica Widsell: Programformat med dold kamera som i ”Fuskbyggarna” kan medföra regelbunden användning av metoder som man bara bör använda i särskilda situationer. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN överväger en översyn av sina regler.

Susanne Wigorts Yngvesson: Det behövs fler mediegranskande program som når den breda offentligheten.

Många fler frågor diskuterades. Reaktionerna på Cecilia Uddéns tårar. Mekanismerna vid drev. Wallrafferi som metod. Global i stället för regional moral. Fastställda etiska regler i förhållande till en inre kompass. Betydelsen av det personliga ansvaret, den personliga moralen. Kor klarar sig utan moral, inte människor.

Moderator var Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Tillägg: KG Hammar, Ulrica Widsell,  Susanne Wigorts Yngvesson och Torbjörn von Krogh har alla bidragit med texter i den färska Sim(o)-boken Vad händer med medieetiken?

Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

 Första ronden i fejden mellan Hanne Kjöller och dem hon kritiserat   för vilseledande journalistik är över. Hanne Kjöller har fått hård kritik för sin egen ibland bristfälliga journalistik och förlaget aviserar en ny, rättad/nyanserad upplaga av boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs).

Men Hanne Kjöller har också fått många exempel på stöd och uppmuntran (bland annat i sin mejlbox, berättade hon på en debatt på Poppius i Stockholm 1 oktober) och en mer generell debatt om det Hanne Kjöller kallar offerjournalistik, dess funktion och kvalitet, återstår att föra.

Under mellantiden är det intressant att reflektera över hur debatten kring Hanne Kjöllers bok beskrivs och hur försvaret formuleras bland dem som angrips. Särskilt om man jämför med hur kritik mot medier brukar beskrivas och hur medier brukar försvara sig.

Mönster för mediekritik

Känns följande mediekritik igen?

Yttrandet är taget ur sitt sammanhang, reportern ser inte hela bilden, texten/inslaget innehåller missförstånd/felaktigheter och är missvisande…

Detta är en inte ovanlig kritik mot medier hos dem som blir granskade. Försvaret från medierna – när kritiken varit särskilt kraftig – har ibland gått ut på att gå till motoffensiv snarare än att gå in på sakfrågorna. En variant är att påstå att de som granskas vill inskränka pressens frihet och hindra medierna från att göra sitt jobb.

Ta till exempel Aftonbladet efter de så kallade nazistbilderna, hoten mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou 1998. När rättsväsendet började undersöka om allt gått rätt till skrev Aftonbladets ledning att statsåklagaren ”försöker snäva in gränserna för det fria ordet och skrämma dem till tystnad som vägrar buga och bocka i takt med överheten”. Rubriken över förstasidan var ”NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD!”

Andra typer av försvar är att försöka beskriva det som kritiseras som a) redan åtgärdat, b) som undantaget som bekräftar regeln eller c) som icke-journalistik/inte tillämpligt/formulerat av inkompetent kritiker.

De här teknikerna att ställa mediernas strålkastare mot ljusskygga makthavare eller försöka utdefiniera kritikern som okunnig i mediefrågor fungerar sämre nu när kritiken förs inbördes i medierna. Därför är det intressant att följa hur diskussionen utifrån Hanne Kjöllers bok vinklas. Är det en rak debatt om sakfrågorna? Nej, inte ännu som den återspeglas i riksmedierna i varje fall.

Etiketter i Kjöller-debatten

Jag har stött på olika beskrivningar:

En inriktas på genus – flera gubbar pucklar på ensam kvinna.

En på politik – Hanne Kjöller har en borgerlig politisk agenda som slår mot bibehållandet av samhällets sociala skyddsnät heter det då.

En på genre – åsiktsjournalistik med rätt att renodla, bortse från nyanser och polemisera står mot nyhets- och samhällsjournalistik.

En på tempo – snabba ledarkommentarer skrivna på en timme får innehålla faktaslarv står mot månadslånga grävprojekt som inte får göra det.

Något försök att se debatten som en möjlighet att diskutera vad som är kvalitet i organiserad (åsikts)journalistik i förhållande till annan information på nätet finns också.

Men till stor del är beskrivningen personinriktad – framför allt som en konfrontation mellan de två starka mediepersonligheterna Hanne Kjöller och Janne Josefsson. Båda har samlat på sig både anhängare och motståndare genom åren som nu sluter upp. Mötet beskrivs såväl som titanernas kamp som bjäbbet mellan två prinsessor på ärten.

Det finns flera faktorer som förstärker personvinklingen. Medielogiken främjar såväl centrering kring kända personer och kring konflikter som går att renodla. Utrymmet för och värdet av journalisters personliga varumärken har ökat. Sociala medier förstärker  kraften i de polemiska svängarna. Att varken Hanne Kjöller eller Janne Josefsson skyr skarp polemik gör inte personvinkeln svagare.

