mediestudier

Nyheter om Nätnyheter

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 25 september 2010

Institutet för mediestudiers, Sim(o)s, nya bok Nätnyheter presenterades av författaren Michael Karlsson vid ett välbesökt (drygt 80 personer) seminarium på JMK, Stockholms universitet, den 8 september.

Resultaten kommenterades av en panel med praktiker och forskare samt av publiken. Diskussionen fortsatte mellan Michael Karlsson och Malin Crona (tidigare på dn.se, numera publikredaktör på Ekot) i programmet Publicerat den 11 september.

Bokmässan ordnade ihop med Sim(o) ett seminarium om journalistisk kvalitet och Nätnyheter 23 september,  vilket bland annat ledde till en intervju med Michael Karlsson för Grävande journalisters tidskrift Scoop, som nu ligger på Youtube. Michael Karlsson intervjuades också flera gånger i distributören eddy.ses monter på mässan.

I montern genomfördes även ett tiotal intervjuer/samtal med skribenter i antologin Journalistisk kvalitet. Det är roligt att det finns plats för mediestudier i mässans vitala mångfald.

Kommentarer inaktiverade för Nyheter om Nätnyheter

Har journalister yttrandefrihet?

Posted in journalistik, medieföretag by Lars Ilshammar on 22 september 2010

Har journalister yttrandefrihet? Se där en fråga som verkar pinsamt enkel att svara på. Journalister har självklart mera yttrandefrihet än de allra flesta. Man skulle nog kunna påstå att i ett mediesamhälle äger journalister yttrandefriheten mer än några andra medborgare.

Men i praktiken är det förstås inte alltid så. I valrörelsens final blev två medarbetare på Sveriges Radio avstängda från etern, med hänvisning till SR:s stränga programregler. Det gällde en medarbetare på SR Metopol som tillsammans med ett gäng kändisar medverkade i filmen ”Osvenskt” om främlingsfientliga partier och en programledare på SR Uppland som hade kommenterat en politikers Facebook-inlägg.

Av det kan man bl.a. lära att Facebook tydligen räknas som ett offentligt rum numera, vilket kanske inte alla skulle hålla med om. Liknande saker har förstås hänt förrut. För några år sedan blev Cecilia Uddén bortkopplad från den amerikanska valrörelsen efter en slarvig kommentar som kunde tolkas som partisk till demokraternas fördel.

Men den gången var det i direktsändning. Nu handlar frågan om vad SR-medarbetare har gjort på sin fritid, som privatpersoner. Här finns ett svårlöst dilemma. Å ena sidan får Caesars hustru förstås inte misstänkas. Å andra sidan; ingen ska rimligen behöva riskera bestraffning för en politisk handling utförd på fritiden.

Andemeningen med public service-företagens avtal med staten har väl aldrig varit att begränsa personalens yttrandefrihet? Om SR gör en sådan tolkning är det i direkt strid med uppdraget att värna om det demokratiska statsskickets grunder.

Det vore också intressant att se vad en prövning mot europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna skulle kunna leda till. Där står nämligen: ”Envar skall äga rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att mottaga och sprida uppgifter och tankar utan inblandning av offentlig myndighet och oberoende av territoriella gränser.

En angränsande fråga gäller om Sveriges Radio  verkligen vill skapa en ängslig organisation, befolkad av kastrerade journalister utan något som helst civilkurage eller synliga personlighetsdrag. I så fall är man ute på farliga vägar. En rädd och undfallande journalistik är ju knappast vad Sverige och SR behöver under de närmaste åren.

Kommentarer inaktiverade för Har journalister yttrandefrihet?

Lekstuga med Legobitar

Posted in journalistik, mediekritik by Lars Ilshammar on 15 september 2010

SvD:s redaktionschef Martin Jönsson är förnöjd i söndagstidningen. Alla bitar har fallit på plats i en sexsidig valspecial om hur ”blocken vill bygga Sverige”. Fördjupningen illustreras med Legobitar (!). Nu tycker Jönsson att SvD har bekräftat att man kan tillverka världens bästa nyhetsgrafik.

– Att göra bra grafik handlar inte om att synliggöra statistik, utan om att hitta kraftfulla, tydliga och informativa uttryck för journalistiken, skriver han självbelåtet.

