mediestudier

Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 06 oktober 2013

kjöllerbok Första ronden i fejden mellan Hanne Kjöller och dem hon kritiserat   för vilseledande journalistik är över. Hanne Kjöller har fått hård kritik för sin egen ibland bristfälliga journalistik och förlaget aviserar en ny, rättad/nyanserad upplaga av boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs).

Men Hanne Kjöller har också fått många exempel på stöd och uppmuntran (bland annat i sin mejlbox, berättade hon på en debatt på Poppius i Stockholm 1 oktober) och en mer generell debatt om det Hanne Kjöller kallar offerjournalistik, dess funktion och kvalitet, återstår att föra.

Under mellantiden är det intressant att reflektera över hur debatten kring Hanne Kjöllers bok beskrivs och hur försvaret formuleras bland dem som angrips. Särskilt om man jämför med hur kritik mot medier brukar beskrivas och hur medier brukar försvara sig.

Mönster för mediekritik

Känns följande mediekritik igen?

Yttrandet är taget ur sitt sammanhang, reportern ser inte hela bilden, texten/inslaget innehåller missförstånd/felaktigheter och är missvisande…

Detta är en inte ovanlig kritik mot medier hos dem som blir granskade. Försvaret från medierna – när kritiken varit särskilt kraftig – har ibland gått ut på att gå till motoffensiv snarare än att gå in på sakfrågorna. En variant är att påstå att de som granskas vill inskränka pressens frihet och hindra medierna från att göra sitt jobb.

Ta till exempel Aftonbladet efter de så kallade nazistbilderna, hoten mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou 1998. När rättsväsendet började undersöka om allt gått rätt till skrev Aftonbladets ledning att statsåklagaren ”försöker snäva in gränserna för det fria ordet och skrämma dem till tystnad som vägrar buga och bocka i takt med överheten”. Rubriken över förstasidan var ”NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD!”

Andra typer av försvar är att försöka beskriva det som kritiseras som a) redan åtgärdat, b) som undantaget som bekräftar regeln eller c) som icke-journalistik/inte tillämpligt/formulerat av inkompetent kritiker.

De här teknikerna att ställa mediernas strålkastare mot ljusskygga makthavare eller försöka utdefiniera kritikern som okunnig i mediefrågor fungerar sämre nu när kritiken förs inbördes i medierna. Därför är det intressant att följa hur diskussionen utifrån Hanne Kjöllers bok vinklas. Är det en rak debatt om sakfrågorna? Nej, inte ännu som den återspeglas i riksmedierna i varje fall.

Etiketter i Kjöller-debatten

Jag har stött på olika beskrivningar:

En inriktas på genus – flera gubbar pucklar på ensam kvinna.

En på politik – Hanne Kjöller har en borgerlig politisk agenda som slår mot bibehållandet av samhällets sociala skyddsnät heter det då.

En på genre – åsiktsjournalistik med rätt att renodla, bortse från nyanser och polemisera står mot nyhets- och samhällsjournalistik.

En på tempo – snabba ledarkommentarer skrivna på en timme får innehålla faktaslarv står mot månadslånga grävprojekt som inte får göra det.

Något försök att se debatten som en möjlighet att diskutera vad som är kvalitet i organiserad (åsikts)journalistik i förhållande till annan information på nätet finns också.

Men till stor del är beskrivningen personinriktad – framför allt som en konfrontation mellan de två starka mediepersonligheterna Hanne Kjöller och Janne Josefsson. Båda har samlat på sig både anhängare och motståndare genom åren som nu sluter upp. Mötet beskrivs såväl som titanernas kamp som bjäbbet mellan två prinsessor på ärten.

Det finns flera faktorer som förstärker personvinklingen. Medielogiken främjar såväl centrering kring kända personer och kring konflikter som går att renodla. Utrymmet för och värdet av journalisters personliga varumärken har ökat. Sociala medier förstärker  kraften i de polemiska svängarna. Att varken Hanne Kjöller eller Janne Josefsson skyr skarp polemik gör inte personvinkeln svagare.

