mediestudier

Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

Posted in medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 18 juni 2014

En aspekt av samgåendet mellan Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad som inte har tagits upp i debatten såvitt jag kunnat se gäller den institutionaliserade självsaneringen, det så kallade pressetiska systemet.

Systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd har med tiden försvagats av dagspressens allmänna tillbakagång, huvudfinansiären Tidningsutgivarna har exempelvis tvingats krympa den egna kostymen rejält till följd av mer begränsade uppgifter och bantade resurser.

När jag började som chefredaktör för Pressens Tidning 1996 tror jag vi var mellan 40 och 50 anställda i Pressens Hus; vi huserade på nästan fyra våningsplan med de bredaste korridorer jag någonsin skådat. Nu är det färre än tio kvar, de fria ytorna ett minne blott och även PO/PON har tvingats minska antalet anställda.

Ett tungt slag mot grunden för det pressetiska systemet utdelades av Dagens Nyheter 2012. Då lämnade DN följt av Sydsvenskan och Dagens industri Tidningsutgivarna – och därmed även finansieringen av PO/PON.

Åtgärden kritiserades av åtskilliga redaktörer. TU startade en insamling bland sina medlemmar för att täcka upp det ekonomiska bortfallet. Aftonbladets Jan Helin skrev i en kolumn i den egna tidningen (17 februari 2013 ):

 

DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte. (…)

DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

 

Förhandlingar har förts om att avfällingarna skulle kunna vara med och bekosta det pressetiska systemet utan att vara medlemmar i TU, men någon lösning har inte träffats ännu så vitt jag vet.

Nu försvinner väl ännu en finansiär när HD blir en del av Sydsvenskan: systemet försvagas ytterligare. Fyra av de i dag sex största morgontidningarna i Sverige med mer än en halv miljon exemplar i sammanlagd upplaga kommer att stå utanför. De står för cirka 20 procent av den betalda dagspressens samlade utgivning.

Vilka signaler sänder denna utveckling till politikerna, som gång på gång hänvisat till självsaneringens styrka när skärpande lagstiftning förts på tal? Vad betyder den för läsarnas förtroende för pressens ansvarighet?

Jag hoppas att en av medienyheterna från Almedalen om några veckor är att de stora Bonnier-tidningarna på nytt bär sin del av kostnaden för det självsanerande systemet.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 12 november 2013

presskl m kgh

Tidigare ärkebiskopen KG Hammar talade på Sim(o)s och Journalistförbundets seminarium på Pressklubben i Stockholm 11 november om moral och etik med etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson, Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson.

KG Hammar uppehöll sig vid journalistens relation till andra människor. Bejakas det som är främmande i den andre till ett möte mellan två individer, två jag, eller behandlas den andre som ett instrument för att förverkliga journalistens projekt, ett det?

Vid maktgranskning är den instrumentella ”detifieringen” legitim och ofta nödvändig, men den kan utföras på olika sätt.

I samtalet kom panelen in på olika typfall av möten, delvis utifrån Susanne Wigorts Yngvessons avhandling Den moraliske journalisten. Journalisten möter bland andra:

• Den anonyme medborgaren

• Den personliga och unika hjälten

• Makthavaren som granskas och berövas sin mänskliga värdighet

• Makthavaren som granskas och behåller sin mänskliga värdighet

• Det drabbade offret

Ola Sigvardsson påpekade att grundstrukturen i många (även journalistiska) berättelser handlar om förhållandet mellan offret, skurken och hjälten.

KG Hammar menade att detta är urberättelser, myter, men att dagens kunskap om myter är bristfällig. I dag uppfattas så mycket rent bokstavligt. Men den dag journalistiken inte fastnar i att utpeka den ene som skurk, den andre som hjälte och den tredje som offer utan lyckas förmedla att vi alla innehåller alla beståndsdelarna – den dagen har journalistiken nått långt.

KG Hammar: Etik är inte till för att lösa problem, utan för att problematisera lösningar.

Ola Sigvardsson: Inför lagen är vi alla lika, inför etiken är vi alla olika.

Ulrica Widsell: Programformat med dold kamera som i ”Fuskbyggarna” kan medföra regelbunden användning av metoder som man bara bör använda i särskilda situationer. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN överväger en översyn av sina regler.

Susanne Wigorts Yngvesson: Det behövs fler mediegranskande program som når den breda offentligheten.

Många fler frågor diskuterades. Reaktionerna på Cecilia Uddéns tårar. Mekanismerna vid drev. Wallrafferi som metod. Global i stället för regional moral. Fastställda etiska regler i förhållande till en inre kompass. Betydelsen av det personliga ansvaret, den personliga moralen. Kor klarar sig utan moral, inte människor.

Moderator var Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Tillägg: KG Hammar, Ulrica Widsell,  Susanne Wigorts Yngvesson och Torbjörn von Krogh har alla bidragit med texter i den färska Sim(o)-boken Vad händer med medieetiken?

Kommentarer inaktiverade för KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 06 oktober 2013

kjöllerbok Första ronden i fejden mellan Hanne Kjöller och dem hon kritiserat   för vilseledande journalistik är över. Hanne Kjöller har fått hård kritik för sin egen ibland bristfälliga journalistik och förlaget aviserar en ny, rättad/nyanserad upplaga av boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs).

Men Hanne Kjöller har också fått många exempel på stöd och uppmuntran (bland annat i sin mejlbox, berättade hon på en debatt på Poppius i Stockholm 1 oktober) och en mer generell debatt om det Hanne Kjöller kallar offerjournalistik, dess funktion och kvalitet, återstår att föra.

Under mellantiden är det intressant att reflektera över hur debatten kring Hanne Kjöllers bok beskrivs och hur försvaret formuleras bland dem som angrips. Särskilt om man jämför med hur kritik mot medier brukar beskrivas och hur medier brukar försvara sig.

Mönster för mediekritik

Känns följande mediekritik igen?

Yttrandet är taget ur sitt sammanhang, reportern ser inte hela bilden, texten/inslaget innehåller missförstånd/felaktigheter och är missvisande…

Detta är en inte ovanlig kritik mot medier hos dem som blir granskade. Försvaret från medierna – när kritiken varit särskilt kraftig – har ibland gått ut på att gå till motoffensiv snarare än att gå in på sakfrågorna. En variant är att påstå att de som granskas vill inskränka pressens frihet och hindra medierna från att göra sitt jobb.

Ta till exempel Aftonbladet efter de så kallade nazistbilderna, hoten mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou 1998. När rättsväsendet började undersöka om allt gått rätt till skrev Aftonbladets ledning att statsåklagaren ”försöker snäva in gränserna för det fria ordet och skrämma dem till tystnad som vägrar buga och bocka i takt med överheten”. Rubriken över förstasidan var ”NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD!”

Andra typer av försvar är att försöka beskriva det som kritiseras som a) redan åtgärdat, b) som undantaget som bekräftar regeln eller c) som icke-journalistik/inte tillämpligt/formulerat av inkompetent kritiker.

De här teknikerna att ställa mediernas strålkastare mot ljusskygga makthavare eller försöka utdefiniera kritikern som okunnig i mediefrågor fungerar sämre nu när kritiken förs inbördes i medierna. Därför är det intressant att följa hur diskussionen utifrån Hanne Kjöllers bok vinklas. Är det en rak debatt om sakfrågorna? Nej, inte ännu som den återspeglas i riksmedierna i varje fall.

Etiketter i Kjöller-debatten

Jag har stött på olika beskrivningar:

En inriktas på genus – flera gubbar pucklar på ensam kvinna.

En på politik – Hanne Kjöller har en borgerlig politisk agenda som slår mot bibehållandet av samhällets sociala skyddsnät heter det då.

En på genre – åsiktsjournalistik med rätt att renodla, bortse från nyanser och polemisera står mot nyhets- och samhällsjournalistik.

