mediestudier

Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

Posted in medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 18 juni 2014

En aspekt av samgåendet mellan Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad som inte har tagits upp i debatten såvitt jag kunnat se gäller den institutionaliserade självsaneringen, det så kallade pressetiska systemet.

Systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd har med tiden försvagats av dagspressens allmänna tillbakagång, huvudfinansiären Tidningsutgivarna har exempelvis tvingats krympa den egna kostymen rejält till följd av mer begränsade uppgifter och bantade resurser.

När jag började som chefredaktör för Pressens Tidning 1996 tror jag vi var mellan 40 och 50 anställda i Pressens Hus; vi huserade på nästan fyra våningsplan med de bredaste korridorer jag någonsin skådat. Nu är det färre än tio kvar, de fria ytorna ett minne blott och även PO/PON har tvingats minska antalet anställda.

Ett tungt slag mot grunden för det pressetiska systemet utdelades av Dagens Nyheter 2012. Då lämnade DN följt av Sydsvenskan och Dagens industri Tidningsutgivarna – och därmed även finansieringen av PO/PON.

Åtgärden kritiserades av åtskilliga redaktörer. TU startade en insamling bland sina medlemmar för att täcka upp det ekonomiska bortfallet. Aftonbladets Jan Helin skrev i en kolumn i den egna tidningen (17 februari 2013 ):

 

DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte. (…)

DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

 

Förhandlingar har förts om att avfällingarna skulle kunna vara med och bekosta det pressetiska systemet utan att vara medlemmar i TU, men någon lösning har inte träffats ännu så vitt jag vet.

Nu försvinner väl ännu en finansiär när HD blir en del av Sydsvenskan: systemet försvagas ytterligare. Fyra av de i dag sex största morgontidningarna i Sverige med mer än en halv miljon exemplar i sammanlagd upplaga kommer att stå utanför. De står för cirka 20 procent av den betalda dagspressens samlade utgivning.

Vilka signaler sänder denna utveckling till politikerna, som gång på gång hänvisat till självsaneringens styrka när skärpande lagstiftning förts på tal? Vad betyder den för läsarnas förtroende för pressens ansvarighet?

Jag hoppas att en av medienyheterna från Almedalen om några veckor är att de stora Bonnier-tidningarna på nytt bär sin del av kostnaden för det självsanerande systemet.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 mars 2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 –

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Posted in journalistik, medieforskning, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

Jag har gått på ett antal seminarier om medier och journalistik här i Almedalen. När mer än halva veckan passerats är det läge för några funderingar om vilken typ av seminarier som gjort störst intryck.

Högst på listan kommer TUs ambitiösa samtal om mediernas ansvar för att informera om folkmord och brott mot mänskligheten. Seminariet inleddes med en 20 minuter lång film där överlevande från förintelsekampanjer i Tyskland, Darfur, Kongo och Ruanda berättade om sina erfarenheter.

Filmen The last survivor gestaltade konsekvenserna av fasansfulla processer. Vi i biosalongen kom att dela en upplevelse; en inlevelse, vi andades i samma takt. Sedan följde ett nyanserat samtal där det som lätt blir schabloner fylldes med mening och en gemensam önskan kändes i salen: vad finns det för vägar att se till att detta aldrig upprepas? Varför står medierna ofta handfallna och påstår att det som händer är oförklarligt? Vad kan göras för att journalister inte bara kan urskulda sig med att även de omfattas av ‘tidsandan’? Tyvärr var seminarietiden för kort för att nå särskilt långt, men diskussionen har startat och måste fortsätta. Som Robert Rosén skrev på sin blogg så kändes andra debattämnen sedan lite futtiga.

Näst högst kom ett seminarium om lobbyism. Ett otal arrangemang i Almedalen behandlar ämnet och flera jag varit på innebär bara ett upprepande av kända positioner, framförda med mer eller mindre indignerade alternativt raljerande tonfall.

Men detta seminarium var annorlunda. Det inleddes med en presentation av en forskarrapport, framtagen speciellt för detta tillfälle. Professor Jesper Strömbäck presenterade ett perspektiv på lobbyismens problem och möjligheter utifrån en analys av en intervjuundersökning med före detta statssekreterare som numera själva arbetar som pr-konsulter eller företräder olika sektorsintressen. Jesper Strömbäck påpekade dock nogsamt att studien inte ger hela bilden, mycket mer forskning behövs. Arrangören Precis, pr-företagens förening, hade beställt delstudien.

