mediestudier

Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

Posted in medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 18 juni 2014

En aspekt av samgåendet mellan Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad som inte har tagits upp i debatten såvitt jag kunnat se gäller den institutionaliserade självsaneringen, det så kallade pressetiska systemet.

Systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd har med tiden försvagats av dagspressens allmänna tillbakagång, huvudfinansiären Tidningsutgivarna har exempelvis tvingats krympa den egna kostymen rejält till följd av mer begränsade uppgifter och bantade resurser.

När jag började som chefredaktör för Pressens Tidning 1996 tror jag vi var mellan 40 och 50 anställda i Pressens Hus; vi huserade på nästan fyra våningsplan med de bredaste korridorer jag någonsin skådat. Nu är det färre än tio kvar, de fria ytorna ett minne blott och även PO/PON har tvingats minska antalet anställda.

Ett tungt slag mot grunden för det pressetiska systemet utdelades av Dagens Nyheter 2012. Då lämnade DN följt av Sydsvenskan och Dagens industri Tidningsutgivarna – och därmed även finansieringen av PO/PON.

Åtgärden kritiserades av åtskilliga redaktörer. TU startade en insamling bland sina medlemmar för att täcka upp det ekonomiska bortfallet. Aftonbladets Jan Helin skrev i en kolumn i den egna tidningen (17 februari 2013 ):

 

DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte. (…)

DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

 

Förhandlingar har förts om att avfällingarna skulle kunna vara med och bekosta det pressetiska systemet utan att vara medlemmar i TU, men någon lösning har inte träffats ännu så vitt jag vet.

Nu försvinner väl ännu en finansiär när HD blir en del av Sydsvenskan: systemet försvagas ytterligare. Fyra av de i dag sex största morgontidningarna i Sverige med mer än en halv miljon exemplar i sammanlagd upplaga kommer att stå utanför. De står för cirka 20 procent av den betalda dagspressens samlade utgivning.

Vilka signaler sänder denna utveckling till politikerna, som gång på gång hänvisat till självsaneringens styrka när skärpande lagstiftning förts på tal? Vad betyder den för läsarnas förtroende för pressens ansvarighet?

Jag hoppas att en av medienyheterna från Almedalen om några veckor är att de stora Bonnier-tidningarna på nytt bär sin del av kostnaden för det självsanerande systemet.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 12 november 2013

presskl m kgh

Tidigare ärkebiskopen KG Hammar talade på Sim(o)s och Journalistförbundets seminarium på Pressklubben i Stockholm 11 november om moral och etik med etikforskaren Susanne Wigorts Yngvesson, Journalistförbundets vice ordförande Ulrica Widsell och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson.

KG Hammar uppehöll sig vid journalistens relation till andra människor. Bejakas det som är främmande i den andre till ett möte mellan två individer, två jag, eller behandlas den andre som ett instrument för att förverkliga journalistens projekt, ett det?

Vid maktgranskning är den instrumentella ”detifieringen” legitim och ofta nödvändig, men den kan utföras på olika sätt.

I samtalet kom panelen in på olika typfall av möten, delvis utifrån Susanne Wigorts Yngvessons avhandling Den moraliske journalisten. Journalisten möter bland andra:

• Den anonyme medborgaren

• Den personliga och unika hjälten

• Makthavaren som granskas och berövas sin mänskliga värdighet

• Makthavaren som granskas och behåller sin mänskliga värdighet

• Det drabbade offret

Ola Sigvardsson påpekade att grundstrukturen i många (även journalistiska) berättelser handlar om förhållandet mellan offret, skurken och hjälten.

KG Hammar menade att detta är urberättelser, myter, men att dagens kunskap om myter är bristfällig. I dag uppfattas så mycket rent bokstavligt. Men den dag journalistiken inte fastnar i att utpeka den ene som skurk, den andre som hjälte och den tredje som offer utan lyckas förmedla att vi alla innehåller alla beståndsdelarna – den dagen har journalistiken nått långt.