En på tempo – snabba ledarkommentarer skrivna på en timme får innehålla faktaslarv står mot månadslånga grävprojekt som inte får göra det.

Något försök att se debatten som en möjlighet att diskutera vad som är kvalitet i organiserad (åsikts)journalistik i förhållande till annan information på nätet finns också.

Men till stor del är beskrivningen personinriktad – framför allt som en konfrontation mellan de två starka mediepersonligheterna Hanne Kjöller och Janne Josefsson. Båda har samlat på sig både anhängare och motståndare genom åren som nu sluter upp. Mötet beskrivs såväl som titanernas kamp som bjäbbet mellan två prinsessor på ärten.

Det finns flera faktorer som förstärker personvinklingen. Medielogiken främjar såväl centrering kring kända personer och kring konflikter som går att renodla. Utrymmet för och värdet av journalisters personliga varumärken har ökat. Sociala medier förstärker  kraften i de polemiska svängarna. Att varken Hanne Kjöller eller Janne Josefsson skyr skarp polemik gör inte personvinkeln svagare.

Janne Josefsson har tidigare visat en förmåga att få stor uppmärksamhet kring sin person när han anser sig illa behandlad. Minns exempelvis hans krav att föreningen Grävande journalister borde avvecklas ifall inte några felaktiga artiklar om honom i föreningens skrifter togs upp och upprättelse gavs på Grävkonferensen i Göteborg 2008. Han fick bland annat in en artikel på DN Debatt med rubriken ”Lägg ned Grävande journalister” (DN 2 april 2008). Janne Josefsson kom nyligen näst högst i tidningen Scoops rankning av de senaste 25 årens svenska grävare. Han har för medierna både ett publicistiskt och kommersiellt värde som genererar uppmärksamhet i medierna.

Man kan jämföra med den debatt som uppstod när Vi-reportrarna Stig Edling och Hans Nestius för 35 år sedan granskade och kritiserade Expressens journalistik. Det ledde också till skriverier, till inslag i radions medieprogram och insändare. Men det var inte de inblandade personernas handel och vandel som stod i centrum, det fanns heller varken morgonsoffor eller twittertrådar som resonanslådor. Energiska journalister som också är starka debattörer har fått ökat utrymme efter avregleringen av etermedierna och med internets framväxt. Utbudet och konkurrensen har ökat, liksom behovet av profilering och marknadsföring.

Dessutom är transparensen kring journalistiken större i dag. Redaktörerna förklarar mera, särskilt de som ägnar sig åt kontroversiella publiceringar. Se på Expressen i samband med järnrörsfilmen och Uppdrag granskning, som nu också infört ett verktyg för att lätt kolla deras underlag, kvitton med mera.

Bokens uppläggning bidrar

Det finns således både individuella och strukturella faktorer bakom en ökad personcentrering i medierna. I det konkreta fallet bidrar Hanne Kjöllers uppläggning av innehållet. Det är endast en handfull reportrar som namnges i boken; det stora flertalet anonymiseras. Men just Janne Josefsson pekas ut. ”Janne Josefsson har gått över gränsen mer än en gång” skriver Hanne Kjöller och lyfter bland annat fram ett omstritt citat av Janne Josefsson från 2004 som belägg.

Å ena sidan understryker Hanne Kjöller i boken att journalistik innebär att kolla fakta (exempelvis sidan 55) och att höra relevanta parter (exempelvis sidorna 138 och 184).

Å andra sidan visar Hanne Kjöller att hon själv inte alltid kollar fakta utan ”gissningsvis” resonerar kring olika omständigheter och inte kontaktar de reportrar som hon kritiserar. Hanne Kjöller motiverar detta senare med att hon är en opinionsjournalist med ”större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa”. Hanne Kjöller skriver i sitt svar på kritiken från Sveriges Radio att när hon ”recenserar” ett samhällsproblem har hon frihet att tolka, risa och rosa utan att kontakta olika upphovsmän.

Är då boken ”En halv sanning är också en lögn” en recension av dagens journalistik, att jämföra med tyckande om konst, litteratur och tv? I förordet skriver Hanne Kjöller att hon gång på gång påminns om att ”journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten” och att hon har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”; det är därför hon skriver boken. Och bokens egen omslagstext beskriver inte Hanne Kjöllers ansats som en subjektiv recension utan som en granskning: ”Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media…”

Då är det inte underligt att Hanne Kjöller får kritik för att inte följa den granskande journalistikens principer. Då är det inte underligt att Janne Josefsson påpekar att det omstridda citatet från 2004 blir vilseledande när det tas ur sitt sammanhang.

Företrädare för Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio har lämnat kritiska genmälen på flera av de avsnitt i boken där deras rapportering ifrågasätts, dock inte alla. Inslag i Expressen (”okritisk återgivning”) och Aftonbladet (”ett haveri”) gisslas också av Hanne Kjöller, men där har jag inte sett några genmälen om dessa artiklar ännu. Rapporteringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet dissekeras inte av Hanne Kjöller. De flesta exemplen hämtas från public service och kvällspress.

Vad händer i rond två?

En möjlighet att de som stödjer Hanne Kjöller i hennes kritik vädrar morgonluft när den första uppståndelsen dragit förbi och en ny upplaga marknadsförs.

En annan möjlighet är att exempelvis redaktionen för Medierna i P1 tar ett samlat grepp om det som är Hanne Kjöllers huvudspår. Att den så kallade offerjournalistiken ökat och allt mer sker på offrens villkor, utan källkritisk kontroll från journalisternas sida. Stämmer detta? Vad säger till exempel de forskare inom viktimologin som sysslat med mediernas inverkan på offerrollen?

En tredje möjlighet är att diskussionen om redaktionell etik och kvalitet i en snabb, tillgänglig, konkurrenstät och digital miljö utvecklas, liksom forskning om denna utveckling.

Det behövs fler aktörer som driver dessa frågor, som försöker vara en brygga mellan medieforskning, mediebransch och medieanvändare. Sim(o), Institutet för mediestudier, där jag arbetar är en sådan arena.

Den övergripande tanken är att medborgarna behöver begriplig och bra information för att styra samhället och styra sina egna liv. Vi har under de senaste åren gett ut böcker om vad journalistisk kvalitet är, vilket värde journalistik kan ha för olika grupper, behovet av specialkunskaper i journalistiken, omvandlingstrycket på journalistrollen i nätsamhället, samt om modeller för att underlätta en diskussion om journalisters och mediers funktion, kvalitet och ansvar.

Vi gav förra året ut en bok som det refererats flitigt till i Kjöller-debatten som heter ”Vem granskar granskarna?”. Den kartlägger och diskuterar den mediegranskning som skett i Sverige de senaste 25 åren från folkrörelser/medieanvändare, forskning, näringsliv och inom medierna själva. Och den ger anledning till att formulera några slutsatser.

 

Tre slutsatser

1) Den första slutsatsen är att mediegranskningen är viktig och behövs. Den enskilt viktigaste kritiken var nog den som SVT:s Mediemagasinet dokumenterade våren 2004 om Uppdrag granskning. Den bidrog till förändringar på UG som sedan ökat den interna kontrollen av fakta och kontext vilket mycket påtagligt minskade antalet fällningar i Granskningsnämnden. SVT lade ner Mediemagasinet året efter, 2005, och har inte kommit tillbaka.

2) Den andra slutsatsen är att den institutionella mediegranskningen som riktar sig till och sprids i det svenska samhället har minskat. Den korta och snabba i sociala medier har ökat, men den längre och mer genomarbetade har minskat från näringsliv, myndigheter, folkrörelser och medier. Kanske har mediehanteringen vuxit på bekostnad av mediekritiken.

