mediestudier

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Annonser

Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Posted in journalistik, medieforskning, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

Jag har gått på ett antal seminarier om medier och journalistik här i Almedalen. När mer än halva veckan passerats är det läge för några funderingar om vilken typ av seminarier som gjort störst intryck.

Högst på listan kommer TUs ambitiösa samtal om mediernas ansvar för att informera om folkmord och brott mot mänskligheten. Seminariet inleddes med en 20 minuter lång film där överlevande från förintelsekampanjer i Tyskland, Darfur, Kongo och Ruanda berättade om sina erfarenheter.

Filmen The last survivor gestaltade konsekvenserna av fasansfulla processer. Vi i biosalongen kom att dela en upplevelse; en inlevelse, vi andades i samma takt. Sedan följde ett nyanserat samtal där det som lätt blir schabloner fylldes med mening och en gemensam önskan kändes i salen: vad finns det för vägar att se till att detta aldrig upprepas? Varför står medierna ofta handfallna och påstår att det som händer är oförklarligt? Vad kan göras för att journalister inte bara kan urskulda sig med att även de omfattas av ‘tidsandan’? Tyvärr var seminarietiden för kort för att nå särskilt långt, men diskussionen har startat och måste fortsätta. Som Robert Rosén skrev på sin blogg så kändes andra debattämnen sedan lite futtiga.

Näst högst kom ett seminarium om lobbyism. Ett otal arrangemang i Almedalen behandlar ämnet och flera jag varit på innebär bara ett upprepande av kända positioner, framförda med mer eller mindre indignerade alternativt raljerande tonfall.

Men detta seminarium var annorlunda. Det inleddes med en presentation av en forskarrapport, framtagen speciellt för detta tillfälle. Professor Jesper Strömbäck presenterade ett perspektiv på lobbyismens problem och möjligheter utifrån en analys av en intervjuundersökning med före detta statssekreterare som numera själva arbetar som pr-konsulter eller företräder olika sektorsintressen. Jesper Strömbäck påpekade dock nogsamt att studien inte ger hela bilden, mycket mer forskning behövs. Arrangören Precis, pr-företagens förening, hade beställt delstudien.

Med denna genomgång som grund följde sedan ett samtal mellan riksrevisorn Jan Landahl, två pr-konsulter (f d statssekreterare) och Fokus-journalisten Torbjörn Nilsson.

Ett av många ämnen som belystes gällde journalisters förmåga att misstänkliggöra pr-kontakter, bland annat genom att publicera uppgifter om intervjupersoners nätverk/vänner. Här antyds en otillbörlig påverkan, men leds inte i bevis, vilket kan leda till sänkt förtroende för både journalister och pr-konsulter. Torbjörn Nilsson kontrade med att så länge pr-kontakter med makthavare sker i det fördolda så är de intressanta; de är ”kittlande” när de är slutna, vore de öppna skulle de inte vara det. Men han tillade också att detta är journalistikens stora problem; den sysslar för mycket med enskildheter på ytan och för lite med grundläggande beslutsprocesser (där exempelvis även betydelsen av sociala strukturer kan belysas).

Det tredje seminariet jag vill lyfta fram ordnades av Sveriges Tidskrifter och TU tillsammans och handlade om rapporteringen från världens konfliktområden. Knivhuggne SVT-korrespondenten Bert Sundström och dödshotade journalisten Afrah Nasser från Jemen, av CNN rankad som en av Mellanösterns tio viktigaste bloggare, berättade om viktig journalistik under svåra omständigheter.

Seminariet innehöll filmklipp, bland annat från Youtube, som effektivt förmedlade erfarenheter från förtryckarregimers olika metoder att med hot och våld kontrollera informationsspridning. Samtalet ledde till insikter om behovet av lokala journalister/bloggare, av ‘traditionella’  journalister som kan verifiera, analysera och förmedla information och av ett utökat samarbete dem emellan. Bert Sundström underströk också vikten av att vara proaktiv, att rapportera om konflikternas rötter och inte enbart om deras dagliga skeende.

Många seminarier i Almedalen har andra syften än att få oss besökare att tänka efter på allvar. Varumärkesexponering i ett kul och underhållande sammanhang kan förmodligen räcka långt och skapa nyttiga kontaktytor.

Men om ambitionen går längre så är det lätt att se några gemensamma drag i de tre exempel jag lyft fram.

Att skapa en gemensam plattform i just denna stund, för just detta samtal är ett sådant. Det må vara med hjälp av film eller forskningsrapport.

Att få paneldeltagarna att tala med varandra (det kan låta trivialt…) och inte med schablonbilder. Och att ta in andras argument innan repliken kommer.

