mediestudier

Dags för nystart

Posted in Uncategorized by larsmediestudier on 28 november 2014

Nu har det gått några veckor sedan jag började som föreståndare på Institutet för mediestudier. I samband med bildandet av Stiftelsen för mediestudier, som ska kanalisera bidragen till institutets verksamhet, så samlade jag ihop några tankar kring vad som är Institutets roll i mediegranskningen och vad mediegranskning betyder i dagens medieklimat. Jag sa ungefär så här till de församlade:

I dag görs ju mediegranskning av olika aktörer och i olika tempo.
Institutet för mediestudier har ofta använt liknelsen att vi är mediegranskningens medeldistansare.
Låt oss testa den liknelsen lite:
Det nyaste – som på många sätt förändrat journalisters roll under mitt yrkesliv – är alla aktörerna på sociala medier som gjort mediegranskning till en folksport. Där hittar vi längdhopparna. Deras synpunkter är inte alltid grundade i annat än åsikt och känsla – men där finns många röster, många synpunkter. Massmediernas monopol i offentligheten är brutet – och det har demokratiserat debatten.

Sedan har vi sprintrarna – mediejournalisterna, sådana som jag i mitt andra liv – vi jobbar med journalistikens ganska korta tidsspann men med allmänhetens uppdrag att hålla koll på mediemakten för ögonen.

Sedan finns maratonlöparna: forskarna. Grundligt, men långsamt. Arbetet tar den tid det tar för att bli bra i en vedertagen process.

Och däremellan då medeldistanslöparen i form av Institutet för mediestudier.
Vi ser det som att vi har allmänhetens uppdrag att med forskningens stöd men inte alltid i traditionellt forskartempo granska medier.
Vi har ju i dag fått förnyad grund från en rad stora samhällsintressen: idrottsrörelse, facken, företagen, kyrkan. Men, med avsikt: inte medieföretag.
För mig personligen känns det här som en bekväm roll: syftet sammanfaller så tydligt mellan den publicservicejournalistik jag gör halva veckan och den verksamhet jag nu ska driva i Institutet. Vi tar medborgarnas perspektiv och använder forskarnas metoder för att få kvalificerade svar. Vi både ställer egna frågor som forskning får besvara och väljer ut ur vårt perspektiv relevant forskning som vi populariserar och för ut.

Mediegranskningen i dag:
Förr var uppgiften för mediegranskare självklart att granska medierna som offentlighetens dominerande makthavare. Inom offentligheten hade medier, ur alla praktiska synpunkter, makten. I dag ser det annorlunda ut. Digitaliseringen ligger bakom, på två sätt: elektronisk publicering och sociala medier gör att andra kan ta plats i offentligheten, utan traditionella mediers medverkan. Och digitaliseringen har skakat grundvalarna för mediers ekonomi
Men det gör att den som vill värna om journalistikens mest grundläggande funktion i demokratin måste hålla ögonen både på hur medier sköter sig OCH på hur mediernas resurser utvecklas. Finns inga journalister kvar, på en ort, inom ett ämnesområde, är frågan om journalistisk kvalitet och mediers etiska ansvar överflödig.
Detta förändrar för mig hur mediegranskning ska bedrivas – och det påverkar hur vi i Institutet för Mediestudier ska prioritera framöver.
För tio år sedan hade jag förespråkat att hålla mycket resurser fria för granskning av mediers innehållsliga och etiska val. I dag är detta fortsatt viktigt men att följa hur mediers resurser till samhällsjournalistik utvecklas är kanske ännu viktigare. Någon måste följa hur medier tvingas dra sig tillbaka från områden (geografiska och innehållsliga) som man tidigare bevakat och bevaka om uttunnade resurser leder till omprioriteringar t ex från granskning till spegling, från fördjupat till ytligt.
Och om det ger mer slarv och mer oetiska genvägar till hårtslående historier.