Janne Josefsson har tidigare visat en förmåga att få stor uppmärksamhet kring sin person när han anser sig illa behandlad. Minns exempelvis hans krav att föreningen Grävande journalister borde avvecklas ifall inte några felaktiga artiklar om honom i föreningens skrifter togs upp och upprättelse gavs på Grävkonferensen i Göteborg 2008. Han fick bland annat in en artikel på DN Debatt med rubriken ”Lägg ned Grävande journalister” (DN 2 april 2008). Janne Josefsson kom nyligen näst högst i tidningen Scoops rankning av de senaste 25 årens svenska grävare. Han har för medierna både ett publicistiskt och kommersiellt värde som genererar uppmärksamhet i medierna.

Man kan jämföra med den debatt som uppstod när Vi-reportrarna Stig Edling och Hans Nestius för 35 år sedan granskade och kritiserade Expressens journalistik. Det ledde också till skriverier, till inslag i radions medieprogram och insändare. Men det var inte de inblandade personernas handel och vandel som stod i centrum, det fanns heller varken morgonsoffor eller twittertrådar som resonanslådor. Energiska journalister som också är starka debattörer har fått ökat utrymme efter avregleringen av etermedierna och med internets framväxt. Utbudet och konkurrensen har ökat, liksom behovet av profilering och marknadsföring.

Dessutom är transparensen kring journalistiken större i dag. Redaktörerna förklarar mera, särskilt de som ägnar sig åt kontroversiella publiceringar. Se på Expressen i samband med järnrörsfilmen och Uppdrag granskning, som nu också infört ett verktyg för att lätt kolla deras underlag, kvitton med mera.

Bokens uppläggning bidrar

Det finns således både individuella och strukturella faktorer bakom en ökad personcentrering i medierna. I det konkreta fallet bidrar Hanne Kjöllers uppläggning av innehållet. Det är endast en handfull reportrar som namnges i boken; det stora flertalet anonymiseras. Men just Janne Josefsson pekas ut. ”Janne Josefsson har gått över gränsen mer än en gång” skriver Hanne Kjöller och lyfter bland annat fram ett omstritt citat av Janne Josefsson från 2004 som belägg.

Å ena sidan understryker Hanne Kjöller i boken att journalistik innebär att kolla fakta (exempelvis sidan 55) och att höra relevanta parter (exempelvis sidorna 138 och 184).

Å andra sidan visar Hanne Kjöller att hon själv inte alltid kollar fakta utan ”gissningsvis” resonerar kring olika omständigheter och inte kontaktar de reportrar som hon kritiserar. Hanne Kjöller motiverar detta senare med att hon är en opinionsjournalist med ”större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa”. Hanne Kjöller skriver i sitt svar på kritiken från Sveriges Radio att när hon ”recenserar” ett samhällsproblem har hon frihet att tolka, risa och rosa utan att kontakta olika upphovsmän.

Är då boken ”En halv sanning är också en lögn” en recension av dagens journalistik, att jämföra med tyckande om konst, litteratur och tv? I förordet skriver Hanne Kjöller att hon gång på gång påminns om att ”journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten” och att hon har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”; det är därför hon skriver boken. Och bokens egen omslagstext beskriver inte Hanne Kjöllers ansats som en subjektiv recension utan som en granskning: ”Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media…”

Då är det inte underligt att Hanne Kjöller får kritik för att inte följa den granskande journalistikens principer. Då är det inte underligt att Janne Josefsson påpekar att det omstridda citatet från 2004 blir vilseledande när det tas ur sitt sammanhang.

Företrädare för Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio har lämnat kritiska genmälen på flera av de avsnitt i boken där deras rapportering ifrågasätts, dock inte alla. Inslag i Expressen (”okritisk återgivning”) och Aftonbladet (”ett haveri”) gisslas också av Hanne Kjöller, men där har jag inte sett några genmälen om dessa artiklar ännu. Rapporteringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet dissekeras inte av Hanne Kjöller. De flesta exemplen hämtas från public service och kvällspress.

Vad händer i rond två?

En möjlighet att de som stödjer Hanne Kjöller i hennes kritik vädrar morgonluft när den första uppståndelsen dragit förbi och en ny upplaga marknadsförs.

En annan möjlighet är att exempelvis redaktionen för Medierna i P1 tar ett samlat grepp om det som är Hanne Kjöllers huvudspår. Att den så kallade offerjournalistiken ökat och allt mer sker på offrens villkor, utan källkritisk kontroll från journalisternas sida. Stämmer detta? Vad säger till exempel de forskare inom viktimologin som sysslat med mediernas inverkan på offerrollen?

En tredje möjlighet är att diskussionen om redaktionell etik och kvalitet i en snabb, tillgänglig, konkurrenstät och digital miljö utvecklas, liksom forskning om denna utveckling.

