mediestudier

Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 06 oktober 2013

kjöllerbok Första ronden i fejden mellan Hanne Kjöller och dem hon kritiserat   för vilseledande journalistik är över. Hanne Kjöller har fått hård kritik för sin egen ibland bristfälliga journalistik och förlaget aviserar en ny, rättad/nyanserad upplaga av boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs).

Men Hanne Kjöller har också fått många exempel på stöd och uppmuntran (bland annat i sin mejlbox, berättade hon på en debatt på Poppius i Stockholm 1 oktober) och en mer generell debatt om det Hanne Kjöller kallar offerjournalistik, dess funktion och kvalitet, återstår att föra.

Under mellantiden är det intressant att reflektera över hur debatten kring Hanne Kjöllers bok beskrivs och hur försvaret formuleras bland dem som angrips. Särskilt om man jämför med hur kritik mot medier brukar beskrivas och hur medier brukar försvara sig.

Mönster för mediekritik

Känns följande mediekritik igen?

Yttrandet är taget ur sitt sammanhang, reportern ser inte hela bilden, texten/inslaget innehåller missförstånd/felaktigheter och är missvisande…

Detta är en inte ovanlig kritik mot medier hos dem som blir granskade. Försvaret från medierna – när kritiken varit särskilt kraftig – har ibland gått ut på att gå till motoffensiv snarare än att gå in på sakfrågorna. En variant är att påstå att de som granskas vill inskränka pressens frihet och hindra medierna från att göra sitt jobb.

Ta till exempel Aftonbladet efter de så kallade nazistbilderna, hoten mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou 1998. När rättsväsendet började undersöka om allt gått rätt till skrev Aftonbladets ledning att statsåklagaren ”försöker snäva in gränserna för det fria ordet och skrämma dem till tystnad som vägrar buga och bocka i takt med överheten”. Rubriken över förstasidan var ”NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD!”

Andra typer av försvar är att försöka beskriva det som kritiseras som a) redan åtgärdat, b) som undantaget som bekräftar regeln eller c) som icke-journalistik/inte tillämpligt/formulerat av inkompetent kritiker.

De här teknikerna att ställa mediernas strålkastare mot ljusskygga makthavare eller försöka utdefiniera kritikern som okunnig i mediefrågor fungerar sämre nu när kritiken förs inbördes i medierna. Därför är det intressant att följa hur diskussionen utifrån Hanne Kjöllers bok vinklas. Är det en rak debatt om sakfrågorna? Nej, inte ännu som den återspeglas i riksmedierna i varje fall.

Etiketter i Kjöller-debatten

Jag har stött på olika beskrivningar:

En inriktas på genus – flera gubbar pucklar på ensam kvinna.

En på politik – Hanne Kjöller har en borgerlig politisk agenda som slår mot bibehållandet av samhällets sociala skyddsnät heter det då.

En på genre – åsiktsjournalistik med rätt att renodla, bortse från nyanser och polemisera står mot nyhets- och samhällsjournalistik.

En på tempo – snabba ledarkommentarer skrivna på en timme får innehålla faktaslarv står mot månadslånga grävprojekt som inte får göra det.

Något försök att se debatten som en möjlighet att diskutera vad som är kvalitet i organiserad (åsikts)journalistik i förhållande till annan information på nätet finns också.

Men till stor del är beskrivningen personinriktad – framför allt som en konfrontation mellan de två starka mediepersonligheterna Hanne Kjöller och Janne Josefsson. Båda har samlat på sig både anhängare och motståndare genom åren som nu sluter upp. Mötet beskrivs såväl som titanernas kamp som bjäbbet mellan två prinsessor på ärten.

Det finns flera faktorer som förstärker personvinklingen. Medielogiken främjar såväl centrering kring kända personer och kring konflikter som går att renodla. Utrymmet för och värdet av journalisters personliga varumärken har ökat. Sociala medier förstärker  kraften i de polemiska svängarna. Att varken Hanne Kjöller eller Janne Josefsson skyr skarp polemik gör inte personvinkeln svagare.