Att få deltagarna i salongen att känna att det är viktigt att vi här och nu försöker få fram idéer om lösningar på de problem som vi nu förstår lite bättre. Att vi känner oss berörda och delaktiga, att våra inspel betyder något.

Vårt eget arrangemang i Almedalen nådde nog inte riktigt dessa höjder, men hade i varje fall ingen brist på ambitioner med två forskarpresentationer och ett efterföljande samtal. Och det kommer fler seminarier. Fler Almedalar.

Kommentarer inaktiverade för Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Sim(o) och trestegsraketen i Almedalen

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

För första gången har Sim(o) arrangerat ett seminarium i Almedalen. Det var lite nervöst att bjuda in till ett seriöst samtal i detta seminariernas Samarkand, men det gick bra – with a little help from our friends.

Sim(o) tillsammans med gotländska produktionsbolaget eddy.se och Juridisk reportagebyrå bjöd in tre andra forskarinrättningar till ett samarbete under Almedalsveckan; SOM-institutet, Nordicom och Demokratiinstitutet/Demicom.

Min erfarenhet från tidigare Visby-veckor är att mediefrågor ofta kommer upp i olika panelsamtal, många åsikter och hypoteser är i luften, dock inte alltid med uppbackning av den forskning och den statistik som faktiskt finns någorlunda tillgänglig. Så varför inte försöka sprida en del av de undersökningar som är gjorda vad gäller förhållandet politik, samhälle, medier, journalistik, opinion, medborgare? Det var tanken.

Och alla tre instituten hängde lyckligtvis på. Ensam är svårt att nå ut bland 1450 arrangemang; tillsammans är det lättare att i varje fall försöka.

Bokbordet

Parollen blev ”Använd den kunskap som faktiskt finns – här!” om journalistiken, förtroendet och demokratin. Och medlen ett gemensamt bokbord på Hamngatan – ett centralt stråk mellan hamnen och Donners plats i centrala Visby – samt tre seminarier i följd måndag eftermiddag under sammanlagt knappa tre timmar på Högskolan.

Professor Henrik Oscarsson från Göteborgs universitet inledde med att presentera den senaste digra SOM-rapporten; 676 sidor resonemang om politik, medier och samhälle utifrån ett 90-tal frågor som besvarats av 5000 personer. Regeringen och public service-företagen åtnjuter högt förtroende medan förtroendet för politiker och journalister är lågt.

Professor Lars Nord från Mittuniversitet redogjorde i nästa seminarium för färsk forskning om valrörelsen 2010;  om partiernas kampanjer och mediernas rapportering. Mediernas strukturella partiskhet (mellan förmodade vinnare och förlorare) bedömdes som ett större problem än den ideologiska (mellan höger och vänster).

Och själv ledde jag den avslutande delens samtal om journalistikens kvalitet och framtid med två politiker, två organisationsföreträdare och en tidningsledare. Alla var i någon mening sidbytare, alla hade någon gång arbetat som journalister. Och alla var engagerade debattörer.

Politikerna Johnny Munkhammar, M, och Berit Högman, S, har arbetat på

Del av panel: Berit Högman, Anders Jonsson och Jeanette Gustafsdotter

Nerikes Allehanda/Gotlands Allehanda respektive Fryksdalsbygden. Sacos presschef Anders Jonsson har varit politisk reporter i många riksmedier, Mäklarsamfundets nuvarande och Tidningsutgivarnas tillträdande vd Jeanette Gustafsdotter har arbetat på SVT/TV4 och Correns nya publisher Charlotta Friborg rekryterades när hon var PR-konsult men har tidigare haft olika poster på Dagens Nyheter.

Enligt SOM-rapporten anser 87 procent av svenskarna att ”varje människa är skyldig att hålla sig informerad om vad som händer i samhället” (rapporten sidan 466). Frågan är då hur oberoende och tillförlitlig informationen är?Anders Jonsson var mest pessimistisk om kvaliteteten, vilket han tidigare utvecklat i Akademikern, och Jeanette Gustafsdotter mest optimistisk, med de övriga i varierande grad däremellan.

Salen i Högskolan hade 40 fasta sittplatser. 60 personer deltog första timmen, 45 den andra och 35 den tredje timmen. Ett tjugotal personer var med under alla tre faserna vilket innebär sammanlagt 120 ‘unika besökare’. Bland dem fanns EU- parlamentariker, riksdagsledamöter, tidigare statsråd, PR-konsulter, organisationsföreträdare, journalister och redaktörer. Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Robert Rosén tillhörde dem som twittrade och bloggade om seminariet.