3) Den tredje slutsatsen, som var väldigt tydligt artikulerad på ett seminarium som Sim(o) arrangerade hos SNS förra hösten, var att SVT bör ta sitt uppdrag att bevaka samhället på allvar – särskilt den maktutövning som sker i och via medierna – och starta ett nytt mediemagasin med resurser. Samma ambition som Sveriges Radio haft länge, just nu i form av programmet Medierna. En process sattes igång inom SVT, jag hoppas den resulterar i konkret granskning 2014.

Kommentarer inaktiverade för Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

På forskarkonferensen ”Future of Journalism” i Cardiff i veckan presenterades flera uppsatser (papers) på temat medieansvarighet (media accountability)  och transparens.

En av författarna var Harmen Groenhart från Holland som lade fram olika skäl för public media accountability. Uppsatsen är ännu så länge ett arbetsdokument och inte fritt att citera ur, men hans doktorsavhandling från i somras är publicerad och jag mottog ett exemplar i Cardiff.

detalj harmen

Avhandlingen heter ”Van boete naar beloning. Publieksvartwoording als prille journalistieke prioriteit” vilket på engelska blir ”From punishment to reward. Public acccountability as an emerging journalistic priority”, utgiven av Fontys Hogeschool Journalistiek.  Avhandlingen är skriven på holländska och lades fram vid Radboud Universitiet Nijmegen. Mitt refererat bygger på den engelska sammanfattningen.

Harmen Groenharts definition lyder: ”Public media accountability is a cyclic interaction process between journalistic actors and news users, by means of various forms of reactive and proactive transparency, offering meta-information to news users whose subsequent perceptions and behaviour affects future journalistic actions.”

Ur definitionen härleder Harmen transparens och dialog som viktiga begrepp för att strukturera framställningen. Till det lägger han ”availability”, hur mycket information om journalistiken som är tillgänglig för användaren, ”introspectivity”, hur öppna är journalisterna för självkritik, och ”functionality”, hur (och om) märks effekter av media accountability.

Availability – 75 sajter tillhörande nationella och regionala tidningar, etermedier, nyhetsbyråer och nätnyhetsförmedlare analyserades.  Två tredjedelar publicerade sina målsättningar med verksamheten, en femtedel publicerade etiska spelregler, årsrapporter och hänvisningar till den holländska opinionsnämnden (press council), en sjättedel publicerade rättelserutor och texter i ämnet av chefredaktörerna och en tjugondedel texter av ombudsmän för användarna. De flesta dokumenten låg på ägarorganisationernas sajter och inte i anslutning till nyhetsfälten.

Introspectivity – 328 skriftliga svar från chefredaktörer på kritik utifrån analyserades. Harmen Groenhart använde en klassificering av reaktionerna som gick  från avvisning (rejection) till förändring (alteration) via vederläggning (refutation), undanflykt (evasion), rättfärdigande (justification), betoning av förmildrande omständigheter (mitigation) och bekännelse (confession).  Den vanligaste strategin var att rättfärdiga publiceringen (44 procent). Det var inte ovanligt att förneka ansvar genom avvisa (9 procent) och vederlägga (18 procent) kritiken eller genom att lägga ansvaret på andra (4 procent). Dock förekom det också att chefredaktörerna erkände misstag och angav förmildrande omständigheter (6 procent), bekände (10 procent) eller föreslog förändringar (10 procent).

Harmen Groenhart tillägger att bekännelser/förändringar främst gäller mindre övertramp och faktafel som är svåra att förneka. ”Practices and professional standards remain undisputed.” Han finner också att en vanlig strategi är att hänvisa till att delar av publiken och / eller medierna stödjer den praxis som är utsatt för kritik. ”It confirms the ambiguous role of letters from editors-in-chief as a platform fro both self-criticism and image management”, skriver Harmen Groenhart. Men han tillägger att texterna ändå är viktiga som medel för ansvarighet, de gör det lättare för användarna att diskutera mediernas agerande.

Functionality – åsikterna hos 33 användare och 47 journalister/redaktörer togs fram genom intervjuer och diskussioner i fokusgrupper. Journalisterna diskuterar för- och nackdelar med publikdialog och med öppenhet gällande källor, arbetsmetoder och medieorganisationer/journalister. Publikens inställning diskuteras av Harmen Groenhart utifrån ökade möjligheter att bedöma journalistisk kvalitet och trovärdighet.

Slutsatserna i avhandlingen är att intresset för media accountability ökar i Holland, att det finns en ekonomisk komponent från mediernas sida i detta intresse men att det finns inslag i journalisternas yrkesroll och självbild som motverkar en utveckling av ansvarigheten. ”An assumed [by journalists] audience disinterest in professional matters is largely a self-fulfilling prophecy, hindering the beneficial development of media journalism as a news category.” Harmen Groenhart går så långt att han menar att motstånd mot media accountability inom journalistkåren kan minska yrkesgruppens funktion i samhället.

En tidigare holländsk avhandling om media accountability i Holland, skriven av Yael de Haan, har jag skrivit om här.

 

Kommentarer inaktiverade för Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

Sim(o) till Utgivarna: Stärk allmänhetens medverkan i medieetiken

Posted in journalistik, medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 19 juni 2013

82054 loggaStärk allmänhetens medverkan i diskussionen om ett nytt medieetiskt system och gör det möjligt för allmänheten att anmäla även journalisternas arbetsmetoder. Detta är några huvudpunkter i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, svar på Utgivarnas begäran om synpunkter på Nils Funckes utredning. Utredningen är beställd av Utgivarna, som nu sammanställer inkomna synpunkter för att senare ta ställning hur organisationen ska gå vidare med frågan om en vidgad självsanering.

Här är Sim(o)s svar:

Utredningen Medieetik och självsanering

– skiss till en vidgad och stärkt prövning

Synpunkter från Sim(o), Institutet för mediestudier

Sim(o) välkomnar att Utgivarna tagit initiativ till denna utredning och instämmer i stora drag i dess slutsatser. Dock anser Sim(o) att allmänheten i högre grad än nu bör stimuleras till att delta i processen runt ett nytt medieetiskt system och att yrkesetiken i möjligaste mån bör inkluderas i det nya systemets verksamhetsfält.

1. Gott initiativ

Det är utmärkt att utredningen genomförts. Uppdragsgivarna förtjänar beröm för att ha tagit detta initiativ som placerar den nya organisationen Utgivarna på kartan. Förslaget till en breddad medienämnd stärker den medieetiska prövningen i en tid när grunden för det nuvarande systemet uppvisar sprickor vad gäller tillämpning, anslutning och finansiering, samt underlättar allmänhetens möjlighet att enkelt söka upprättelse för upplevda mediala övertramp. Enbart en utredning kommer inte att medföra en förändring av de nuvarande medieetiska systemen, därför är det angeläget att Utgivarna fortsätter med att genomföra förslaget tillsammans med de övriga parterna i nuvarande Pressens samarbetsnämnd, det vill säga Journalistförbundet och Publicistklubben. Genom att medieorganisationerna prövar och förfinar systemet i praktiken kan det bli möjligt för statsmakten att besluta om en förändring av den nuvarande Granskningsnämndens verksamhetsområde. Det var genom att vara proaktiva som norska PFU gav Stortinget underlag för att fatta motsvarande beslut om den norska granskningsnämnden ”Klagenemnda for kringkastingsprogram” (se närmare beskrivning i boken ”Den Norska Modellen”, (Sim(o), 2010). Aktiva och drivande medieorganisationer som både lagar sprickor och tätar hål i det befintliga systemet och utvidgar dess räckvidd ger även lagstiftaren argument för att inte tillgripa skärpande lagstiftning (ett aktuellt exempel är omröstningen inom Yttrandefrihetskommittén gällande införandet av ett eventuellt integritetsbrott i grundlagen).