Janne Josefsson har tidigare visat en förmåga att få stor uppmärksamhet kring sin person när han anser sig illa behandlad. Minns exempelvis hans krav att föreningen Grävande journalister borde avvecklas ifall inte några felaktiga artiklar om honom i föreningens skrifter togs upp och upprättelse gavs på Grävkonferensen i Göteborg 2008. Han fick bland annat in en artikel på DN Debatt med rubriken ”Lägg ned Grävande journalister” (DN 2 april 2008). Janne Josefsson kom nyligen näst högst i tidningen Scoops rankning av de senaste 25 årens svenska grävare. Han har för medierna både ett publicistiskt och kommersiellt värde som genererar uppmärksamhet i medierna.

Man kan jämföra med den debatt som uppstod när Vi-reportrarna Stig Edling och Hans Nestius för 35 år sedan granskade och kritiserade Expressens journalistik. Det ledde också till skriverier, till inslag i radions medieprogram och insändare. Men det var inte de inblandade personernas handel och vandel som stod i centrum, det fanns heller varken morgonsoffor eller twittertrådar som resonanslådor. Energiska journalister som också är starka debattörer har fått ökat utrymme efter avregleringen av etermedierna och med internets framväxt. Utbudet och konkurrensen har ökat, liksom behovet av profilering och marknadsföring.

Dessutom är transparensen kring journalistiken större i dag. Redaktörerna förklarar mera, särskilt de som ägnar sig åt kontroversiella publiceringar. Se på Expressen i samband med järnrörsfilmen och Uppdrag granskning, som nu också infört ett verktyg för att lätt kolla deras underlag, kvitton med mera.

Bokens uppläggning bidrar

Det finns således både individuella och strukturella faktorer bakom en ökad personcentrering i medierna. I det konkreta fallet bidrar Hanne Kjöllers uppläggning av innehållet. Det är endast en handfull reportrar som namnges i boken; det stora flertalet anonymiseras. Men just Janne Josefsson pekas ut. ”Janne Josefsson har gått över gränsen mer än en gång” skriver Hanne Kjöller och lyfter bland annat fram ett omstritt citat av Janne Josefsson från 2004 som belägg.

Å ena sidan understryker Hanne Kjöller i boken att journalistik innebär att kolla fakta (exempelvis sidan 55) och att höra relevanta parter (exempelvis sidorna 138 och 184).

Å andra sidan visar Hanne Kjöller att hon själv inte alltid kollar fakta utan ”gissningsvis” resonerar kring olika omständigheter och inte kontaktar de reportrar som hon kritiserar. Hanne Kjöller motiverar detta senare med att hon är en opinionsjournalist med ”större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa”. Hanne Kjöller skriver i sitt svar på kritiken från Sveriges Radio att när hon ”recenserar” ett samhällsproblem har hon frihet att tolka, risa och rosa utan att kontakta olika upphovsmän.

Är då boken ”En halv sanning är också en lögn” en recension av dagens journalistik, att jämföra med tyckande om konst, litteratur och tv? I förordet skriver Hanne Kjöller att hon gång på gång påminns om att ”journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten” och att hon har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”; det är därför hon skriver boken. Och bokens egen omslagstext beskriver inte Hanne Kjöllers ansats som en subjektiv recension utan som en granskning: ”Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media…”

Då är det inte underligt att Hanne Kjöller får kritik för att inte följa den granskande journalistikens principer. Då är det inte underligt att Janne Josefsson påpekar att det omstridda citatet från 2004 blir vilseledande när det tas ur sitt sammanhang.

Företrädare för Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio har lämnat kritiska genmälen på flera av de avsnitt i boken där deras rapportering ifrågasätts, dock inte alla. Inslag i Expressen (”okritisk återgivning”) och Aftonbladet (”ett haveri”) gisslas också av Hanne Kjöller, men där har jag inte sett några genmälen om dessa artiklar ännu. Rapporteringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet dissekeras inte av Hanne Kjöller. De flesta exemplen hämtas från public service och kvällspress.

Vad händer i rond två?

En möjlighet att de som stödjer Hanne Kjöller i hennes kritik vädrar morgonluft när den första uppståndelsen dragit förbi och en ny upplaga marknadsförs.

En annan möjlighet är att exempelvis redaktionen för Medierna i P1 tar ett samlat grepp om det som är Hanne Kjöllers huvudspår. Att den så kallade offerjournalistiken ökat och allt mer sker på offrens villkor, utan källkritisk kontroll från journalisternas sida. Stämmer detta? Vad säger till exempel de forskare inom viktimologin som sysslat med mediernas inverkan på offerrollen?