Janne Josefsson har tidigare visat en förmåga att få stor uppmärksamhet kring sin person när han anser sig illa behandlad. Minns exempelvis hans krav att föreningen Grävande journalister borde avvecklas ifall inte några felaktiga artiklar om honom i föreningens skrifter togs upp och upprättelse gavs på Grävkonferensen i Göteborg 2008. Han fick bland annat in en artikel på DN Debatt med rubriken ”Lägg ned Grävande journalister” (DN 2 april 2008). Janne Josefsson kom nyligen näst högst i tidningen Scoops rankning av de senaste 25 årens svenska grävare. Han har för medierna både ett publicistiskt och kommersiellt värde som genererar uppmärksamhet i medierna.

Man kan jämföra med den debatt som uppstod när Vi-reportrarna Stig Edling och Hans Nestius för 35 år sedan granskade och kritiserade Expressens journalistik. Det ledde också till skriverier, till inslag i radions medieprogram och insändare. Men det var inte de inblandade personernas handel och vandel som stod i centrum, det fanns heller varken morgonsoffor eller twittertrådar som resonanslådor. Energiska journalister som också är starka debattörer har fått ökat utrymme efter avregleringen av etermedierna och med internets framväxt. Utbudet och konkurrensen har ökat, liksom behovet av profilering och marknadsföring.

Dessutom är transparensen kring journalistiken större i dag. Redaktörerna förklarar mera, särskilt de som ägnar sig åt kontroversiella publiceringar. Se på Expressen i samband med järnrörsfilmen och Uppdrag granskning, som nu också infört ett verktyg för att lätt kolla deras underlag, kvitton med mera.

Bokens uppläggning bidrar

Det finns således både individuella och strukturella faktorer bakom en ökad personcentrering i medierna. I det konkreta fallet bidrar Hanne Kjöllers uppläggning av innehållet. Det är endast en handfull reportrar som namnges i boken; det stora flertalet anonymiseras. Men just Janne Josefsson pekas ut. ”Janne Josefsson har gått över gränsen mer än en gång” skriver Hanne Kjöller och lyfter bland annat fram ett omstritt citat av Janne Josefsson från 2004 som belägg.

Å ena sidan understryker Hanne Kjöller i boken att journalistik innebär att kolla fakta (exempelvis sidan 55) och att höra relevanta parter (exempelvis sidorna 138 och 184).

Å andra sidan visar Hanne Kjöller att hon själv inte alltid kollar fakta utan ”gissningsvis” resonerar kring olika omständigheter och inte kontaktar de reportrar som hon kritiserar. Hanne Kjöller motiverar detta senare med att hon är en opinionsjournalist med ”större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa”. Hanne Kjöller skriver i sitt svar på kritiken från Sveriges Radio att när hon ”recenserar” ett samhällsproblem har hon frihet att tolka, risa och rosa utan att kontakta olika upphovsmän.

Är då boken ”En halv sanning är också en lögn” en recension av dagens journalistik, att jämföra med tyckande om konst, litteratur och tv? I förordet skriver Hanne Kjöller att hon gång på gång påminns om att ”journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten” och att hon har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”; det är därför hon skriver boken. Och bokens egen omslagstext beskriver inte Hanne Kjöllers ansats som en subjektiv recension utan som en granskning: ”Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media…”

Då är det inte underligt att Hanne Kjöller får kritik för att inte följa den granskande journalistikens principer. Då är det inte underligt att Janne Josefsson påpekar att det omstridda citatet från 2004 blir vilseledande när det tas ur sitt sammanhang.

Företrädare för Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio har lämnat kritiska genmälen på flera av de avsnitt i boken där deras rapportering ifrågasätts, dock inte alla. Inslag i Expressen (”okritisk återgivning”) och Aftonbladet (”ett haveri”) gisslas också av Hanne Kjöller, men där har jag inte sett några genmälen om dessa artiklar ännu. Rapporteringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet dissekeras inte av Hanne Kjöller. De flesta exemplen hämtas från public service och kvällspress.

Vad händer i rond två?

En möjlighet att de som stödjer Hanne Kjöller i hennes kritik vädrar morgonluft när den första uppståndelsen dragit förbi och en ny upplaga marknadsförs.

En annan möjlighet är att exempelvis redaktionen för Medierna i P1 tar ett samlat grepp om det som är Hanne Kjöllers huvudspår. Att den så kallade offerjournalistiken ökat och allt mer sker på offrens villkor, utan källkritisk kontroll från journalisternas sida. Stämmer detta? Vad säger till exempel de forskare inom viktimologin som sysslat med mediernas inverkan på offerrollen?

En tredje möjlighet är att diskussionen om redaktionell etik och kvalitet i en snabb, tillgänglig, konkurrenstät och digital miljö utvecklas, liksom forskning om denna utveckling.

Det behövs fler aktörer som driver dessa frågor, som försöker vara en brygga mellan medieforskning, mediebransch och medieanvändare. Sim(o), Institutet för mediestudier, där jag arbetar är en sådan arena.