Aktiviteter framöver:
Vi planerar ett Nyhetsbrev som för ut aktuell medieforskning till samhällsaktörer och mediebransch.
Vi fortsätter med skrifter och seminarier som identifierar problem i hur medier fungerar och sätter ljuset på dem – med forskningsstöd men ofta med journalistisk presentation.
Och så en Årsbok som med vår egen och andras forskning som stöd ska bli en årlig värdemätare av hur bra journalistiken fungerar. Här finns vita fläckar: vi vet nästan allt om vilka medier som konsumeras och vi vet hur mediernas ekonomi fungerar. Men vi vet mindre om innehållet, om resurserna och om resultatet. Det vill vi ta reda på. Grundfrågan är hela tiden: Hur bra fyller medier sin grundläggande samhällsuppgift – att vara den fjärde statsmakten som genomlyser de andra tre? (Eller om vi ska vara mer traditionellt svenska: den tredje som granskar de andra två?)

Lasse Truedson, föreståndare för Institutet för mediestudier

Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

6 juni, Sveriges nationaldag, var en vanlig arbetsdag i Bryssel. Men för medieforskaren professor Susanne Fengler från Dortmund och hennes 26 kollegor var det avslutningsseminarium  för  ett  stort forskningsprojekt om mediers etik och ansvarighet som EU har finansierat.

sf o mk

Professor Susanne Fengler tillsammans med kollegan professor Matthias Karmasin

I snart fyra år har gruppen (på deltid) drivit projektet Media Accountability and Transparency in Europe, MediaAcT. Studien omfattar förhållandena i 12 europeiska länder – Finland, Estland, Tyskland, Österrike, Schweiz, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Rumänien och Polen samt Tunisien och Jordanien.

Gruppen har producerat flera skrifter om förekomsten i dessa länder av traditionella metoder för hantering av etik och ansvar, exempelvis ombudsmän, pressnämnder (press councils – i Sverige Pressens opinionsnämnd), frivilliga etiska regler och lagstiftning. Men man har också lagt ner arbete på att försöka kartlägga i vilken mån det utvecklats nya ansvarssystem på nätet.

Den senaste delstudien gäller journalisternas inställning till etik och ansvar och det var denna som stod på programmet när forskare, politiker och mediefolk samlades på Nordrhein-Westfalens kontor i centrala Bryssel i går. (Dortmund är delstatens näst största stad.)

Är det dags att ersätta de traditionella formerna för institutionaliserat medieansvar och medieetik med nya nätbaserade som redaktionsbloggar, nätombudsmän och nätkritik? I en projektsammanfattning (som inte ligger på nätet när detta skrivs) skriver Susanne Fengler med flera:

”Aren’t participative models of media accountability a more promising and ‘healthy’ option than co-regulation models which foresee a greater role for the state?”

För att undersöka hur journalister ställer sig till ett ökat inflytande från medieanvändarna har gruppen intervjuat 1762 journalister i de fjorton länderna. Hela studien redovisas i en bok till hösten, men den sammanfattning som gavs på seminariet gav inte intryck av att ett skifte är på väg.

Dels var stödet för och tilltron till självsanering överhuvudtaget ganska låg, dels var intresset för användarnas synpunkter lågt. Ur sammanfattningen:

”Even though the future of quality journalism, at least, more than ever depends on a stable trust relationship with the audience, journalists seem to cling to their traditional gatekeeper role: they do not consider the impact of user comments – be they offline or online – on journalism as important. Less than half of the journalists across countries support the statement that journalists are concerned about audience criticism. (…) Even though journalism is a public service, the public is held in rather low esteem by journalists”.

Studien bekräftar  skillnader mellan södra och norra Europa i synen på media accountability, som är kända av forskningen sedan tidigare, och mellan yngre och äldre journalister. Den visar också att de journalister som haft kurser i medieetik under grundutbildning eller senare som fortbildning, har ett större intresse för frågorna än andra journalister.

Flera av talarna på seminariet, bland andra Internationella journalistförbundets förre ordförande Aidan White och Irlands biträdande pressombudsman Bernie Grogan, menade att många journalister är så illa ute till följd av mediernas nedskärningar att brödfrågorna får företräde framför moralen: Alla vill göra ett bra jobb – när de har ett jobb. Förankra etikarbetet hos cheferna i toppen för medieföretagen först och främst.