Om jag ska försöka mig på att tolka det uttalandet så antar jag att Martin Jönsson menar att nyhetsgrafik ska bidra till ökad klarhet och fördjupning, samtidigt som den ska vara enkel för läsaren att till sig.

Gott så. Men man kan undra hur Jönsson läser sin egen tidning. Har han verkligen sett resultatet av Legobygget? Grafiken föreställer två alternativa byggarbetsplatser med två röriga högar av Legobitar som egentligen bara skiljer sig åt genom att den ena domineras av blå bitar och den andra av rödgröna.

Dessutom har illustratören fått fria händer att bygga om partiernas affischer med Legogubbar istället för partiledare. Det är varken kraftfullt, tydligt eller informativt, utan möjligen lite halvlustigt. Fast mest är det krystat och innehållslöst.

Jag gissar att redaktionen blev så förälskad i sin egen fina idé att man inte ville se att den inte höll. Legobitarna fick liksom ett eget liv, det visuella blev viktigare än det som skulle illustreras. Men ibland måste man faktiskt döda sina älsklingar, innan de tar livet av det journalistiska innehållet.

Jag tror också att Legobitarna visar på en vidare sjuka: hur så kallad nyhetsgrafik breder ut sig över morgontidningarnas sidor på bekostnad av – inte som ett komplement till – den fördjupande texten.

I SvD:s söndagstidning finns t.ex. ett reportage om Stockholmsbörsens utveckling under sommaren 2010, illustrerad med en svettig glasspinne där börskurserna rinner som varm choklad.  Glasspinnen har fått nästan en helsida, utan att man som läsare begriper varför. Om glassen skulle säga något om kursutvecklingen så drunknade den informationen in alla fall helt i okontrollerad illustrationsglädje.

Nyhetsgrafik som får utvecklas ohämmat verkar i många fall bygga på ett underskattande av läsaren. I bästa fall blir resultatet infantilt, i sämsta fall bara obegripligt och meningslöst.

Det har sagts många gånger att i de snabba nätnyheternas tids ska morgontidningens roll vara att stå för värden som fördjupning och eftertanke. Men stämmer det med verkligheten?

Det är ”lekfullt, men också talande, när de olika bitarna faller på sin plats”, tycker Martin Jönsson i sin krönika. Visst, det är talande – för att tabloidisering av formatet också riskerar att leda till tabloidisering av innehållet.

Kommentarer inaktiverade för Lekstuga med Legobitar

Är det anglosaxiska systemet bättre?

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 september 2010

I en kommentar på sin blogg Jardenberg unedited skriver medieutvecklaren Joakim Jardenberg om mitt föregående inlägg här på mediestudierbloggen :

”Vällovligt, men jag undrar om det hjälper. Vore intressant om Torbjörn von Krogh ville väga mot alternativet – den tuffare anglosaxiska skolan där var och en reglerar sig själv, men det kostar skjortan om du torskar i efterhand. Man skulle väl med ganska små medel kunna skruva till existerande lagstiftning så att det blir dyrt att ljuga eller medvetet vilseleda, tex. Oavsett vem det är som står för publiceringen?”

Det är en intressant fråga som är värd en längre utläggning, men det får bli längre fram. I dag bara några snabba noteringar:

• Jag tror att vi rör oss mot en mera anglosaxisk syn på tidigare namnpubliceringar i samband med uppmärksammade åtal, det vill säga publicering i ett tidigare skede än i dag.

• De höga skadestånden i Storbritannien har inte gjort att de medieetiska övertrampen försvunnit.

• Däremot har den brittiska lagstiftningen lett till så kallad förtalsturism, det vill säga att förfördelade parter väljer att väcka åtal i London mot internationella publiceringar.

• Den brittiska lagstiftningen är hårt kritiserad i Storbritannien, bland annat efter åtalet mot Simon Singh. En kampanj för att ändra förtalslagarna är igång.

• Det brittiska systemet med höga skadestånd har inte lett till att man velat undvara en självreglering. Brittiska Press Complaints Commission gjorde cirka 1600 utlåtanden förra året.

• Även PCC är utsatt för ett förändringstryck, bland annat till följd av situationen på internet. Men det man diskuterar är en  utveckling, inte en nedläggning.

Kommentarer inaktiverade för Är det anglosaxiska systemet bättre?

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.