2. Ökad utåtriktad aktivitet behövlig

Hittills har Utgivarna legat väldigt lågt med spridningen av utredningen om en breddad medieetisk prövning. Efter en presskonferens en fredagseftermiddag i mars på Mediedagarna i Göteborg har inte mycket synts utåt. Inget seminarium i Stockholm, inga debattartiklar, ingen PK-debatt, inga arrangemang ihop med de andra parterna i Pressens samarbetsnämnd.

En bredare mediekrets och den intresserade delen av medieanvändarna borde uppmuntras till deltagande. Förtroendet för medierna lär öka om medieaktörerna visar att de arbetar på allvar med denna för användarna viktiga fråga, att de är intresserade av input utifrån, att det är en fråga som angår alla medieanvändare. Systemet blir mera robust om det är förankrat utanför medierna själva, och det kan kanske rentav finnas synpunkter som medieorganisationerna själva inte fångat upp. Det finns också färska data som visar att det bland initierade utanför branschen finns stöd för tanken på samverkan. I en kommande bok presenterar Sim(o) bland annat en enkät med informationsansvariga inom de tio största folkrörelserna, de tio största företagen och de fyra stora arbetsmarknadsorganisationerna LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv (”Vad händer med medieetiken?”, Sim(o), 2013). 18 av 24 svarade på enkäten som visar att åtta av tio som svarat förordar en breddad medienämnd. Detta görs mot bakgrund av att sju av tio anser att medieetiken försämrats under de senaste 20-25 åren.

Pressens opinionsnämnd har inte gjort sig känd för utåtriktade aktiviteter, för några år sedan hävdade exempelvis ledningen för nämnden efter önskemål om ytterligare förklaring av ett utslag att detta inte lät sig göras. Denna inställning är förhoppningsvis redan på väg att ändras, vilket bör drivas på av huvudmännen. Ett sätt att öka insynen i och intresset för de medieetiska resonemangen tillämpas i Norge, där norska PFU vid varje sammanträde väljer ut tre ärenden som behandlas inför direktsändande webbkameror. Det finns argument som talar för en sådan ordning och det finns argument som talar mot, exempelvis att överläggningens karaktär kan påverkas, men ”öppna dörrar skapar tillit till systemet och bidrar till att göra självsaneringen ännu synligare” skriver PFUs kanslichef Per Edgar Kokkvold i den tidigare nämnda kommande Sim(o)-boken.

3. Opinionsnämnd – ett okänt begrepp?

Det nuvarande systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, PO/PON, föreslås byta namn till Allmänhetens medieombudsman och Mediernas etiska nämnd, MO/MEN.

Att gå från PO till MO är logiskt, men varför gå från MON till MEN? Och varför använda så mycket förkortningar över huvud taget? De är mest kända i medievärlden. Begrepp som riktar sig till en bred allmänhet bör vara tydliga och lätta att förstå. Namnet MEN kan dessutom bli till men för verksamheten i polemiskt trängda lägen.

Utredaren Nils Funcke förklarar sitt val av namn med att ordet opinion är oklart i sammanhanget. Frågan är dock om inte snart hundra års användning av ordet i ett självsanerande sammanhang har gett ordet en klar betydelse i sammansättningen opinionsnämnd.

Huvudmannen för verksamheten föreslås få en starkare institutionell förankring, vilket är av godo. Däremot har namnet Medieetikens förvaltningsnämnd en onödigt byråkratisk och myndighetsnära klang. Varför inte låta Pressens samarbetsnämnd övergå i Mediernas samarbetsnämnd, men göra denna till en tydligare aktör i offentligheten med egen sajt och en tydlig profil?

4. Inkludera yrkesetiken

De yrkesetiska reglerna bör inte avskiljas från publicitetsreglerna i de gemensamma så kallade medieetiska spelreglerna vilket föreslås i utredningen. Det vore ett steg bakåt i stället för framåt. Tvärtom bör även klagomål mot mediernas arbetsmetoder kunna prövas av MON/MEN. Motsvarande organ i Norge, Danmark och Finland behandlar dessa frågor – som ofta hör ihop – tillsammans. Sverige har, till skillnad från sina grannländer, delat upp klagomål mot press och etermedier i olika organ och dessutom delat upp klagomål mot publicering och insamling. Vi återger några exempel på regler som uppenbarligen är möjliga att arbeta utifrån i andra nordiska länder.

• I Finland utgår Opinionsnämnden för massmedier från de så kallade Journalistreglerna, som senast uppdaterades 2011. I ingressen stadgas att ”reglerna gäller allt journalistiskt arbete” (Finska regler, 2011). Arbetsmetoder och integritet i arbetet nämns bland annat i punkterna 4, 6, 9, 17 och 28:

YRKESSTÄLLNING

(…)

4. Journalister får inte missbruka sin ställning. De får inte ta upp sådant stoff till behandling som är förknippat med en möjlighet till personlig vinning och inte yrka på eller ta emot fördelar som kan äventyra deras oavhängighet eller yrkesetik.

(…)

6. När journalister behandlar saker som är av stor betydelse för deras eget medium, koncernen eller dess ägare är det bra att klargöra sammanhanget för läsaren, lyssnaren eller tittaren.

(…)

ATT TA FRAM OCH PUBLICERA INFORMATION

(…)

9. Det är tillrådligt att journalister i sitt arbete uppger sitt yrke. De ska försöka skaffa fram information på ett öppet sätt. Om samhälleligt betydelsefulla omständigheter inte kan utredas på annat sätt, kan journalister göra intervjuer och ta fram uppgifter även på sätt som avviker från det vanliga.

(…)

17. Intervjuobjekt har rätt att på förhand få veta i vilket sammanhang deras uttalanden kommer att användas. De ska också få veta om intervjun kan komma att användas i flera olika medier. Intervjuobjekt ska alltid meddelas ifall samtalet är avsett för publicering eller enbart som bakgrundsmaterial.

(…)

PRIVAT OCH OFFENTLIG SFÄR

(…)

28. I informationssökningen och nyhetsförmedlingen om sjukdoms- och dödsfall samt offer för olyckor och brott ska diskretion alltid iakttas. (…)

(Finska regler, 2011)

• I Danmark har utgivarnas och journalisternas organisationer under våren 2013 beslutat om nya medieetiska regler som ska ligga till grund för Pressenævnets verksamhet. I denna utvidgas reglerna vad gäller insamling till att även gälla sociala medier, något som förklaras i en kommentar i anslutning till de nya reglerna.

Indsamling af oplysninger fra f.eks. sociale medier

Fremkomsten af sociale medier har åbnet for en ny kilde til informationer for medierne. Derfor foreslås indskrevet praksis om, at der gælder samme regler ved indsamling som offentliggørelse af information. Det betyder, at der f.eks. ved indsamling af oplysninger fra Facebook eller andre sociale medier skal der udvises forsigtighed og ansvarlighed.

Understregningen heraf sker ved en særlig formulering om, at ”ved indsamling eller offentliggørelse af information bør andres tillid, følelser, uvidenhed, manglende erfaring eller svigtende herredømme ikke udnyttes”. (B 6) Denne bestemmelse kan også omfatte medievante personer, hvis dømmekraft sættes ud af spil ved personlige tragedier og lignende.

(Reviderade danska regler, 2013)

• I Norge framhävs sambandet mellan insamling och publicering i ingressen till det dokument med etiska riktlinjer som är styrande för PFU (Pressens Faglige Utvalg) och som heter Vær Varsom-plakaten (senast reviderad 2008): ” Presseetikken gjelder hele den journalistiske prosessen, fra innsamling til presentasjon av det journalistiske materialet.” (Norska regler, 2008)

Några av de regler som särskilt berör insamling återfinns i kapitel 3.

3.7. Pressen har plikt til å gjengi meningsinnholdet i det som brukes av intervjuobjektets uttalelser. Direkte sitater skal gjengis presist.

