mediestudier

Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 06 oktober 2013

kjöllerbok Första ronden i fejden mellan Hanne Kjöller och dem hon kritiserat   för vilseledande journalistik är över. Hanne Kjöller har fått hård kritik för sin egen ibland bristfälliga journalistik och förlaget aviserar en ny, rättad/nyanserad upplaga av boken ”En halv sanning är också en lögn” (Brombergs).

Men Hanne Kjöller har också fått många exempel på stöd och uppmuntran (bland annat i sin mejlbox, berättade hon på en debatt på Poppius i Stockholm 1 oktober) och en mer generell debatt om det Hanne Kjöller kallar offerjournalistik, dess funktion och kvalitet, återstår att föra.

Under mellantiden är det intressant att reflektera över hur debatten kring Hanne Kjöllers bok beskrivs och hur försvaret formuleras bland dem som angrips. Särskilt om man jämför med hur kritik mot medier brukar beskrivas och hur medier brukar försvara sig.

Mönster för mediekritik

Känns följande mediekritik igen?

Yttrandet är taget ur sitt sammanhang, reportern ser inte hela bilden, texten/inslaget innehåller missförstånd/felaktigheter och är missvisande…

Detta är en inte ovanlig kritik mot medier hos dem som blir granskade. Försvaret från medierna – när kritiken varit särskilt kraftig – har ibland gått ut på att gå till motoffensiv snarare än att gå in på sakfrågorna. En variant är att påstå att de som granskas vill inskränka pressens frihet och hindra medierna från att göra sitt jobb.

Ta till exempel Aftonbladet efter de så kallade nazistbilderna, hoten mot Claes Cassel och Alexandra Pascalidou 1998. När rättsväsendet började undersöka om allt gått rätt till skrev Aftonbladets ledning att statsåklagaren ”försöker snäva in gränserna för det fria ordet och skrämma dem till tystnad som vägrar buga och bocka i takt med överheten”. Rubriken över förstasidan var ”NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD!”

Andra typer av försvar är att försöka beskriva det som kritiseras som a) redan åtgärdat, b) som undantaget som bekräftar regeln eller c) som icke-journalistik/inte tillämpligt/formulerat av inkompetent kritiker.

De här teknikerna att ställa mediernas strålkastare mot ljusskygga makthavare eller försöka utdefiniera kritikern som okunnig i mediefrågor fungerar sämre nu när kritiken förs inbördes i medierna. Därför är det intressant att följa hur diskussionen utifrån Hanne Kjöllers bok vinklas. Är det en rak debatt om sakfrågorna? Nej, inte ännu som den återspeglas i riksmedierna i varje fall.

Etiketter i Kjöller-debatten

Jag har stött på olika beskrivningar:

En inriktas på genus – flera gubbar pucklar på ensam kvinna.

En på politik – Hanne Kjöller har en borgerlig politisk agenda som slår mot bibehållandet av samhällets sociala skyddsnät heter det då.

En på genre – åsiktsjournalistik med rätt att renodla, bortse från nyanser och polemisera står mot nyhets- och samhällsjournalistik.

En på tempo – snabba ledarkommentarer skrivna på en timme får innehålla faktaslarv står mot månadslånga grävprojekt som inte får göra det.

Något försök att se debatten som en möjlighet att diskutera vad som är kvalitet i organiserad (åsikts)journalistik i förhållande till annan information på nätet finns också.

Men till stor del är beskrivningen personinriktad – framför allt som en konfrontation mellan de två starka mediepersonligheterna Hanne Kjöller och Janne Josefsson. Båda har samlat på sig både anhängare och motståndare genom åren som nu sluter upp. Mötet beskrivs såväl som titanernas kamp som bjäbbet mellan två prinsessor på ärten.

Det finns flera faktorer som förstärker personvinklingen. Medielogiken främjar såväl centrering kring kända personer och kring konflikter som går att renodla. Utrymmet för och värdet av journalisters personliga varumärken har ökat. Sociala medier förstärker  kraften i de polemiska svängarna. Att varken Hanne Kjöller eller Janne Josefsson skyr skarp polemik gör inte personvinkeln svagare.