Det behövs fler aktörer som driver dessa frågor, som försöker vara en brygga mellan medieforskning, mediebransch och medieanvändare. Sim(o), Institutet för mediestudier, där jag arbetar är en sådan arena.

Den övergripande tanken är att medborgarna behöver begriplig och bra information för att styra samhället och styra sina egna liv. Vi har under de senaste åren gett ut böcker om vad journalistisk kvalitet är, vilket värde journalistik kan ha för olika grupper, behovet av specialkunskaper i journalistiken, omvandlingstrycket på journalistrollen i nätsamhället, samt om modeller för att underlätta en diskussion om journalisters och mediers funktion, kvalitet och ansvar.

Vi gav förra året ut en bok som det refererats flitigt till i Kjöller-debatten som heter ”Vem granskar granskarna?”. Den kartlägger och diskuterar den mediegranskning som skett i Sverige de senaste 25 åren från folkrörelser/medieanvändare, forskning, näringsliv och inom medierna själva. Och den ger anledning till att formulera några slutsatser.

 

Tre slutsatser

1) Den första slutsatsen är att mediegranskningen är viktig och behövs. Den enskilt viktigaste kritiken var nog den som SVT:s Mediemagasinet dokumenterade våren 2004 om Uppdrag granskning. Den bidrog till förändringar på UG som sedan ökat den interna kontrollen av fakta och kontext vilket mycket påtagligt minskade antalet fällningar i Granskningsnämnden. SVT lade ner Mediemagasinet året efter, 2005, och har inte kommit tillbaka.

2) Den andra slutsatsen är att den institutionella mediegranskningen som riktar sig till och sprids i det svenska samhället har minskat. Den korta och snabba i sociala medier har ökat, men den längre och mer genomarbetade har minskat från näringsliv, myndigheter, folkrörelser och medier. Kanske har mediehanteringen vuxit på bekostnad av mediekritiken.

3) Den tredje slutsatsen, som var väldigt tydligt artikulerad på ett seminarium som Sim(o) arrangerade hos SNS förra hösten, var att SVT bör ta sitt uppdrag att bevaka samhället på allvar – särskilt den maktutövning som sker i och via medierna – och starta ett nytt mediemagasin med resurser. Samma ambition som Sveriges Radio haft länge, just nu i form av programmet Medierna. En process sattes igång inom SVT, jag hoppas den resulterar i konkret granskning 2014.

Kommentarer inaktiverade för Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Tidningsutgivarnas seminarium om mediedrev leddes av TU:s Lena Victorin, som hade funderat ut en klurig kombination av publikfrågor som inledning. Först fick auditoriet ange om mediedrev är negativa; 99 procent i den fullsatta salen svarade ja. Sedan ställdes frågan huruvida samhället skulle bli bättre utan mediedrev, och enbart en procent av de närvarande räckte upp handen.

På detta sätt problematiserades drevet redan från början. Å ena sidan det förkastliga: ”Vi blir huliganer med ett svart hål där ingen tar ansvar” och ”Man hamnar i tunnelseende… nära nog i en maffiakultur” (Janne Josefsson, SVT).

Å andra sidan det berömvärda: ”Om den sena Watergate-rapporteringen använts som definition skulle få haft invändningar mot drev” (Thomas Mattsson, Expressen).

Anders Pihlblad, reporter på TV4 som kommit med en bok om drev efter att själv ha hamnat i hetluften, sammanfattade:

– Mediedrev är ett negativt ord som många blandar ihop med mediegranskning. Samhället skulle bli sämre utan granskande journalistik, men det begås övertramp. Drev är en avart.

Åtskilliga kända teman togs upp: Behovet av en djävulens advokat på redaktionerna, svårigheten med ansvaret för den samlade effekten, behovet av mediegranskning i medierna, svårigheten för SVT att ersätta Mediemagasinet (Otto Sjöberg och Anders Gerdin bojkottade framgångsrikt programmet enligt Janne Josefsson), behovet av att skilja på allmänintresse och allmänt intresse, svårigheten med distinkta definitioner.

Fast Anders Pihlblad gjorde ett försök med skillnaden mellan A- och B-kändisar: Ebba (Ebba von Sydow, som också ingick i panelen) och Janne J är A-kändisar medan han själv och Thomas Mattsson är B-diton.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Med nästan 1400 seminarier under en vecka finns det mycket att välja på för en medieintresserad besökare i Almedalen. Så här kan mixen en vanlig (tis)dag se ut:

1) ‘Den onde psykiatern – psykiatrin i media’. En samhällssektor som känner sig misshandlad och demoniserad av medierna bjöd in till samtal om mediernas ansvar för de bilder som förmedlas. ”Vågar de som behöver komma till psykiatri som ständigt beskrivs som klantig och inkompetent?”, var en av frågorna i programbladet. Seminariet fick en oväntad och hoppfull inriktning, jag återkommer till det i ett kommande inlägg här på bloggen.

2) ‘Rätten att vara nörd’. ABF samlade några författare och bloggare till ett friskt och uppmuntrande samtal om smala specialintressens betydelse för personlig utveckling och om nätets inverkan. ”Vad innebär det för samhället när den engagerade amatören överträffar proffset i kunskap och genomslag?”, var en av frågorna som ställdes. Hade Bill Gates tillhört det coola gänget på sin skola under uppväxten hade datoriseringen kanske fått en annan bana, var ett av svaren.

3) ‘Rasismen i sociala medier’. Ungdom Mot Rasism och Pronto Communication samlade företrädare för fyra politiska ungdomsförbund för att kommentera vad unga experter förmedlat om den organiserade rashetsen på Facebook och i kommentarsfält med flera platser. Även om rasismen på nätet är beklämmande var engagemanget och omdömet hos de pålästa deltagarna upplyftande.

4) ‘Mediemakt, journalistik om offentliga personer och drev’. TU lät Ebba von Sydow, SVT, Thomas Mattsson, Expressen, Anders Pihlblad, TV4 och Jan Josefsson, SVT, penetrera drevets övertoner, mekanismer och effekter. Bland annat tack vare en väl förberedd moderator (Lena Victorin) blev det en energisk och nyanserad debatt (som jag återkommer till i senare inlägg).

Allt i allt en givande dag i dalen – trots de mörka rubrikerna.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Janne Josefsson ‘medietränarnas brunnsgubbe’

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, medieutbildning, nyhetsvärdering, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 26 september 2009

Spridda repliker med medieanknytning från Bokmässans seminarier och monteraktiviteter:

Björn Häger myntade en ny liknelse i en debatt med pr-konsulten Paul Ronge om dennes färska bok ”När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. För att hindra små barn att närma sig den farliga brunnen uppfinner föräldrar en extra skrämmande dimension; de säger att det bor en läskig brunnsgubbe i brunnen. På samma sätt menar Björn Häger att medietränarna skrämmer makthavarna med Janne Josefsson, han blir deras brunnsgubbe.

Paul Ronge replikerade att hans kunder upplever hotet från Uppdrag granskning och Janne Josefsson som reellt. TV-jägarna är ute efter byten att nedlägga, de vill ha svett på överläppen och ångest i blicken. Fast Ronge erkände samtidigt att Sverige – och inte minst han själv – vore fattigare utan Janne Josefsson.

***

Janne Josefsson själv deltog i ett samtal om hot mot förtroendevalda. Har han inte själv ett delansvar för ett råare klimat genom sin aggressiva attityd var en frågeställning.

Genom ett temperamentsfullt inlägg vände han helt frågan till att handla om politikernas ansvar för ett samhälle med segregation, ungdomsarbetslöshet och social vanskötsel (fallet Louise i Vetlanda).

Förre justitieministern Thomas Bodström bedyrade att ingen politiker har något emot seriösa granskningar, tvärtom de välkomnas. Det är upphetsade övertoner och rena lögner i medierna han vänder sig mot.

Janne Josefsson svarade att retorik är en sak, praktik en annan. Ett exempel är konsekvenserna i Södertälje för den anställde som avslöjade sjukhuspersonalens rasistiska yttranden.

***

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén berättade i en öppen monterintervju att förbundet ändrat sin inställning till att låta PO/PON bedöma även journalisters arbetsmetoder (alltså inte enbart som nu det som publicerats). Journalistförbundet kan likväl behålla sin yrkesetiska nämnd för att hantera medlemsärenden. Detta kan underlätta en omvandling av PO/PON till en Mediernas ombudsman / Mediernas opinionsnämnd med vidare arbetsområde.

Kommentarer inaktiverade för Janne Josefsson ‘medietränarnas brunnsgubbe’