(…)

3.9. Opptre hensynsfullt i den journalistiske arbeidsprosessen. Vis særlig hensyn overfor personer som ikke kan ventes å være klar over virkningen av sine uttalelser. Misbruk ikke andres følelser, uvitenhet eller sviktende dømmekraft. Husk at mennesker i sjokk eller sorg er mer sårbare enn andre.

3.10. Skjult kamera/mikrofon eller falsk identitet skal bare brukes i unntakstilfeller.
 Forutsetningen må være at dette er eneste mulighet til å avdekke forhold av vesentlig samfunnsmessig betydning.

3.11. Pressen skal som hovedregel ikke betale kilder og intervjuobjekter for informasjon. Vis moderasjon ved honorering for nyhetstips. Det er uforenlig med god presseskikk å ha betalingsordninger som er egnet til å friste mennesker til uberettiget å trå innenfor andres privatsfære eller gi fra seg personsensitiv informasjon.

(Norska regler, 2008)

Den föreliggande utredningen anser att den nuvarande prövningen av yrkesetiken inom Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, YEN, har påtagliga trovärdighets- och legitimitetsproblem och för en tynande tillvaro. Samtidigt slås fast att yrkesetiken är central för mediernas trovärdighet. Trots detta föreslås att yrkesetiken inte ska prövas i det föreslagna nya systemet av praktiska skäl. Det skulle krävas en komplicerad genomgång av regelverket som skulle fördröja breddandet av verksamheten. Yrkesetiken får därför vänta och eventuellt komma med i ett andra steg.

Mot detta kan anföras:

a)    Att bedömningarna inte är mer komplicerade än att våra nordiska grannar förmår att genomföra dem i sin verksamhet. I några fall kommer uppgift att stå mot uppgift vad gäller gångna händelser och något klart utslag kommer inte att kunna formuleras av MON/MEN, så är det redan i Norge, Danmark och Finland. Men för den som klagat på yrkesetiken kommer skillnaden att vara dennes klagomål noterats i en större krets. I andra fall kommer medier att frias eller fällas.

b)    Om systemet ändå ska utredas, diskuteras och breddas är det en fördel att behandla hela kedjan från insamling till presentation i ett sammanhang. Redan i dag hanteras några aspekter av arbetssättet av PO/PON, exempelvis rekommendationer om samtidigt bemötande, genmäle och rättelse.

c)    För den som vill klaga över exempelvis bryskt beteende vid insamling eller brutna löften inför publicering blir det svårförståeligt varför ett nytt och breddat system skulle avvisa sådana klagomål och hänvisa dem till YEN eller till den ansvarige utgivaren.

  1. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN kan fortsätta att utreda huruvida en medlem brutit mot förbundets regler för medlemskap. Men detta innebär inte att YEN är den lämpligaste instansen att hantera klagomål ur allmänhetens perspektiv. Dels har Journalistförbundet historiskt haft en svår dubbelroll i att både kritisera en medlem och samtidigt försvara en kritiserad medlem och dels är alla journalister inte medlemmar i Journalistförbundet.
  2. Att säga att arbetsmetoderna är en utgivarfråga och därmed hänvisa klagomål utifrån till utgivaren är inte en övertygande lösning. Utgivaren kan mycket väl vara en del av det problem som anmälaren klagar på. Poängen med ett självsanerande medieetiskt system som anmälaren kan känna förtroende för är att klagomålet lyfts upp ur den miljö där problemet skapats till en mer oberoende instans.

I den enkätundersökning som presenteras senare i sommar i Sim(o)s bok ”Vad händer med medieetiken?” ställs även en fråga om yrkesetiken: ”Bör PO/PON alternativt MO/MON även få rätt att hantera klagomål angående journalisters arbetsmetoder?” Av 18 svarande från företag, folkrörelser och arbetsmarknadsorganisationer svarade 14 ja, arbetsmetoderna bör inkluderas.

5. Vad betyder opartiskhet – och vilken betydelse har opartiskhet i dag?

Utredningen inriktar sig på att visa att begreppet opartiskhet, som i dag gäller för public service, redan så gott som innefattas i spelreglernas formulering om ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Argumentationen leder en bit framåt, Granskningsnämndens praxis visar att partisk journalistik är möjlig även inom public service, men det är tveksamt om det är den mest framkomliga argumentationsvägen för att diskutera skillnaden mellan regelsystemen. Kanske vore det tydligare att först visa hur stor del av opartiskhetsområdet som ryms inom dagens pressetiska regler, och sedan visa vilken del som inte ryms. Skillnaden torde vara större än kosmetisk, men den intressanta frågeställningen är om den är motiverad. Varför går Sverige längre här än sina nordiska grannar som inte betonar kravet på opartiskhet lika starkt som i Sverige? Den norske etikforskaren Odd Raaum häpnar vid en internationell jämförelse över den svenska regleringen av etermedierna (kringkastingen): ”Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart til syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet et statlig kringkastingsregime som er uventet stramt” (Raaum, 2003, s. 21). Det finns för övrigt även en liten skiljande distinktion mellan pressen och public service vad gäller formuleringen om allmänintressets tyngd i förhållande till skyddet av den enskildes privatliv. De pressetiska spelreglerna talar om att ”ett uppenbart allmänintresse” kan motivera en publicitetsskada, medan sändningstillstånden för public service stadgar ”ett oavvisligt allmänintresse”. Är detta enbart av semantisk betydelse, eller finns här en praxis att förhålla sig till? Är denna praxis ursprungligen partipolitiskt begrundad och är den sakligt begrundad i våra dagar?

6. Övrigt

• Det är ett utmärkt förslag att de juridiska instanser som utser allmänhetens majoritetsrepresentanter i MON/MEN kompletteras med etiskt/filosofiskt erfarna personer. Vad gäller systemets oberoende kan diskuteras det lämpliga i huruvida redaktörer som fortfarande är aktiva som ansvariga utgivare också sitter i MON/MEN. I England blockeras såväl i domare Levesons utredning som i politikernas förslag till ett Royal Charter personer i aktiv ledande ställning från att delta i klagomålsnämndens arbete.

• Det är även utmärkt att MO åläggs att på eget initiativ ta upp principiella frågor som inte prövas i enskilda fall. På samma sätt bör MON/MEN ha rätten att göra principiella uttalanden i frågor som inte prövas i enskilda fall.

Stockholm 11 juni 2013

Helena Stålnert, ordförande                     Torbjörn von Krogh, föreståndare

Yttrandet har beretts av förre styrelseledamoten Anders Ahlberg och Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Refererad litteratur:

von Krogh, Torbjörn (red.) (2010). Den Norska Modellen. Medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

von Krogh, Torbjörn (red.) (2013). Vad händer med medieetiken? Systemändringar i Sverige och Storbritannien – efter Leveson. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

Danska regler, reviderade (2013). Nedladdade 4 juni 2013 från http://journalistforbundet.dk/Nyheder/2013/Marts/Modernisering-af-de-presseetiske-regler/

Finska regler (2011). Nedladdade 4 juni 2013 från http://www.jsn.fi/sv/journalistreglerna/

Norska regler (2008). Nedladdade 4 juni 2013 från http://presse.no/Etisk-regelverk/Vaer-Varsom-plakaten

Raaum, Odd (2003). Dressur i pressen. Selvjustis i internasjonalt perspektiv. Oslo: Universitetsforlaget.

Kommentarer inaktiverade för Sim(o) till Utgivarna: Stärk allmänhetens medverkan i medieetiken

Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

6 juni, Sveriges nationaldag, var en vanlig arbetsdag i Bryssel. Men för medieforskaren professor Susanne Fengler från Dortmund och hennes 26 kollegor var det avslutningsseminarium  för  ett  stort forskningsprojekt om mediers etik och ansvarighet som EU har finansierat.

sf o mk

Professor Susanne Fengler tillsammans med kollegan professor Matthias Karmasin

I snart fyra år har gruppen (på deltid) drivit projektet Media Accountability and Transparency in Europe, MediaAcT. Studien omfattar förhållandena i 12 europeiska länder – Finland, Estland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Rumänien och Polen samt Tunisien och Jordanien.

Gruppen har producerat flera skrifter om förekomsten i dessa länder av traditionella metoder för hantering av etik och ansvar, exempelvis ombudsmän, pressnämnder (press councils – i Sverige Pressens opinionsnämnd), frivilliga etiska regler och lagstiftning. Men man har också lagt ner arbete på att försöka kartlägga i vilken mån det utvecklats nya ansvarssystem på nätet.

Den senaste delstudien gäller journalisternas inställning till etik och ansvar och det var denna som stod på programmet när forskare, politiker och mediefolk samlades på Nordrhein-Westfalens kontor i centrala Bryssel i går. (Dortmund är delstatens näst största stad.)

Är det dags att ersätta de traditionella formerna för institutionaliserat medieansvar och medieetik med nya nätbaserade som redaktionsbloggar, nätombudsmän och nätkritik? I en projektsammanfattning (som inte ligger på nätet när detta skrivs) skriver Susanne Fengler med flera:

”Aren’t participative models of media accountability a more promising and ‘healthy’ option than co-regulation models which foresee a greater role for the state?”

För att undersöka hur journalister ställer sig till ett ökat inflytande från medieanvändarna har gruppen intervjuat 1762 journalister i de fjorton länderna. Hela studien redovisas i en bok till hösten, men den sammanfattning som gavs på seminariet gav inte intryck av att ett skifte är på väg.

Dels var stödet för och tilltron till självsanering överhuvudtaget ganska låg, dels var intresset för användarnas synpunkter lågt. Ur sammanfattningen:

”Even though the future of quality journalism, at least, more than ever depends on a stable trust relationship with the audience, journalists seem to cling to their traditional gatekeeper role: they do not consider the impact of user comments – be they offline or online – on journalism as important. Less than half of the journalists across countries support the statement that journalists are concerned about audience criticism. (…) Even though journalism is a public service, the public is held in rather low esteem by journalists”.

Studien bekräftar  skillnader mellan södra och norra Europa i synen på media accountability, som är kända av forskningen sedan tidigare, och mellan yngre och äldre journalister. Den visar också att de journalister som haft kurser i medieetik under grundutbildning eller senare som fortbildning, har ett större intresse för frågorna än andra journalister.

Flera av talarna på seminariet, bland andra Internationella journalistförbundets förre ordförande Aidan White och Irlands biträdande pressombudsman Bernie Grogan, menade att många journalister är så illa ute till följd av mediernas nedskärningar att brödfrågorna får företräde framför moralen: Alla vill göra ett bra jobb – när de har ett jobb. Förankra etikarbetet hos cheferna i toppen för medieföretagen först och främst.

En annan talare  var Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga som kom i hetluften för några månader sedan för sina rekommendationer i en rapport om en harmonisering på EU-nivå av pressnämndernas arbete och resurser; häftigt kritiserad av de europeiska organisationerna för såväl tidningsutgivare som journalister. Hon förklarade att utgångspunkten för arbetet med att granska mediernas självsanering var en oro över att journalistiken på andra håll styrdes av maktfullkomliga politiker (läs Ungern, Ryssland och Berlusconis Italien). Men mediernas självständighet innebär inte att de inte ska kunna kritiseras:

– Det kan inte finnas någon grupp i samhället som är immun mot ansvar och öppenhet – inte heller medierna. De granskar och kritiserar andra, men bör också kunna vända sina skarpa redskap mot sig själva, sade Vaira Vike-Freiberga

I Vike-Freibergas rapport står medienämnderna i centrum, synpunkter från allmänheten välkomnas men åläggs inte någon stor tyngd. Nämnderna bör ha omfattande befogenheter enligt rapporten:

”Media councils should have real enforcement powers, such as the imposition of fines, orders for printed or broadcast apologies, or removal of journalistic status.”

Frågan om journalistisk status har vållat en särskild undran (även i Sverige), vad avses? Därför passade jag på att ställa den frågan till Vaira Vike-Freiberga. Hennes svar:

– I några länder som Italien och Ryssland krävs legitimation för att arbeta som journalist. De flesta länderna i Europa försöker inte definiera vem som är journalist. Vi försökte, men lyckades inte. Det vi skrev i rekommendationen ska inte ses som utkast till någon reglering. Vi förordar inte statlig kontroll.

tre profiler

Tre profiler på seminariet: fr v Ross Biggam, Association of Commercial TV in Europe, Aidan White, Ethical Journalism Network, och Scott Maier, University of Oregon

Kommentarer inaktiverade för Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

”Hulens ballade” om danska medier

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet, pressfrihet by Torbjörn von Krogh on 24 maj 2012

Hulens ballade på danska – ett helvetes bråk på svenska – om mediernas etik,  ansvar och självreglering har brutit ut i Danmark. Detta nämnde jag en passant som moderator i går på ett livligt seminarium om konsekvenserna av medieskandalen i England. (Mer om seminariet lite längre ner.)

Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.

Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:

”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”

Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.

Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.

Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.

Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.

Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.

Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.

Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben

Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.

Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.

Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.

Kommentarer inaktiverade för ”Hulens ballade” om danska medier

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 2; 2000-2010

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 februari 2012

Den holländska medieforskaren Yael de Haan har i sin färska doktorsavhandling analyserat 1685 artiklar med mediekritik ur dagstidningen NRC Handelsblatt och ur journalisternas fackliga tidning De Journalist under åren 1987-2007.

Vid sin analys finner hon att strukturella frågor om mediekoncentration, public service-bolagens ställning, dagspressens sjunkande upplagor och framväxten av ny medieteknik dominerar mediekritiken under 1990-talet.

Även om dessa frågor finns kvar på 2000-talet så överflyglas de i den senare debatten av kritik av mediernas verksamhet och uppförande (performance). Det handlar om till stor del om händelse-driven debatt om osaklig och överdriven rapportering, bland annat om den sedermera mördade politikern Pim Fortuyn. de Haan lyfter fram fyra ämnen:

”…biased media coverage, increasing infotainment and sensationalist aspects in news coverage, the media having too much power, and failing to recognize and address the public’s concerns. Where the first three concerns are mainly voiced by politicians, the last comes from members of the public”. (de Haan 2011: 41)

Någon liknande genomgång finns mig veterligen inte för den svenska mediekritiken, men som vi såg i första avsnittet av denna artikelserie så var upplösningen av det statliga monopolet över radio och tv en övergripande fråga för mediediskussionen i Sverige på 1990-talet. Även mediekoncentrationen var ett viktigt ämne för kritiker, särskilt till vänster i politiken. Och händelsekritiken har stundtals varit intensiv på 2000-talet, exempelvis i samband med mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Ordet mediedrev har blivit vanligare, både som skällsord och som en beskrivande term. Samtidigt har förstås debatten om den tekniska utvecklingens betydelse för mediernas kvalitet på gott och ont förstärkts.

 

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut förde en tynande tillvaro efter att finansiären SAF slogs ihop med Industriförbundet till Svenskt Näringsliv under 2001. 2006 gjordes en nystart av verksamheten och en överflyttning till Timbro. 2008-2010 har Timbro medieinstitut under Roland Poirier Martinsson publicerat 16 rapporter enligt Timbros hemsida. Rapporterna är ganska kortfattade. Sidantalet varierar från 38 sidor (Mats Johansson: Divergens eller konvergens? Medierna och mediepolitiken, 2010) till nio sidor (PM Nilsson: Skriftspråkets återuppståndelse. En essä om den digitala verkligheten, 2009).

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, finansierade med stöd av näringslivet ett stort mediegranskande projekt några år in på 2000-talet.