Den övergripande tanken är att medborgarna behöver begriplig och bra information för att styra samhället och styra sina egna liv. Vi har under de senaste åren gett ut böcker om vad journalistisk kvalitet är, vilket värde journalistik kan ha för olika grupper, behovet av specialkunskaper i journalistiken, omvandlingstrycket på journalistrollen i nätsamhället, samt om modeller för att underlätta en diskussion om journalisters och mediers funktion, kvalitet och ansvar.

Vi gav förra året ut en bok som det refererats flitigt till i Kjöller-debatten som heter ”Vem granskar granskarna?”. Den kartlägger och diskuterar den mediegranskning som skett i Sverige de senaste 25 åren från folkrörelser/medieanvändare, forskning, näringsliv och inom medierna själva. Och den ger anledning till att formulera några slutsatser.

 

Tre slutsatser

1) Den första slutsatsen är att mediegranskningen är viktig och behövs. Den enskilt viktigaste kritiken var nog den som SVT:s Mediemagasinet dokumenterade våren 2004 om Uppdrag granskning. Den bidrog till förändringar på UG som sedan ökat den interna kontrollen av fakta och kontext vilket mycket påtagligt minskade antalet fällningar i Granskningsnämnden. SVT lade ner Mediemagasinet året efter, 2005, och har inte kommit tillbaka.

2) Den andra slutsatsen är att den institutionella mediegranskningen som riktar sig till och sprids i det svenska samhället har minskat. Den korta och snabba i sociala medier har ökat, men den längre och mer genomarbetade har minskat från näringsliv, myndigheter, folkrörelser och medier. Kanske har mediehanteringen vuxit på bekostnad av mediekritiken.

3) Den tredje slutsatsen, som var väldigt tydligt artikulerad på ett seminarium som Sim(o) arrangerade hos SNS förra hösten, var att SVT bör ta sitt uppdrag att bevaka samhället på allvar – särskilt den maktutövning som sker i och via medierna – och starta ett nytt mediemagasin med resurser. Samma ambition som Sveriges Radio haft länge, just nu i form av programmet Medierna. En process sattes igång inom SVT, jag hoppas den resulterar i konkret granskning 2014.

Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

På forskarkonferensen ”Future of Journalism” i Cardiff i veckan presenterades flera uppsatser (papers) på temat medieansvarighet (media accountability)  och transparens.

En av författarna var Harmen Groenhart från Holland som lade fram olika skäl för public media accountability. Uppsatsen är ännu så länge ett arbetsdokument och inte fritt att citera ur, men hans doktorsavhandling från i somras är publicerad och jag mottog ett exemplar i Cardiff.

Avhandlingen heter ”Van boete naar beloning. Publieksvartwoording als prille journalistieke prioriteit” vilket på engelska blir ”From punishment to reward. Public acccountability as an emerging journalistic priority”, utgiven av Fontys Hogeschool Journalistiek.  Avhandlingen är skriven på holländska och lades fram vid Radboud Universitiet Nijmegen. Mitt refererat bygger på den engelska sammanfattningen.

Harmen Groenharts definition lyder: ”Public media accountability is a cyclic interaction process between journalistic actors and news users, by means of various forms of reactive and proactive transparency, offering meta-information to news users whose subsequent perceptions and behaviour affects future journalistic actions.”

Ur definitionen härleder Harmen transparens och dialog som viktiga begrepp för att strukturera framställningen. Till det lägger han ”availability”, hur mycket information om journalistiken som är tillgänglig för användaren, ”introspectivity”, hur öppna är journalisterna för självkritik, och ”functionality”, hur (och om) märks effekter av media accountability.

Availability – 75 sajter tillhörande nationella och regionala tidningar, etermedier, nyhetsbyråer och nätnyhetsförmedlare analyserades.  Två tredjedelar publicerade sina målsättningar med verksamheten, en femtedel publicerade etiska spelregler, årsrapporter och hänvisningar till den holländska opinionsnämnden (press council), en sjättedel publicerade rättelserutor och texter i ämnet av chefredaktörerna och en tjugondedel texter av ombudsmän för användarna. De flesta dokumenten låg på ägarorganisationernas sajter och inte i anslutning till nyhetsfälten.

Introspectivity – 328 skriftliga svar från chefredaktörer på kritik utifrån analyserades. Harmen Groenhart använde en klassificering av reaktionerna som gick  från avvisning (rejection) till förändring (alteration) via vederläggning (refutation), undanflykt (evasion), rättfärdigande (justification), betoning av förmildrande omständigheter (mitigation) och bekännelse (confession).  Den vanligaste strategin var att rättfärdiga publiceringen (44 procent). Det var inte ovanligt att förneka ansvar genom avvisa (9 procent) och vederlägga (18 procent) kritiken eller genom att lägga ansvaret på andra (4 procent). Dock förekom det också att chefredaktörerna erkände misstag och angav förmildrande omständigheter (6 procent), bekände (10 procent) eller föreslog förändringar (10 procent).

