mediestudier

Avtal om hederliga citat ingånget i Danmark

Posted in journalistik, medieföretag, mediehistoria, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 30 oktober 2009

Lösnummertidningarna B.T. och Ekstrabladet har ingått ett avtal om att citera varandra på ett korrekt sätt, förtäljer danska Mediawatch. Nu ska det bli slut på seden att stjäla nyheter utan att ange källa.

”Vi ser aftalen som et udtryk for respekt for hinanden, men også som en beskyttelse af vores marked. Ekstra Bladet og B.T. graver hver dag et bjerg af egne nyheder op og vel at mærke af den slags, der giver masser af trafik. Den slags skal man behandle med respekt og ikke som et gratis tag-selv-bord. Derfor har vi lavet aftalerne om god citatskik,” säger B.T.s chefredaktör Peter Brüchmann till Mediawatch.

Avtalet innehåller tre huvudpunkter:

• Citera alltid källan.

• Citera historiens ursprung även i den fortsatta behandlingen av ämnet.

• Ta inte ”obegränsat” godbitarna ur andras intervjuer och historier.

I slutet av 1960-talet ingick Aftonbladet och Expressen ett avtal om att inte kritisera/punktera varandras toppnyheter. Skälet även den gången var en omsorg om den gemensamma marknaden och om förtroendet för kvällspressen.

Det svenska avtalet blev kortvarigt.

Annonser

Transparens i medier

Posted in journalistik, medieforskning, mediernas ansvarighet by Michael Karlsson on 30 oktober 2009

För en tid sedan deltog jag i konferensen Future of Journalism som hålls vartannat år i Cardiff. Här samlas både branschfolk och journalistikforskare under ett par välfyllda dagar. I år var en av sessionerna helt ägnat åt transparens i nyhetsmedier det vill säga hur medierna på olika sätt öppnar upp sin nyhetsproduktion för utomstående.

Transparens har inte varit särskilt hett vare sig i forsknings- eller medievärlden men det finns vissa tecken på att det håller på att ändras.

Några exempel på detta är när DN får problem med tidsstämpeln i artiklar som handlar om Nobelpristagaren i litteratur och går ut och försöker förklara vad som har hänt för en mer eller mindre tvivlande läsekrets. Expressen publicerar kontinuerligt rättelser av nyheter som haft felaktigheter. Både Svd.se och DN.se har inbyggda funktionaliteter i sina artiklar som uppmanar användarna att kontrollera innehållet i artiklarna och höra av sig om de hittar felaktigheter.  På New York Times har man gjort det till vana att kommentera längst ner i nyhetsartiklarna vad som har ändrats.

Ovanstående exempel illustrerar transparens dels genom att bjuda in användarna i produktionen av nyheter och dels genom att berätta vad som gått fel och varför i den egna bearbetningen. Det börjar också dyka upp olika aktörer (exempelvis Media Standards Trust och Who Comments?) som både argumenterar för transparens av olika slag och tillhandahåller en teknologisk plattform för detta.

Transparens har precis kommit ur startblocken och det blir intressant att följa vilket genomslag det får i journalistiken framöver.

When the press fails – när medierna sviker

Posted in journalistik, källkritik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, nyhetsvärdering, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 29 oktober 2009

W Lance Bennett är höstens Bonnierfinansierade gästprofessor på JMK vid Stockholms universitet. På onsdagen höll han en allmän föreläsning med rubriken ’When the press fails’.

Bennett har en teori som går ut på att de dominerande breda nyhetsmedierna (åtminstone i USA) värderar nyheter i makttermer. När det finns olika åsikter inom regeringen eller kongressen, säg om skatter eller aborter, så kan medierna återge kritik mot regeringen och gräva fram mer underlag.

Men om ingen i maktens salonger vill framträda med opposition mot regeringens politik så dör kritiska granskningar i medierna snabbt bort; de placeras långt bak i tidningarna i stället för på förstasidan – om de alls publiceras.

Ett exempel är upptakten till kriget i Irak 2002-2003. Regeringen iscensatte (’a Hollywood production’ enligt Bennett) en kampanj som byggde på tro mer än på fakta. Den politiska oppositionen höll sig passiv och tyst – och medierna svek. FN:s skeptiska vapenkontrollörer räknades inte som tunga källor och regeringens propaganda förmedlades utan att ifrågasättas av medierna.

Bennett är konsekvent i sin kritik. På min fråga om han funnit perioder när medierna inte varit så beroende av maktens närhet svarade han att det bara gällt under två korta perioder: 1910-talets muckraking, som fick kraft av sociala reformrörelser, och 1970-talets efterdyningar av Watergate. Och Watergate blev möjligt enbart för att den hemliga källan Deep Throat satt så högt uppe maktpyramiden som FBI:s andreman.

W Lance Bennett har tillsammans med Regina Lawrence och Steven Livingston redovisat mätningar av mediernas rapportering om Irak i boken When the Press Fails: Political Power and the News Media from Iraq to Katrina, The University of Chicago Press, 2007.

Enligt författarna var bevakningen av orkanen Katrina undantaget som bekräftar regeln. Reportrarna var på hugget och ifrågasatte myndigheternas agerande. Orsaken enligt Bennett: PR-konsulterna togs på sängen, presidenten hade semester och presidentens ”hjärna” Karl Rove var inlagd på sjukhus…

Kommentarer inaktiverade för When the press fails – när medierna sviker

Medieskugga över fredsrörelsen

Posted in journalistik, mediekritik, nyhetsvärdering, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 29 oktober 2009

”Är det så att fred har kvinnligt kön och krig manligt?”

Fredsrörelsen har kvicknat till. Utbudet av konferenser, seminarier och manifestationer vittnar om att gräsrötterna – och delvis också etablissemanget – har börjat få nytt hopp om att det går att åstadkomma en kärnvapenfri värld.

Den här veckan når den stora världsfredsmarschen Sverige, närmare bestämt Stockholm och Norrköping. Den startade i Hiroshima den femte augusti i år med att en fackla tändes från den låga som ständigt brinner i Hiroshima Fredspark och förs nu runt jorden med ett antal krav, främst på global nedrustning.

Den 6-8 november hålls en stor konferens i Stockholm med kända experter från hela världen, i regi av sjutton organisationer förenade i Svenska nätverket för kärnvapennedrustning. Det är bara två exempel av många på ett pågående aktivt fredsarbete.

Att fredsrörelsen åter frodas tycks dock vara en nyhet som lever i medieskugga. Vill man veta vad som pågår får man vända sig till specialtidningar och fredsrörelsens webbsidor. Själv läser jag om utbudet hos Läkare mot kärnvapen och Kvinnor för fred som jag följt i många år, alltsedan jag började bevaka fredsrörelsen i Svenska Dagbladet i slutet av 70-talet. Det var förvisso inte okontroversiellt att skriva om fredsfrågor, än mindre om kärnraftsmotstånd i Svenskan för trettio år sen. Jag hade mina duster med redaktionsledningen.

Nu skulle det kanske inte längre vara lika känsligt som då att bedriva sådan journalistik men problemet är att intresset helt tycks saknas i medievärlden – utom då Obama får fredspris och det finns chans att få igång en riktig fight mellan kritiker och supporters. Freden är alltså intressant bara om det blir krig kring den – en del av den svart-vita medielogik som gärna reducerar världen till en stor fotbollsmatch mellan vinnare och förlorare.

Fredsrörelsen bärs upp av kvinnor, det är ingen nyhet. Och kvinnor i fredsrörelsen är sega. Många av de medelålders kämpar jag lärde känna när Kvinnor för fred bildades 1979 är fortfarande i farten, väl över 80 år gamla.

Är det så att fred har kvinnligt kön och krig manligt? Frågan låter i förstone lika svart-vit som den medielogik jag nyss gisslade. Men faktum är att det just är så stereotypa föreställningar som styr många av världens ledare, det menar Dr Carol Cohn i en mycket intressant studie (se fotnot) som hon med två medförfattare gjort för den oberoende kommission om massförstörelsevapen som Anna Lindh tog initiativ till och som leddes av Hans Blix. Han lämnade sitt betänkande till FN 2006.

Carol Cohn, jurist och ledare för ett forskningsinstitut i Boston, visar hur hela retoriken kring krig respektive fred är klart könsmärkt. Ett exempel. När Bush den äldre ännu övervägde om han skulle starta Gulfkriget 1990 frågade sig en ledande försvarsexpert: Does he have the stones for war? Stones= stenar= testiklar. Det vill säga har han manlig styrka och mod att leda landet i krig? Ett annat välbekant exempel från Bush den yngre: Vi ska bomba dem tillbaka till stenåldern.

Carol Cohn sammanfattar: Politisk manlighet kopplas ofta till beredskap att använda vapen och inleda militära handlingar. Diplomati, förhandling, ett erkännande av ömsesidigt beroende är däremot kulturellt nedvärderat som svagt och omanligt. Beroende, förtroende, kompromissvilja är i USA symboler för kvinnlighet och svaghet.

Detta skrevs under senaste Bush-regimen. Nu är det Obama som visar världen ett annat slags manlighet. Måtte han lyckas!

AMI LÖNNROTH

Fotnot 1: The Relevance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruction by Carol Cohn with Felicity Hill and Sara Ruddick (Nr 38, The Weapons of Mass Destruction Commission).

Fotnot 2: Ami Lönnroths text publicerades i Corren 27 oktober 2009.

Kommentarer inaktiverade för Medieskugga över fredsrörelsen

Slöjan, slöjan, slöjan

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Arash Mokhtari on 29 oktober 2009

Jag har tidigare bloggat om det här, men jag förstår fortfarande inte.

Varför är det så att redaktörer alltid väljer att bildsätta artiklar om islamofobi eller diskriminering mot muslimska kvinnor genom att välja den mest ovanliga formen av slöjan? Majoriteten av Sveriges muslimska kvinnor ser definitivt inte ut som kvinnorna på bilden nedan, men måste hela tiden representeras av dem bildmässigt. Här är ett exempel från Sveriges Radio.

Innoversity i Kanada

Posted in journalistik, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Lasse Sandström on 29 oktober 2009

Nätverksträffen Migrants in Media på JMK, omnämnd i inlägget före, motsvaras i Kanada av den årliga konferensen Innoversity, som samlar cirka 700 professionella mediearbetare i två dygn om god mångfaldsjournalistik sedan år 2000 (innoversity är en sammanslagning av orden innovation och diversity). Syftet är att utveckla synen på mångfaldjournalistiken och ge nya infallsvinklar. Konferensen sponsras av de stora mediebolagen i Kanada. Hamlin Grange, en av intiativtagarna, förklarar i boken ”Sanningens många nyanser” (Carlsson Bokförlag, 2007) att Innoversity har åstadkommit de största förändringarna inom medierna i Kanada på det här området: ”Vi för samman journalister och producenter med målgrupper från ursprungsbefolkningen, osynliga minoriteter av olika slag, för att mötas och utbyta idéer, hålla workshops och seminarier. Det sker i en atmosfär utan inbördes konkurrens och stridigheter. På det viset har vi lyckats påverka hur medierna arbetar idag. Jag tror vi har hjälpt dem, vårt arbete har gett resultat.”

Medieprofilerna Hamlin Grange och hans hustru Cynthia Reyes driver tillsammans företaget DiversiPro som utbildar mediebolag i mångfaldsjournalistik.

Unikt möte

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, medieforskning, medieutbildning, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 27 oktober 2009

Jag tror att jag har varit med om något alldeles unikt.

I torsdags hade vi som är ansvariga för Migrants in Media-projektet och In Motion-seminariet samlat medie- och migrationsforskare från hela Norden, SVT-journalister och olika etniska föreningar i Sverige för en nätverksträff på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation.

På dagen fick journalisterna utbildning i hur de kunde bli bättre på mångfaldsbevakning, föreningarna blev utbildade i hur svenska medier fungerar och forskarna informerades om vilken sorts forskning som bedrivs runt om i Norden.

Redan på eftermiddagen strålade alla samman för fika och organiserat nätverkande. Det var otroligt inspirerande att se nyfikna journalister, engagerade föreningsmänniskor och intresserade forskare klicka på både ett personligt och professionellt plan. Några bilder på deltagarna finns här.

Svensk journalistik skulle må mycket bättre av fler sådana här initiativ tror jag.

Arash Mokhtari

Bildsköne Bengtsson på Kungliga biblioteket

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutbildning, nyhetsvärdering, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 26 oktober 2009

Kungliga bibliotekets avdelning för audiovisuella medier, f d Arkivet för ljud och bild på Karlavägen i Stockholm, har öppnat en webbplats som vill ge perspektiv på hur nyhetsförmedlingen i Sverige har sett ut – och hörts – under de senaste hundra åren. En insats för ökad ‘media literacy’ om man så vill.

Sajten Nyheter innehåller nyhetsklipp under rubrikerna händelser, politik, brott, genus och ungdom. Innehållet skildrar bland annat ”gripandet av brottslingar, ministrar i blåsväder och ungdomar på glid”. I introduktionen på sajten ställs frågan, lätt retoriskt, huruvida journalisterna är ”helt objektiva eller påverkas de av den tid de lever i”.

Frågan besvaras på KB:s egen hemsida: ”All journalistik är naturligtvis tidstypisk. Det är lätt att höra i de gamla klippen, men hur medvetna är vi om de värderingar som ligger underförstådda i dagens nyhetsbevakning?”

Ett historiskt exempel gäller ett klipp på 2,5 minuter ur en SF-journal som visades som förspel på biograferna 1934. Harald Bengtsson och Folke Johansson, mera kända som Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson, hade varit eftersökta av polisen under två år till följd av en så kallad stöldturné. På filmen får man se dem i handbojor på polisstationens gård i Göteborg när de till slut gripits, men innan rättegången.

En sådan medieexponering före dom upprörde dock även samtiden. Efter en JK-anmälan togs klippet bort ur SF-journalen.

Tre öppna föreläsningar, samtliga kl 19 på Karlavägen 100, diskuterar olika aspekter av nyhetsförmedling: Göran Greider talar 3 november, Kerstin Brunnberg 10 november och Pia Brandelius 24 november.

Kommentarer inaktiverade för Bildsköne Bengtsson på Kungliga biblioteket

Farlighet och fascination

Posted in mediernas ansvarighet by Lisbeth Gustafsson on 24 oktober 2009

Jag har förstått att flera medieforskare har reagerat över att nyhetsrapporteringen romantiserade rånarna i den spektakulära kuppen i Västberga tidigare i höst. Att de nästan fick drag av mästertjuvarna i filmens värld. Åtminstone inledningsvis var det rånarna som var de skickliga, väldisciplinerade och välorganiserade medan poliserna fick rollen som handfallna, klumpiga och inkompetenta. Det är lätt att dras med i fascinationen över det perfekta brottet, men där ligger också faran eftersom det faktiskt handlar om grov kriminalitet.

Kombinationen av fascination och farlighet fanns också i det stora teaterprojektet 7:3 för tio år sen. Den gången var det konstnären Lars Norén som ville utforska fångarnas liv och nazistiska sympatier i sin fascination för underliggande, okända mörka stråk i människors liv. Det var på många sätt ett spännande konstprojekt även om det slutade med att skådespelande fångar på permission blev polismördare i Malexander.

Kulturjournalisten Elisabeth Åsbrinks läsvärda undersökning av teaterprojektet och morden handlar just om vådan av att romantisera brottslingar. Hon visar hur nästan alla inblandade valde att titta bort istället för att se riskerna med projektet. ”Det finns en smärtpunkt av ansvar som ingen kan komma undan”, skriver hon.

Vägg i vägg med livet på scenen pågick planeringen av en våldsam brottsturné genom landet. Det är ju bara möjligt om andra i ens omgivning väljer att titta bort, att inte se eller ta ansvar för det man uppfattar. Att till exempel inte ta reda på hur de generösa permissionerna sköttes. Eller att, som teaterfolket och filmmakarna, inte berätta att fångarna bröt mot reglerna och till och med mordhotade medskådespelare.

Men ansvaret stannar inte där. Jag tror som Elisabeth Åsbrink att frågan om ansvar måste sökas långt tillbaka i varje brottslings historia. Att ansvaret finns hos alla som har sett och hört och tänkt, men inte reagerat. Det gäller också medierna. För vilka blir vi och vad får vi för samhälle om vi också väljer att titta bort?

Kommentarer inaktiverade för Farlighet och fascination

Rädsla för allvar?

Posted in mediekritik by Lisbeth Gustafsson on 24 oktober 2009

I höst har jag funderat över filmaren Roy Anderssons kritik av medier och det offentliga samtalet. Inte bara för att Museum of Modern Art i New York visade hela hans livsverk i en retrospektiv utställning i september. Utan också för att jag känner igen mig i hans tankar.

Roy Andersson talar om ”vår tids rädsla för allvar”. Att det finns en rädsla för att möta och ta konsekvensen av att det som vi redan vet. Som till exempel att många ungdomar far illa. Att också välbeställda unga säger sig sakna mening och känna misströstan mitt i överflödet. Vi vet det men värjer oss och glider undan, säger han. Och då händer det som han beskriver som en utrensning av allvar, eftertanke, fördjupning, smärtsamma historiska erfarenheter, konsekvens och tålamod i medierna och samtidskulturen.

Och vad får vi istället? Jo, svarar han med hänvisning till filosofen Martin Buber, vi får godtyckets människor. De som räknar pengar, vinster, upplagor och publiksiffror. Det är framgångens företrädare i medierna, i politiken och i företagen. Godtyckets människor som inte förstår betydelsen av offer, möte och närvaro.

Hur vänder vi på det? Vem vågar tala allvar om vägen till sanning och lycka? Och vem vågar ge rum för det i medierna? Det är den stora utmaningen, tänker jag. För paradoxalt nog riktar många människor sin förväntan på en djupare livssyn mot medierna. Vart  skulle de annars gå?

Kan det vara så att det är allvaret de söker? Ett tilltal bortom självupptagenheten och ytan. Den resursen borde varje redaktion kunna bestå dem med utan extra kostnad. Om det får handla om insidan på allvar skulle många, både sändare och mottagare, bli glada. Delaktighet brukar skapa tillit och det är väl ändå rädslans största motkraft.

/av Lisbeth Gustafsson