”Förbundet har lyssnat på sina medlemmars klagosånger och lanserat SNS Medieforum – ett treårigt projekt för att ska granska granskarna. För kalaset står storföretag som Axel Johnson Gruppen, Ericsson och Handelsbanken.” (Mediereportern Jonas Leijonhufvud i SvD 27 november 2004)

SvD-reporterns beskrivning av bakgrunden till SNS Medieråd är ofullständig. Projektledaren Olof Petersson hade länge intresserat sig för mediernas roller i Sverige, bland annat som ordförande för Maktutredningen 1985-1990. SNS-projektet resulterade i ett tiotal böcker och åtskilliga underrapporter. SNS demokratiråd inriktade sig under fyra år på mediefrågor: Mediernas integritet (2005), Mediernas valmakt (2006), Medierna och yttrandefriheten (2007) och Medierna: folkets röst? (2008). Rådet manade medierna att visa större öppenhet om sina mål och medel samt att arbeta mer med kvalitetssäkring.

”Denna rapport utmynnar i en oro för att dagens medier inte har tillräcklig integritet. Våra förslag inriktas dels på att utveckla mediernas egen förmåga att värna sin självständighet, dels på att stärka försvaret mot påtryckningar från yttre krafter av kommersiell, politisk och populistisk natur.” (Demokratirådet 2005, sidan 180)

Investeringsbolaget Nordstjernans huvudägare Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse engagerar sig i frågan om mediernas kvalitet på olika sätt. Dels genom egen medieproduktion i form av Axess tv och tidskrift, dels genom seminarier (exempelvis om mediemakt och mediearrogans 2004) och bidrag till forskning vid Reuters Institute i Oxford om medier och demokrati.

 

Folkrörelserna

I november 2001 gav dåvarande socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog upp sina försök att få igenom en blocköverskridande grundlagsändring för att begränsa ägarkoncentration av medieföretag. Det gick inte att åstadkomma en stor majoritet för förslaget i riksdagen.

I mars 2003 kom LO:s medieutredning med ordförande Wanja Lundby-Wedin i spetsen fram till att ägarkoncentrationen fortsatt att öka men att LO inte mäktade att balansera de stora företagens mediemakt. ”Att motverka monopol och garantera mångfald måste ytterst vara regeringens och riksdagens ansvar” (LO 2003: 82). LO argumenterade för mediemångfald och för LO-medlemmarnas deltagande i samhällsdebatten utan att hindras av sociala och ekonomiska klyftor. Dessutom framfördes kritik av mediernas innehåll; arbetsliv och arbetsmiljö försummas medan kvartalsrapporteringen gynnas. ”LO vill att förbundsmedlemmarnas liv, vardag och situation i arbetslivet ska vara en viktig del i den verklighet som skildras i medierna” (sidan 83). LO:s ordförande markerade mot mediernas makt i pressmeddelandet som skickades ut om utredningen. Slutklämmen löd:

”Alla har ett ansvar för vår demokrati. Medierna har ett alldeles särskilt stort ansvar. Men medierna kan inte sätta spelreglerna för demokratin. Det måste vara demokratin som sätter spelreglerna för medierna.”

9-10 maj 2003 ordnade ABF med flera ”När medierna tar makten – Folkrörelsernas mediedagar” i Stockholm med tal av statsminister Göran Persson, kulturminister Marita Ulvskog, partisekreterare Lars Stjernkvist och medieideologen Stig-Björn Ljunggren. Seminariet var ett led i en kampanj inom ABF med Stig-Björn Ljunggrens färska bok När medierna tar makten som kampanjunderlag. Ljunggren hävdade i den att ”medierna konkurrerar med riksdag och regering om att spela första fiolen, möjligtvis i konkurrens med marknadskrafterna” (sidan 14), att mediernas innehåll inte är sant (sidan 12) och att under mediedrev ”utövar medierna en makt jämförbar med krig eller en börskrasch” (sidan 23). Mediedagarna, som enligt uppgift skulle bli återkommande, blev en engångshändelse. Kampanjen fick aldrig vind i seglen, möjligen beroende på att dess huvudtes under mediedagarna underkändes av socialdemokraternas ordförande. Här är ingressen till mitt referat av hans tal i Pressens Tidning (nr 9, 15 maj 2003, sidan 4):

”Rubriken för mediedagarna var ”När medierna tar makten”. Huvudtalaren Göran Persson höll inte med om den bakomliggande analysen. Medierna har snarare förlorat makt till mediekonsumenter och opinionsbildare.”

Mitt referat i Pressens Tidning avslutades med två sammanfattande citat ur Göran Perssons anförande.

”- Mediernas makt har minskat, inte ökat. Men de tar större plats i våra liv.

– Det kan också vara så att både medier och medborgare, som överöses av information och inte orkar ta den till sig, har tappat i inflytande. I så fall blir resultatet förytligande, förflackning och flykt. Då förlorar demokratin.”

LO fortsatte att finansiera utgivningen i Arenagruppens regi av den mediekritiska pockettidningen Media i fokus efter att Folkrörelsernas Medieforum (se del 1) somnat in. 2006 upphörde även LO:s stöd och skriftserien lades ner.

 

Journalisterna

Mediejournalistiken, det vill säga rapporteringen och granskningen av medierna i medierna, gick först upp och sen ner och sen uppåt igen under 2000-talets första decennium. IT-bubblan vid millennieskiftet drev upp intresset för nya medier och skapade utrymme för såväl annonser som journalistik om medier. Tre av fyra stora morgontidningar hade särskilt avdelade mediereportrar som skrev regelbundet på särskilt vinjetterad plats.

SVT startade Mediemagasinet, ett granskande och informerande program, år 2000. Besättning och format skiftade men programmet fick stor uppmärksamhet, särskilt när redaktionen framgångsrikt kritiserade Uppdrag granskning för faktaslarv. Hela satsningen var omdiskuterad inom SVT, flera anställda ansåg inte att en SVT-reportrar skulle granska kollegor, särskilt inte inom det egna företaget.

I samarbete med Axess ledde Susanne Popova ett mediediskuterande program i TV8 under 2004 och 2005. Ett fast inslag i programmen var att ämnena som togs upp sattes in i ett större sammanhang av medieforskare. Under 2004 var Mats Ekström regelbunden gäst och året efter Jesper Strömbäck.

Tre stora medieföretag följde en internationell trend och tillsatte interna representanter för användarna för att utöka kontaktytorna till publiken och publikens kritik. Janne Andersson blev tittarombudsman på TV4 2000, Lilian Öhrström läsarombudsman på DN 2003 och Claes Elfsberg Tittarnas ombudsman på SVT 2005.

Sedan kom en rekyl. Vid mitten av decenniet hade de flesta fasta utrymmena för mediejournalistik i morgontidningarna försvunnit. Metadiskussionen om mediebevakningen av stora händelser fortsatte, men specialreportrar för medier minskade i antal. Mediemagasinet lades ner. Programmen i TV8 upprepades inte. SVT:s tittarombudsman drogs in 2007, DN:s läsarombudsman pensionerades 2008 utan att ersättare utsågs. Mediebevakningen inom branschpressen fortsätter, men med mindre resurser. Medievärlden (tidigare Pressens Tidning) lades ner som papperstidning 2008; utgivningen går vidare med halverad redaktion på nätet.

Sveriges Radio är en uthållig mediebevakare. Trotjänaren Vår grundade mening från 1970 pensionerades 2007 och ersattes med två specialprogram, Medierna och Publicerat.

Mot slutet av decenniet tillkom två fora med plats för nätbaserad mediedebatt och mediekritik från såväl journalister som medieanvändare; Newsmill 2008 och Second Opinion 2009. Mer om dem i nästa del av serien. Dessutom började Publicistklubbens debatter i Stockholm att sändas på nätet 2008.

 

Forskningen

En del problem- och samtidsinriktad medieforskning som finansierades av SNS har redan nämnts. En annan forskningsbeställare var den statliga myndigheten Styrelsen för psykologiskt försvar som bekostade åtskilliga undersökningar av mediernas hantering av stora händelser och kriser som terrorattentaten i New York, kriget i Irak, tsunamin i Thailand och stormen Gudrun i Sverige. SPF lades ner 2008 och en mindre del av den händelsegranskande medieforskningen fortsatte i nya myndigheten.

Medieforskningen utvecklas vid allt fler universitet och högskolor, antalet disputerade forskare ökar liksom antalet professorer. Men hur mycket av medieforskarnas resultat når ut till medieanvändare och mediebransch? Akademiskt är det mer meriterande att kommunicera med kollegor i andra länder än med den svenska allmänheten. Den utåtriktade tidskriften Granskaren vid Göteborgs universitet kom med sitt sista nummer 2002. Demokrativeckan i Sundsvall lades ner 2004, delvis till följd av Almedalens framgångar (dock med mycket mindre forskningsanknytning). Anderstiftelsen fortsätter dock att finansiera möten mellan forskning och medier vid sina Journalistseminarier vid Karlstads universitet.

 

Det civila samhället/användarna

Den radikala mediekritiken var omfattande vid millennieskiftet. Dan Josefsson som prisats för sin granskning av Aftonbladet var redaktör för boken Välkommen till dramafabriken som kom 2000. I förordet efterlyser han en hårdare mediegranskning överlag:

”Samtidigt som mediedreven dundrar fram så fort en politiker köpt en bit choklad på kontokort, tillåts mediernas egna chefer och journalister att begå grova övergrepp utan att det nämns med ett ord. Journalisternas kåranda är monumental och huvudregeln är att man aldrig skvallrar på en kollega” (sidan 8).

Dan Josefsson var en av en av centralgestalterna i tidens mediekritiska rörelse. Han var periodvis programledare för Mediemagasinet i SVT och han var redaktör för Publicistklubbens årsbok under fyra år: Medierna som hot mot demokratin (2000), Lobbyism (2001), Kriget och sanningen (2002) och Medierna som megafoner (2003). Dan Josefsson var också en av talarna på förlaget Ordfronts Medietribunal på Bokmässan sensommaren 2000 tillsammans med John Pilger, Edward Said och Maria-Pia Boëthius.

Mötet presenterades som ”den första internationella Medietribunalen”, ett arrangemang ”i Russel-tribunalens anda”, som skulle innebära ”ett steg mot en mediekritisk medborgarrörelse i Skandinavien”. Från början hade arrangörerna tänkt sig en mer formell tribunal. Noam Chomsky skulle via länk formulera anklagelsepunkter som domare skulle pröva, men upplägget övergavs och någon bred mediekritisk rörelse formerades inte.

Maria-Pia Boëthius var också aktiv på olika fronter. 2001 kom anklagelseskriften Mediernas svarta bok som hävdar att medierna aktivt bereder väg för ett totalitärt samhälle. ”Medierna är på väg att förvandlas till ett gigantiskt indoktrineringssystem, som hindrar oss från att leva därför att deras påståenden om livet döljer livet” (sidan 254).

Även om det, trots försök, inte organiserades någon mediekritisk rörelse så fortsatte bred kritik att formuleras mot enskilda publiceringar och publicistiska beslut. Pressombudsmannen Olle Stenholm beskrev på DN Debatt 2 oktober 2003 hur han uppfattade synen på delar av journalistiken om mordet på Anna Lindh:

”Rapporteringen om mordet på Anna Lindh har kastat svenska nyhetsmedier in i en förtroendekris som är mer omfattande än någon mediekritisk storm som jag upplevt sedan jag började jobba som journalist på 60-talet.”

Olof Peterssons antologi från 2006 Medieetik under debatt dokumenterar uppfattningar hos debattörer, forskare, byråkrater och mediegranskare vid denna tid. Åtskilliga skribenter argumenterar för ett samlat och moderniserat helhetsgrepp om medieetiken och dess olika delar/institutioner.

När SVT hösten 2006 deklarerade att man avsåg att lägga ner Dokument utifrån reagerade ungdomar i Malmö och Lund. De samlade in 17000 namn via uppropslistor på nätet som de lämnade över till SVT-ledningen. Rubriken löd ”Inga såpor i stället för nyheter”.

Under 2000-talet växte möjligheterna för medieanvändarna – de som tidigare kallades publiken (en ofta citerad fras) – att reagera på mediernas innehåll, att jämföra skildringar i svenska och internationella medier, att själva gå till källorna för processer som skildras i medierna och att själva skildra och kommentera dagens händelser. Olika projekt som ”mediekritik.nu”, ”nätverket för medial mångfald” och ”tt-kritik” har startats med nätet som arena för att samla mediegranskning och mediekritik; få har överlevt längre perioder. Förutom Flashback som innehåller åtskilliga mediekritiska trådar om högt och lågt.

 

Sim(o)

Institutet för mediestudier, Sim(o), kom med sin första rapport år 2000. Institutet hade startats som en ideell skattebefriad stiftelse ett år tidigare av krafter från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier. 12,5 miljoner i stiftelsekapital räckte för att dra igång verksamheten som handlar om att fördjupa mediedebatten med hjälp av resultat från vetenskaplig forskning och gedigen research.

Under perioden 2000-2009 utgavs 43 skrifter och ordnades minst lika många seminarier. De första åren var rapporterna tunnare (i snitt 50 sidor), men snart omfattade böckerna 150-200 sidor. Några uppmärksammade projekt gällde Statsråden och dreven (2001) av medieforskaren Lars Nord – ett pionjärarbete som jämförde mediernas bevakning av justitieminister Ove Rainers skatteplanering 1983 med rapporteringen om justitieminister Laila Freivalds lägenhetsaffär år 2000. Sigfrid Leijonhufvud och medieforskaren Jesper Falkheimer ifrågasatte det pressetiska systemets integritet i Pressetiken – i vems tjänst? (2002). Medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos kritiserade bruket av dold kamera i Uppdrag gransknings valstugereportage i Dold kamera. I sanningens tjänst? (2003) – vilket bland annat ledde till ett mycket laddat öppet seminarium på Stockholms universitet. Detta är bara några exempel på hur Sim(o)s skrifter har gett underlag för offentliga debatter i någorlunda anslutning till de företeelser som kritiseras.

Under 2000-talet har samhället, medierna och mediernas reaktioner på mediekritiken förändrats. Mer om det i nästa avsnitt som inriktar sig på situationen i dag. Och fyll gärna själv på med synpunkter, kritik och kompletteringar av beskrivningen hittills!

Fortsättning följer. / Torbjörn von Krogh

Referenser:

Boëthius, Maria-Pia (2001) Mediernas svarta bok. En kriminografi, Stockholm: Ordfront

De Haan, Yael (2011) Between Professional Autonomy and Public Responsibility: accountability and responsiveness in Dutch media and journalism, Amsterdam: ASCoR

Josefsson, Dan (red) (2000): Välkommen till dramaindustrin. En avslöjande granskning av medieindustrin, Stockholm: Ordfront

LOs Medieutredning (2003) Mångfald eller monopol, Stockholm: LO

Petersson, Olof (red) (2006) Medieetik under debatt, Stockholm: SNS

Publicistklubbens årsbok 2000 (Medierna som hot mot demokratin) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2000

Publicistklubbens årsbok 2001 (Lobbying: en organiserad verksamhet för att påverka politiker) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2001

Publicistklubbens årsbok 2002 (Kriget & sanningen) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2002

Publicistklubbens årsbok 2003 (Medierna som megafoner) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2003

SNS Demokratiråd (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2006) Mediernas valmakt, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2007) Medierna och yttrandefriheten, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2008) Medierna: folkets röst?, Stockholm: SNS

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 25 januari 2012

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet