mediestudier

Låt det kosta att koda

Posted in Uncategorized by Lars Ilshammar on 24 mars 2010

Stängarna är på offensiven igen. Alltfler TV-bolag sänder krypterat i det digitala marknätet (DVB-T) och låser därmed in sina program. Krypteringen gör sedan att man kan ta bra betalt av tittarna. Nu senast var det Axess-TV som drog för kodgardinen för några veckor sedan. Var det så marknätet var tänkt?

Hela det digitala marknätet har en gång i tiden byggt och betalats till större delen med TV-licenser och skattemedel. Det borde ligga i allas politikers intresse att människor får själva välja vilka TV-kanaler man vill se på. Inlåsning leder till minskad valfrihet och är därför av ondo.

Många klagar redan på ofriheten att plocka ut just de kanaler som de är intresserade av. De färdigförpackade programpaket vi tvingas beställa idag har inget att göra med vad vi verkligen vill se. Ändå ökar hela tiden antalet krypterade kanaler som man inte kan få in utan att betala extra i det digitala marknätet.

Orsaken är förstås att det lönar sig rejält för TV-bolagen att sända krypterat jämfört med att sända okrypterat. ComHem, ViaSat och Canal Digital krypterar sina sändningar för att göda sin egen ekonomi, inte för att nå flera tittare eller för att bidra till ett mera mångfaldigt medielandskap.

Det är den ekvationen som måste ändras om det digitala marknätet ska kunna bli som det var tänkt. Därför ett konkret förslag på själva Public Service-dagen: gör det mera olönsamt att sända krypterat i marknätet. Ta ut betydligt högre avgifter av de TV-bolag som väljer att kryptera sina sändningar.

En sådan politisk lösning skulle både kunna stärka konkurrensen mellan olika aktörer, öka tittarnas valfrihet och på sikt skapa bättre programinnehåll. Dessutom träffar den syndarna där det svider mest – i plånboken.

Kommentarer inaktiverade för Låt det kosta att koda

Kommer svenska medier hävda att politiker ljuger i valrörelsen?

Posted in journalistik, källkritik, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 22 mars 2010

Stiftelseägda St Petersburg Times i Florida startade en faktagranskande avdelning på nätet med anledning av den senaste presidentvalskampen i USA. Likaså gjorde Bergens Tidende under den norska valrörelsen förra året. Är det dags för ett eller flera liknande svenska projekt i den nu pågående valrörelsen? Det finns tecken som tyder på det.

Matt Waite från St Petersburg Times föreläste på den årliga grävkonferensen i Stockholm under veckoslutet. Han berättade att satsningen på Politifact.com blivit en framgång som dragit läsare, citerats flitigt i andra medier och stärkt tidningens nationella renommé.

Redaktörer följer vad olika politiker påstår i nyhetsprogram, tv-soffor och politiska debatter. Om något verkar underligt, eller upprepas väldigt ofta, granskas det av redaktionen. Den fasta staben är en arbetsledare och fyra reportrar, men hela tidningens reporterexpertis står till förfogande om det behövs. Normalt granskas tre uttalanden per dag.

Matt Waite beskrev hur faktakontrollen går till. En reporter tilldelas ett påstående. Reportern ringer den som står bakom uttalandet och frågar vilken källan är. Sedan kontaktas källan, exempelvis en statlig utredning, och underlaget begärs fram och granskas. ”Vi slukar fotnötter som andra läser skönlitteratur”, sade Matt Waite.

Därefter gör reportern en värdering av påståendet på en skala från 1 (lögn) till 6 (sanning); ofta landar bedömningen någonstans däremellan – en halvsanning eller en delvis sann utsaga. Reporterns värdering granskas av tre erfarna redaktörer på tidningen. Först när alla fyra är överens om omdömet publiceras det på sajten tillsammans med allt underlag, alla källor, som omdömet baseras på.

Det är politiska uttalanden om verkliga förhållanden som granskas. Sanningen med stort S om Livet lämnas åt teologin och vetenskapen att hantera. Enbart två gånger har redaktionen tvingats erkänna missbedömningar; en gång till följd av brister i offentlig statistik och en gång till följd av för stor tilltro till en muntlig källa.

Matt Waites presentation väckte stort intresse bland närvarande reportrar och redaktörer. Av frågor och reaktioner på konferensen att döma umgås i varje fall Sveriges Radio och Svenska Dagbladet med planer på något liknande. Jag hoppas planerna blir verklighet, då kan valrörelsen bli spännande på ännu fler sätt.

Kommentarer inaktiverade för Kommer svenska medier hävda att politiker ljuger i valrörelsen?

Dreber gillar bredare medieetik – ogillar pundhuvuden

Posted in medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 13 mars 2010

Livsmedelsföretagens vd Agneta Dreber föreslås som bekant bli ny ordförande för Sveriges Radio. Nomineringen har kritiserats som uttryck för avprofessionalisering av styrelsen och för politikerstyre. Inom ett område har Agneta Dreber emellertid en tydlig medieerfarenhet, nämligen inom den frivilliga pressetiken.

Sedan 2005 är Agneta Dreber en av allmänhetens representanter i Pressens opinionsnämnd. Hon har där deltagit i resonemangen om vad som är brott mot god publicistisk sed, och vad som inte är det.

Inför 40-årsjubileet av institutionen Allmänhetens pressombudsman deltog Agneta Dreber i ett panelsamtal om framtidens självreglering, återgivet i boken 40 år av övertramp (där jag var en av medförfattarna).

Agneta Dreber anser i samtalet att det nuvarande systemet med PO/PON i stort sett fungerar bra, men vill ha etiska riktlinjer även för nättidningar (exempelvis om hur snabbt rättelser bör införas). Eventuellt bör även företag kunna anmäla en redaktion för publicitetsskada (gäller enbart personer i dag; företag kan bara få hjälp med genmälen inom systemet).

Pressens opinionsnämnd bör vara mer aktiv och kunna göra principuttalanden på eget initiativ. Agneta Dreber anser även att opinionsnämndens verksamhetsfält bör breddas, från att som i dag enbart gälla tidningar och tidningsföretagens nätpubliceringar, till att även gälla radio och tv.

Den avslutande frågan i panelsamtalet gällde framtiden; hur ser självregleringen ut på fem års sikt?

”Jag tycker det är viktigt med självreglering och jag tror inte på ökad lagstiftning. Jag tror på en utvidgning till etermedierna och på vikten av att denna MO/MON tar egna initiativ. Som före detta politiker vet jag hur svårt det kan vara med en dialog med den så kallade allmänheten, den vanliga människan försvinner och kvar finns främst pundhuvuden”, svarade Agneta Dreber.

En utvidgning från pressens PO/PON till hela mediefältets MO/MON – Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd – utreds just nu av de medieorganisationer som är systemets huvudmän. Onsdag 7 april kl 15-17 anordnar Sim(o) ihop med Sveriges Tidskrifter ett seminarium om norska erfarenheter av ett sådant breddat system.

Agneta Dreber, Lars Engqvist (SVTs ordförande) och Lars Leijonborg (föreslagen som URs ordförande) är givetvis varmt välkomna. Anmälan görs till info@mediestudier.se


Haveri i ägarstiftelsen

Posted in medieföretag, mediekritik, Uncategorized by Lars Ilshammar on 12 mars 2010

Det var meningen att säkerhetsavståndet mellan public service och de politiska beslutsfattarna skulle öka. Därför flyttades makten att utse ordföranden i de tre public service-bolagen från regeringen till bolagens gemensamma ägarstiftelse den 1 januari i år.

Nu vet vi hur det gick. Efter den skarpa kritiken mot förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som ny SR-ordförande får han nöja sig med samma post i Utbildningsradion. Istället föreslås en annan fp-märkt ex-politiker – Agneta Dreber – till ordförande i Sveriges Radios styrelse.

Dreber är tidigare VD för Livsmedelsföretagen, chef för Folkhälsoinstitutet samt borgarråd i Stockholm, då Stockholmspartist. Hon är kanske en bra person. Någon erfarenhet från medievärlden har hon dock inte samlat på sig under sin långa karriär.

Agneta Dreber istället för Lars Leijonborg är möjligen snäppet bättre. Men i principfrågan har ingenting förändrats. Ägarstiftelsen har bara tagit intryck av kritiken på ytan. Ordförandeposterna tillsätts fortfarande till gamla vänner och kollegor genom politisk kohandel vid hemliga möten i slutna rum.

En sådan hantering kan enbart glädja de upphöjda själva och public services svurna fiender, som nu får vatten på sin kvarn. SR, UR och SVT är verkligen statsmedier som styrs direkt och indirekt av politiker. I andra länder finns det ett ord för den typen av ömsesidigt gynnande. Det börjar på k och brukar låta väldigt obehagligt i svenska öron.

Många hade gärna sett en total avpolitisering av PR-bolagens styrelser i samband med årets bolagsstämmor. Istället blev det, paradoxalt nog, tvärtom. Ägarstiftelsen har därmed gjort ont värre. Det skapar knappast förtroende hos licensbetalarna, som ju förväntas betala kalaset.

I övrigt noterar jag i den nya SR-styrelsen: en projektledare från handikapprörelsen och en doktor i botanik (!). Säkert utmärka personer även de. Men liksom Dreber utan erfarenhet från den komplicerade verklighet som ett modernt medieföretag lever i. Hur tänker ägarstiftelsen? Tänker den alls, sedan de viktiga posterna har fördelats till politiska bröder och systrar?

Den bedrövliga hanteringen av styrelsefrågorna visar att stiftelsens ledamöter inte är vuxna sin uppgift. Men den är också ett bevis för att hela idén om en politiskt tillsatt ägarstiftelse för länge sedan har överlevt sig själv. Det måste nu bli en uppgift för nästa regering, oavsett färg, att ta intiativ till en genomgripande översyn av principerna för tillsättning av stiftelsens ledamöter.

Varför inte ett öppet nomineringsförfarande där kandidaterna får en chans att presentera sig själva för den allmänhet i vars tjänst public serviceföretagen ju säger sig arbeta?

Efter Leijonborg-affären

Posted in medieföretag, pressfrihet, Uncategorized by Lars Ilshammar on 10 mars 2010

SR:s ägarstiftelse verkar ha droppat tanken på att göra Lars Leijonborg till ny radio-ordförande efter Ove Joansson. Bra så. Fast i själva verket hade stiftelsen nog inte så mycket val. Att framhärda om Leijonborg skulle ha varit ett politiskt attentat mot SR. Så har åtminstone många uppfattat saken. Den debatten hade ägarstiftelsen inte överlevt. Så självbevarelsedriften segrade.

Men frågan är om det räcker att dumpa Leijonborg. Debatten är redan igång, och ljuset har hamnat på stiftelsen, dess uppdrag och framför allt dess sammansättning. Att Leijonborgs namn över huvud taget kom upp som ett seriöst förslag är oroväckande omdömeslöst och borde leda till självrannsakan, kanske också till att stiftelsens mandat ses över.

Grundfrågan kan formuleras så här: varför ska den mäktiga och hemlighetsfulla ägarstiftelsen bestå av avsuttna riksdagspolitiker? Det kan bara uppfattas som att partierna i skön förening vill behålla någon form av politisk kontroll över public service, fast lite i smyg så att det inte syns för mycket. Vilket förstås i sin tur speglar ett tänkande som har blivit kvar på andra sidan millennieskiftet.

Ägarstiftelsens, och därmed public services, trovärdighet har satts ifråga av Leijonborgaffären. Det som skulle behövas nu är en reform som avpolitiserar stiftelsen och placerar den på armlängds avstånd från riksdagen. Ledamöterna ska givetvis tillsättas på kompetens, inte på partipolitiska meriter. Public Serviceföretagens uppdrag regleras ju redan i detalj i avtalet med staten. Det räcker.

Nerikes Allehanda lovordar Örebros vise ledare … not!

Posted in journalistik, medieföretag, medieutbildning, pressfrihet by Torbjörn von Krogh on 07 mars 2010

Förstasidan i fredagens (5 mars) Nerikes Allehanda visade en bild av kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (FP) i talarpose med rubriken ”Werme visar vägen – Folkmassorna hyllade Örebros högt aktade ledare”.

Ur texten på förstasidan: ”Den retoriskt ojämförlige Staffan Werme trollband som så många gånger förr sin månghövdade åskådarskara med visdomsord som for rakt in i hjärtat på alla som hade lyckan att vara närvarande.”

Och på sidan 3 berättade Markus Lutteman, ”officiell Werme-reporter på Nerikes Allehanda”, hur himlens stjärnor skänkte extra glans över Stortorget när den store ledaren talade. Ett torg ”som under den vise ledarens försorg har förvandlats till ett av de vackraste i världen”.

Bland de entusiastiska åhörarna fanns en äldre dag som broderat Staffan Wermes ansikte på en duk:

”- Den kostade mig mina sista besparingar, men jag vill så gärna visa min vördnad för vår gode ledare”, anförtrodde hon tidningens utsände.

Staffan Werme tvekade först att ställa upp på Markus Luttemans idé, men tyckte sedan att den fungerade som ett annorlunda grepp för att åskådliggöra tryckfrihetens betydelse. Texternas formuleringar är inga fria fantasier utan har inspirerats av autentiska texter och förhållanden i Nordkorea, Vietnam, Kina, Iran, Turkmenistan och Venezuela.

Staffan Werme skrev själv i en kolumn i fredagstidningen:

”När man läser dagens NA kan man nästan skratta åt de överdrivna artiklarna kring ‘den store ledaren’. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att just sådana nyheter är de enda nyheter människor i vissa länder får se.”

Och NA:s chefredaktör Ulf Johansson påminde i sin kolumn om situationen i Eritrea där journalisten Dawit Isaak sitter fängslad sedan 2001. Nerikes Allehanda arrangerade under fredagen tillsammans med Tidningsutgivarna seminarier om yttrandefrihet för skolungdomar och för en intresserad allmänhet.

Kommentarer inaktiverade för Nerikes Allehanda lovordar Örebros vise ledare … not!

Medierna på Tigerjakt – lost in the Woods…

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 03 mars 2010

Mediereportern Paul Farhi på Washington Post gör i senaste numret av American Journalism Review en kylig genomgång av mediestormen som bröt ut kring Tiger Woods kärleksliv. Normalt sett sansade medier släppte stora delar av sin källkritiska verksamhet och publicerade mer eller mindre okontrollerat skvaller. De var ”Lost in the Woods”, vilse i ruffen/skogen, med rubrikens mångtydiga formulering.

Det mesta som rapporterades, skriver Paul Farhi, byggde på ”wobbly foundation, unsupported by on-the-record sourcing, official documentation or direct observation–that is, the methods that journalists are supposed to employ to separate fact from speculation and substance from gossip. Much of what was reported relied instead on supposition, guesswork and innuendo, often sourced back to problematic stories like the News of the World’s Lawton story or online reports of dubious provenance”.

Paul Farhi avslutar sin detaljerade text med en prognos. När uppståndelsen lagt sig kommer den stora skandalen inte att handla om Tiger Woods, utan om medierna:

”It might be that the biggest scandal to come out of the Woods affair wasn’t the one about a golfer. It was the one about the news media.”

Tänkvärd läsning för PO Yrsa Stenius, som skrev om de svenska mediernas bevakning på DN Debatt, och för Expressens  Thomas Mattsson som diskuterat utvecklingen.

Ökad insyn i public service-tv – i Danmark

Posted in journalistik, medieetik, medieföretag, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 01 mars 2010

Danmarks Radio (som också omfattar tv) har sedan fem år en aktiv lyssnar- och tittarombudsman, Jacob Mollerup. Varje halvår lägger han fram en verksamhetsrapport om vilka klagomål som dominerar mot bolaget och om hur DR lever upp till sina etiska spelregler.

I den senaste rapporten noterar Mollerup en framgång. Danmarks Radio har äntligen inrättat en sida på nätet som samlar bolagets rättelser. Men Mollerup är inte nöjd, på sidan finns endast 24 rättelser för det senaste året. Inte mer än två rättelser per månad. Flera morgontidningar publicerar fler rättelser på en dag än vad DR gör på en månad, skriver tittarombudsmannen:

”Trods de væsentlige fremskridt må kritikken derfor fastholdes: DR retter fortsat for lidt, for sent og for utydeligt. Der er ikke tilstrækkeligt klare procedurer for fejlretningen og der er ikke sat tilstrækkelige ressourcer af til opgaven.”

SVT:s rapport har en sida för rättelser. Det är bra.

Den innehåller sex inslag från 2007, nio från 2008, ett från 2009 och ett från i år. Mindre bra.

Kanske dags att återinföra en tittarnas ombudsman på SVT, denna gång med större befogenheter än förra gången?