KG Hammar: Etik är inte till för att lösa problem, utan för att problematisera lösningar.

Ola Sigvardsson: Inför lagen är vi alla lika, inför etiken är vi alla olika.

Ulrica Widsell: Programformat med dold kamera som i ”Fuskbyggarna” kan medföra regelbunden användning av metoder som man bara bör använda i särskilda situationer. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN överväger en översyn av sina regler.

Susanne Wigorts Yngvesson: Det behövs fler mediegranskande program som når den breda offentligheten.

Många fler frågor diskuterades. Reaktionerna på Cecilia Uddéns tårar. Mekanismerna vid drev. Wallrafferi som metod. Global i stället för regional moral. Fastställda etiska regler i förhållande till en inre kompass. Betydelsen av det personliga ansvaret, den personliga moralen. Kor klarar sig utan moral, inte människor.

Moderator var Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Tillägg: KG Hammar, Ulrica Widsell,  Susanne Wigorts Yngvesson och Torbjörn von Krogh har alla bidragit med texter i den färska Sim(o)-boken Vad händer med medieetiken?

Kommentarer inaktiverade för KG Hammar: Etik ska inte lösa problem, utan problematisera lösningar

Sim(o) till Utgivarna: Stärk allmänhetens medverkan i medieetiken

Posted in journalistik, medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 19 juni 2013

82054 loggaStärk allmänhetens medverkan i diskussionen om ett nytt medieetiskt system och gör det möjligt för allmänheten att anmäla även journalisternas arbetsmetoder. Detta är några huvudpunkter i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, svar på Utgivarnas begäran om synpunkter på Nils Funckes utredning. Utredningen är beställd av Utgivarna, som nu sammanställer inkomna synpunkter för att senare ta ställning hur organisationen ska gå vidare med frågan om en vidgad självsanering.

Här är Sim(o)s svar:

Utredningen Medieetik och självsanering

– skiss till en vidgad och stärkt prövning

Synpunkter från Sim(o), Institutet för mediestudier

Sim(o) välkomnar att Utgivarna tagit initiativ till denna utredning och instämmer i stora drag i dess slutsatser. Dock anser Sim(o) att allmänheten i högre grad än nu bör stimuleras till att delta i processen runt ett nytt medieetiskt system och att yrkesetiken i möjligaste mån bör inkluderas i det nya systemets verksamhetsfält.

1. Gott initiativ

Det är utmärkt att utredningen genomförts. Uppdragsgivarna förtjänar beröm för att ha tagit detta initiativ som placerar den nya organisationen Utgivarna på kartan. Förslaget till en breddad medienämnd stärker den medieetiska prövningen i en tid när grunden för det nuvarande systemet uppvisar sprickor vad gäller tillämpning, anslutning och finansiering, samt underlättar allmänhetens möjlighet att enkelt söka upprättelse för upplevda mediala övertramp. Enbart en utredning kommer inte att medföra en förändring av de nuvarande medieetiska systemen, därför är det angeläget att Utgivarna fortsätter med att genomföra förslaget tillsammans med de övriga parterna i nuvarande Pressens samarbetsnämnd, det vill säga Journalistförbundet och Publicistklubben. Genom att medieorganisationerna prövar och förfinar systemet i praktiken kan det bli möjligt för statsmakten att besluta om en förändring av den nuvarande Granskningsnämndens verksamhetsområde. Det var genom att vara proaktiva som norska PFU gav Stortinget underlag för att fatta motsvarande beslut om den norska granskningsnämnden ”Klagenemnda for kringkastingsprogram” (se närmare beskrivning i boken ”Den Norska Modellen”, (Sim(o), 2010). Aktiva och drivande medieorganisationer som både lagar sprickor och tätar hål i det befintliga systemet och utvidgar dess räckvidd ger även lagstiftaren argument för att inte tillgripa skärpande lagstiftning (ett aktuellt exempel är omröstningen inom Yttrandefrihetskommittén gällande införandet av ett eventuellt integritetsbrott i grundlagen).