En tredje möjlighet är att diskussionen om redaktionell etik och kvalitet i en snabb, tillgänglig, konkurrenstät och digital miljö utvecklas, liksom forskning om denna utveckling.

Det behövs fler aktörer som driver dessa frågor, som försöker vara en brygga mellan medieforskning, mediebransch och medieanvändare. Sim(o), Institutet för mediestudier, där jag arbetar är en sådan arena.

Den övergripande tanken är att medborgarna behöver begriplig och bra information för att styra samhället och styra sina egna liv. Vi har under de senaste åren gett ut böcker om vad journalistisk kvalitet är, vilket värde journalistik kan ha för olika grupper, behovet av specialkunskaper i journalistiken, omvandlingstrycket på journalistrollen i nätsamhället, samt om modeller för att underlätta en diskussion om journalisters och mediers funktion, kvalitet och ansvar.

Vi gav förra året ut en bok som det refererats flitigt till i Kjöller-debatten som heter ”Vem granskar granskarna?”. Den kartlägger och diskuterar den mediegranskning som skett i Sverige de senaste 25 åren från folkrörelser/medieanvändare, forskning, näringsliv och inom medierna själva. Och den ger anledning till att formulera några slutsatser.

 

Tre slutsatser

1) Den första slutsatsen är att mediegranskningen är viktig och behövs. Den enskilt viktigaste kritiken var nog den som SVT:s Mediemagasinet dokumenterade våren 2004 om Uppdrag granskning. Den bidrog till förändringar på UG som sedan ökat den interna kontrollen av fakta och kontext vilket mycket påtagligt minskade antalet fällningar i Granskningsnämnden. SVT lade ner Mediemagasinet året efter, 2005, och har inte kommit tillbaka.

2) Den andra slutsatsen är att den institutionella mediegranskningen som riktar sig till och sprids i det svenska samhället har minskat. Den korta och snabba i sociala medier har ökat, men den längre och mer genomarbetade har minskat från näringsliv, myndigheter, folkrörelser och medier. Kanske har mediehanteringen vuxit på bekostnad av mediekritiken.

3) Den tredje slutsatsen, som var väldigt tydligt artikulerad på ett seminarium som Sim(o) arrangerade hos SNS förra hösten, var att SVT bör ta sitt uppdrag att bevaka samhället på allvar – särskilt den maktutövning som sker i och via medierna – och starta ett nytt mediemagasin med resurser. Samma ambition som Sveriges Radio haft länge, just nu i form av programmet Medierna. En process sattes igång inom SVT, jag hoppas den resulterar i konkret granskning 2014.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

På forskarkonferensen ”Future of Journalism” i Cardiff i veckan presenterades flera uppsatser (papers) på temat medieansvarighet (media accountability)  och transparens.

En av författarna var Harmen Groenhart från Holland som lade fram olika skäl för public media accountability. Uppsatsen är ännu så länge ett arbetsdokument och inte fritt att citera ur, men hans doktorsavhandling från i somras är publicerad och jag mottog ett exemplar i Cardiff.

detalj harmen

Avhandlingen heter ”Van boete naar beloning. Publieksvartwoording als prille journalistieke prioriteit” vilket på engelska blir ”From punishment to reward. Public acccountability as an emerging journalistic priority”, utgiven av Fontys Hogeschool Journalistiek.  Avhandlingen är skriven på holländska och lades fram vid Radboud Universitiet Nijmegen. Mitt refererat bygger på den engelska sammanfattningen.

Harmen Groenharts definition lyder: ”Public media accountability is a cyclic interaction process between journalistic actors and news users, by means of various forms of reactive and proactive transparency, offering meta-information to news users whose subsequent perceptions and behaviour affects future journalistic actions.”

Ur definitionen härleder Harmen transparens och dialog som viktiga begrepp för att strukturera framställningen. Till det lägger han ”availability”, hur mycket information om journalistiken som är tillgänglig för användaren, ”introspectivity”, hur öppna är journalisterna för självkritik, och ”functionality”, hur (och om) märks effekter av media accountability.

Availability – 75 sajter tillhörande nationella och regionala tidningar, etermedier, nyhetsbyråer och nätnyhetsförmedlare analyserades.  Två tredjedelar publicerade sina målsättningar med verksamheten, en femtedel publicerade etiska spelregler, årsrapporter och hänvisningar till den holländska opinionsnämnden (press council), en sjättedel publicerade rättelserutor och texter i ämnet av chefredaktörerna och en tjugondedel texter av ombudsmän för användarna. De flesta dokumenten låg på ägarorganisationernas sajter och inte i anslutning till nyhetsfälten.