En annan talare  var Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga som kom i hetluften för några månader sedan för sina rekommendationer i en rapport om en harmonisering på EU-nivå av pressnämndernas arbete och resurser; häftigt kritiserad av de europeiska organisationerna för såväl tidningsutgivare som journalister. Hon förklarade att utgångspunkten för arbetet med att granska mediernas självsanering var en oro över att journalistiken på andra håll styrdes av maktfullkomliga politiker (läs Ungern, Ryssland och Berlusconis Italien). Men mediernas självständighet innebär inte att de inte ska kunna kritiseras:

– Det kan inte finnas någon grupp i samhället som är immun mot ansvar och öppenhet – inte heller medierna. De granskar och kritiserar andra, men bör också kunna vända sina skarpa redskap mot sig själva, sade Vaira Vike-Freiberga

I Vike-Freibergas rapport står medienämnderna i centrum, synpunkter från allmänheten välkomnas men åläggs inte någon stor tyngd. Nämnderna bör ha omfattande befogenheter enligt rapporten:

”Media councils should have real enforcement powers, such as the imposition of fines, orders for printed or broadcast apologies, or removal of journalistic status.”

Frågan om journalistisk status har vållat en särskild undran (även i Sverige), vad avses? Därför passade jag på att ställa den frågan till Vaira Vike-Freiberga. Hennes svar:

– I några länder som Italien och Ryssland krävs legitimation för att arbeta som journalist. De flesta länderna i Europa försöker inte definiera vem som är journalist. Vi försökte, men lyckades inte. Det vi skrev i rekommendationen ska inte ses som utkast till någon reglering. Vi förordar inte statlig kontroll.

tre profiler

Tre profiler på seminariet: fr v Ross Biggam, Association of Commercial TV in Europe, Aidan White, Ethical Journalism Network, och Scott Maier, University of Oregon

Kommentarer inaktiverade för Stor EU-studie om medieetik: Självsanering på nätet dröjer

Framtidens journalistik – och framtidens finansiering (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieföretag, medieutveckling, sociala medier, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 14 februari 2013

Temat på UNT:s och Sim(o)s gemensamma seminarium i måndags (11 februari) var såväl framtidens journalistik (mer inriktad på att bygga aktiva relationer med användarna än tidigare) och framtidens finansiering av journalistiken (porösa entréer till nätinnehållet, events, fler samarbeten med flera olika strömmar).

unt panel ok

Axel Andén, Medievärlden, var debattledare och i panelen ingick Mikael Zackrisson, konsult, Hanna Stjärne, UNT, Fredric Karén, SvD och Anette Novak, konsult. Debatten kan betraktas och avlyssnas här. Den utgick från Anette Novaks text ”eVärldens möjligheter! Hot och hopp i mediernas ödestid” i boken ”Vad har vi lärt oss?” (Sim(o), 2012).

Uppdatering: Mikael Zackrisson har efter debattkvällen bloggat vidare på temat framtid och finansiering. Hans recept är fantastiska upplevelser.

Kommentarer inaktiverade för Framtidens journalistik – och framtidens finansiering (uppdaterad)

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediehistoria, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 23 maj 2011

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Kommentarer inaktiverade för Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

Posted in medieforskning, mediekritik, medieutbildning, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 12 maj 2011

Lars Ilshammar har valts till ordförande i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, styrelse efter Joachim Berner.

– Sim(o) befinner sig i stark utveckling med ökade satsningar både på egen utgivning och på samarbeten med andra aktörer. Samtidigt har behovet av kvalificerad mediekritik och – forskning snarare ökat än minskat under de drygt tio år som gått sedan starten. Därför känns det som en spännande utmaning att kliva på som styrelseordförande efter Joachim Berner just nu, säger Lars Ilshammar.

Lars Ilshammar är filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Han är samtidshistoriker, avhandlingen Offentlighetens nya rum: teknik och politik i Sverige 1969-1999 lades fram 2002 vid Örebro universitet. Dessförinnan var han bland annat chefredaktör för Örebro-Kuriren1988-1991. Lars Ilshammar skrev förra året en biografi över Hjalmar Branting och var medredaktör för Citizen Schein, boken om Harry Schein. Han är ledamot av styrelsen för Institutet för framtidsstudier och har suttit i Sim(o)s styrelse sedan 2009.

Nya styrelseledamöter

Nya ledamöter i Sim(o)s styrelse är Birgitta Stål och Anders Ahlberg.

Birgitta Stål är kommunikationskonsult och partner i den internationella konsultfirman Brunswick Group. Hon har varit informationsdirektör på Handelshögskolan i Stockholm, vd för Svenska Dagbladet Executive Club och vd för TV8.

Anders Ahlberg är publisher för Berling Press, det vill säga chefredaktör förKyrkans Tidning, Amos med flera tidningar, och vd för Berling Press AB. Han har tidigare varit chefredaktör för Medievärlden och Land Lantbruk samt huvudredaktör för VLT.

Nya rådsmedlemmar

Vid årsmötet i Sim(o)s råd invaldes även sex nya medlemmar i rådet.

Rafael Bermejo är grundare av och vd för YUMP (Young Urban Movement Project), en organisation som hjälper unga entreprenörer, företrädesvis från miljonprogramsområden.

Joachim Berner, tidigare ordförande i Sim(o), är bland annat nyutsedd ordförande för Riksteatern.

Eva Bonnier är förläggare på Bonniers, tidigare förlagschef, och ordförande i Förläggareföreningen.

Lisbeth Gustafsson, tidigare styrelseledamot i Sim(o), är biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda.

Ola Pettersson är chefekonom på LO.

Andreas Svenungsson är pr- och kommunikationschef på Google Norden.

Vid årsmötet omvaldes Lars Anell till rådets ordförande. Lars Anell är författare, ordförande i Vetenskapsrådet och har tidigare bland annat varit Sveriges ambassadör i Geneve och Bryssel.

Nästa Sim(o)-seminarium ordnas i samarbete med TU, Tidningsutgivarna,  den 8 juni kl 15-17: Vem betalar journalistiken?

Kommentarer inaktiverade för Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

Ska PO och PON gå i takt? Vilken takt? (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, mediernas ansvarighet, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 12 april 2010

Vad har hänt med de förslag till fällningar som olika pressombudsmän har föreslagit när de skickat ärendena vidare till Pressens opinionsnämnd. Har opinionsnämnden bedömt publicitetsskadorna på samma sätt som PO?

Nej, det har de inte. Och det har vi nog redan haft kläm på. Men hur stor differens är det mellan PO och PON? Jag har gått igenom utslagen inför kvällens samtal på Publicistklubben.

Först några varningens ord om sifferunderlaget. Tabellerna jag redovisar är inte helt exakta.

I årsrapporterna finns uppgifter om hur många ärenden som PO hänskjutit till PON år för år. Där står också hur många ärenden som PON har funnit skäl att klandra redaktionerna och i hur många ärenden som PON har friat dem. Jag har utgått från att samtliga fall som PO fört vidare till nämnden innehåller förslag till klander, men så behöver det inte vara. Det kan också i undantagsfall handla om något principiellt viktigt ärende som PO ansett att PON bör uttala sig om, även om PO inte föreslagit klander.

Vidare föreligger en tidsmässig förskjutning mellan åren. Samtliga ärenden som förs till PON år 1 hinner inte behandlas år 1, utan det sker först år 2. Det betyder att tidsbestämningen av ärendena inte blir helt rättvisande, men det bör inte påverka totalsiffrorna.

Årsindelningen gör också att de ärenden som jag fört till ett visst år inte alltid har behandlats av det årets PO. Här har jag gjort så att jag hänfört ett år som delas mellan två olika pressombudsmän till den som varit PO under merparten av året.

Jag har gått igenom samtliga årsrapporter från 1980 och framåt. Material från pionjärombudsmannen Lennart Groll är alltså inte med.

Sammanställningen visar stora variationer mellan olika år. Den högsta siffran för ett år är 45 procent; det innebär alltså att PON friade 45 procent av de förslag till klander som en PO förde till nämnden under ett år. Den lägsta siffran för ett år är 4 procent, således nästan total samstämmighet mellan PO och PON. Siffrorna år för år varierar för samtliga pressombudsmän. Här följer genomsnittstalen per tjänsteperiod:

Thorsten Cars 1980-1990 31 %

Margareta Arve 1992-1993 27 %

Yrsa Stenius 2008-2009 27 %

Hans-Gunnar Axberger 1991 24 %

Pär-Arne Jigenius 1992-2000 22 %

Kersti Söderberg 2007 16 %

Olle Stenholm 2001-2006 15 %

Genomsnittet för hela perioden 1980-2008 är 25 procent. Alltså instämmer Pressens opinionsnämnd i tre av PO:s fyra förslag till klander. Det fjärde ärendet frias.

En slutsats är klar: det ligger i systemets funktion sedan lång tid tillbaka att Allmänhetens pressombudsman bedömer oacceptabla publicitetsskador något mer ur anmälarens perspektiv än vad opinionsnämnden gör. I opinionsnämnden sitter representanter för tidningsutgivarna, för journalisterna, för publicisterna och för allmänheten. Där blir debatten ibland bredare; där läggs ibland något större tyngd vid andra aspekter än de PO understryker.

Så fungerar systemet och det är kanske inte så illa? Det visar också att det sker en ny bedömning i PON; nämnden är inte något transportkompani för PO:s beslut.

Är det positivt för en PO att vara mer eller mindre tydligt på allmänheten / anmälarnas sida? Eller är det negativt att ofta stöta på patrull i opinionsnämnden?

Det kan vi diskutera. Mer diskussion om det självsanerande systemet behövs om det ska stärkas och utvecklas.

Olika perspektiv på den svenska utvecklingen ges i några aktuella böcker; en om Sverige och en om Norge.

Uppdatering: Här finns en länk till webbsändningen från Publicistklubben av samtalet om PO-funktionen, det börjar åtta minuter in. Och här en länk till ett skriftligt referat.

Låt det kosta att koda

Posted in Uncategorized by Lars Ilshammar on 24 mars 2010

Stängarna är på offensiven igen. Alltfler TV-bolag sänder krypterat i det digitala marknätet (DVB-T) och låser därmed in sina program. Krypteringen gör sedan att man kan ta bra betalt av tittarna. Nu senast var det Axess-TV som drog för kodgardinen för några veckor sedan. Var det så marknätet var tänkt?

Hela det digitala marknätet har en gång i tiden byggt och betalats till större delen med TV-licenser och skattemedel. Det borde ligga i allas politikers intresse att människor får själva välja vilka TV-kanaler man vill se på. Inlåsning leder till minskad valfrihet och är därför av ondo.

Många klagar redan på ofriheten att plocka ut just de kanaler som de är intresserade av. De färdigförpackade programpaket vi tvingas beställa idag har inget att göra med vad vi verkligen vill se. Ändå ökar hela tiden antalet krypterade kanaler som man inte kan få in utan att betala extra i det digitala marknätet.

Orsaken är förstås att det lönar sig rejält för TV-bolagen att sända krypterat jämfört med att sända okrypterat. ComHem, ViaSat och Canal Digital krypterar sina sändningar för att göda sin egen ekonomi, inte för att nå flera tittare eller för att bidra till ett mera mångfaldigt medielandskap.

Det är den ekvationen som måste ändras om det digitala marknätet ska kunna bli som det var tänkt. Därför ett konkret förslag på själva Public Service-dagen: gör det mera olönsamt att sända krypterat i marknätet. Ta ut betydligt högre avgifter av de TV-bolag som väljer att kryptera sina sändningar.

En sådan politisk lösning skulle både kunna stärka konkurrensen mellan olika aktörer, öka tittarnas valfrihet och på sikt skapa bättre programinnehåll. Dessutom träffar den syndarna där det svider mest – i plånboken.

Kommentarer inaktiverade för Låt det kosta att koda

Haveri i ägarstiftelsen

Posted in medieföretag, mediekritik, Uncategorized by Lars Ilshammar on 12 mars 2010

Det var meningen att säkerhetsavståndet mellan public service och de politiska beslutsfattarna skulle öka. Därför flyttades makten att utse ordföranden i de tre public service-bolagen från regeringen till bolagens gemensamma ägarstiftelse den 1 januari i år.

Nu vet vi hur det gick. Efter den skarpa kritiken mot förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som ny SR-ordförande får han nöja sig med samma post i Utbildningsradion. Istället föreslås en annan fp-märkt ex-politiker – Agneta Dreber – till ordförande i Sveriges Radios styrelse.

Dreber är tidigare VD för Livsmedelsföretagen, chef för Folkhälsoinstitutet samt borgarråd i Stockholm, då Stockholmspartist. Hon är kanske en bra person. Någon erfarenhet från medievärlden har hon dock inte samlat på sig under sin långa karriär.

Agneta Dreber istället för Lars Leijonborg är möjligen snäppet bättre. Men i principfrågan har ingenting förändrats. Ägarstiftelsen har bara tagit intryck av kritiken på ytan. Ordförandeposterna tillsätts fortfarande till gamla vänner och kollegor genom politisk kohandel vid hemliga möten i slutna rum.

En sådan hantering kan enbart glädja de upphöjda själva och public services svurna fiender, som nu får vatten på sin kvarn. SR, UR och SVT är verkligen statsmedier som styrs direkt och indirekt av politiker. I andra länder finns det ett ord för den typen av ömsesidigt gynnande. Det börjar på k och brukar låta väldigt obehagligt i svenska öron.

Många hade gärna sett en total avpolitisering av PR-bolagens styrelser i samband med årets bolagsstämmor. Istället blev det, paradoxalt nog, tvärtom. Ägarstiftelsen har därmed gjort ont värre. Det skapar knappast förtroende hos licensbetalarna, som ju förväntas betala kalaset.

I övrigt noterar jag i den nya SR-styrelsen: en projektledare från handikapprörelsen och en doktor i botanik (!). Säkert utmärka personer även de. Men liksom Dreber utan erfarenhet från den komplicerade verklighet som ett modernt medieföretag lever i. Hur tänker ägarstiftelsen? Tänker den alls, sedan de viktiga posterna har fördelats till politiska bröder och systrar?

Den bedrövliga hanteringen av styrelsefrågorna visar att stiftelsens ledamöter inte är vuxna sin uppgift. Men den är också ett bevis för att hela idén om en politiskt tillsatt ägarstiftelse för länge sedan har överlevt sig själv. Det måste nu bli en uppgift för nästa regering, oavsett färg, att ta intiativ till en genomgripande översyn av principerna för tillsättning av stiftelsens ledamöter.

Varför inte ett öppet nomineringsförfarande där kandidaterna får en chans att presentera sig själva för den allmänhet i vars tjänst public serviceföretagen ju säger sig arbeta?

Efter Leijonborg-affären

Posted in medieföretag, pressfrihet, Uncategorized by Lars Ilshammar on 10 mars 2010

SR:s ägarstiftelse verkar ha droppat tanken på att göra Lars Leijonborg till ny radio-ordförande efter Ove Joansson. Bra så. Fast i själva verket hade stiftelsen nog inte så mycket val. Att framhärda om Leijonborg skulle ha varit ett politiskt attentat mot SR. Så har åtminstone många uppfattat saken. Den debatten hade ägarstiftelsen inte överlevt. Så självbevarelsedriften segrade.

Men frågan är om det räcker att dumpa Leijonborg. Debatten är redan igång, och ljuset har hamnat på stiftelsen, dess uppdrag och framför allt dess sammansättning. Att Leijonborgs namn över huvud taget kom upp som ett seriöst förslag är oroväckande omdömeslöst och borde leda till självrannsakan, kanske också till att stiftelsens mandat ses över.

Grundfrågan kan formuleras så här: varför ska den mäktiga och hemlighetsfulla ägarstiftelsen bestå av avsuttna riksdagspolitiker? Det kan bara uppfattas som att partierna i skön förening vill behålla någon form av politisk kontroll över public service, fast lite i smyg så att det inte syns för mycket. Vilket förstås i sin tur speglar ett tänkande som har blivit kvar på andra sidan millennieskiftet.

Ägarstiftelsens, och därmed public services, trovärdighet har satts ifråga av Leijonborgaffären. Det som skulle behövas nu är en reform som avpolitiserar stiftelsen och placerar den på armlängds avstånd från riksdagen. Ledamöterna ska givetvis tillsättas på kompetens, inte på partipolitiska meriter. Public Serviceföretagens uppdrag regleras ju redan i detalj i avtalet med staten. Det räcker.