Janne Josefsson har tidigare visat en förmåga att få stor uppmärksamhet kring sin person när han anser sig illa behandlad. Minns exempelvis hans krav att föreningen Grävande journalister borde avvecklas ifall inte några felaktiga artiklar om honom i föreningens skrifter togs upp och upprättelse gavs på Grävkonferensen i Göteborg 2008. Han fick bland annat in en artikel på DN Debatt med rubriken ”Lägg ned Grävande journalister” (DN 2 april 2008). Janne Josefsson kom nyligen näst högst i tidningen Scoops rankning av de senaste 25 årens svenska grävare. Han har för medierna både ett publicistiskt och kommersiellt värde som genererar uppmärksamhet i medierna.

Man kan jämföra med den debatt som uppstod när Vi-reportrarna Stig Edling och Hans Nestius för 35 år sedan granskade och kritiserade Expressens journalistik. Det ledde också till skriverier, till inslag i radions medieprogram och insändare. Men det var inte de inblandade personernas handel och vandel som stod i centrum, det fanns heller varken morgonsoffor eller twittertrådar som resonanslådor. Energiska journalister som också är starka debattörer har fått ökat utrymme efter avregleringen av etermedierna och med internets framväxt. Utbudet och konkurrensen har ökat, liksom behovet av profilering och marknadsföring.

Dessutom är transparensen kring journalistiken större i dag. Redaktörerna förklarar mera, särskilt de som ägnar sig åt kontroversiella publiceringar. Se på Expressen i samband med järnrörsfilmen och Uppdrag granskning, som nu också infört ett verktyg för att lätt kolla deras underlag, kvitton med mera.

Bokens uppläggning bidrar

Det finns således både individuella och strukturella faktorer bakom en ökad personcentrering i medierna. I det konkreta fallet bidrar Hanne Kjöllers uppläggning av innehållet. Det är endast en handfull reportrar som namnges i boken; det stora flertalet anonymiseras. Men just Janne Josefsson pekas ut. ”Janne Josefsson har gått över gränsen mer än en gång” skriver Hanne Kjöller och lyfter bland annat fram ett omstritt citat av Janne Josefsson från 2004 som belägg.

Å ena sidan understryker Hanne Kjöller i boken att journalistik innebär att kolla fakta (exempelvis sidan 55) och att höra relevanta parter (exempelvis sidorna 138 och 184).

Å andra sidan visar Hanne Kjöller att hon själv inte alltid kollar fakta utan ”gissningsvis” resonerar kring olika omständigheter och inte kontaktar de reportrar som hon kritiserar. Hanne Kjöller motiverar detta senare med att hon är en opinionsjournalist med ”större frihet än en nyhetsjournalist att tolka, tro och gissa”. Hanne Kjöller skriver i sitt svar på kritiken från Sveriges Radio att när hon ”recenserar” ett samhällsproblem har hon frihet att tolka, risa och rosa utan att kontakta olika upphovsmän.

Är då boken ”En halv sanning är också en lögn” en recension av dagens journalistik, att jämföra med tyckande om konst, litteratur och tv? I förordet skriver Hanne Kjöller att hon gång på gång påminns om att ”journalister genom att utelämna vissa avgörande uppgifter kan skapa en helt felaktig bild av verkligheten” och att hon har ”svårt att uthärda alla dessa halvsanningar och hellögner”; det är därför hon skriver boken. Och bokens egen omslagstext beskriver inte Hanne Kjöllers ansats som en subjektiv recension utan som en granskning: ”Med sin skarpa och analytiska blick granskar hon några uppmärksammade fall i media…”

Då är det inte underligt att Hanne Kjöller får kritik för att inte följa den granskande journalistikens principer. Då är det inte underligt att Janne Josefsson påpekar att det omstridda citatet från 2004 blir vilseledande när det tas ur sitt sammanhang.

Företrädare för Sveriges Television, TV4 och Sveriges Radio har lämnat kritiska genmälen på flera av de avsnitt i boken där deras rapportering ifrågasätts, dock inte alla. Inslag i Expressen (”okritisk återgivning”) och Aftonbladet (”ett haveri”) gisslas också av Hanne Kjöller, men där har jag inte sett några genmälen om dessa artiklar ännu. Rapporteringen i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet dissekeras inte av Hanne Kjöller. De flesta exemplen hämtas från public service och kvällspress.

Vad händer i rond två?

En möjlighet att de som stödjer Hanne Kjöller i hennes kritik vädrar morgonluft när den första uppståndelsen dragit förbi och en ny upplaga marknadsförs.

En annan möjlighet är att exempelvis redaktionen för Medierna i P1 tar ett samlat grepp om det som är Hanne Kjöllers huvudspår. Att den så kallade offerjournalistiken ökat och allt mer sker på offrens villkor, utan källkritisk kontroll från journalisternas sida. Stämmer detta? Vad säger till exempel de forskare inom viktimologin som sysslat med mediernas inverkan på offerrollen?

En tredje möjlighet är att diskussionen om redaktionell etik och kvalitet i en snabb, tillgänglig, konkurrenstät och digital miljö utvecklas, liksom forskning om denna utveckling.

Det behövs fler aktörer som driver dessa frågor, som försöker vara en brygga mellan medieforskning, mediebransch och medieanvändare. Sim(o), Institutet för mediestudier, där jag arbetar är en sådan arena.

Den övergripande tanken är att medborgarna behöver begriplig och bra information för att styra samhället och styra sina egna liv. Vi har under de senaste åren gett ut böcker om vad journalistisk kvalitet är, vilket värde journalistik kan ha för olika grupper, behovet av specialkunskaper i journalistiken, omvandlingstrycket på journalistrollen i nätsamhället, samt om modeller för att underlätta en diskussion om journalisters och mediers funktion, kvalitet och ansvar.

Vi gav förra året ut en bok som det refererats flitigt till i Kjöller-debatten som heter ”Vem granskar granskarna?”. Den kartlägger och diskuterar den mediegranskning som skett i Sverige de senaste 25 åren från folkrörelser/medieanvändare, forskning, näringsliv och inom medierna själva. Och den ger anledning till att formulera några slutsatser.

 

Tre slutsatser

1) Den första slutsatsen är att mediegranskningen är viktig och behövs. Den enskilt viktigaste kritiken var nog den som SVT:s Mediemagasinet dokumenterade våren 2004 om Uppdrag granskning. Den bidrog till förändringar på UG som sedan ökat den interna kontrollen av fakta och kontext vilket mycket påtagligt minskade antalet fällningar i Granskningsnämnden. SVT lade ner Mediemagasinet året efter, 2005, och har inte kommit tillbaka.

2) Den andra slutsatsen är att den institutionella mediegranskningen som riktar sig till och sprids i det svenska samhället har minskat. Den korta och snabba i sociala medier har ökat, men den längre och mer genomarbetade har minskat från näringsliv, myndigheter, folkrörelser och medier. Kanske har mediehanteringen vuxit på bekostnad av mediekritiken.

3) Den tredje slutsatsen, som var väldigt tydligt artikulerad på ett seminarium som Sim(o) arrangerade hos SNS förra hösten, var att SVT bör ta sitt uppdrag att bevaka samhället på allvar – särskilt den maktutövning som sker i och via medierna – och starta ett nytt mediemagasin med resurser. Samma ambition som Sveriges Radio haft länge, just nu i form av programmet Medierna. En process sattes igång inom SVT, jag hoppas den resulterar i konkret granskning 2014.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Efter första upplagan: Lärdomar av Hanne Kjöller-debatten

Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

6 juni, Sveriges nationaldag, var en vanlig arbetsdag i Bryssel. Men för medieforskaren professor Susanne Fengler från Dortmund och hennes 26 kollegor var det avslutningsseminarium  för  ett  stort forskningsprojekt om mediers etik och ansvarighet som EU har finansierat.

sf o mk

Professor Susanne Fengler tillsammans med kollegan professor Matthias Karmasin

I snart fyra år har gruppen (på deltid) drivit projektet Media Accountability and Transparency in Europe, MediaAcT. Studien omfattar förhållandena i 12 europeiska länder – Finland, Estland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Rumänien och Polen samt Tunisien och Jordanien.

Gruppen har producerat flera skrifter om förekomsten i dessa länder av traditionella metoder för hantering av etik och ansvar, exempelvis ombudsmän, pressnämnder (press councils – i Sverige Pressens opinionsnämnd), frivilliga etiska regler och lagstiftning. Men man har också lagt ner arbete på att försöka kartlägga i vilken mån det utvecklats nya ansvarssystem på nätet.

Den senaste delstudien gäller journalisternas inställning till etik och ansvar och det var denna som stod på programmet när forskare, politiker och mediefolk samlades på Nordrhein-Westfalens kontor i centrala Bryssel i går. (Dortmund är delstatens näst största stad.)