Med denna genomgång som grund följde sedan ett samtal mellan riksrevisorn Jan Landahl, två pr-konsulter (f d statssekreterare) och Fokus-journalisten Torbjörn Nilsson.

Ett av många ämnen som belystes gällde journalisters förmåga att misstänkliggöra pr-kontakter, bland annat genom att publicera uppgifter om intervjupersoners nätverk/vänner. Här antyds en otillbörlig påverkan, men leds inte i bevis, vilket kan leda till sänkt förtroende för både journalister och pr-konsulter. Torbjörn Nilsson kontrade med att så länge pr-kontakter med makthavare sker i det fördolda så är de intressanta; de är ”kittlande” när de är slutna, vore de öppna skulle de inte vara det. Men han tillade också att detta är journalistikens stora problem; den sysslar för mycket med enskildheter på ytan och för lite med grundläggande beslutsprocesser (där exempelvis även betydelsen av sociala strukturer kan belysas).

Det tredje seminariet jag vill lyfta fram ordnades av Sveriges Tidskrifter och TU tillsammans och handlade om rapporteringen från världens konfliktområden. Knivhuggne SVT-korrespondenten Bert Sundström och dödshotade journalisten Afrah Nasser från Jemen, av CNN rankad som en av Mellanösterns tio viktigaste bloggare, berättade om viktig journalistik under svåra omständigheter.

Seminariet innehöll filmklipp, bland annat från Youtube, som effektivt förmedlade erfarenheter från förtryckarregimers olika metoder att med hot och våld kontrollera informationsspridning. Samtalet ledde till insikter om behovet av lokala journalister/bloggare, av ‘traditionella’  journalister som kan verifiera, analysera och förmedla information och av ett utökat samarbete dem emellan. Bert Sundström underströk också vikten av att vara proaktiv, att rapportera om konflikternas rötter och inte enbart om deras dagliga skeende.

Många seminarier i Almedalen har andra syften än att få oss besökare att tänka efter på allvar. Varumärkesexponering i ett kul och underhållande sammanhang kan förmodligen räcka långt och skapa nyttiga kontaktytor.

Men om ambitionen går längre så är det lätt att se några gemensamma drag i de tre exempel jag lyft fram.

Att skapa en gemensam plattform i just denna stund, för just detta samtal är ett sådant. Det må vara med hjälp av film eller forskningsrapport.

Att få paneldeltagarna att tala med varandra (det kan låta trivialt…) och inte med schablonbilder. Och att ta in andras argument innan repliken kommer.

Att få deltagarna i salongen att känna att det är viktigt att vi här och nu försöker få fram idéer om lösningar på de problem som vi nu förstår lite bättre. Att vi känner oss berörda och delaktiga, att våra inspel betyder något.

Vårt eget arrangemang i Almedalen nådde nog inte riktigt dessa höjder, men hade i varje fall ingen brist på ambitioner med två forskarpresentationer och ett efterföljande samtal. Och det kommer fler seminarier. Fler Almedalar.

Kommentarer inaktiverade för Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Sim(o) och trestegsraketen i Almedalen

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

För första gången har Sim(o) arrangerat ett seminarium i Almedalen. Det var lite nervöst att bjuda in till ett seriöst samtal i detta seminariernas Samarkand, men det gick bra – with a little help from our friends.

Sim(o) tillsammans med gotländska produktionsbolaget eddy.se och Juridisk reportagebyrå bjöd in tre andra forskarinrättningar till ett samarbete under Almedalsveckan; SOM-institutet, Nordicom och Demokratiinstitutet/Demicom.

Min erfarenhet från tidigare Visby-veckor är att mediefrågor ofta kommer upp i olika panelsamtal, många åsikter och hypoteser är i luften, dock inte alltid med uppbackning av den forskning och den statistik som faktiskt finns någorlunda tillgänglig. Så varför inte försöka sprida en del av de undersökningar som är gjorda vad gäller förhållandet politik, samhälle, medier, journalistik, opinion, medborgare? Det var tanken.

Och alla tre instituten hängde lyckligtvis på. Ensam är svårt att nå ut bland 1450 arrangemang; tillsammans är det lättare att i varje fall försöka.

Bokbordet

Parollen blev ”Använd den kunskap som faktiskt finns – här!” om journalistiken, förtroendet och demokratin. Och medlen ett gemensamt bokbord på Hamngatan – ett centralt stråk mellan hamnen och Donners plats i centrala Visby – samt tre seminarier i följd måndag eftermiddag under sammanlagt knappa tre timmar på Högskolan.

Professor Henrik Oscarsson från Göteborgs universitet inledde med att presentera den senaste digra SOM-rapporten; 676 sidor resonemang om politik, medier och samhälle utifrån ett 90-tal frågor som besvarats av 5000 personer. Regeringen och public service-företagen åtnjuter högt förtroende medan förtroendet för politiker och journalister är lågt.

Professor Lars Nord från Mittuniversitet redogjorde i nästa seminarium för färsk forskning om valrörelsen 2010;  om partiernas kampanjer och mediernas rapportering. Mediernas strukturella partiskhet (mellan förmodade vinnare och förlorare) bedömdes som ett större problem än den ideologiska (mellan höger och vänster).

Och själv ledde jag den avslutande delens samtal om journalistikens kvalitet och framtid med två politiker, två organisationsföreträdare och en tidningsledare. Alla var i någon mening sidbytare, alla hade någon gång arbetat som journalister. Och alla var engagerade debattörer.

Politikerna Johnny Munkhammar, M, och Berit Högman, S, har arbetat på

Del av panel: Berit Högman, Anders Jonsson och Jeanette Gustafsdotter

Nerikes Allehanda/Gotlands Allehanda respektive Fryksdalsbygden. Sacos presschef Anders Jonsson har varit politisk reporter i många riksmedier, Mäklarsamfundets nuvarande och Tidningsutgivarnas tillträdande vd Jeanette Gustafsdotter har arbetat på SVT/TV4 och Correns nya publisher Charlotta Friborg rekryterades när hon var PR-konsult men har tidigare haft olika poster på Dagens Nyheter.

Enligt SOM-rapporten anser 87 procent av svenskarna att ”varje människa är skyldig att hålla sig informerad om vad som händer i samhället” (rapporten sidan 466). Frågan är då hur oberoende och tillförlitlig informationen är?Anders Jonsson var mest pessimistisk om kvaliteteten, vilket han tidigare utvecklat i Akademikern, och Jeanette Gustafsdotter mest optimistisk, med de övriga i varierande grad däremellan.

Salen i Högskolan hade 40 fasta sittplatser. 60 personer deltog första timmen, 45 den andra och 35 den tredje timmen. Ett tjugotal personer var med under alla tre faserna vilket innebär sammanlagt 120 ‘unika besökare’. Bland dem fanns EU- parlamentariker, riksdagsledamöter, tidigare statsråd, PR-konsulter, organisationsföreträdare, journalister och redaktörer. Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Robert Rosén tillhörde dem som twittrade och bloggade om seminariet.

Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieföretag, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 16 november 2010

Jag deltog i en spännande presskonferens/dialoginbjudan i Studio 4 på Sveriges Radio i dag. Vd Mats Svegfors inledde med att förkunna en nyhet, för första gången någonsin skulle en presentation ske av en bok som inte finns!

‘Boken’ består nämligen av sidor på Sveriges Radios webb, skrivna av Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö,  med gott om länkar och dialoginviter. Den skissar en möjlig medieframtid med ett utvecklat samarbete på nätet mellan vad som tidigare kallades ‘publiken’ och vad som tidigare kallades ‘journalister’. Tankarna har släktskap med Charlie Becketts modell’networked journalism’, som han bland annat utvecklat i Sim(o)-antologin Journalistisk kvalitet?

Sveriges Radio tar ett glädjande initiativ för att samla och utveckla en diskussion om mediernas framtid i en värld med växande kraft på nätet för såväl etablerade redaktioner som engagerade bloggare och användare. ‘Boken’ kallas Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn och Mikael Wiehes låt När ormen ömskar skinn är en av upphovsmannen själv sanktionerad webbsignatur: ”Du längtar till en ordning/ som inte längre finns./ De’e så, det brukar kännas/ när ormen ömsar skinn.”

Det är ett reellt steg Sveriges Radio och Mats Svegfors nu tar. SR har inte tidigare legat längst fram vad gäller interaktivitet, transparens och dialog. SVT har experimenterat med Öppen redaktion och Tittarombudsman; TV4 söker en ny TO efter Janne Andersson. SR har däremot kontinuerligt, konsekvent och kompetent granskat mediernas utveckling på gott och ont. Det ska bli väldigt intressant att se vad den dynamiska radioduons visioner betyder för det egna företaget.

Det delades faktiskt ut en bok i Studio 4, ett A4-häfte med fler än hundra sidor webbutskrifter. Mats Svegfors skojade och sa att den var en eftergift till besökarnas (underförstått negativa) konservatism. Jag drar mig dock till minnes ett seminarium förra sommaren i Almedalen där Mats Svegfors då dömde ut allt vad bloggare heter. Jag skrev ett inlägg om tillställningen som finns här. Konservatismen var annorlunda då.

Vad är det som har hänt sedan Almedalen? Mats Svegfors svarade på pressträffen att han lärt sig mycket sedan dess, väldigt mycket. Bland annat av radions egen publikredaktör Malin Crona, som bloggar tänkvärt om ormen långe här, och av nätgurun Jeff Jarvis i New York, som skriver om besökarna från Sverige här.

– Man påverkas när man möter de rena argumenten, annars vore man dum, konstaterade Mats Svegfors.

Uppdatering: Richard Gatarski skriver intressant här om betydelsen av egen verksamhet för att förstå sociala mediers omvälvande kraft. Och Augustin Erba lanserar termen dialogfält i stället för kommentarsfält, bra!

Fotnot: Bilden är en pressbild från Sveriges Radio, tagen av Mattias Ahlm.

Kommentarer inaktiverade för Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)

Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Tidningsutgivarnas seminarium om mediedrev leddes av TU:s Lena Victorin, som hade funderat ut en klurig kombination av publikfrågor som inledning. Först fick auditoriet ange om mediedrev är negativa; 99 procent i den fullsatta salen svarade ja. Sedan ställdes frågan huruvida samhället skulle bli bättre utan mediedrev, och enbart en procent av de närvarande räckte upp handen.

På detta sätt problematiserades drevet redan från början. Å ena sidan det förkastliga: ”Vi blir huliganer med ett svart hål där ingen tar ansvar” och ”Man hamnar i tunnelseende… nära nog i en maffiakultur” (Janne Josefsson, SVT).

Å andra sidan det berömvärda: ”Om den sena Watergate-rapporteringen använts som definition skulle få haft invändningar mot drev” (Thomas Mattsson, Expressen).

Anders Pihlblad, reporter på TV4 som kommit med en bok om drev efter att själv ha hamnat i hetluften, sammanfattade:

– Mediedrev är ett negativt ord som många blandar ihop med mediegranskning. Samhället skulle bli sämre utan granskande journalistik, men det begås övertramp. Drev är en avart.

Åtskilliga kända teman togs upp: Behovet av en djävulens advokat på redaktionerna, svårigheten med ansvaret för den samlade effekten, behovet av mediegranskning i medierna, svårigheten för SVT att ersätta Mediemagasinet (Otto Sjöberg och Anders Gerdin bojkottade framgångsrikt programmet enligt Janne Josefsson), behovet av att skilja på allmänintresse och allmänt intresse, svårigheten med distinkta definitioner.

Fast Anders Pihlblad gjorde ett försök med skillnaden mellan A- och B-kändisar: Ebba (Ebba von Sydow, som också ingick i panelen) och Janne J är A-kändisar medan han själv och Thomas Mattsson är B-diton.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Almedalen 4: Ett seminarium att längta efter

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 08 juli 2010

Det var på ett sätt ett spretigt seminarium och de enskilda delarna var kanske inte så märkvärdiga. Men ändå ett möte jag gärna återvänder till; processen från start till mål är eftersträvansvärd.

Psykiatrin på Gotland arrangerade ihop med några psykiatriska organisationer. Rubriken var tillspetsad, kanske för att locka åhörare: ”Den onde psykiatern”. Mötesledaren Jan Beskow, pensionerad psykiater och verksam i ’Suicidprevention i Väst’, grumsade inledningsvis över formuleringen som någon annan bestämt men kom sedan in på dagens tema:

– I går höll Tidningsutgivarna ett seminarium om pressetik. Det var bra, men handlade enbart om ansvar för skador på individnivå. I dag vill vi vidga perspektivet. Medierna skapar bilder av verkligheten, bilder av psykiatrin till exempel. Men vilket ansvar tar medierna för de skador som dessa bilder medför?

Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida finns en fylligare introduktion till seminariet. ”Journalistikens grundsats – att fokusera på det som går fel – kan kännas extra smärtsamt för de som arbetar inom psykiatrin. Vågar de som behöver komma till psykiatri om den ständigt beskrivs som klantig och inkompetent? Vem vill arbeta där? Hur får vi ut budskapet att Svensk psykiatri bara blir bättre.

Psykiatern Peter Teleborian, från Stieg Larsson Milleniumtrilogi, blir Säk-medarbetare och ordnar en tvångsintagning av Lisbeth Salander. Han är den senaste i raden av onda psykiatriker i media. I verkligheten får psykiatrins medarbetare också braskande rubriker när något går fel. Allt som är vanlig vardag med behandling, läkande och helande passerar obemärkt. Måste media fokusera så stenhårt på misstag? Finns det inget intressant i det lyckade arbetet? Varför är toleransen för psykiatrins misstag så liten?”

– Hur lätt är det för människor att söka hjälp hos psykiatrin om man tror att psykiatrin inte fungerar, att alla psykiatriker är onda, sade föreningens ordförande psykiatern Lise-Lotte Risö Bergerlind. Vi vill berätta om allt som fungerar bra, sådant som det inte blir rubriker om i Aftonbladet och Expressen.

Attitydambassadören Henrik D Ragnevi för föreningen Hjärnkoll berättade utförligt och humoristiskt om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han manade medierna att vara försiktiga med att ange diagnoser som ADHD och Aspergers för personer i nyheterna, särskilt om diagnosen är färsk och omtumlande för den berörde.

Mötesledaren Jan Beskow hade bjudit in ytterligare två personer till panelen, en forskare och en journalist. Deras inlägg förändrade seminariets fokus.

Ann-Sofie Magnusson vid Högskolan i Trollhättan disputerade i våras på en avhandling med titeln Bilden av psykiatriområdet. Nyhetsrapporteringen i Rapport 1980-2006 (Göteborgs universitet, JMG, 2010). Hon slog fast att den bild som Sveriges största nyhetsprogram i tv förmedlat under 27 år inte alls är så negativ för psykiatrin som de tidigare talarna målat upp. Den helande och läkande processen presenteras i rutan, 40 procent av inslagen har handlat om vård och lagstiftning, nya rön har förmedlats löpande, var femte person som intervjuats i inslagen är psykiatriker.

– Det är inte okomplicerat för journalister att rapportera om psykiatrin. Utomstående granskning behövs. Tänk på 1940-talet när alla var överens om att lobotomi var positivt, då skildrades även den positivt i medierna. Tänk om den hade granskats redan då.

Journalistförbundets vice ordförande Arne König följde upp med att tala om journalisters arbetsvillkor, redaktionernas krympande resurser, etiska regler (bland annat om varsamhet vid självmord) och om specialföreningar, exempelvis för medicinjournalister.

Jacob Schulze, journalist med bakgrund inom psykiatrin, gjorde ett inlägg från publiken där han manade psykiatrins företrädare att inte förenkla och demonisera förhållandet till medierna. Krångla till det i stället, manade han. Inse att det finns nyanser och möjligheter till allianser mellan intresserade personer, utveckla nätverk.

Här vände seminariet definitivt. Nu började debatten handla om vad olika organisationer och myndigheter kunde göra för att öka kunskap och bredda perspektiv i stället för att klaga över utebliven bevakning och misstänkliggöra motiv. Arne König och Jan Beskow gjorde upp om att träffas för att eventuellt hitta samarbetsytor.

Jan Beskow sammanfattade själv vad som hänt under seminariet, denna morgon i Visby:

– Jag började med att utkräva ansvar av medierna. Nu inser jag att detta är mycket mer komplicerat. Vi får gemensamt arbeta för att ändra bilden av psykiatrin – och göra det på ett lagom krångligt sätt.

Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Med nästan 1400 seminarier under en vecka finns det mycket att välja på för en medieintresserad besökare i Almedalen. Så här kan mixen en vanlig (tis)dag se ut:

1) ‘Den onde psykiatern – psykiatrin i media’. En samhällssektor som känner sig misshandlad och demoniserad av medierna bjöd in till samtal om mediernas ansvar för de bilder som förmedlas. ”Vågar de som behöver komma till psykiatri som ständigt beskrivs som klantig och inkompetent?”, var en av frågorna i programbladet. Seminariet fick en oväntad och hoppfull inriktning, jag återkommer till det i ett kommande inlägg här på bloggen.

2) ‘Rätten att vara nörd’. ABF samlade några författare och bloggare till ett friskt och uppmuntrande samtal om smala specialintressens betydelse för personlig utveckling och om nätets inverkan. ”Vad innebär det för samhället när den engagerade amatören överträffar proffset i kunskap och genomslag?”, var en av frågorna som ställdes. Hade Bill Gates tillhört det coola gänget på sin skola under uppväxten hade datoriseringen kanske fått en annan bana, var ett av svaren.

3) ‘Rasismen i sociala medier’. Ungdom Mot Rasism och Pronto Communication samlade företrädare för fyra politiska ungdomsförbund för att kommentera vad unga experter förmedlat om den organiserade rashetsen på Facebook och i kommentarsfält med flera platser. Även om rasismen på nätet är beklämmande var engagemanget och omdömet hos de pålästa deltagarna upplyftande.

4) ‘Mediemakt, journalistik om offentliga personer och drev’. TU lät Ebba von Sydow, SVT, Thomas Mattsson, Expressen, Anders Pihlblad, TV4 och Jan Josefsson, SVT, penetrera drevets övertoner, mekanismer och effekter. Bland annat tack vare en väl förberedd moderator (Lena Victorin) blev det en energisk och nyanserad debatt (som jag återkommer till i senare inlägg).

Allt i allt en givande dag i dalen – trots de mörka rubrikerna.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Almedalen 1: Medier, politik och bilder

Posted in journalistik, källkritik, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 04 juli 2010

På söndagen drog årets Almedalsvecka igång. Programtidningen är på 104 sidor och innehåller närmare 1400 seminarier. Många av dem bevakas och refereras på bloggar, i tweets och med livesändningar på arrangörernas webbplatser.

Tidningsutgivarnas första seminarium handlade om villkoren för politisk journalistik. Är det medierna eller partierna som styr över innehållet? Professor Lars Nord vid Mittuniversitetet svarade att båda gör det: partierna har stort inflytande över vad som tas upp (vilka ämnen) och medierna bestämmer hur de tas upp (hur ämnena gestaltas). Exempelvis utser medierna tidigt vilka partier som är troliga vinnare, vilket sedan kan påverka nyhetsvärderingen av deras aktitiveter.

Gudrun Schyman, FI, och Fredrik Federley, C, kritiserade medierna för att göra kommersiella respektive moraliska tolkningar av partiernas utspel. Sydsvenskans politiska chefredaktör Heide Avellan betonade redaktionernas granskande insatser.

På min fråga om inte partiernas och mediernas aktiviteter på nätet ger större möjligheter för den intresserade att följa politikens sakfrågor svarade panelen i huvudsak ja; Lars Nord invände att detta gäller just för de intresserade. Bevakningen av sakfrågor minskar i breda medier.

På ett senare seminarium diskuterades bildens roll i krigsrapporteringen. Arrangör ‘Säkerhetspolitiskt sommartorg’ som är en bred sammanslutning av myndigheter och organisationer som Försvarsmakten, Röda Korset, Amnesty och Svenska Freds.

Filmaren Don Titelman, fotografen Martin von Krogh och utvecklingsredaktören/professorn Per Lindström diskuterade bland annat vilken inverkan fotografen har på bildens tillkomst och utformning. I takt med att allmänhetens fotograferande utnyttjas allt mer av medierna måste den professionelle fotografen anstränga sig ännu mer än tidigare, var en av slutsatserna.

Fotnot, för fullständighetens skull: Lars Nord är min handledare, Martin von Krogh är min son.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 1: Medier, politik och bilder