2. Ökad utåtriktad aktivitet behövlig

Hittills har Utgivarna legat väldigt lågt med spridningen av utredningen om en breddad medieetisk prövning. Efter en presskonferens en fredagseftermiddag i mars på Mediedagarna i Göteborg har inte mycket synts utåt. Inget seminarium i Stockholm, inga debattartiklar, ingen PK-debatt, inga arrangemang ihop med de andra parterna i Pressens samarbetsnämnd.

En bredare mediekrets och den intresserade delen av medieanvändarna borde uppmuntras till deltagande. Förtroendet för medierna lär öka om medieaktörerna visar att de arbetar på allvar med denna för användarna viktiga fråga, att de är intresserade av input utifrån, att det är en fråga som angår alla medieanvändare. Systemet blir mera robust om det är förankrat utanför medierna själva, och det kan kanske rentav finnas synpunkter som medieorganisationerna själva inte fångat upp. Det finns också färska data som visar att det bland initierade utanför branschen finns stöd för tanken på samverkan. I en kommande bok presenterar Sim(o) bland annat en enkät med informationsansvariga inom de tio största folkrörelserna, de tio största företagen och de fyra stora arbetsmarknadsorganisationerna LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv (”Vad händer med medieetiken?”, Sim(o), 2013). 18 av 24 svarade på enkäten som visar att åtta av tio som svarat förordar en breddad medienämnd. Detta görs mot bakgrund av att sju av tio anser att medieetiken försämrats under de senaste 20-25 åren.

Pressens opinionsnämnd har inte gjort sig känd för utåtriktade aktiviteter, för några år sedan hävdade exempelvis ledningen för nämnden efter önskemål om ytterligare förklaring av ett utslag att detta inte lät sig göras. Denna inställning är förhoppningsvis redan på väg att ändras, vilket bör drivas på av huvudmännen. Ett sätt att öka insynen i och intresset för de medieetiska resonemangen tillämpas i Norge, där norska PFU vid varje sammanträde väljer ut tre ärenden som behandlas inför direktsändande webbkameror. Det finns argument som talar för en sådan ordning och det finns argument som talar mot, exempelvis att överläggningens karaktär kan påverkas, men ”öppna dörrar skapar tillit till systemet och bidrar till att göra självsaneringen ännu synligare” skriver PFUs kanslichef Per Edgar Kokkvold i den tidigare nämnda kommande Sim(o)-boken.

3. Opinionsnämnd – ett okänt begrepp?

Det nuvarande systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, PO/PON, föreslås byta namn till Allmänhetens medieombudsman och Mediernas etiska nämnd, MO/MEN.

Att gå från PO till MO är logiskt, men varför gå från MON till MEN? Och varför använda så mycket förkortningar över huvud taget? De är mest kända i medievärlden. Begrepp som riktar sig till en bred allmänhet bör vara tydliga och lätta att förstå. Namnet MEN kan dessutom bli till men för verksamheten i polemiskt trängda lägen.

Utredaren Nils Funcke förklarar sitt val av namn med att ordet opinion är oklart i sammanhanget. Frågan är dock om inte snart hundra års användning av ordet i ett självsanerande sammanhang har gett ordet en klar betydelse i sammansättningen opinionsnämnd.

Huvudmannen för verksamheten föreslås få en starkare institutionell förankring, vilket är av godo. Däremot har namnet Medieetikens förvaltningsnämnd en onödigt byråkratisk och myndighetsnära klang. Varför inte låta Pressens samarbetsnämnd övergå i Mediernas samarbetsnämnd, men göra denna till en tydligare aktör i offentligheten med egen sajt och en tydlig profil?

4. Inkludera yrkesetiken

De yrkesetiska reglerna bör inte avskiljas från publicitetsreglerna i de gemensamma så kallade medieetiska spelreglerna vilket föreslås i utredningen. Det vore ett steg bakåt i stället för framåt. Tvärtom bör även klagomål mot mediernas arbetsmetoder kunna prövas av MON/MEN. Motsvarande organ i Norge, Danmark och Finland behandlar dessa frågor – som ofta hör ihop – tillsammans. Sverige har, till skillnad från sina grannländer, delat upp klagomål mot press och etermedier i olika organ och dessutom delat upp klagomål mot publicering och insamling. Vi återger några exempel på regler som uppenbarligen är möjliga att arbeta utifrån i andra nordiska länder.

• I Finland utgår Opinionsnämnden för massmedier från de så kallade Journalistreglerna, som senast uppdaterades 2011. I ingressen stadgas att ”reglerna gäller allt journalistiskt arbete” (Finska regler, 2011). Arbetsmetoder och integritet i arbetet nämns bland annat i punkterna 4, 6, 9, 17 och 28:

YRKESSTÄLLNING

(…)

4. Journalister får inte missbruka sin ställning. De får inte ta upp sådant stoff till behandling som är förknippat med en möjlighet till personlig vinning och inte yrka på eller ta emot fördelar som kan äventyra deras oavhängighet eller yrkesetik.

(…)

6. När journalister behandlar saker som är av stor betydelse för deras eget medium, koncernen eller dess ägare är det bra att klargöra sammanhanget för läsaren, lyssnaren eller tittaren.

(…)

ATT TA FRAM OCH PUBLICERA INFORMATION

(…)

9. Det är tillrådligt att journalister i sitt arbete uppger sitt yrke. De ska försöka skaffa fram information på ett öppet sätt. Om samhälleligt betydelsefulla omständigheter inte kan utredas på annat sätt, kan journalister göra intervjuer och ta fram uppgifter även på sätt som avviker från det vanliga.

(…)

17. Intervjuobjekt har rätt att på förhand få veta i vilket sammanhang deras uttalanden kommer att användas. De ska också få veta om intervjun kan komma att användas i flera olika medier. Intervjuobjekt ska alltid meddelas ifall samtalet är avsett för publicering eller enbart som bakgrundsmaterial.

(…)

PRIVAT OCH OFFENTLIG SFÄR

(…)

28. I informationssökningen och nyhetsförmedlingen om sjukdoms- och dödsfall samt offer för olyckor och brott ska diskretion alltid iakttas. (…)

(Finska regler, 2011)

• I Danmark har utgivarnas och journalisternas organisationer under våren 2013 beslutat om nya medieetiska regler som ska ligga till grund för Pressenævnets verksamhet. I denna utvidgas reglerna vad gäller insamling till att även gälla sociala medier, något som förklaras i en kommentar i anslutning till de nya reglerna.

Indsamling af oplysninger fra f.eks. sociale medier

Fremkomsten af sociale medier har åbnet for en ny kilde til informationer for medierne. Derfor foreslås indskrevet praksis om, at der gælder samme regler ved indsamling som offentliggørelse af information. Det betyder, at der f.eks. ved indsamling af oplysninger fra Facebook eller andre sociale medier skal der udvises forsigtighed og ansvarlighed.

Understregningen heraf sker ved en særlig formulering om, at ”ved indsamling eller offentliggørelse af information bør andres tillid, følelser, uvidenhed, manglende erfaring eller svigtende herredømme ikke udnyttes”. (B 6) Denne bestemmelse kan også omfatte medievante personer, hvis dømmekraft sættes ud af spil ved personlige tragedier og lignende.

(Reviderade danska regler, 2013)

• I Norge framhävs sambandet mellan insamling och publicering i ingressen till det dokument med etiska riktlinjer som är styrande för PFU (Pressens Faglige Utvalg) och som heter Vær Varsom-plakaten (senast reviderad 2008): ” Presseetikken gjelder hele den journalistiske prosessen, fra innsamling til presentasjon av det journalistiske materialet.” (Norska regler, 2008)

Några av de regler som särskilt berör insamling återfinns i kapitel 3.

3.7. Pressen har plikt til å gjengi meningsinnholdet i det som brukes av intervjuobjektets uttalelser. Direkte sitater skal gjengis presist.

(…)

3.9. Opptre hensynsfullt i den journalistiske arbeidsprosessen. Vis særlig hensyn overfor personer som ikke kan ventes å være klar over virkningen av sine uttalelser. Misbruk ikke andres følelser, uvitenhet eller sviktende dømmekraft. Husk at mennesker i sjokk eller sorg er mer sårbare enn andre.

3.10. Skjult kamera/mikrofon eller falsk identitet skal bare brukes i unntakstilfeller.
 Forutsetningen må være at dette er eneste mulighet til å avdekke forhold av vesentlig samfunnsmessig betydning.

3.11. Pressen skal som hovedregel ikke betale kilder og intervjuobjekter for informasjon. Vis moderasjon ved honorering for nyhetstips. Det er uforenlig med god presseskikk å ha betalingsordninger som er egnet til å friste mennesker til uberettiget å trå innenfor andres privatsfære eller gi fra seg personsensitiv informasjon.

(Norska regler, 2008)

Den föreliggande utredningen anser att den nuvarande prövningen av yrkesetiken inom Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, YEN, har påtagliga trovärdighets- och legitimitetsproblem och för en tynande tillvaro. Samtidigt slås fast att yrkesetiken är central för mediernas trovärdighet. Trots detta föreslås att yrkesetiken inte ska prövas i det föreslagna nya systemet av praktiska skäl. Det skulle krävas en komplicerad genomgång av regelverket som skulle fördröja breddandet av verksamheten. Yrkesetiken får därför vänta och eventuellt komma med i ett andra steg.

Mot detta kan anföras:

a)    Att bedömningarna inte är mer komplicerade än att våra nordiska grannar förmår att genomföra dem i sin verksamhet. I några fall kommer uppgift att stå mot uppgift vad gäller gångna händelser och något klart utslag kommer inte att kunna formuleras av MON/MEN, så är det redan i Norge, Danmark och Finland. Men för den som klagat på yrkesetiken kommer skillnaden att vara dennes klagomål noterats i en större krets. I andra fall kommer medier att frias eller fällas.

b)    Om systemet ändå ska utredas, diskuteras och breddas är det en fördel att behandla hela kedjan från insamling till presentation i ett sammanhang. Redan i dag hanteras några aspekter av arbetssättet av PO/PON, exempelvis rekommendationer om samtidigt bemötande, genmäle och rättelse.

c)    För den som vill klaga över exempelvis bryskt beteende vid insamling eller brutna löften inför publicering blir det svårförståeligt varför ett nytt och breddat system skulle avvisa sådana klagomål och hänvisa dem till YEN eller till den ansvarige utgivaren.

  1. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN kan fortsätta att utreda huruvida en medlem brutit mot förbundets regler för medlemskap. Men detta innebär inte att YEN är den lämpligaste instansen att hantera klagomål ur allmänhetens perspektiv. Dels har Journalistförbundet historiskt haft en svår dubbelroll i att både kritisera en medlem och samtidigt försvara en kritiserad medlem och dels är alla journalister inte medlemmar i Journalistförbundet.
  2. Att säga att arbetsmetoderna är en utgivarfråga och därmed hänvisa klagomål utifrån till utgivaren är inte en övertygande lösning. Utgivaren kan mycket väl vara en del av det problem som anmälaren klagar på. Poängen med ett självsanerande medieetiskt system som anmälaren kan känna förtroende för är att klagomålet lyfts upp ur den miljö där problemet skapats till en mer oberoende instans.

I den enkätundersökning som presenteras senare i sommar i Sim(o)s bok ”Vad händer med medieetiken?” ställs även en fråga om yrkesetiken: ”Bör PO/PON alternativt MO/MON även få rätt att hantera klagomål angående journalisters arbetsmetoder?” Av 18 svarande från företag, folkrörelser och arbetsmarknadsorganisationer svarade 14 ja, arbetsmetoderna bör inkluderas.

5. Vad betyder opartiskhet – och vilken betydelse har opartiskhet i dag?

Utredningen inriktar sig på att visa att begreppet opartiskhet, som i dag gäller för public service, redan så gott som innefattas i spelreglernas formulering om ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Argumentationen leder en bit framåt, Granskningsnämndens praxis visar att partisk journalistik är möjlig även inom public service, men det är tveksamt om det är den mest framkomliga argumentationsvägen för att diskutera skillnaden mellan regelsystemen. Kanske vore det tydligare att först visa hur stor del av opartiskhetsområdet som ryms inom dagens pressetiska regler, och sedan visa vilken del som inte ryms. Skillnaden torde vara större än kosmetisk, men den intressanta frågeställningen är om den är motiverad. Varför går Sverige längre här än sina nordiska grannar som inte betonar kravet på opartiskhet lika starkt som i Sverige? Den norske etikforskaren Odd Raaum häpnar vid en internationell jämförelse över den svenska regleringen av etermedierna (kringkastingen): ”Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart til syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet et statlig kringkastingsregime som er uventet stramt” (Raaum, 2003, s. 21). Det finns för övrigt även en liten skiljande distinktion mellan pressen och public service vad gäller formuleringen om allmänintressets tyngd i förhållande till skyddet av den enskildes privatliv. De pressetiska spelreglerna talar om att ”ett uppenbart allmänintresse” kan motivera en publicitetsskada, medan sändningstillstånden för public service stadgar ”ett oavvisligt allmänintresse”. Är detta enbart av semantisk betydelse, eller finns här en praxis att förhålla sig till? Är denna praxis ursprungligen partipolitiskt begrundad och är den sakligt begrundad i våra dagar?

6. Övrigt

• Det är ett utmärkt förslag att de juridiska instanser som utser allmänhetens majoritetsrepresentanter i MON/MEN kompletteras med etiskt/filosofiskt erfarna personer. Vad gäller systemets oberoende kan diskuteras det lämpliga i huruvida redaktörer som fortfarande är aktiva som ansvariga utgivare också sitter i MON/MEN. I England blockeras såväl i domare Levesons utredning som i politikernas förslag till ett Royal Charter personer i aktiv ledande ställning från att delta i klagomålsnämndens arbete.

• Det är även utmärkt att MO åläggs att på eget initiativ ta upp principiella frågor som inte prövas i enskilda fall. På samma sätt bör MON/MEN ha rätten att göra principiella uttalanden i frågor som inte prövas i enskilda fall.

Stockholm 11 juni 2013

Helena Stålnert, ordförande                     Torbjörn von Krogh, föreståndare

Yttrandet har beretts av förre styrelseledamoten Anders Ahlberg och Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Refererad litteratur:

von Krogh, Torbjörn (red.) (2010). Den Norska Modellen. Medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

von Krogh, Torbjörn (red.) (2013). Vad händer med medieetiken? Systemändringar i Sverige och Storbritannien – efter Leveson. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

Danska regler, reviderade (2013). Nedladdade 4 juni 2013 från http://journalistforbundet.dk/Nyheder/2013/Marts/Modernisering-af-de-presseetiske-regler/

Finska regler (2011). Nedladdade 4 juni 2013 från http://www.jsn.fi/sv/journalistreglerna/

Norska regler (2008). Nedladdade 4 juni 2013 från http://presse.no/Etisk-regelverk/Vaer-Varsom-plakaten

Raaum, Odd (2003). Dressur i pressen. Selvjustis i internasjonalt perspektiv. Oslo: Universitetsforlaget.

Kommentarer inaktiverade för Sim(o) till Utgivarna: Stärk allmänhetens medverkan i medieetiken

Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 31 januari 2011

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

– Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

– Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

– The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Sommarläsning 3: ”Journalism Ethics. A Philosophical Approach” av Christopher Meyers (red)

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 14 augusti 2010

Boken innehåller bidrag av 25 amerikanska forskare i journalistik, kommunikation, etik och filosofi. Några har för inte alltför länge sedan varit journalister som Jacqui Banaszynski, Jane Singer, Edward Wasserman och Patrick Lee Plaisance. Andra är veteranforskare som Clifford G. Christians, Jay Black och Deni Elliott.

Redaktör för boken är Christopher Meyers, en filosofiprofessor som skrivit mycket om etik inom olika yrkesgrupper, bland annat hälsovården. Han har skrivit introduktioner till bokens olika avdelningar med inriktning på konfliktytor, problem och samband. Boken är utgiven 2010 på Oxford University Press.

Boken inleds med en teoretisk del som innehåller en modell för etiskt beslutsfattande, en historisk genomgång av pressens frihet och ansvar, ett försök att formulera en global medieetik och en diskussion om vad journalistik är – särskilt när gränserna blir mer flytande på nätet.

Bokens andra del inriktas på mer på den journalistiska praktiken och har rubrikerna ”The business of journalism”, ”Privacy”, Approaching the news: reporters and consumers”, ”Getting the story” och ”Image ethics”.

Trots att boken är på 370 sidor, och försöker fånga många olika aspekter av medieetiken i en föränderlig medievärld, så blir förstås en del ganska snabbt och översiktligt behandlat. Men just översikten, författarnas breda erfarenheter och redaktörens försök att knyta ihop delarna gör den stimulerande att läsa. När förutsättningarna för medieetiken förändras i det nya medielandskapet är det både utmanande och välgörande att stanna upp och fundera över grundläggande värden.

Kommentarer inaktiverade för Sommarläsning 3: ”Journalism Ethics. A Philosophical Approach” av Christopher Meyers (red)

Almedalen 4: Ett seminarium att längta efter

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 08 juli 2010

Det var på ett sätt ett spretigt seminarium och de enskilda delarna var kanske inte så märkvärdiga. Men ändå ett möte jag gärna återvänder till; processen från start till mål är eftersträvansvärd.

Psykiatrin på Gotland arrangerade ihop med några psykiatriska organisationer. Rubriken var tillspetsad, kanske för att locka åhörare: ”Den onde psykiatern”. Mötesledaren Jan Beskow, pensionerad psykiater och verksam i ’Suicidprevention i Väst’, grumsade inledningsvis över formuleringen som någon annan bestämt men kom sedan in på dagens tema:

– I går höll Tidningsutgivarna ett seminarium om pressetik. Det var bra, men handlade enbart om ansvar för skador på individnivå. I dag vill vi vidga perspektivet. Medierna skapar bilder av verkligheten, bilder av psykiatrin till exempel. Men vilket ansvar tar medierna för de skador som dessa bilder medför?

Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida finns en fylligare introduktion till seminariet. ”Journalistikens grundsats – att fokusera på det som går fel – kan kännas extra smärtsamt för de som arbetar inom psykiatrin. Vågar de som behöver komma till psykiatri om den ständigt beskrivs som klantig och inkompetent? Vem vill arbeta där? Hur får vi ut budskapet att Svensk psykiatri bara blir bättre.

Psykiatern Peter Teleborian, från Stieg Larsson Milleniumtrilogi, blir Säk-medarbetare och ordnar en tvångsintagning av Lisbeth Salander. Han är den senaste i raden av onda psykiatriker i media. I verkligheten får psykiatrins medarbetare också braskande rubriker när något går fel. Allt som är vanlig vardag med behandling, läkande och helande passerar obemärkt. Måste media fokusera så stenhårt på misstag? Finns det inget intressant i det lyckade arbetet? Varför är toleransen för psykiatrins misstag så liten?”

– Hur lätt är det för människor att söka hjälp hos psykiatrin om man tror att psykiatrin inte fungerar, att alla psykiatriker är onda, sade föreningens ordförande psykiatern Lise-Lotte Risö Bergerlind. Vi vill berätta om allt som fungerar bra, sådant som det inte blir rubriker om i Aftonbladet och Expressen.

Attitydambassadören Henrik D Ragnevi för föreningen Hjärnkoll berättade utförligt och humoristiskt om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han manade medierna att vara försiktiga med att ange diagnoser som ADHD och Aspergers för personer i nyheterna, särskilt om diagnosen är färsk och omtumlande för den berörde.

Mötesledaren Jan Beskow hade bjudit in ytterligare två personer till panelen, en forskare och en journalist. Deras inlägg förändrade seminariets fokus.

Ann-Sofie Magnusson vid Högskolan i Trollhättan disputerade i våras på en avhandling med titeln Bilden av psykiatriområdet. Nyhetsrapporteringen i Rapport 1980-2006 (Göteborgs universitet, JMG, 2010). Hon slog fast att den bild som Sveriges största nyhetsprogram i tv förmedlat under 27 år inte alls är så negativ för psykiatrin som de tidigare talarna målat upp. Den helande och läkande processen presenteras i rutan, 40 procent av inslagen har handlat om vård och lagstiftning, nya rön har förmedlats löpande, var femte person som intervjuats i inslagen är psykiatriker.

– Det är inte okomplicerat för journalister att rapportera om psykiatrin. Utomstående granskning behövs. Tänk på 1940-talet när alla var överens om att lobotomi var positivt, då skildrades även den positivt i medierna. Tänk om den hade granskats redan då.

Journalistförbundets vice ordförande Arne König följde upp med att tala om journalisters arbetsvillkor, redaktionernas krympande resurser, etiska regler (bland annat om varsamhet vid självmord) och om specialföreningar, exempelvis för medicinjournalister.

Jacob Schulze, journalist med bakgrund inom psykiatrin, gjorde ett inlägg från publiken där han manade psykiatrins företrädare att inte förenkla och demonisera förhållandet till medierna. Krångla till det i stället, manade han. Inse att det finns nyanser och möjligheter till allianser mellan intresserade personer, utveckla nätverk.

Här vände seminariet definitivt. Nu började debatten handla om vad olika organisationer och myndigheter kunde göra för att öka kunskap och bredda perspektiv i stället för att klaga över utebliven bevakning och misstänkliggöra motiv. Arne König och Jan Beskow gjorde upp om att träffas för att eventuellt hitta samarbetsytor.

Jan Beskow sammanfattade själv vad som hänt under seminariet, denna morgon i Visby:

– Jag började med att utkräva ansvar av medierna. Nu inser jag att detta är mycket mer komplicerat. Vi får gemensamt arbeta för att ändra bilden av psykiatrin – och göra det på ett lagom krångligt sätt.

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Thomas (Expressen) Mattssons moral hissas – och sågas (uppdaterad)

Posted in medieetik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 03 februari 2010

För Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vidsynta resonemang för att motivera sina argument i moraliska frågor?  Eller använder han sig av maktmänniskans myndiga röst och tonläge för att förespråka det rimliga i en ståndpunkt?

Bedöm själv Thomas Mattssons svar i moraltestet hos Christer i P3. Jämför sedan med moralfilosofen Bengt Brüldes kommentarer i samma program.

Thomas Mattsson skriver själv på sin blogg om likheter mellan moraliska resonemang och pressetiska överväganden.

Fler medieprofiler som genomgått moraltestet finns samlade på Christers hemsida. Exempelvis Margret Atladottir på Nöjesguiden, Louise Bratt på Veckorevyn, Jan Helin på Aftonbladet, Isabella Löwengrip på bloggen Blondinbella, Alex Schulman på bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och Mats Svegfors på Sveriges Radio.

Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 19 januari 2010

Nu kan vi meddela ett nytt datum för det uppskjutna samtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius.

Diskussionen om aktuella medieetiska frågor kommer att äga rum torsdagen 4 februari kl 18-19.30 i Sim(os) lokal i Gamla stan i Stockholm.

Adressen är Norra Bennickebrinken 2. Sim(o)  ligger snett emot restaurang Gyldene Freden, uppför backen mot biblioteket. Skicka ett mejl till info@mediestudier.se och anmäl dig.

Välkommen!

Kommentarer inaktiverade för Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari