mediestudier

KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 12 november 2013

presskl m kgh

Tidigare ärkebiskopen KG Hammar talade på Sim(o)s och Journalistförbundets seminarium på Pressklubben i Stockholm 11 november om moral och etik med etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson, Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson.

KG Hammar uppehöll sig vid journalistens relation till andra människor. Bejakas det som är främmande i den andre till ett möte mellan två individer, två jag, eller behandlas den andre som ett instrument för att förverkliga journalistens projekt, ett det?

Vid maktgranskning är den instrumentella ”detifieringen” legitim och ofta nödvändig, men den kan utföras på olika sätt.

I samtalet kom panelen in på olika typfall av möten, delvis utifrån Susanne Wigorts Yngvessons avhandling Den moraliske journalisten. Journalisten möter bland andra:

• Den anonyme medborgaren

• Den personliga och unika hjälten

• Makthavaren som granskas och berövas sin mänskliga värdighet

• Makthavaren som granskas och behåller sin mänskliga värdighet

• Det drabbade offret

Ola Sigvardsson påpekade att grundstrukturen i många (även journalistiska) berättelser handlar om förhållandet mellan offret, skurken och hjälten.

KG Hammar menade att detta är urberättelser, myter, men att dagens kunskap om myter är bristfällig. I dag uppfattas så mycket rent bokstavligt. Men den dag journalistiken inte fastnar i att utpeka den ene som skurk, den andre som hjälte och den tredje som offer utan lyckas förmedla att vi alla innehåller alla beståndsdelarna – den dagen har journalistiken nått långt.

KG Hammar: Etik är inte till för att lösa problem, utan för att problematisera lösningar.

Ola Sigvardsson: Inför lagen är vi alla lika, inför etiken är vi alla olika.

Ulrica Widsell: Programformat med dold kamera som i ”Fuskbyggarna” kan medföra regelbunden användning av metoder som man bara bör använda i särskilda situationer. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN överväger en översyn av sina regler.

Susanne Wigorts Yngvesson: Det behövs fler mediegranskande program som når den breda offentligheten.

Många fler frågor diskuterades. Reaktionerna på Cecilia Uddéns tårar. Mekanismerna vid drev. Wallrafferi som metod. Global i stället för regional moral. Fastställda etiska regler i förhållande till en inre kompass. Betydelsen av det personliga ansvaret, den personliga moralen. Kor klarar sig utan moral, inte människor.

Moderator var Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Tillägg: KG Hammar, Ulrica Widsell,  Susanne Wigorts Yngvesson och Torbjörn von Krogh har alla bidragit med texter i den färska Sim(o)-boken Vad händer med medieetiken?

Annonser

Kommentarer inaktiverade för KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 06 oktober 2013

kjöllerbok Första ronden i fejden mellan Hanne Kjöller och dem hon kritiserat   för vilseledande journalistik är över. Hanne Kjöller har fått hård kritik för sin egen ibland bristfälliga journalistik och förlaget aviserar en ny, rättad/nyanserad upplaga av boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs).

Men Hanne Kjöller har också fått många exempel på stöd och uppmuntran (bland annat i sin mejlbox, berättade hon på en debatt på Poppius i Stockholm 1 oktober) och en mer generell debatt om det Hanne Kjöller kallar offerjournalistik, dess funktion och kvalitet, återstår att föra.

Under mellantiden är det intressant att reflektera över hur debatten kring Hanne Kjöllers bok beskrivs och hur försvaret formuleras bland dem som angrips. Särskilt om man jämför med hur kritik mot medier brukar beskrivas och hur medier brukar försvara sig.

Mönster för mediekritik

Känns följande mediekritik igen?

Yttrandet är taget ur sitt sammanhang, reportern ser inte hela bilden, texten/inslaget innehåller missförstånd/felaktigheter och är missvisande…

Detta är en inte ovanlig kritik mot medier hos dem som blir granskade. Försvaret från medierna – när kritiken varit särskilt kraftig – har ibland gått ut på att gå till motoffensiv snarare än att gå in på sakfrågorna. En variant är att påstå att de som granskas vill inskränka pressens frihet och hindra medierna från att göra sitt jobb.

Ta till exempel Aftonbladet efter de så kallade nazistbilderna, hoten mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou 1998. När rättsväsendet började undersöka om allt gått rätt till skrev Aftonbladets ledning att statsåklagaren ”försöker snäva in gränserna för det fria ordet och skrämma dem till tystnad som vägrar buga och bocka i takt med överheten”. Rubriken över förstasidan var ”NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD!”

Andra typer av försvar är att försöka beskriva det som kritiseras som a) redan åtgärdat, b) som undantaget som bekräftar regeln eller c) som icke-journalistik/inte tillämpligt/formulerat av inkompetent kritiker.

De här teknikerna att ställa mediernas strålkastare mot ljusskygga makthavare eller försöka utdefiniera kritikern som okunnig i mediefrågor fungerar sämre nu när kritiken förs inbördes i medierna. Därför är det intressant att följa hur diskussionen utifrån Hanne Kjöllers bok vinklas. Är det en rak debatt om sakfrågorna? Nej, inte ännu som den återspeglas i riksmedierna i varje fall.

Etiketter i Kjöller-debatten

Jag har stött på olika beskrivningar:

En inriktas på genus – flera gubbar pucklar på ensam kvinna.

En på politik – Hanne Kjöller har en borgerlig politisk agenda som slår mot bibehållandet av samhällets sociala skyddsnät heter det då.

En på genre – åsiktsjournalistik med rätt att renodla, bortse från nyanser och polemisera står mot nyhets- och samhällsjournalistik.

En på tempo – snabba ledarkommentarer skrivna på en timme får innehålla faktaslarv står mot månadslånga grävprojekt som inte får göra det.

Något försök att se debatten som en möjlighet att diskutera vad som är kvalitet i organiserad (åsikts)journalistik i förhållande till annan information på nätet finns också.

Men till stor del är beskrivningen personinriktad – framför allt som en konfrontation mellan de två starka mediepersonligheterna Hanne Kjöller och Janne Josefsson. Båda har samlat på sig både anhängare och motståndare genom åren som nu sluter upp. Mötet beskrivs såväl som titanernas kamp som bjäbbet mellan två prinsessor på ärten.

Det finns flera faktorer som förstärker personvinklingen. Medielogiken främjar såväl centrering kring kända personer och kring konflikter som går att renodla. Utrymmet för och värdet av journalisters personliga varumärken har ökat. Sociala medier förstärker  kraften i de polemiska svängarna. Att varken Hanne Kjöller eller Janne Josefsson skyr skarp polemik gör inte personvinkeln svagare.

Janne Josefsson har tidigare visat en förmåga att få stor uppmärksamhet kring sin person när han anser sig illa behandlad. Minns exempelvis hans krav att föreningen Grävande journalister borde avvecklas ifall inte några felaktiga artiklar om honom i föreningens skrifter togs upp och upprättelse gavs på Grävkonferensen i Göteborg 2008. Han fick bland annat in en artikel på DN Debatt med rubriken ”Lägg ned Grävande journalister” (DN 2 april 2008). Janne Josefsson kom nyligen näst högst i tidningen Scoops rankning av de senaste 25 årens svenska grävare. Han har för medierna både ett publicistiskt och kommersiellt värde som genererar uppmärksamhet i medierna.

Man kan jämföra med den debatt som uppstod när Vi-reportrarna Stig Edling och Hans Nestius för 35 år sedan granskade och kritiserade Expressens journalistik. Det ledde också till skriverier, till inslag i radions medieprogram och insändare. Men det var inte de inblandade personernas handel och vandel som stod i centrum, det fanns heller varken morgonsoffor eller twittertrådar som resonanslådor. Energiska journalister som också är starka debattörer har fått ökat utrymme efter avregleringen av etermedierna och med internets framväxt. Utbudet och konkurrensen har ökat, liksom behovet av profilering och marknadsföring.

Dessutom är transparensen kring journalistiken större i dag. Redaktörerna förklarar mera, särskilt de som ägnar sig åt kontroversiella publiceringar. Se på Expressen i samband med järnrörsfilmen och Uppdrag granskning, som nu också infört ett verktyg för att lätt kolla deras underlag, kvitton med mera.

Bokens uppläggning bidrar

Det finns således både individuella och strukturella faktorer bakom en ökad personcentrering i medierna. I det konkreta fallet bidrar Hanne Kjöllers uppläggning av innehållet. Det är endast en handfull reportrar som namnges i boken; det stora flertalet anonymiseras. Men just Janne Josefsson pekas ut. ”Janne Josefsson har gått över gränsen mer än en gång” skriver Hanne Kjöller och lyfter bland annat fram ett omstritt citat av Janne Josefsson från 2004 som belägg.

Å ena sidan understryker Hanne Kjöller i boken att journalistik innebär att kolla fakta (exempelvis sidan 55) och att höra relevanta parter (exempelvis sidorna 138 och 184).

Å andra sidan visar Hanne Kjöller att hon själv inte alltid kollar fakta utan ”gissningsvis” resonerar kring olika omständigheter och inte kontaktar de reportrar som hon kritiserar. Hanne Kjöller motiverar detta senare med att hon är en opinionsjournalist med ”större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa”. Hanne Kjöller skriver i sitt svar på kritiken från Sveriges Radio att när hon ”recenserar” ett samhällsproblem har hon frihet att tolka, risa och rosa utan att kontakta olika upphovsmän.

Är då boken ”En halv sanning är också en lögn” en recension av dagens journalistik, att jämföra med tyckande om konst, litteratur och tv? I förordet skriver Hanne Kjöller att hon gång på gång påminns om att ”journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten” och att hon har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”; det är därför hon skriver boken. Och bokens egen omslagstext beskriver inte Hanne Kjöllers ansats som en subjektiv recension utan som en granskning: ”Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media…”

Då är det inte underligt att Hanne Kjöller får kritik för att inte följa den granskande journalistikens principer. Då är det inte underligt att Janne Josefsson påpekar att det omstridda citatet från 2004 blir vilseledande när det tas ur sitt sammanhang.

Företrädare för Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio har lämnat kritiska genmälen på flera av de avsnitt i boken där deras rapportering ifrågasätts, dock inte alla. Inslag i Expressen (”okritisk återgivning”) och Aftonbladet (”ett haveri”) gisslas också av Hanne Kjöller, men där har jag inte sett några genmälen om dessa artiklar ännu. Rapporteringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet dissekeras inte av Hanne Kjöller. De flesta exemplen hämtas från public service och kvällspress.

Vad händer i rond två?

En möjlighet att de som stödjer Hanne Kjöller i hennes kritik vädrar morgonluft när den första uppståndelsen dragit förbi och en ny upplaga marknadsförs.

En annan möjlighet är att exempelvis redaktionen för Medierna i P1 tar ett samlat grepp om det som är Hanne Kjöllers huvudspår. Att den så kallade offerjournalistiken ökat och allt mer sker på offrens villkor, utan källkritisk kontroll från journalisternas sida. Stämmer detta? Vad säger till exempel de forskare inom viktimologin som sysslat med mediernas inverkan på offerrollen?

En tredje möjlighet är att diskussionen om redaktionell etik och kvalitet i en snabb, tillgänglig, konkurrenstät och digital miljö utvecklas, liksom forskning om denna utveckling.

Det behövs fler aktörer som driver dessa frågor, som försöker vara en brygga mellan medieforskning, mediebransch och medieanvändare. Sim(o), Institutet för mediestudier, där jag arbetar är en sådan arena.

Den övergripande tanken är att medborgarna behöver begriplig och bra information för att styra samhället och styra sina egna liv. Vi har under de senaste åren gett ut böcker om vad journalistisk kvalitet är, vilket värde journalistik kan ha för olika grupper, behovet av specialkunskaper i journalistiken, omvandlingstrycket på journalistrollen i nätsamhället, samt om modeller för att underlätta en diskussion om journalisters och mediers funktion, kvalitet och ansvar.

Vi gav förra året ut en bok som det refererats flitigt till i Kjöller-debatten som heter ”Vem granskar granskarna?”. Den kartlägger och diskuterar den mediegranskning som skett i Sverige de senaste 25 åren från folkrörelser/medieanvändare, forskning, näringsliv och inom medierna själva. Och den ger anledning till att formulera några slutsatser.

 

Tre slutsatser

1) Den första slutsatsen är att mediegranskningen är viktig och behövs. Den enskilt viktigaste kritiken var nog den som SVT:s Mediemagasinet dokumenterade våren 2004 om Uppdrag granskning. Den bidrog till förändringar på UG som sedan ökat den interna kontrollen av fakta och kontext vilket mycket påtagligt minskade antalet fällningar i Granskningsnämnden. SVT lade ner Mediemagasinet året efter, 2005, och har inte kommit tillbaka.

2) Den andra slutsatsen är att den institutionella mediegranskningen som riktar sig till och sprids i det svenska samhället har minskat. Den korta och snabba i sociala medier har ökat, men den längre och mer genomarbetade har minskat från näringsliv, myndigheter, folkrörelser och medier. Kanske har mediehanteringen vuxit på bekostnad av mediekritiken.

3) Den tredje slutsatsen, som var väldigt tydligt artikulerad på ett seminarium som Sim(o) arrangerade hos SNS förra hösten, var att SVT bör ta sitt uppdrag att bevaka samhället på allvar – särskilt den maktutövning som sker i och via medierna – och starta ett nytt mediemagasin med resurser. Samma ambition som Sveriges Radio haft länge, just nu i form av programmet Medierna. En process sattes igång inom SVT, jag hoppas den resulterar i konkret granskning 2014.

Kommentarer inaktiverade för Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

På forskarkonferensen ”Future of Journalism” i Cardiff i veckan presenterades flera uppsatser (papers) på temat medieansvarighet (media accountability)  och transparens.

En av författarna var Harmen Groenhart från Holland som lade fram olika skäl för public media accountability. Uppsatsen är ännu så länge ett arbetsdokument och inte fritt att citera ur, men hans doktorsavhandling från i somras är publicerad och jag mottog ett exemplar i Cardiff.

detalj harmen

Avhandlingen heter ”Van boete naar beloning. Publieksvartwoording als prille journalistieke prioriteit” vilket på engelska blir ”From punishment to reward. Public acccountability as an emerging journalistic priority”, utgiven av Fontys Hogeschool Journalistiek.  Avhandlingen är skriven på holländska och lades fram vid Radboud Universitiet Nijmegen. Mitt refererat bygger på den engelska sammanfattningen.

Harmen Groenharts definition lyder: ”Public media accountability is a cyclic interaction process between journalistic actors and news users, by means of various forms of reactive and proactive transparency, offering meta-information to news users whose subsequent perceptions and behaviour affects future journalistic actions.”

Ur definitionen härleder Harmen transparens och dialog som viktiga begrepp för att strukturera framställningen. Till det lägger han ”availability”, hur mycket information om journalistiken som är tillgänglig för användaren, ”introspectivity”, hur öppna är journalisterna för självkritik, och ”functionality”, hur (och om) märks effekter av media accountability.

Availability – 75 sajter tillhörande nationella och regionala tidningar, etermedier, nyhetsbyråer och nätnyhetsförmedlare analyserades.  Två tredjedelar publicerade sina målsättningar med verksamheten, en femtedel publicerade etiska spelregler, årsrapporter och hänvisningar till den holländska opinionsnämnden (press council), en sjättedel publicerade rättelserutor och texter i ämnet av chefredaktörerna och en tjugondedel texter av ombudsmän för användarna. De flesta dokumenten låg på ägarorganisationernas sajter och inte i anslutning till nyhetsfälten.

Introspectivity – 328 skriftliga svar från chefredaktörer på kritik utifrån analyserades. Harmen Groenhart använde en klassificering av reaktionerna som gick  från avvisning (rejection) till förändring (alteration) via vederläggning (refutation), undanflykt (evasion), rättfärdigande (justification), betoning av förmildrande omständigheter (mitigation) och bekännelse (confession).  Den vanligaste strategin var att rättfärdiga publiceringen (44 procent). Det var inte ovanligt att förneka ansvar genom avvisa (9 procent) och vederlägga (18 procent) kritiken eller genom att lägga ansvaret på andra (4 procent). Dock förekom det också att chefredaktörerna erkände misstag och angav förmildrande omständigheter (6 procent), bekände (10 procent) eller föreslog förändringar (10 procent).

Harmen Groenhart tillägger att bekännelser/förändringar främst gäller mindre övertramp och faktafel som är svåra att förneka. ”Practices and professional standards remain undisputed.” Han finner också att en vanlig strategi är att hänvisa till att delar av publiken och / eller medierna stödjer den praxis som är utsatt för kritik. ”It confirms the ambiguous role of letters from editors-in-chief as a platform fro both self-criticism and image management”, skriver Harmen Groenhart. Men han tillägger att texterna ändå är viktiga som medel för ansvarighet, de gör det lättare för användarna att diskutera mediernas agerande.

Functionality – åsikterna hos 33 användare och 47 journalister/redaktörer togs fram genom intervjuer och diskussioner i fokusgrupper. Journalisterna diskuterar för- och nackdelar med publikdialog och med öppenhet gällande källor, arbetsmetoder och medieorganisationer/journalister. Publikens inställning diskuteras av Harmen Groenhart utifrån ökade möjligheter att bedöma journalistisk kvalitet och trovärdighet.

Slutsatserna i avhandlingen är att intresset för media accountability ökar i Holland, att det finns en ekonomisk komponent från mediernas sida i detta intresse men att det finns inslag i journalisternas yrkesroll och självbild som motverkar en utveckling av ansvarigheten. ”An assumed [by journalists] audience disinterest in professional matters is largely a self-fulfilling prophecy, hindering the beneficial development of media journalism as a news category.” Harmen Groenhart går så långt att han menar att motstånd mot media accountability inom journalistkåren kan minska yrkesgruppens funktion i samhället.

En tidigare holländsk avhandling om media accountability i Holland, skriven av Yael de Haan, har jag skrivit om här.

 

Kommentarer inaktiverade för Så svarar chefredaktörer på kritik – ny holländsk avhandling

Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

6 juni, Sveriges nationaldag, var en vanlig arbetsdag i Bryssel. Men för medieforskaren professor Susanne Fengler från Dortmund och hennes 26 kollegor var det avslutningsseminarium  för  ett  stort forskningsprojekt om mediers etik och ansvarighet som EU har finansierat.

sf o mk

Professor Susanne Fengler tillsammans med kollegan professor Matthias Karmasin

I snart fyra år har gruppen (på deltid) drivit projektet Media Accountability and Transparency in Europe, MediaAcT. Studien omfattar förhållandena i 12 europeiska länder – Finland, Estland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Rumänien och Polen samt Tunisien och Jordanien.

Gruppen har producerat flera skrifter om förekomsten i dessa länder av traditionella metoder för hantering av etik och ansvar, exempelvis ombudsmän, pressnämnder (press councils – i Sverige Pressens opinionsnämnd), frivilliga etiska regler och lagstiftning. Men man har också lagt ner arbete på att försöka kartlägga i vilken mån det utvecklats nya ansvarssystem på nätet.

Den senaste delstudien gäller journalisternas inställning till etik och ansvar och det var denna som stod på programmet när forskare, politiker och mediefolk samlades på Nordrhein-Westfalens kontor i centrala Bryssel i går. (Dortmund är delstatens näst största stad.)

Är det dags att ersätta de traditionella formerna för institutionaliserat medieansvar och medieetik med nya nätbaserade som redaktionsbloggar, nätombudsmän och nätkritik? I en projektsammanfattning (som inte ligger på nätet när detta skrivs) skriver Susanne Fengler med flera:

”Aren’t participative models of media accountability a more promising and ‘healthy’ option than co-regulation models which foresee a greater role for the state?”

För att undersöka hur journalister ställer sig till ett ökat inflytande från medieanvändarna har gruppen intervjuat 1762 journalister i de fjorton länderna. Hela studien redovisas i en bok till hösten, men den sammanfattning som gavs på seminariet gav inte intryck av att ett skifte är på väg.

Dels var stödet för och tilltron till självsanering överhuvudtaget ganska låg, dels var intresset för användarnas synpunkter lågt. Ur sammanfattningen:

”Even though the future of quality journalism, at least, more than ever depends on a stable trust relationship with the audience, journalists seem to cling to their traditional gatekeeper role: they do not consider the impact of user comments – be they offline or online – on journalism as important. Less than half of the journalists across countries support the statement that journalists are concerned about audience criticism. (…) Even though journalism is a public service, the public is held in rather low esteem by journalists”.

Studien bekräftar  skillnader mellan södra och norra Europa i synen på media accountability, som är kända av forskningen sedan tidigare, och mellan yngre och äldre journalister. Den visar också att de journalister som haft kurser i medieetik under grundutbildning eller senare som fortbildning, har ett större intresse för frågorna än andra journalister.

Flera av talarna på seminariet, bland andra Internationella journalistförbundets förre ordförande Aidan White och Irlands biträdande pressombudsman Bernie Grogan, menade att många journalister är så illa ute till följd av mediernas nedskärningar att brödfrågorna får företräde framför moralen: Alla vill göra ett bra jobb – när de har ett jobb. Förankra etikarbetet hos cheferna i toppen för medieföretagen först och främst.

En annan talare  var Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga som kom i hetluften för några månader sedan för sina rekommendationer i en rapport om en harmonisering på EU-nivå av pressnämndernas arbete och resurser; häftigt kritiserad av de europeiska organisationerna för såväl tidningsutgivare som journalister. Hon förklarade att utgångspunkten för arbetet med att granska mediernas självsanering var en oro över att journalistiken på andra håll styrdes av maktfullkomliga politiker (läs Ungern, Ryssland och Berlusconis Italien). Men mediernas självständighet innebär inte att de inte ska kunna kritiseras:

– Det kan inte finnas någon grupp i samhället som är immun mot ansvar och öppenhet – inte heller medierna. De granskar och kritiserar andra, men bör också kunna vända sina skarpa redskap mot sig själva, sade Vaira Vike-Freiberga

I Vike-Freibergas rapport står medienämnderna i centrum, synpunkter från allmänheten välkomnas men åläggs inte någon stor tyngd. Nämnderna bör ha omfattande befogenheter enligt rapporten:

”Media councils should have real enforcement powers, such as the imposition of fines, orders for printed or broadcast apologies, or removal of journalistic status.”

Frågan om journalistisk status har vållat en särskild undran (även i Sverige), vad avses? Därför passade jag på att ställa den frågan till Vaira Vike-Freiberga. Hennes svar:

– I några länder som Italien och Ryssland krävs legitimation för att arbeta som journalist. De flesta länderna i Europa försöker inte definiera vem som är journalist. Vi försökte, men lyckades inte. Det vi skrev i rekommendationen ska inte ses som utkast till någon reglering. Vi förordar inte statlig kontroll.

tre profiler

Tre profiler på seminariet: fr v Ross Biggam, Association of Commercial TV in Europe, Aidan White, Ethical Journalism Network, och Scott Maier, University of Oregon

Kommentarer inaktiverade för Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 20 februari 2013

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Kommentarer inaktiverade för Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 14 februari 2013

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler
Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”
 
Skärmavbild 2013-02-14 kl. 15.35.27
Låter
mycket
21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?
Jämförelser
behövs
Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?
I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?
Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.
Vad betyder
vanvård?
Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.
Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?
”Räkna
med nyheter”
Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.
Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?
Torbjörn von Krogh, Sim(o)
Fotnot:
Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.
Uppdatering:
Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.
 

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

Posted in journalistik, mediekritik, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 12 november 2012

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 31 augusti 2012

I maj rapporterade jag om den starka mediekritik som olika folketingsledamöter utvecklat mot danska medier. Parlamentets rätts- och kulturutskott genomförde en lång kritisk hearing med representanter för medierna om övertramp och bristande självreglering. Och två politiker, en från Socialdemokraterna och en från Venstre, skrev att ”sludder, sladder og mangel på substans” kännetecknar dagens medier i en debattartikel i dagstidningen Berlingske. Rubriken var ”Den døende vagthund”.

Efter flera debatter med politikerna i olika fora under sommaren bjöd tidningens chefredaktör Lisbeth Knudsen till slut in de två att följa hennes arbete under en dag på redaktionen. Och nu har folketingsledamöterna nyanserat sina ståndpunkter i en ny artikel, denna gång med rubriken ”Rapport fra det journalistiske maskinrum”.

De skriver att de nu inser att det faktiskt pågår mycket mer av etisk diskussion och självkritik inom redaktionen än de tidigare förmodade:

Efter en dag i chefredaktionens fodspor bed vi særligt mærke i den betydelige evaluering og selvkritik, der løbende pågår. Den journalistiske revselse og pertentlighed, der kan opleves i TV2’s Presseloge, forekommer faktisk dagligt og i endnu højere grad på Berlingskes redaktion.

Men de står fast vid att för mycket möda läggs ner på personjournalistik, på spelet runt politiken och på redigering i stället för att satsa på grävande journalistik, research och substans.

De kommer med fyra förslag:

1) Underlätta för journalister att komma i kontakt med handläggande tjänstemän inom myndigheter och departement. Öppna upp i stället för stäng till.

2) Förläng det journalistiska minnet. Gå inte enbart på det dagsfärska. Gör uppföljningar. Vad hände sen?

3) De verkliga experterna måste fram i ljuset. Intervjua dem som har expertkunskaper i det ämne som avhandlas, inte de som är mest tillgängliga.

4) Rikta in journalistiken mer på sakfrågor, mindre på spelet runtomkring. ”Medierne ender for ofte i at vinkle historier processuelt frem for substantielt. Vi anerkender et medansvar herfor, men det er nu engang journalisterne, der skriver avisen og bestemmer, hvem der skal citeres, og hvordan vinklingen skal være.”

Kommentarer inaktiverade för Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

”Hulens ballade” om danska medier

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet, pressfrihet by Torbjörn von Krogh on 24 maj 2012

Hulens ballade på danska – ett helvetes bråk på svenska – om mediernas etik,  ansvar och självreglering har brutit ut i Danmark. Detta nämnde jag en passant som moderator i går på ett livligt seminarium om konsekvenserna av medieskandalen i England. (Mer om seminariet lite längre ner.)

Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.

Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:

”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”

Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.

Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.

Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.

Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.

Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.

Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.

Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben

Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.

Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.

Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.

Kommentarer inaktiverade för ”Hulens ballade” om danska medier