Är det dags att ersätta de traditionella formerna för institutionaliserat medieansvar och medieetik med nya nätbaserade som redaktionsbloggar, nätombudsmän och nätkritik? I en projektsammanfattning (som inte ligger på nätet när detta skrivs) skriver Susanne Fengler med flera:

”Aren’t participative models of media accountability a more promising and ‘healthy’ option than co-regulation models which foresee a greater role for the state?”

För att undersöka hur journalister ställer sig till ett ökat inflytande från medieanvändarna har gruppen intervjuat 1762 journalister i de fjorton länderna. Hela studien redovisas i en bok till hösten, men den sammanfattning som gavs på seminariet gav inte intryck av att ett skifte är på väg.

Dels var stödet för och tilltron till självsanering överhuvudtaget ganska låg, dels var intresset för användarnas synpunkter lågt. Ur sammanfattningen:

”Even though the future of quality journalism, at least, more than ever depends on a stable trust relationship with the audience, journalists seem to cling to their traditional gatekeeper role: they do not consider the impact of user comments – be they offline or online – on journalism as important. Less than half of the journalists across countries support the statement that journalists are concerned about audience criticism. (…) Even though journalism is a public service, the public is held in rather low esteem by journalists”.

Studien bekräftar  skillnader mellan södra och norra Europa i synen på media accountability, som är kända av forskningen sedan tidigare, och mellan yngre och äldre journalister. Den visar också att de journalister som haft kurser i medieetik under grundutbildning eller senare som fortbildning, har ett större intresse för frågorna än andra journalister.

Flera av talarna på seminariet, bland andra Internationella journalistförbundets förre ordförande Aidan White och Irlands biträdande pressombudsman Bernie Grogan, menade att många journalister är så illa ute till följd av mediernas nedskärningar att brödfrågorna får företräde framför moralen: Alla vill göra ett bra jobb – när de har ett jobb. Förankra etikarbetet hos cheferna i toppen för medieföretagen först och främst.

En annan talare  var Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga som kom i hetluften för några månader sedan för sina rekommendationer i en rapport om en harmonisering på EU-nivå av pressnämndernas arbete och resurser; häftigt kritiserad av de europeiska organisationerna för såväl tidningsutgivare som journalister. Hon förklarade att utgångspunkten för arbetet med att granska mediernas självsanering var en oro över att journalistiken på andra håll styrdes av maktfullkomliga politiker (läs Ungern, Ryssland och Berlusconis Italien). Men mediernas självständighet innebär inte att de inte ska kunna kritiseras:

– Det kan inte finnas någon grupp i samhället som är immun mot ansvar och öppenhet – inte heller medierna. De granskar och kritiserar andra, men bör också kunna vända sina skarpa redskap mot sig själva, sade Vaira Vike-Freiberga

I Vike-Freibergas rapport står medienämnderna i centrum, synpunkter från allmänheten välkomnas men åläggs inte någon stor tyngd. Nämnderna bör ha omfattande befogenheter enligt rapporten:

”Media councils should have real enforcement powers, such as the imposition of fines, orders for printed or broadcast apologies, or removal of journalistic status.”

Frågan om journalistisk status har vållat en särskild undran (även i Sverige), vad avses? Därför passade jag på att ställa den frågan till Vaira Vike-Freiberga. Hennes svar:

– I några länder som Italien och Ryssland krävs legitimation för att arbeta som journalist. De flesta länderna i Europa försöker inte definiera vem som är journalist. Vi försökte, men lyckades inte. Det vi skrev i rekommendationen ska inte ses som utkast till någon reglering. Vi förordar inte statlig kontroll.

tre profiler

Tre profiler på seminariet: fr v Ross Biggam, Association of Commercial TV in Europe, Aidan White, Ethical Journalism Network, och Scott Maier, University of Oregon

Kommentarer inaktiverade för Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 20 februari 2013

Inlägget häromdagen här på bloggen om Dagens Samhälles kritik av medierapporteringen om vårdskandaler och vanvård publicerades även på Medievärldens sajt.

Därefter kom Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman med ett inlägg som kommenterade mitt resonemang. Det finns här.

Och sedan svarade jag med följande text:

Mats Edman och Dagens Samhälle har en god ambition, som jag applåderar. Redaktionen anser uppenbarligen genom sitt dagliga arbete med inblick i offentlig och privat vård att den allmänna mediebilden är snedvriden, den fokuserar alldeles för mycket på vårdskandaler med vanvård av äldre. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att det enbart inträffar en handfull vårdskandaler per år i Sverige. Utslaget på cirka 2800 äldreboenden blir andelen skandaler i det närmaste en matematisk nullitet, enbart några promille, framhåller han.

Detta är en väldigt vanlig reaktion mot upplevda mediala missförhållanden, den följer i stort sett mediekritikens formulär 1A: Medierna har inte helheten, medierna ser inte allt det goda vi gör, medierna hänger upp sig på detaljer, medierna överdriver våldsamt.

(En parentes: Även andra medier använder ibland denna taktik. Jag sysslar just nu en del med Levesonrapporten som innehåller kritik mot den brittiska pressens metoder och innehåll. Tabloiden The Sun anför i sin försvarsinlaga att tidningen innehåller snudd på 2000 artiklar i veckan; men det är enbart en handfull av dem som anmäls till den pressetiska nämnden PCC.)

Denna typ av mediekritik kan någon gång vara framgångsrik, men oftast inte. Mediernas nyhetsvärdering bygger som Mats Edman väl vet på det som inom vissa gränser avviker från normaliteten. I retoriken – och ibland i praktiken – fungerar medierna som varningsklockor utifrån enskilda exempel på missförhållanden. Ibland leder klockringningen till och med till att systemfel friläggs. Att enbart hänvisa till att annat än det som kritiseras fungerar utan problem räcker sällan för den som ställs till svars.

På frågan om en handfull vårdskandaler per år bör resultera i tio, hundra eller tusen artiklar finns inget exakt svar. Den som ansvarar för verksamheten kanske tycker att antalet bör vara lågt, de övriga inrättningarna fungerar ju bra. Medan den som har en anhörig som drabbas förmodligen tycker att det bör skrivas många artiklar. Finns det en ”rimlig” nivå för rapporteringen? Det var detta jag försökte diskutera i mitt första inlägg.

Men i stället för att enbart ondgöra sig över rapporteringen i usla medier går Mats Edman och Dagens Samhälle djupare i materialet för att testa sin förhandsbild empiriskt och se om den stämmer. Det är denna ambition jag applåderar.

Däremot går det att sätta frågetecken för delar av resultatet, det som handlar om rapporteringen kring påstådd vanvård av personer på olika äldreboenden.

På ordet ”vanvård*” får Dagens Samhälle cirka 19 500 träffar för perioden 2002-2012. Tidningen skriver att användningen ”exploderar” och beskriver den som ”frosseri”. Mats Edman skriver i sitt svar till mig att redaktionen givetvis är medveten om det bland träffarna också finns artiklar om vanvård av djur men att ”den absolut övervägande delen av träffarna avser vård och omsorg av människor”. Hur vet Mats Edman det?

När jag studerar de träffar jag får på samma sökning (med ungefär samma antal träffar) hittar jag något annat. Av de hundra senaste träffarna handlar 45 om vanvård av annat än människor. Det gäller mest djur men även fastigheter och gravar. Och av de 55 övriga träffarna handlar åtskilliga om vanvård av barn.

När jag går vidare och söker på ordet vanvård* plus ordet äldre* får jag 6 100 träffar i stället för 19 500. När jag söker på vanvård* men begär att ordet äldre* inte ska ingå i texten får jag 13 500 träffar.

Nu är detta grova mått, det kan finnas artiklar som handlar om vanvård i äldreboenden även utan att ordet äldre finns med i texten. Hemmets namn kanske används i stället. Men det är tydligt siffran 19 500 som mått på antal artiklar om vanvård av äldre inte är giltig. Utgör 6000-7000 artiklar också ett frosseri enligt Dagens Samhälle? Kommer rättelsen i nästa nummer av tidningen att slås upp lika stort som ursprungsartikeln?

Mer och bättre källkritik behövs i medierna, på den punkten är jag helt enig med Mats Edman. Särskilt när det gäller att testa en hypotes som man kanske gärna vill ha bekräftad.

Kommentarer inaktiverade för Rimlig bevakning av vårdskandaler? Debatten fortsätter med Dagens Samhälle

Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 31 augusti 2012

I maj rapporterade jag om den starka mediekritik som olika folketingsledamöter utvecklat mot danska medier. Parlamentets rätts- och kulturutskott genomförde en lång kritisk hearing med representanter för medierna om övertramp och bristande självreglering. Och två politiker, en från Socialdemokraterna och en från Venstre, skrev att ”sludder, sladder og mangel på substans” kännetecknar dagens medier i en debattartikel i dagstidningen Berlingske. Rubriken var ”Den døende vagthund”.

Efter flera debatter med politikerna i olika fora under sommaren bjöd tidningens chefredaktör Lisbeth Knudsen till slut in de två att följa hennes arbete under en dag på redaktionen. Och nu har folketingsledamöterna nyanserat sina ståndpunkter i en ny artikel, denna gång med rubriken ”Rapport fra det journalistiske maskinrum”.

De skriver att de nu inser att det faktiskt pågår mycket mer av etisk diskussion och självkritik inom redaktionen än de tidigare förmodade:

Efter en dag i chefredaktionens fodspor bed vi særligt mærke i den betydelige evaluering og selvkritik, der løbende pågår. Den journalistiske revselse og pertentlighed, der kan opleves i TV2’s Presseloge, forekommer faktisk dagligt og i endnu højere grad på Berlingskes redaktion.

Men de står fast vid att för mycket möda läggs ner på personjournalistik, på spelet runt politiken och på redigering i stället för att satsa på grävande journalistik, research och substans.

De kommer med fyra förslag:

1) Underlätta för journalister att komma i kontakt med handläggande tjänstemän inom myndigheter och departement. Öppna upp i stället för stäng till.

2) Förläng det journalistiska minnet. Gå inte enbart på det dagsfärska. Gör uppföljningar. Vad hände sen?

3) De verkliga experterna måste fram i ljuset. Intervjua dem som har expertkunskaper i det ämne som avhandlas, inte de som är mest tillgängliga.

4) Rikta in journalistiken mer på sakfrågor, mindre på spelet runtomkring. ”Medierne ender for ofte i at vinkle historier processuelt frem for substantielt. Vi anerkender et medansvar herfor, men det er nu engang journalisterne, der skriver avisen og bestemmer, hvem der skal citeres, og hvordan vinklingen skal være.”

Kommentarer inaktiverade för Mediekritiska danska politiker tänker delvis om – efter redaktionsbesök

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 25 januari 2012

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Fler talare på Sim(o)s seminarium om journalistisk kvalitet 2 juni

Posted in medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 12 maj 2010

David Finer är presenterad i ett tidigare inlägg – och dessutom känd som skribent här på bloggen. Här följer ytterligare namn på medverkande under Sim(o)s eftermiddag med diskussion om journalistisk kvalitet. Fler namn kommer.

Kerstin Brunnberg, tidigare vd Sveriges Radio, gästprofessor i journalistik vid Göteborgs universitet, ordförande i Statens kulturråd.

Ulrika Knutson, kulturreporter, kolumnist, litteraturvetare, författare och ordförande för Publicistklubben.

Per Molander, generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, författare, doktor i tillämpad matematik, huvudsekreterare i 2005 års katastrofkommission (efter tsunamin).

Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria vid KTH, idéhistoriker, författare, debattör; tidigare vice ordförande i Journalistfonden för vidareutbildning.

Anmäl att du kommer senast 21 maj till info@mediestudier.se

Kommentarer inaktiverade för Fler talare på Sim(o)s seminarium om journalistisk kvalitet 2 juni

Spermieproduktion på villovägar

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by David Finer on 26 januari 2010

Kan spermier tänka och planera, känna smärta och lycka? Eller snarare: är det OK att låtsas som om de kan det i namn av spännande vetenskapskommunikation? Därför att vi ”för första gången” får följa med på spermiernas ”fantastiska resa”,  ”one of nature’s most spectacular stories” ? Med Hajen-musik och andra bombastiska effekter och med medverkan av otaliga statister.

Nej och åter nej. Men hur kan då Kunskapskanalen visa ”Spermiernas Kamp”, en föregivet ”dokumentär” TV-produktion från brittiska Channel 4 ( i samarbete med Wellcome Trust)? Hallå, Erik Fichtelius, vd för UR!

Tittarkommentarerna på programmets nätsida är entusiastiska. Filmsajter, däribland en svensk, rekommenderar den 50 minuter långa filmen. Själv tycker jag att satsningen mest förtjänar att ihågkommas som ett avskräckande exempel på vetenskapskommunikation som populariserat sig ner i avgrunden.

Här framstår de intervjuade fortplantningsexperterna som kreationister i sitt implicita stöd för en intelligent design bakom spermier som kämpar, fruktar, gläds och sörjer.  I programmet, som handlar om fortplantning och befruktning, får levande män och kvinnor föreställa några av de 250 miljoner spermierna i ett ejakulat, som springande, klättrande, kravlande, simmande trotsar olika hinder och slutligen simmar uppför äggledaren för att befrukta ägget.

Vi får bevittna deras dödskamp på vägen, och den religiöst färgade lyckan (bländande ljussken, sakral hissmusik) hos det fåtal som når fram.  Channel 4 kompletterar på sin sajt med ett spel, där man själv får agera spermie (i och för sig kul), imponerande vetenskapliga bakgrundsartiklar, ytterligare program om ofruktsamhet m m. Ingen tvekan om att det är en stor och påkostad satsning, synd på så rara ärter.

Ämnet ofruktsamhet är angeläget, och fortplantningens fysiologi förstås fascinerande. Det är ju i själva verket så självklart spännande att klåfingriga vetenskapsjournalister och forskare borde hålla sina vildaste fantasier i schack och betacka sig för att offra sin integritet på populismens altare.

Behövs ett medel mot för tidig utlysning?

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by David Finer on 15 december 2009

Går det för fort för dig? Du kanske behöver PSD502? Den uppmaningen riktas nu indirekt till amerikanska män genom manipulativ marknadsföring redan innan läkemedlet i fråga godkänts av myndigheterna. Massmedierna är ofta villiga medhjälpare i denna process, som handlar om att sjukdomsförklara olika tillstånd. Genom att bearbeta ”marknaden” på detta sätt kringgår företagen det svenska förbudet mot reklam för receptbelagda läkemedel och lyckas skapa en efterfrågan hos allmänheten, som sedan vänder sig till läkarna med krav på att få recept på den nya mirakelmedicinen.

Fenomenet kallas disease-mongering, ett begrepp som myntades av medicinjournalisten Lynn Payer för att beskriva hur läkemedelsindustrin lanserar ”sjukdomar” för att sedan kunna tillhandahålla läkemedel mot dem. Ett aktuellt exempel är enligt Wall Street Journal marknadsföringen av ett medel mot för tidig utlösning hos mannen.

En typisk strategi är också att företaget startar sajter kring den sjukdom som avses, där man också kan inhämta information om läkemedlet som kommer, som ett sätt att bereda väg för en kommande lansering. Sådan prelansering av prematur ejakulation (för tidig utlösning) kan ses via företagets nätsida för bloggare.

2005 avvisade amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA en ansökan om registrering för dapoxetin, ett medel mot för tidig utlösning som är ett s k  SSRI-preparat, en klass läkemedel som används vid depression. Tidigare i år godkände emellertid svenska Läkemedelsverket dapoxetin mot tillståndet för tidig utlösning i Sverige.

Alla förslag mot för tidig utlysning emottas tacksamt.

Kvalitetskriterierna som Media Doctor glömde

Posted in medieforskning, mediekritik by David Finer on 09 december 2009

Apropå kvalitetskriterier för ”god” medicinjournalistik, fick jag anledning att i samband med en föreläsning på Anderstiftelsens journalistseminarium i Karlstad nyligen under Liselotte Englunds ledning fundera över vad de inflytelserika Media Doctor-kriterierna INTE omfattar.  Ett resonemang som borde ha relevans för all journalistik, inte bara medicinjournalistiken.

Som jag resonerade i ett tidigare inlägg definierar dessa medicinskt inriktade kriterier bedömningsgrunderna för medicinjournalistiken, vilket är betänkligt, då journalistik är så mycket mer än att förmedla vetenskapliga fakta. Kvalitetskriterierna som jag menar att MD glömmer omfattar åtminstone följande dimensioner:

  • Estetiska, konstnärliga, hantverksmässiga, utformningsmässiga (språk, semiotik, text/bild, layout, grafik)
  • Underhållande
  • Opinionsbildande (ledare, debatt, kommentar, dagordningssättande)
  • Tematiska, som rör ämnesval
  • Effektmässiga
  • Bemyndigande av läsare/lyssnare/tittare
  • Kritiska i betydelsen grävande, undersökande, avslöjande (undantag: disease-mongering, d v s medikalisering eller konstruktion av sjukdom).

Det är säkert mycket svårare att operationalisera dessa dimensioner i enkla schemata för utvärdering, men likafullt är ingen betraktelse riktigt rättvis som inte försöker!