Introspectivity – 328 skriftliga svar från chefredaktörer på kritik utifrån analyserades. Harmen Groenhart använde en klassificering av reaktionerna som gick  från avvisning (rejection) till förändring (alteration) via vederläggning (refutation), undanflykt (evasion), rättfärdigande (justification), betoning av förmildrande omständigheter (mitigation) och bekännelse (confession).  Den vanligaste strategin var att rättfärdiga publiceringen (44 procent). Det var inte ovanligt att förneka ansvar genom avvisa (9 procent) och vederlägga (18 procent) kritiken eller genom att lägga ansvaret på andra (4 procent). Dock förekom det också att chefredaktörerna erkände misstag och angav förmildrande omständigheter (6 procent), bekände (10 procent) eller föreslog förändringar (10 procent).

Harmen Groenhart tillägger att bekännelser/förändringar främst gäller mindre övertramp och faktafel som är svåra att förneka. ”Practices and professional standards remain undisputed.” Han finner också att en vanlig strategi är att hänvisa till att delar av publiken och / eller medierna stödjer den praxis som är utsatt för kritik. ”It confirms the ambiguous role of letters from editors-in-chief as a platform fro both self-criticism and image management”, skriver Harmen Groenhart. Men han tillägger att texterna ändå är viktiga som medel för ansvarighet, de gör det lättare för användarna att diskutera mediernas agerande.

Functionality – åsikterna hos 33 användare och 47 journalister/redaktörer togs fram genom intervjuer och diskussioner i fokusgrupper. Journalisterna diskuterar för- och nackdelar med publikdialog och med öppenhet gällande källor, arbetsmetoder och medieorganisationer/journalister. Publikens inställning diskuteras av Harmen Groenhart utifrån ökade möjligheter att bedöma journalistisk kvalitet och trovärdighet.

Slutsatserna i avhandlingen är att intresset för media accountability ökar i Holland, att det finns en ekonomisk komponent från mediernas sida i detta intresse men att det finns inslag i journalisternas yrkesroll och självbild som motverkar en utveckling av ansvarigheten. ”An assumed [by journalists] audience disinterest in professional matters is largely a self-fulfilling prophecy, hindering the beneficial development of media journalism as a news category.” Harmen Groenhart går så långt att han menar att motstånd mot media accountability inom journalistkåren kan minska yrkesgruppens funktion i samhället.

En tidigare holländsk avhandling om media accountability i Holland, skriven av Yael de Haan, har jag skrivit om här.

 

Kommentarer inaktiverade för Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 20 februari 2013

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Kommentarer inaktiverade för Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 14 februari 2013

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler
Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”
 
Skärmavbild 2013-02-14 kl. 15.35.27
Låter
mycket
21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?
Jämförelser
behövs
Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?
I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?
Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.
Vad betyder
vanvård?
Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.
Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?
”Räkna
med nyheter”
Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.
Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?
Torbjörn von Krogh, Sim(o)
Fotnot:
Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.
Uppdatering:
Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.
 

Dålig första dag på första jobbet

Posted in källkritik, mediehistoria by John Ahlmark on 23 november 2012

Har för första gången skrivit ned en historia om en dag för tjugoett år sedan. Anledningen är att jag tillfrågades om att bidra till en utbildningsdag för tjänstemän, och jag skrev därför ned omständigheterna kring en episod som brukar anses underhållande, samtidigt som den måhända kan hjälpa någon att slippa just DEN tabben, i alla fall:

På hösten -91 hade Anne Wibble tänkt på det mesta. Valet var vunnet, hon skulle bli finansminister. Men hon hade inte tänkt på att hon skulle ha en informationssekreterare, som det då hette. Hon kom att tänka på mig, som på sommaren vickat på DN:s ledaravdelning, stod sexa på stadens riksdagslista och dessutom – kört hennes kampanjbuss till och från en tv-batalj i Jönköping med Allan Larsson (den debatten avgjorde kanske valet).

Jag skulle bli informationssekreterare åt Bo Könberg, som skulle ha hand om sjukvård och socialförsäkringar på socialdepartementet.  Men nu blev det så att Anne fick låna mig de första veckorna, medan hon letade efter en egen.