Harmen Groenhart tillägger att bekännelser/förändringar främst gäller mindre övertramp och faktafel som är svåra att förneka. ”Practices and professional standards remain undisputed.” Han finner också att en vanlig strategi är att hänvisa till att delar av publiken och / eller medierna stödjer den praxis som är utsatt för kritik. ”It confirms the ambiguous role of letters from editors-in-chief as a platform fro both self-criticism and image management”, skriver Harmen Groenhart. Men han tillägger att texterna ändå är viktiga som medel för ansvarighet, de gör det lättare för användarna att diskutera mediernas agerande.

Functionality – åsikterna hos 33 användare och 47 journalister/redaktörer togs fram genom intervjuer och diskussioner i fokusgrupper. Journalisterna diskuterar för- och nackdelar med publikdialog och med öppenhet gällande källor, arbetsmetoder och medieorganisationer/journalister. Publikens inställning diskuteras av Harmen Groenhart utifrån ökade möjligheter att bedöma journalistisk kvalitet och trovärdighet.

Slutsatserna i avhandlingen är att intresset för media accountability ökar i Holland, att det finns en ekonomisk komponent från mediernas sida i detta intresse men att det finns inslag i journalisternas yrkesroll och självbild som motverkar en utveckling av ansvarigheten. ”An assumed [by journalists] audience disinterest in professional matters is largely a self-fulfilling prophecy, hindering the beneficial development of media journalism as a news category.” Harmen Groenhart går så långt att han menar att motstånd mot media accountability inom journalistkåren kan minska yrkesgruppens funktion i samhället.

En tidigare holländsk avhandling om media accountability i Holland, skriven av Yael de Haan, har jag skrivit om här.

 

Sim(o) till Utgivarna: Stärk allmänhetens medverkan i medieetiken

Stärk allmänhetens medverkan i diskussionen om ett nytt medieetiskt system och gör det möjligt för allmänheten att anmäla även journalisternas arbetsmetoder. Detta är några huvudpunkter i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, svar på Utgivarnas begäran om synpunkter på Nils Funckes utredning. Utredningen är beställd av Utgivarna, som nu sammanställer inkomna synpunkter för att senare ta ställning hur organisationen ska gå vidare med frågan om en vidgad självsanering.

Här är Sim(o)s svar:

Utredningen Medieetik och självsanering

– skiss till en vidgad och stärkt prövning

Synpunkter från Sim(o), Institutet för mediestudier

Sim(o) välkomnar att Utgivarna tagit initiativ till denna utredning och instämmer i stora drag i dess slutsatser. Dock anser Sim(o) att allmänheten i högre grad än nu bör stimuleras till att delta i processen runt ett nytt medieetiskt system och att yrkesetiken i möjligaste mån bör inkluderas i det nya systemets verksamhetsfält.

1. Gott initiativ

Det är utmärkt att utredningen genomförts. Uppdragsgivarna förtjänar beröm för att ha tagit detta initiativ som placerar den nya organisationen Utgivarna på kartan. Förslaget till en breddad medienämnd stärker den medieetiska prövningen i en tid när grunden för det nuvarande systemet uppvisar sprickor vad gäller tillämpning, anslutning och finansiering, samt underlättar allmänhetens möjlighet att enkelt söka upprättelse för upplevda mediala övertramp. Enbart en utredning kommer inte att medföra en förändring av de nuvarande medieetiska systemen, därför är det angeläget att Utgivarna fortsätter med att genomföra förslaget tillsammans med de övriga parterna i nuvarande Pressens samarbetsnämnd, det vill säga Journalistförbundet och Publicistklubben. Genom att medieorganisationerna prövar och förfinar systemet i praktiken kan det bli möjligt för statsmakten att besluta om en förändring av den nuvarande Granskningsnämndens verksamhetsområde. Det var genom att vara proaktiva som norska PFU gav Stortinget underlag för att fatta motsvarande beslut om den norska granskningsnämnden ”Klagenemnda for kringkastingsprogram” (se närmare beskrivning i boken ”Den Norska Modellen”, (Sim(o), 2010). Aktiva och drivande medieorganisationer som både lagar sprickor och tätar hål i det befintliga systemet och utvidgar dess räckvidd ger även lagstiftaren argument för att inte tillgripa skärpande lagstiftning (ett aktuellt exempel är omröstningen inom Yttrandefrihetskommittén gällande införandet av ett eventuellt integritetsbrott i grundlagen).

2. Ökad utåtriktad aktivitet behövlig

Hittills har Utgivarna legat väldigt lågt med spridningen av utredningen om en breddad medieetisk prövning. Efter en presskonferens en fredagseftermiddag i mars på Mediedagarna i Göteborg har inte mycket synts utåt. Inget seminarium i Stockholm, inga debattartiklar, ingen PK-debatt, inga arrangemang ihop med de andra parterna i Pressens samarbetsnämnd.

En bredare mediekrets och den intresserade delen av medieanvändarna borde uppmuntras till deltagande. Förtroendet för medierna lär öka om medieaktörerna visar att de arbetar på allvar med denna för användarna viktiga fråga, att de är intresserade av input utifrån, att det är en fråga som angår alla medieanvändare. Systemet blir mera robust om det är förankrat utanför medierna själva, och det kan kanske rentav finnas synpunkter som medieorganisationerna själva inte fångat upp. Det finns också färska data som visar att det bland initierade utanför branschen finns stöd för tanken på samverkan. I en kommande bok presenterar Sim(o) bland annat en enkät med informationsansvariga inom de tio största folkrörelserna, de tio största företagen och de fyra stora arbetsmarknadsorganisationerna LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv (”Vad händer med medieetiken?”, Sim(o), 2013). 18 av 24 svarade på enkäten som visar att åtta av tio som svarat förordar en breddad medienämnd. Detta görs mot bakgrund av att sju av tio anser att medieetiken försämrats under de senaste 20-25 åren.

Pressens opinionsnämnd har inte gjort sig känd för utåtriktade aktiviteter, för några år sedan hävdade exempelvis ledningen för nämnden efter önskemål om ytterligare förklaring av ett utslag att detta inte lät sig göras. Denna inställning är förhoppningsvis redan på väg att ändras, vilket bör drivas på av huvudmännen. Ett sätt att öka insynen i och intresset för de medieetiska resonemangen tillämpas i Norge, där norska PFU vid varje sammanträde väljer ut tre ärenden som behandlas inför direktsändande webbkameror. Det finns argument som talar för en sådan ordning och det finns argument som talar mot, exempelvis att överläggningens karaktär kan påverkas, men ”öppna dörrar skapar tillit till systemet och bidrar till att göra självsaneringen ännu synligare” skriver PFUs kanslichef Per Edgar Kokkvold i den tidigare nämnda kommande Sim(o)-boken.

3. Opinionsnämnd – ett okänt begrepp?

Det nuvarande systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, PO/PON, föreslås byta namn till Allmänhetens medieombudsman och Mediernas etiska nämnd, MO/MEN.

Att gå från PO till MO är logiskt, men varför gå från MON till MEN? Och varför använda så mycket förkortningar över huvud taget? De är mest kända i medievärlden. Begrepp som riktar sig till en bred allmänhet bör vara tydliga och lätta att förstå. Namnet MEN kan dessutom bli till men för verksamheten i polemiskt trängda lägen.

Utredaren Nils Funcke förklarar sitt val av namn med att ordet opinion är oklart i sammanhanget. Frågan är dock om inte snart hundra års användning av ordet i ett självsanerande sammanhang har gett ordet en klar betydelse i sammansättningen opinionsnämnd.

Huvudmannen för verksamheten föreslås få en starkare institutionell förankring, vilket är av godo. Däremot har namnet Medieetikens förvaltningsnämnd en onödigt byråkratisk och myndighetsnära klang. Varför inte låta Pressens samarbetsnämnd övergå i Mediernas samarbetsnämnd, men göra denna till en tydligare aktör i offentligheten med egen sajt och en tydlig profil?

4. Inkludera yrkesetiken

De yrkesetiska reglerna bör inte avskiljas från publicitetsreglerna i de gemensamma så kallade medieetiska spelreglerna vilket föreslås i utredningen. Det vore ett steg bakåt i stället för framåt. Tvärtom bör även klagomål mot mediernas arbetsmetoder kunna prövas av MON/MEN. Motsvarande organ i Norge, Danmark och Finland behandlar dessa frågor – som ofta hör ihop – tillsammans. Sverige har, till skillnad från sina grannländer, delat upp klagomål mot press och etermedier i olika organ och dessutom delat upp klagomål mot publicering och insamling. Vi återger några exempel på regler som uppenbarligen är möjliga att arbeta utifrån i andra nordiska länder.

• I Finland utgår Opinionsnämnden för massmedier från de så kallade Journalistreglerna, som senast uppdaterades 2011. I ingressen stadgas att ”reglerna gäller allt journalistiskt arbete” (Finska regler, 2011). Arbetsmetoder och integritet i arbetet nämns bland annat i punkterna 4, 6, 9, 17 och 28:

YRKESSTÄLLNING

(…)

4. Journalister får inte missbruka sin ställning. De får inte ta upp sådant stoff till behandling som är förknippat med en möjlighet till personlig vinning och inte yrka på eller ta emot fördelar som kan äventyra deras oavhängighet eller yrkesetik.

(…)

6. När journalister behandlar saker som är av stor betydelse för deras eget medium, koncernen eller dess ägare är det bra att klargöra sammanhanget för läsaren, lyssnaren eller tittaren.

(…)

ATT TA FRAM OCH PUBLICERA INFORMATION

(…)

9. Det är tillrådligt att journalister i sitt arbete uppger sitt yrke. De ska försöka skaffa fram information på ett öppet sätt. Om samhälleligt betydelsefulla omständigheter inte kan utredas på annat sätt, kan journalister göra intervjuer och ta fram uppgifter även på sätt som avviker från det vanliga.

(…)

17. Intervjuobjekt har rätt att på förhand få veta i vilket sammanhang deras uttalanden kommer att användas. De ska också få veta om intervjun kan komma att användas i flera olika medier. Intervjuobjekt ska alltid meddelas ifall samtalet är avsett för publicering eller enbart som bakgrundsmaterial.

(…)

PRIVAT OCH OFFENTLIG SFÄR

(…)

28. I informationssökningen och nyhetsförmedlingen om sjukdoms- och dödsfall samt offer för olyckor och brott ska diskretion alltid iakttas. (…)

(Finska regler, 2011)

• I Danmark har utgivarnas och journalisternas organisationer under våren 2013 beslutat om nya medieetiska regler som ska ligga till grund för Pressenævnets verksamhet. I denna utvidgas reglerna vad gäller insamling till att även gälla sociala medier, något som förklaras i en kommentar i anslutning till de nya reglerna.

Indsamling af oplysninger fra f.eks. sociale medier

Fremkomsten af sociale medier har åbnet for en ny kilde til informationer for medierne. Derfor foreslås indskrevet praksis om, at der gælder samme regler ved indsamling som offentliggørelse af information. Det betyder, at der f.eks. ved indsamling af oplysninger fra Facebook eller andre sociale medier skal der udvises forsigtighed og ansvarlighed.

Understregningen heraf sker ved en særlig formulering om, at ”ved indsamling eller offentliggørelse af information bør andres tillid, følelser, uvidenhed, manglende erfaring eller svigtende herredømme ikke udnyttes”. (B 6) Denne bestemmelse kan også omfatte medievante personer, hvis dømmekraft sættes ud af spil ved personlige tragedier og lignende.

(Reviderade danska regler, 2013)

• I Norge framhävs sambandet mellan insamling och publicering i ingressen till det dokument med etiska riktlinjer som är styrande för PFU (Pressens Faglige Utvalg) och som heter Vær Varsom-plakaten (senast reviderad 2008): ” Presseetikken gjelder hele den journalistiske prosessen, fra innsamling til presentasjon av det journalistiske materialet.” (Norska regler, 2008)

Några av de regler som särskilt berör insamling återfinns i kapitel 3.

3.7. Pressen har plikt til å gjengi meningsinnholdet i det som brukes av intervjuobjektets uttalelser. Direkte sitater skal gjengis presist.

(…)

3.9. Opptre hensynsfullt i den journalistiske arbeidsprosessen. Vis særlig hensyn overfor personer som ikke kan ventes å være klar over virkningen av sine uttalelser. Misbruk ikke andres følelser, uvitenhet eller sviktende dømmekraft. Husk at mennesker i sjokk eller sorg er mer sårbare enn andre.

3.10. Skjult kamera/mikrofon eller falsk identitet skal bare brukes i unntakstilfeller.
 Forutsetningen må være at dette er eneste mulighet til å avdekke forhold av vesentlig samfunnsmessig betydning.

3.11. Pressen skal som hovedregel ikke betale kilder og intervjuobjekter for informasjon. Vis moderasjon ved honorering for nyhetstips. Det er uforenlig med god presseskikk å ha betalingsordninger som er egnet til å friste mennesker til uberettiget å trå innenfor andres privatsfære eller gi fra seg personsensitiv informasjon.

(Norska regler, 2008)

Den föreliggande utredningen anser att den nuvarande prövningen av yrkesetiken inom Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, YEN, har påtagliga trovärdighets- och legitimitetsproblem och för en tynande tillvaro. Samtidigt slås fast att yrkesetiken är central för mediernas trovärdighet. Trots detta föreslås att yrkesetiken inte ska prövas i det föreslagna nya systemet av praktiska skäl. Det skulle krävas en komplicerad genomgång av regelverket som skulle fördröja breddandet av verksamheten. Yrkesetiken får därför vänta och eventuellt komma med i ett andra steg.

Mot detta kan anföras:

a)    Att bedömningarna inte är mer komplicerade än att våra nordiska grannar förmår att genomföra dem i sin verksamhet. I några fall kommer uppgift att stå mot uppgift vad gäller gångna händelser och något klart utslag kommer inte att kunna formuleras av MON/MEN, så är det redan i Norge, Danmark och Finland. Men för den som klagat på yrkesetiken kommer skillnaden att vara dennes klagomål noterats i en större krets. I andra fall kommer medier att frias eller fällas.

b)    Om systemet ändå ska utredas, diskuteras och breddas är det en fördel att behandla hela kedjan från insamling till presentation i ett sammanhang. Redan i dag hanteras några aspekter av arbetssättet av PO/PON, exempelvis rekommendationer om samtidigt bemötande, genmäle och rättelse.

c)    För den som vill klaga över exempelvis bryskt beteende vid insamling eller brutna löften inför publicering blir det svårförståeligt varför ett nytt och breddat system skulle avvisa sådana klagomål och hänvisa dem till YEN eller till den ansvarige utgivaren.

1. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN kan fortsätta att utreda huruvida en medlem brutit mot förbundets regler för medlemskap. Men detta innebär inte att YEN är den lämpligaste instansen att hantera klagomål ur allmänhetens perspektiv. Dels har Journalistförbundet historiskt haft en svår dubbelroll i att både kritisera en medlem och samtidigt försvara en kritiserad medlem och dels är alla journalister inte medlemmar i Journalistförbundet.
2. Att säga att arbetsmetoderna är en utgivarfråga och därmed hänvisa klagomål utifrån till utgivaren är inte en övertygande lösning. Utgivaren kan mycket väl vara en del av det problem som anmälaren klagar på. Poängen med ett självsanerande medieetiskt system som anmälaren kan känna förtroende för är att klagomålet lyfts upp ur den miljö där problemet skapats till en mer oberoende instans.

I den enkätundersökning som presenteras senare i sommar i Sim(o)s bok ”Vad händer med medieetiken?” ställs även en fråga om yrkesetiken: ”Bör PO/PON alternativt MO/MON även få rätt att hantera klagomål angående journalisters arbetsmetoder?” Av 18 svarande från företag, folkrörelser och arbetsmarknadsorganisationer svarade 14 ja, arbetsmetoderna bör inkluderas.

5. Vad betyder opartiskhet – och vilken betydelse har opartiskhet i dag?

Utredningen inriktar sig på att visa att begreppet opartiskhet, som i dag gäller för public service, redan så gott som innefattas i spelreglernas formulering om ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Argumentationen leder en bit framåt, Granskningsnämndens praxis visar att partisk journalistik är möjlig även inom public service, men det är tveksamt om det är den mest framkomliga argumentationsvägen för att diskutera skillnaden mellan regelsystemen. Kanske vore det tydligare att först visa hur stor del av opartiskhetsområdet som ryms inom dagens pressetiska regler, och sedan visa vilken del som inte ryms. Skillnaden torde vara större än kosmetisk, men den intressanta frågeställningen är om den är motiverad. Varför går Sverige längre här än sina nordiska grannar som inte betonar kravet på opartiskhet lika starkt som i Sverige? Den norske etikforskaren Odd Raaum häpnar vid en internationell jämförelse över den svenska regleringen av etermedierna (kringkastingen): ”Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart til syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet et statlig kringkastingsregime som er uventet stramt” (Raaum, 2003, s. 21). Det finns för övrigt även en liten skiljande distinktion mellan pressen och public service vad gäller formuleringen om allmänintressets tyngd i förhållande till skyddet av den enskildes privatliv. De pressetiska spelreglerna talar om att ”ett uppenbart allmänintresse” kan motivera en publicitetsskada, medan sändningstillstånden för public service stadgar ”ett oavvisligt allmänintresse”. Är detta enbart av semantisk betydelse, eller finns här en praxis att förhålla sig till? Är denna praxis ursprungligen partipolitiskt begrundad och är den sakligt begrundad i våra dagar?

6. Övrigt

• Det är ett utmärkt förslag att de juridiska instanser som utser allmänhetens majoritetsrepresentanter i MON/MEN kompletteras med etiskt/filosofiskt erfarna personer. Vad gäller systemets oberoende kan diskuteras det lämpliga i huruvida redaktörer som fortfarande är aktiva som ansvariga utgivare också sitter i MON/MEN. I England blockeras såväl i domare Levesons utredning som i politikernas förslag till ett Royal Charter personer i aktiv ledande ställning från att delta i klagomålsnämndens arbete.

• Det är även utmärkt att MO åläggs att på eget initiativ ta upp principiella frågor som inte prövas i enskilda fall. På samma sätt bör MON/MEN ha rätten att göra principiella uttalanden i frågor som inte prövas i enskilda fall.

Stockholm 11 juni 2013

Helena Stålnert, ordförande                     Torbjörn von Krogh, föreståndare

Yttrandet har beretts av förre styrelseledamoten Anders Ahlberg och Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Refererad litteratur:

von Krogh, Torbjörn (red.) (2010). Den Norska Modellen. Medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

von Krogh, Torbjörn (red.) (2013). Vad händer med medieetiken? Systemändringar i Sverige och Storbritannien – efter Leveson. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

Danska regler, reviderade (2013). Nedladdade 4 juni 2013 från http://journalistforbundet.dk/Nyheder/2013/Marts/Modernisering-af-de-presseetiske-regler/

Finska regler (2011). Nedladdade 4 juni 2013 från http://www.jsn.fi/sv/journalistreglerna/

Norska regler (2008). Nedladdade 4 juni 2013 från http://presse.no/Etisk-regelverk/Vaer-Varsom-plakaten

Raaum, Odd (2003). Dressur i pressen. Selvjustis i internasjonalt perspektiv. Oslo: Universitetsforlaget.

Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

6 juni, Sveriges nationaldag, var en vanlig arbetsdag i Bryssel. Men för medieforskaren professor Susanne Fengler från Dortmund och hennes 26 kollegor var det avslutningsseminarium  för  ett  stort forskningsprojekt om mediers etik och ansvarighet som EU har finansierat.

Professor Susanne Fengler tillsammans med kollegan professor Matthias Karmasin

I snart fyra år har gruppen (på deltid) drivit projektet Media Accountability and Transparency in Europe, MediaAcT. Studien omfattar förhållandena i 12 europeiska länder – Finland, Estland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Rumänien och Polen samt Tunisien och Jordanien.

Gruppen har producerat flera skrifter om förekomsten i dessa länder av traditionella metoder för hantering av etik och ansvar, exempelvis ombudsmän, pressnämnder (press councils – i Sverige Pressens opinionsnämnd), frivilliga etiska regler och lagstiftning. Men man har också lagt ner arbete på att försöka kartlägga i vilken mån det utvecklats nya ansvarssystem på nätet.

Den senaste delstudien gäller journalisternas inställning till etik och ansvar och det var denna som stod på programmet när forskare, politiker och mediefolk samlades på Nordrhein-Westfalens kontor i centrala Bryssel i går. (Dortmund är delstatens näst största stad.)

Är det dags att ersätta de traditionella formerna för institutionaliserat medieansvar och medieetik med nya nätbaserade som redaktionsbloggar, nätombudsmän och nätkritik? I en projektsammanfattning (som inte ligger på nätet när detta skrivs) skriver Susanne Fengler med flera:

”Aren’t participative models of media accountability a more promising and ‘healthy’ option than co-regulation models which foresee a greater role for the state?”

För att undersöka hur journalister ställer sig till ett ökat inflytande från medieanvändarna har gruppen intervjuat 1762 journalister i de fjorton länderna. Hela studien redovisas i en bok till hösten, men den sammanfattning som gavs på seminariet gav inte intryck av att ett skifte är på väg.

Dels var stödet för och tilltron till självsanering överhuvudtaget ganska låg, dels var intresset för användarnas synpunkter lågt. Ur sammanfattningen:

”Even though the future of quality journalism, at least, more than ever depends on a stable trust relationship with the audience, journalists seem to cling to their traditional gatekeeper role: they do not consider the impact of user comments – be they offline or online – on journalism as important. Less than half of the journalists across countries support the statement that journalists are concerned about audience criticism. (…) Even though journalism is a public service, the public is held in rather low esteem by journalists”.

Studien bekräftar  skillnader mellan södra och norra Europa i synen på media accountability, som är kända av forskningen sedan tidigare, och mellan yngre och äldre journalister. Den visar också att de journalister som haft kurser i medieetik under grundutbildning eller senare som fortbildning, har ett större intresse för frågorna än andra journalister.

Flera av talarna på seminariet, bland andra Internationella journalistförbundets förre ordförande Aidan White och Irlands biträdande pressombudsman Bernie Grogan, menade att många journalister är så illa ute till följd av mediernas nedskärningar att brödfrågorna får företräde framför moralen: Alla vill göra ett bra jobb – när de har ett jobb. Förankra etikarbetet hos cheferna i toppen för medieföretagen först och främst.

En annan talare  var Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga som kom i hetluften för några månader sedan för sina rekommendationer i en rapport om en harmonisering på EU-nivå av pressnämndernas arbete och resurser; häftigt kritiserad av de europeiska organisationerna för såväl tidningsutgivare som journalister. Hon förklarade att utgångspunkten för arbetet med att granska mediernas självsanering var en oro över att journalistiken på andra håll styrdes av maktfullkomliga politiker (läs Ungern, Ryssland och Berlusconis Italien). Men mediernas självständighet innebär inte att de inte ska kunna kritiseras:

– Det kan inte finnas någon grupp i samhället som är immun mot ansvar och öppenhet – inte heller medierna. De granskar och kritiserar andra, men bör också kunna vända sina skarpa redskap mot sig själva, sade Vaira Vike-Freiberga

I Vike-Freibergas rapport står medienämnderna i centrum, synpunkter från allmänheten välkomnas men åläggs inte någon stor tyngd. Nämnderna bör ha omfattande befogenheter enligt rapporten:

”Media councils should have real enforcement powers, such as the imposition of fines, orders for printed or broadcast apologies, or removal of journalistic status.”

Frågan om journalistisk status har vållat en särskild undran (även i Sverige), vad avses? Därför passade jag på att ställa den frågan till Vaira Vike-Freiberga. Hennes svar:

– I några länder som Italien och Ryssland krävs legitimation för att arbeta som journalist. De flesta länderna i Europa försöker inte definiera vem som är journalist. Vi försökte, men lyckades inte. Det vi skrev i rekommendationen ska inte ses som utkast till någon reglering. Vi förordar inte statlig kontroll.

Tre profiler på seminariet: fr v Ross Biggam, Association of Commercial TV in Europe, Aidan White, Ethical Journalism Network, och Scott Maier, University of Oregon

Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler

Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”

 

Låter

mycket

21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?

Jämförelser

behövs

Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?

I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?

Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.

Vad betyder

vanvård?

Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.

Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?

”Räkna

med nyheter”

Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.

Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?

Torbjörn von Krogh, Sim(o)

Fotnot:

Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.

Uppdatering:

Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.