Jag hade aldrig haft ett riktigt jobb förut, var 24 år och visste absolut inget om ekonomiska spörsmål – hade aldrig skrivit i ämnet, eller på annat sätt utmärkt mig med åsikter kring ekonomisk politik. Så när jag på morgonen den 4 oktober, tror jag det var, först var med på riksdagens öppning och sedan promenerade med övriga politiska tjänstemän till departementen, var jag fullständigt luftlandsatt. Liksom alla andra, förstås, för det var regeringens allra första dag. Men jag mer ändå, alltså.

Jag fann mig snart placerad i ett stort kontor i finansdepartementets palats, med en alldeles egen sekreterare. Sur, dessutom. Vi fick våra telefonnummer och papper och pennor. Foton togs. Porträtt på gamla finansministrar i bakgrunden, tror jag. Jag ser ut att ha ett irriterande stort självförtroende.

Hela tiden ringde alla tre telefonerna. Jag kunde inte svara på något, förstod inte ens frågorna. Men till all lycka hade någon redan före denna dag bokat in en journalist för en halvtimmes intervju med Anne. Jag forskade inte i detta, men var glad att få chansen att höra frågor ställas och svar ges. Efteråt hade jag alltså runt tjugo frågor och vidhängande svar, de senare uttalade av Anne själv. Kunde inte bli mer officiellt. Jag skuttade tillbaka till mitt kontor, full av tilförsikt. Nu skulle jag ju kunna svara på åtminstone några frågor, även om jag inte begrep dem riktigt.

När jag kom in på kontoret ringde, som vanligt, alla tre telefonerna. Jag valde att svara i den mittersta, den röda. Det var Åsa Mattsson, numera Tillberg. Hon var på den finansiella nyhetsbyrån Direkt, Reuters största konkurrent i Sverige, med egna skärmar på alla finansiella centra och handelsplatser. -Hej, sa hon, när avskaffar regeringen omsättningsskatten på aktier?

Den skatten var även känd som valpskatten, mycket kritiserad av den borgerliga oppositionen såsom populistisk och dålig.  Jag kände eufori, för just den frågan hade journalisten frågat hos Anne och hennes svar var befriande tydligt.  Så jag svarade, med samma självförtroende som mitt porträtt från den dagen avslöjar, ”På torsdag!”

Lyckligtvis ställde inte Åsa några följdfrågor, annat än att försäkra sig om att det skulle ske medelst en förordningsändring som alltså trädde i kraft i och med det förestående regeringsbeslutet, några dagar senare. Jag njöt, det här var ju inte så svårt i alla fall…

Ungefär en halv minut efter samtalet med Direkt, hamnade mitt svar på Direkts informationsskärmar. Och runt tio sekunder efteråt, på Reuters. Inom en minut avstannade börshandeln i Sverige.

Det var alltså inte bara en pinsam händelse, det var dessutom den allra första åtgärden som regeringen Bildt åstadkom, över huvud taget, att i praktiken stänga börsen genom att lova att en skatt på transaktioner skulle försvinna några dagar senare.

Jag hamnade i massmedierna. Den utskåpning jag minns bäst var Veckans affärers. En bild på mig, där jag såg modstulen ut, hade bildtexten ”Om Anne Wibble visste att hon skulle ha en ekonom som informationssekreterare förut, lär hon ha blivit än mer övertygad efter tre timmar med John Ahlmark på tjänsten.”

Jag flyttade rätt snart över gatan, till Socialdepartementet, såsom tidigare beslutat. Där var jag faktiskt riktigt duktig och driven under de tre år regeringen satt.

Vad hade då hänt? Jo, Anne hade själv bokat in den där journalisten (vem det var har jag glömt). Det var en gammal bekant till Anne som fick ynnesten att intervjua henne redan första dagen, mot att han inte publicerade något förrän en tid därefter. Detta embargo hade de kommit överens om, men Anne sa inget till mig om den saken. Och där ligger väl moralen – har man ett blåbär på en tjänst, måste man vara noga med att förklara vad som är öppet och vad som är hemligt, och gärna varför. Idag flyger information snabbt via sociala medier. Förr gick det långsammare, om man inte hamnade på de finansiella informationsskärmarna, alltså, då gick det nog lika fort då som idag.

Den här löjliga historien om min första dag på mitt första riktiga jobb, har ibland fått ett eget liv och förlorat all sanning. Ibland framställs det som att jag kraschade börsen, alltså sänkte börsvärdet. Det gjorde jag inte. Någon artikel – som publicerades flera år senare – har påstått att jag kostat skattebetalarna miljonbelopp, inte heller det är sant. Det var bara en uppvisning i generande klantighet som jag hoppas kan bistå dagens tjänstemän och journalister med litet förströelse – kanske också kan tjäna som påminnelse om att man kan få äta upp det man säger, även om man fått informationen på ett sätt som rimligen gjorde den lämplig att föra vidare.

John

PS Valpskatten avskaffades inte torsdagen efter. Regeringen valde istället att gå till riksdagen med en proposition i ämnet. Det tog därför flera månader innan  omsättningsskatten var avskaffad. Börsen tog för övrigt snart upp handeln igen.  DS

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 31 augusti 2012

I maj rapporterade jag om den starka mediekritik som olika folketingsledamöter utvecklat mot danska medier. Parlamentets rätts- och kulturutskott genomförde en lång kritisk hearing med representanter för medierna om övertramp och bristande självreglering. Och två politiker, en från Socialdemokraterna och en från Venstre, skrev att ”sludder, sladder og mangel på substans” kännetecknar dagens medier i en debattartikel i dagstidningen Berlingske. Rubriken var ”Den døende vagthund”.

Efter flera debatter med politikerna i olika fora under sommaren bjöd tidningens chefredaktör Lisbeth Knudsen till slut in de två att följa hennes arbete under en dag på redaktionen. Och nu har folketingsledamöterna nyanserat sina ståndpunkter i en ny artikel, denna gång med rubriken ”Rapport fra det journalistiske maskinrum”.

De skriver att de nu inser att det faktiskt pågår mycket mer av etisk diskussion och självkritik inom redaktionen än de tidigare förmodade:

Efter en dag i chefredaktionens fodspor bed vi særligt mærke i den betydelige evaluering og selvkritik, der løbende pågår. Den journalistiske revselse og pertentlighed, der kan opleves i TV2’s Presseloge, forekommer faktisk dagligt og i endnu højere grad på Berlingskes redaktion.

Men de står fast vid att för mycket möda läggs ner på personjournalistik, på spelet runt politiken och på redigering i stället för att satsa på grävande journalistik, research och substans.

De kommer med fyra förslag:

1) Underlätta för journalister att komma i kontakt med handläggande tjänstemän inom myndigheter och departement. Öppna upp i stället för stäng till.

2) Förläng det journalistiska minnet. Gå inte enbart på det dagsfärska. Gör uppföljningar. Vad hände sen?

3) De verkliga experterna måste fram i ljuset. Intervjua dem som har expertkunskaper i det ämne som avhandlas, inte de som är mest tillgängliga.

4) Rikta in journalistiken mer på sakfrågor, mindre på spelet runtomkring. ”Medierne ender for ofte i at vinkle historier processuelt frem for substantielt. Vi anerkender et medansvar herfor, men det er nu engang journalisterne, der skriver avisen og bestemmer, hvem der skal citeres, og hvordan vinklingen skal være.”

Kommentarer inaktiverade för Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

Närhet och distans – medierna och den arabiska våren

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, nyhetsvärdering, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 17 februari 2012

Panelsamtal med Jan Henningsson, Bitte Hammargren, Niklas Kierkegaard och Yasmine El Rafie i UD:s pressrum 

Jan Henningsson, ämnesråd på Utrikesdepartementet och tidigare chef för Svenska institutet i Alexandria, deltog i panelen som diskuterade mediernas rapportering från revolutionerna i Nordafrika vid ett Sim(o)-seminarium i veckan.

Seminariet utgick från reportrarna Bitte Hammargrens och Yasmine El Rafies erfarenheter som de beskrivit i boken Sprickorna i muren (Sim(o) 2011). I panelen ingick som fjärde deltagare Svenska Dagbladets utrikeschef Niklas Kierkegaard och moderator var Stig Fredrikson. 35 personer infann sig i UD:s pressrum för att följa seminariet och en livlig debatt uppstod stundtals mellan panel och salong.

Jan Henningssons inledningsanförande finns nedskrivet i manus och publiceras härmed tacksamt här på Sim(o)s blogg. / Torbjörn von Krogh

 

Medierna och den arabiska våren – närhet och distans

Man la ya’shaq su’ud al-jibal

ya’ish abad al-dahri bayn al-hufar…

Den som inte trängtar att bestiga bergen,

får leva för evigt bland markens hålor.

(Abul Qasim al-Shabi)

 

1. Bilden av den Andre

– Vad är det viktigaste som hänt när det gäller svenska mediers rapportering från Mellanöstern?

– Att araber har blivit människor av kött och blod, med namn, ansikte och egen röst.

En dag i mitten på 1970-talet slog jag upp morgontidningen och fann då på ledarsidan en karikatyr, där Yasir Arafat framställdes som ett hårigt, gorillaliknande monster. Det blev ingen läsarstorm, men jag sa upp prenumerationen.

Det finns flera exempel från 1952 och fyra decennier framåt hur västerländska medier förmedlar en – uppenbarligen gångbar – bild av araber som icke-människor. Anonyma folkmassor: skäggiga män och behucklade kvinnor, som ilsket ropar in i kameran.

En tillfällig motbild kom i början av 1990-talet, när den eleganta Hanan Ashrawi, akademiker, aktiv i den anglikanska kyrkan, plötsligt dök upp i tv-rutan. Men det dröjde inte länge, förrän mediernas uppmärksamhet skiftades till militanta islamister, Abdulaziz al-Rantissi (senare ledare för Hamas) och hans 415 medfångar vid Blommornas äng.

Svenska medier har kommit en bra bit sen dess – trots fallgropar som 11 september 2001. Jag vet inte vem som först bröt mönstret – kanske Titti Nylander?

  

2. Medial pedagogik

Kärntruppen i al-Jazeera utgörs av reportrar från BBC:s Arabic Service, som upphörde 1996. Men BBC:s berömda journalistiska etik finns kvar. Och det gör intryck, när metodiken rimmar med etiken – tydlig åtskillnad mellan nyheter och kommentarer. Fast ibland skulle man önska lite modernare pedagogik. Ta till exempel al-Jazeera’s studiostyrda rapportering från olika skådeplatser. Först ser man reportern – oftast en man – stå på ett tak. Bakom honom lyser granaterna. Han pratar tills han blir avbruten – inget ovanligt i arabvärlden…

Men till skillnad från SVT:s Samir Abu Eid står al-Jazeera-mannen kvar på taket. Samir däremot kliver ut på Tahrir-torget. Med mikrofonen i högsta hugg hänger han på och intervjuar deltagare i dagens demonstration. I Damaskus’ gränder hittar han hukande människor, som i förtäckta ordalag uttrycker rädsla och missnöje.

I morse (2012-02-14) kunde vi lyssna till Cecilia Uddén, som pratade med två Damaskus-bor: först en kvinna, som ska köpa en hund; hon har inget till övers för bråkmakarna ute i förorterna. Sen kommer en människorättskämpe och ger sin bild av skeendet. Med sin goda arabiska kommer Cecilia dessa människor in på livet.

 

3. Närhet

Det handlar med andra ord om att vara närvarande – med förnuft och alla sinnen. I sitt kapitel Lukter, liv och förhoppningar skildrar Bitte Hammargren sina försök att bevaka demonstrationerna i Bahrain: ”skulle vi missa Pärlrondellen? Vi måste komma människorna nära” (s 63). Utan den erfarenheten skulle hon knappast ha kunnat skriva sin analys på ettårsdagen av protesterna i Manama. I efterordet skriver Bitte om ”utrikeskorrespondentens symbiotiska förhållande till de källor, som ger oss inspiration, information och intryck” (s 72). En sådan närhet kan bli problematisk, om man vill upprätthålla en kritisk distans men är nog ovärderlig för att nå förståelse inifrån.

I sitt kapitel Första parkett – från hemmaplan jämför Yasmine el Rafi’ upplevelsen av närhet genom olika medier: ”reportern ser blodet, svetten och tårarna, darrar på rösten och kan framför allt leta upp tiggaren, bonden, hemmafrun – den majoritet, som inte ens vet vad facebook är” (s 93). Men, skriver Yasmine, sociala medier (till exempel twitter) ger ”tillgång till kollektivet på ett helt annat sätt än den enskilde reporterns intervjuer” (s 94).

 

4. Distans

Professionalitet handlar också om distans: till sig själv och sina politiska preferenser, att inte frestas förtiga sådant som inte rimmar med mina egna sympatier; distans till Sverige och svenska intressen: ”Vi var tacksamma att det inte stod Made in Sweden på ammunitionen” (s 64).

Det handlar också om källkritik – svårt nog för traditionella medier och ännu svårare när det gäller sociala medier. Yasmine ger en checklista i sex punkter för att bedöma en twittrares tillförlitlighet.

En annan typ av distans är att skaffa sig nya infallsvinklar genom att byta bevakningsregion en tid för att sedan återkomma till sin ”hemma-region” – med exempelvis Kinas syn på arabvärlden i bagaget. En kvalificerad analys kräver under alla omständigheter fågelperspektiv, kanske färgad av kritisk solidaritet. Objektivitet är ett tomt begrepp. Begriplighet, däremot, myndigförklarar avnämaren.

 

5. Trovärdighet

Ett genomgående tema i den här boken är trovärdighet. Hur blir en journalist värd mitt förtroende? Alla mediers anseende bygger ytterst på detta. Bäst är nog när en tidning eller radioredaktion kan ha longtimers ute i en region – som till exempel Mellanöstern – reportrar, vars auktoritet växer för varje år genom ökad sakkunskap. Språkkunskaper är oskattbara.

Arabiska kräver som bekant långa och intensiva studier – men belöningen blir desto större: insikt och trovärdighet.

Emellertid finns det nog ingen reporter, som kan bevaka Mellanöstern-konflikten med samma empati för båda sidor, inte ens om man lär sig både arabiska och hebreiska. På UD har vi dragit konsekvensen av detta dilemma genom att ha en handläggare för Israel och en för Palestina.

 

6. Sanningsarkivet 

I inledningskapitlet i Sprickorna i muren om ”den tredje statsmakten” och pressens legitimitet skriver Patrik Lundell: ”Arkivet bestämmer vårt kollektiva minne. Arkivet ordnar och normerar” (s 32). I boken Kunskapens arkeologi (1969) vidgar filosofen Michel Foucault begreppet arkiv till att omfatta allt det som vi vid en viss tidpunkt tar för självklart, till exempel att veckan har sju dagar.

Till arkivets mer bestående delar hör, intressant nog, yrkesetiken.

Välkänd är Hippokrates’ ed, som läkare svär att hålla. Även om det saknas en motsvarande ed att förestava en färdigutbildad journalist, finns det värden som är oförytterliga. Press- och yttrandefrihet hör definitivt till vårt svenska arkiv. Vi utgår ifrån att medier inom public service är ansvarsfulla och varsamma med sanningen. Vi lär oss snart vilka kommersiella medier, som verkar välinformerade och trovärdiga – och vilka som blandar ihop sina egna åsikter/ fördomar med nyhetsrapportering: muslimska terrorister slår till i Oslo…

*****

I den arabiska kulturen finns ett djupt rotat sätt att förmedla budskap, känslor, drömmar: poesin. Rytmisk och rimmad är den lätt att memorera oavsett bildningsnivå. Under de arabiska folkupproren reciteras ofta dessa rader:

”Om folket en dag vill äga sitt liv,

måste ödet lyssna och svara;

och nattens mörker ska skingras;

och fjättrande bojor ska krossas.”

(Abul Qasim al-Shabi, 1909 – 1934)

Dikten, som skrevs av en tjugoårig poet under franska kolonialväldet, införlivades 1954 i den tunisiska nationalsången. Nu aktualiseras den på nytt. Kanske håller al-Shabi’s vision på att förverkligas, efter åttio svåra år. Men det är ingen smärtfri process. Abu Jarra Soltani* skriver i sin bok Regimer i blåsväder: ”mellan viljan till liv och ödets gensvar finns en vägg, som måste krossas, den som kallas Rädslans Mur”.

(*Abu Jarra Soltani  Anzima fi wajh al-i’sar, Alger 2011. Soltani är ledare för den islamistiska rörelsen Mouvement de la Societé de la Paix, en stark politisk faktor i Algeriet.)

Jan Henningsson

Kommentarer inaktiverade för Närhet och distans – medierna och den arabiska våren

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediehistoria, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 23 maj 2011

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Kommentarer inaktiverade för Korrigering av antalet specialreportrar 1990