mediestudier

Forskarfråga: Vad ska en bok om journalistik ta upp?

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 27 november 2013

michael k   Medieforskarna Michael Karlsson (bilden) vid Karlstads universitet och Jesper Strömbäck vid Mittuniversitetet i Sundsvall planerar en antologi (på Studentlitteratur) om journalistik och vill gärna ha synpunkter på innehållet från mediebransch och medieanvändare.

Arbetsnamnet är ”Handbok i journalistikforskning” och syftet är ”att boken ska ge en heltäckande bild av vad forskningen visar när det gäller journalistiken, dess historia och profession, dess produktionsförutsättningar och genrer, och hur journalistiken påverkar och påverkas av samspelet med det omgivande samhället, publikerna, politiken, ekonomin och tekniken”.

Boken är tänkt att innehålla följande sektioner:

– Journalistiken och journalisterna

– Journalistiken och dess etiska och normativa grunder

– Journalistiken och hur dess innehåll formas

– Journalistiken och dess olika genrer

– Journalistiken och publiken

– Journalistiken och digitaliseringen

– Journalistiken och samhället

– Journalistiken och framtidens medielandskap

Jag har mejlat några frågor till Michael Karlsson om projektet:

• Varför vill ni göra denna bok?

– Det saknas en bok som försöker ta ett helhetsgrepp kring just journalistikforskningen. Ofta är journalistiken med som en del i böcker om medier och kommunikation men står aldrig i centrum. Nu kan vi inkludera fler områden och gå djupare inom dem.

• Varför just nu? Något särskilt skäl?

– Egentligen inte. Behovet har funnits länge men det är först nu som någon haft tid/ork att sjösätta det skulle jag tro. Responsen från våra kollegor har varit snabb och mycket god så det finns nog ett uppdämt behov av en bok av detta slag.

• Finns det någon internationell förebild?

– Internationellt så har det blivit allt vanligare med handböcker inom alla forskningsområden. I vårt specifika fall är vi inspirerade av ”The Handbook of Journalism Studies” (2009) av Thomas Hanitzsch och Karin Wahl-Jorgensen.

• Vilken/vilka är bokens målgrupp/grupper?

– Den primära målgruppen är studenter på journalistutbildningar men forskare, studenter inom andra områden, bransch och en intresserad allmänhet är sekundära målgrupper som kan ha nytta av boken.

• Du har nyligen medverkat i antologin ”På väg mot medievärlden 2020”, också på Studentlitteratur. Vilket förhållande har den nya boken till den existerande?

– En viss överlappning finns men här kan vi fördjupa oss på ett annat sätt i exempelvis; journalistiska genrer, automatiseringen inom journalistiken, journalistisk etik, normer och värderingar, relationer till källor, journalistutbildningar och den journalistiska professionen för att nämna några områden. ”På väg mot medievärlden 2020” handlar ganska lite om journalistik och mer om medier i en vidare bemärkelse.

• Var ska tyngdpunkten ligga? På svensk forskning (insatt i en internationell ram) eller på internationell forskning (med svenska fotnoter)?

– Tyngdpunkten ska ligga på de vedertagna och senaste forskningsresultaten och teorierna vilket innebär att ett internationellt anslag är nödvändigt. Sedan kan givetvis svenska exempel användas som illustrationer.

• Hur står sig svensk journalistikforskning i ett internationellt perspektiv?

– Den står sig bra. Under de senaste 5-10 åren har det skett en kraftig internationalisering av svensk medieforskning. På internationella konferenser och i tidskrifter finns nu för tiden en stark svensk representation.

• Du och Jesper Strömbäck har gått ut med ett upprop till hugade kapitelskribenter på landets universitet och högskolor. Vilken input vill ni ha i det här skedet från mediebransch och medieanvändare?

– Framförallt vilka frågor och områden som är viktiga att inkludera i en bok av det här slaget utifrån historiskt, samtids- och framtidsperspektiv.

Michael Karlsson är docent i medie- och kommunikationsvetenskap. Han har gett ut boken ”Nätnyheter” på Sim(o), 2010, sitter i Sim(o)s styrelse och kan kontaktas på sin mejladress:

michael.karlsson[at]kau.se

Jesper Strömbäck är professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Han har gett ut flera arbeten på Sim(o), senast ett kapitel i ”Räkna med nyheter”, 2013. Mejladress:

jesper.stromback[at]miun.se

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Forskarfråga: Vad ska en bok om journalistik ta upp?

Dålig första dag på första jobbet

Posted in källkritik, mediehistoria by John Ahlmark on 23 november 2012

Har för första gången skrivit ned en historia om en dag för tjugoett år sedan. Anledningen är att jag tillfrågades om att bidra till en utbildningsdag för tjänstemän, och jag skrev därför ned omständigheterna kring en episod som brukar anses underhållande, samtidigt som den måhända kan hjälpa någon att slippa just DEN tabben, i alla fall:

På hösten -91 hade Anne Wibble tänkt på det mesta. Valet var vunnet, hon skulle bli finansminister. Men hon hade inte tänkt på att hon skulle ha en informationssekreterare, som det då hette. Hon kom att tänka på mig, som på sommaren vickat på DN:s ledaravdelning, stod sexa på stadens riksdagslista och dessutom – kört hennes kampanjbuss till och från en tv-batalj i Jönköping med Allan Larsson (den debatten avgjorde kanske valet).

Jag skulle bli informationssekreterare åt Bo Könberg, som skulle ha hand om sjukvård och socialförsäkringar på socialdepartementet.  Men nu blev det så att Anne fick låna mig de första veckorna, medan hon letade efter en egen.

Jag hade aldrig haft ett riktigt jobb förut, var 24 år och visste absolut inget om ekonomiska spörsmål – hade aldrig skrivit i ämnet, eller på annat sätt utmärkt mig med åsikter kring ekonomisk politik. Så när jag på morgonen den 4 oktober, tror jag det var, först var med på riksdagens öppning och sedan promenerade med övriga politiska tjänstemän till departementen, var jag fullständigt luftlandsatt. Liksom alla andra, förstås, för det var regeringens allra första dag. Men jag mer ändå, alltså.

Jag fann mig snart placerad i ett stort kontor i finansdepartementets palats, med en alldeles egen sekreterare. Sur, dessutom. Vi fick våra telefonnummer och papper och pennor. Foton togs. Porträtt på gamla finansministrar i bakgrunden, tror jag. Jag ser ut att ha ett irriterande stort självförtroende.

Hela tiden ringde alla tre telefonerna. Jag kunde inte svara på något, förstod inte ens frågorna. Men till all lycka hade någon redan före denna dag bokat in en journalist för en halvtimmes intervju med Anne. Jag forskade inte i detta, men var glad att få chansen att höra frågor ställas och svar ges. Efteråt hade jag alltså runt tjugo frågor och vidhängande svar, de senare uttalade av Anne själv. Kunde inte bli mer officiellt. Jag skuttade tillbaka till mitt kontor, full av tilförsikt. Nu skulle jag ju kunna svara på åtminstone några frågor, även om jag inte begrep dem riktigt.

När jag kom in på kontoret ringde, som vanligt, alla tre telefonerna. Jag valde att svara i den mittersta, den röda. Det var Åsa Mattsson, numera Tillberg. Hon var på den finansiella nyhetsbyrån Direkt, Reuters största konkurrent i Sverige, med egna skärmar på alla finansiella centra och handelsplatser. -Hej, sa hon, när avskaffar regeringen omsättningsskatten på aktier?

Den skatten var även känd som valpskatten, mycket kritiserad av den borgerliga oppositionen såsom populistisk och dålig.  Jag kände eufori, för just den frågan hade journalisten frågat hos Anne och hennes svar var befriande tydligt.  Så jag svarade, med samma självförtroende som mitt porträtt från den dagen avslöjar, ”På torsdag!”

Lyckligtvis ställde inte Åsa några följdfrågor, annat än att försäkra sig om att det skulle ske medelst en förordningsändring som alltså trädde i kraft i och med det förestående regeringsbeslutet, några dagar senare. Jag njöt, det här var ju inte så svårt i alla fall…

Ungefär en halv minut efter samtalet med Direkt, hamnade mitt svar på Direkts informationsskärmar. Och runt tio sekunder efteråt, på Reuters. Inom en minut avstannade börshandeln i Sverige.

Det var alltså inte bara en pinsam händelse, det var dessutom den allra första åtgärden som regeringen Bildt åstadkom, över huvud taget, att i praktiken stänga börsen genom att lova att en skatt på transaktioner skulle försvinna några dagar senare.

Jag hamnade i massmedierna. Den utskåpning jag minns bäst var Veckans affärers. En bild på mig, där jag såg modstulen ut, hade bildtexten ”Om Anne Wibble visste att hon skulle ha en ekonom som informationssekreterare förut, lär hon ha blivit än mer övertygad efter tre timmar med John Ahlmark på tjänsten.”

Jag flyttade rätt snart över gatan, till Socialdepartementet, såsom tidigare beslutat. Där var jag faktiskt riktigt duktig och driven under de tre år regeringen satt.

Vad hade då hänt? Jo, Anne hade själv bokat in den där journalisten (vem det var har jag glömt). Det var en gammal bekant till Anne som fick ynnesten att intervjua henne redan första dagen, mot att han inte publicerade något förrän en tid därefter. Detta embargo hade de kommit överens om, men Anne sa inget till mig om den saken. Och där ligger väl moralen – har man ett blåbär på en tjänst, måste man vara noga med att förklara vad som är öppet och vad som är hemligt, och gärna varför. Idag flyger information snabbt via sociala medier. Förr gick det långsammare, om man inte hamnade på de finansiella informationsskärmarna, alltså, då gick det nog lika fort då som idag.

Den här löjliga historien om min första dag på mitt första riktiga jobb, har ibland fått ett eget liv och förlorat all sanning. Ibland framställs det som att jag kraschade börsen, alltså sänkte börsvärdet. Det gjorde jag inte. Någon artikel – som publicerades flera år senare – har påstått att jag kostat skattebetalarna miljonbelopp, inte heller det är sant. Det var bara en uppvisning i generande klantighet som jag hoppas kan bistå dagens tjänstemän och journalister med litet förströelse – kanske också kan tjäna som påminnelse om att man kan få äta upp det man säger, även om man fått informationen på ett sätt som rimligen gjorde den lämplig att föra vidare.

John

PS Valpskatten avskaffades inte torsdagen efter. Regeringen valde istället att gå till riksdagen med en proposition i ämnet. Det tog därför flera månader innan  omsättningsskatten var avskaffad. Börsen tog för övrigt snart upp handeln igen.  DS

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 2; 2000-2010

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 februari 2012

Den holländska medieforskaren Yael de Haan har i sin färska doktorsavhandling analyserat 1685 artiklar med mediekritik ur dagstidningen NRC Handelsblatt och ur journalisternas fackliga tidning De Journalist under åren 1987-2007.

Vid sin analys finner hon att strukturella frågor om mediekoncentration, public service-bolagens ställning, dagspressens sjunkande upplagor och framväxten av ny medieteknik dominerar mediekritiken under 1990-talet.

Även om dessa frågor finns kvar på 2000-talet så överflyglas de i den senare debatten av kritik av mediernas verksamhet och uppförande (performance). Det handlar om till stor del om händelse-driven debatt om osaklig och överdriven rapportering, bland annat om den sedermera mördade politikern Pim Fortuyn. de Haan lyfter fram fyra ämnen:

”…biased media coverage, increasing infotainment and sensationalist aspects in news coverage, the media having too much power, and failing to recognize and address the public’s concerns. Where the first three concerns are mainly voiced by politicians, the last comes from members of the public”. (de Haan 2011: 41)

Någon liknande genomgång finns mig veterligen inte för den svenska mediekritiken, men som vi såg i första avsnittet av denna artikelserie så var upplösningen av det statliga monopolet över radio och tv en övergripande fråga för mediediskussionen i Sverige på 1990-talet. Även mediekoncentrationen var ett viktigt ämne för kritiker, särskilt till vänster i politiken. Och händelsekritiken har stundtals varit intensiv på 2000-talet, exempelvis i samband med mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Ordet mediedrev har blivit vanligare, både som skällsord och som en beskrivande term. Samtidigt har förstås debatten om den tekniska utvecklingens betydelse för mediernas kvalitet på gott och ont förstärkts.

 

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut förde en tynande tillvaro efter att finansiären SAF slogs ihop med Industriförbundet till Svenskt Näringsliv under 2001. 2006 gjordes en nystart av verksamheten och en överflyttning till Timbro. 2008-2010 har Timbro medieinstitut under Roland Poirier Martinsson publicerat 16 rapporter enligt Timbros hemsida. Rapporterna är ganska kortfattade. Sidantalet varierar från 38 sidor (Mats Johansson: Divergens eller konvergens? Medierna och mediepolitiken, 2010) till nio sidor (PM Nilsson: Skriftspråkets återuppståndelse. En essä om den digitala verkligheten, 2009).

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, finansierade med stöd av näringslivet ett stort mediegranskande projekt några år in på 2000-talet.

”Förbundet har lyssnat på sina medlemmars klagosånger och lanserat SNS Medieforum – ett treårigt projekt för att ska granska granskarna. För kalaset står storföretag som Axel Johnson Gruppen, Ericsson och Handelsbanken.” (Mediereportern Jonas Leijonhufvud i SvD 27 november 2004)

SvD-reporterns beskrivning av bakgrunden till SNS Medieråd är ofullständig. Projektledaren Olof Petersson hade länge intresserat sig för mediernas roller i Sverige, bland annat som ordförande för Maktutredningen 1985-1990. SNS-projektet resulterade i ett tiotal böcker och åtskilliga underrapporter. SNS demokratiråd inriktade sig under fyra år på mediefrågor: Mediernas integritet (2005), Mediernas valmakt (2006), Medierna och yttrandefriheten (2007) och Medierna: folkets röst? (2008). Rådet manade medierna att visa större öppenhet om sina mål och medel samt att arbeta mer med kvalitetssäkring.

”Denna rapport utmynnar i en oro för att dagens medier inte har tillräcklig integritet. Våra förslag inriktas dels på att utveckla mediernas egen förmåga att värna sin självständighet, dels på att stärka försvaret mot påtryckningar från yttre krafter av kommersiell, politisk och populistisk natur.” (Demokratirådet 2005, sidan 180)

Investeringsbolaget Nordstjernans huvudägare Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse engagerar sig i frågan om mediernas kvalitet på olika sätt. Dels genom egen medieproduktion i form av Axess tv och tidskrift, dels genom seminarier (exempelvis om mediemakt och mediearrogans 2004) och bidrag till forskning vid Reuters Institute i Oxford om medier och demokrati.

 

Folkrörelserna

I november 2001 gav dåvarande socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog upp sina försök att få igenom en blocköverskridande grundlagsändring för att begränsa ägarkoncentration av medieföretag. Det gick inte att åstadkomma en stor majoritet för förslaget i riksdagen.

I mars 2003 kom LO:s medieutredning med ordförande Wanja Lundby-Wedin i spetsen fram till att ägarkoncentrationen fortsatt att öka men att LO inte mäktade att balansera de stora företagens mediemakt. ”Att motverka monopol och garantera mångfald måste ytterst vara regeringens och riksdagens ansvar” (LO 2003: 82). LO argumenterade för mediemångfald och för LO-medlemmarnas deltagande i samhällsdebatten utan att hindras av sociala och ekonomiska klyftor. Dessutom framfördes kritik av mediernas innehåll; arbetsliv och arbetsmiljö försummas medan kvartalsrapporteringen gynnas. ”LO vill att förbundsmedlemmarnas liv, vardag och situation i arbetslivet ska vara en viktig del i den verklighet som skildras i medierna” (sidan 83). LO:s ordförande markerade mot mediernas makt i pressmeddelandet som skickades ut om utredningen. Slutklämmen löd:

”Alla har ett ansvar för vår demokrati. Medierna har ett alldeles särskilt stort ansvar. Men medierna kan inte sätta spelreglerna för demokratin. Det måste vara demokratin som sätter spelreglerna för medierna.”

9-10 maj 2003 ordnade ABF med flera ”När medierna tar makten – Folkrörelsernas mediedagar” i Stockholm med tal av statsminister Göran Persson, kulturminister Marita Ulvskog, partisekreterare Lars Stjernkvist och medieideologen Stig-Björn Ljunggren. Seminariet var ett led i en kampanj inom ABF med Stig-Björn Ljunggrens färska bok När medierna tar makten som kampanjunderlag. Ljunggren hävdade i den att ”medierna konkurrerar med riksdag och regering om att spela första fiolen, möjligtvis i konkurrens med marknadskrafterna” (sidan 14), att mediernas innehåll inte är sant (sidan 12) och att under mediedrev ”utövar medierna en makt jämförbar med krig eller en börskrasch” (sidan 23). Mediedagarna, som enligt uppgift skulle bli återkommande, blev en engångshändelse. Kampanjen fick aldrig vind i seglen, möjligen beroende på att dess huvudtes under mediedagarna underkändes av socialdemokraternas ordförande. Här är ingressen till mitt referat av hans tal i Pressens Tidning (nr 9, 15 maj 2003, sidan 4):

”Rubriken för mediedagarna var ”När medierna tar makten”. Huvudtalaren Göran Persson höll inte med om den bakomliggande analysen. Medierna har snarare förlorat makt till mediekonsumenter och opinionsbildare.”

Mitt referat i Pressens Tidning avslutades med två sammanfattande citat ur Göran Perssons anförande.

”- Mediernas makt har minskat, inte ökat. Men de tar större plats i våra liv.

– Det kan också vara så att både medier och medborgare, som överöses av information och inte orkar ta den till sig, har tappat i inflytande. I så fall blir resultatet förytligande, förflackning och flykt. Då förlorar demokratin.”

LO fortsatte att finansiera utgivningen i Arenagruppens regi av den mediekritiska pockettidningen Media i fokus efter att Folkrörelsernas Medieforum (se del 1) somnat in. 2006 upphörde även LO:s stöd och skriftserien lades ner.

 

Journalisterna

Mediejournalistiken, det vill säga rapporteringen och granskningen av medierna i medierna, gick först upp och sen ner och sen uppåt igen under 2000-talets första decennium. IT-bubblan vid millennieskiftet drev upp intresset för nya medier och skapade utrymme för såväl annonser som journalistik om medier. Tre av fyra stora morgontidningar hade särskilt avdelade mediereportrar som skrev regelbundet på särskilt vinjetterad plats.

SVT startade Mediemagasinet, ett granskande och informerande program, år 2000. Besättning och format skiftade men programmet fick stor uppmärksamhet, särskilt när redaktionen framgångsrikt kritiserade Uppdrag granskning för faktaslarv. Hela satsningen var omdiskuterad inom SVT, flera anställda ansåg inte att en SVT-reportrar skulle granska kollegor, särskilt inte inom det egna företaget.

I samarbete med Axess ledde Susanne Popova ett mediediskuterande program i TV8 under 2004 och 2005. Ett fast inslag i programmen var att ämnena som togs upp sattes in i ett större sammanhang av medieforskare. Under 2004 var Mats Ekström regelbunden gäst och året efter Jesper Strömbäck.

Tre stora medieföretag följde en internationell trend och tillsatte interna representanter för användarna för att utöka kontaktytorna till publiken och publikens kritik. Janne Andersson blev tittarombudsman på TV4 2000, Lilian Öhrström läsarombudsman på DN 2003 och Claes Elfsberg Tittarnas ombudsman på SVT 2005.

Sedan kom en rekyl. Vid mitten av decenniet hade de flesta fasta utrymmena för mediejournalistik i morgontidningarna försvunnit. Metadiskussionen om mediebevakningen av stora händelser fortsatte, men specialreportrar för medier minskade i antal. Mediemagasinet lades ner. Programmen i TV8 upprepades inte. SVT:s tittarombudsman drogs in 2007, DN:s läsarombudsman pensionerades 2008 utan att ersättare utsågs. Mediebevakningen inom branschpressen fortsätter, men med mindre resurser. Medievärlden (tidigare Pressens Tidning) lades ner som papperstidning 2008; utgivningen går vidare med halverad redaktion på nätet.

Sveriges Radio är en uthållig mediebevakare. Trotjänaren Vår grundade mening från 1970 pensionerades 2007 och ersattes med två specialprogram, Medierna och Publicerat.

Mot slutet av decenniet tillkom två fora med plats för nätbaserad mediedebatt och mediekritik från såväl journalister som medieanvändare; Newsmill 2008 och Second Opinion 2009. Mer om dem i nästa del av serien. Dessutom började Publicistklubbens debatter i Stockholm att sändas på nätet 2008.

 

Forskningen

En del problem- och samtidsinriktad medieforskning som finansierades av SNS har redan nämnts. En annan forskningsbeställare var den statliga myndigheten Styrelsen för psykologiskt försvar som bekostade åtskilliga undersökningar av mediernas hantering av stora händelser och kriser som terrorattentaten i New York, kriget i Irak, tsunamin i Thailand och stormen Gudrun i Sverige. SPF lades ner 2008 och en mindre del av den händelsegranskande medieforskningen fortsatte i nya myndigheten.

Medieforskningen utvecklas vid allt fler universitet och högskolor, antalet disputerade forskare ökar liksom antalet professorer. Men hur mycket av medieforskarnas resultat når ut till medieanvändare och mediebransch? Akademiskt är det mer meriterande att kommunicera med kollegor i andra länder än med den svenska allmänheten. Den utåtriktade tidskriften Granskaren vid Göteborgs universitet kom med sitt sista nummer 2002. Demokrativeckan i Sundsvall lades ner 2004, delvis till följd av Almedalens framgångar (dock med mycket mindre forskningsanknytning). Anderstiftelsen fortsätter dock att finansiera möten mellan forskning och medier vid sina Journalistseminarier vid Karlstads universitet.

 

Det civila samhället/användarna

Den radikala mediekritiken var omfattande vid millennieskiftet. Dan Josefsson som prisats för sin granskning av Aftonbladet var redaktör för boken Välkommen till dramafabriken som kom 2000. I förordet efterlyser han en hårdare mediegranskning överlag:

”Samtidigt som mediedreven dundrar fram så fort en politiker köpt en bit choklad på kontokort, tillåts mediernas egna chefer och journalister att begå grova övergrepp utan att det nämns med ett ord. Journalisternas kåranda är monumental och huvudregeln är att man aldrig skvallrar på en kollega” (sidan 8).

Dan Josefsson var en av en av centralgestalterna i tidens mediekritiska rörelse. Han var periodvis programledare för Mediemagasinet i SVT och han var redaktör för Publicistklubbens årsbok under fyra år: Medierna som hot mot demokratin (2000), Lobbyism (2001), Kriget och sanningen (2002) och Medierna som megafoner (2003). Dan Josefsson var också en av talarna på förlaget Ordfronts Medietribunal på Bokmässan sensommaren 2000 tillsammans med John Pilger, Edward Said och Maria-Pia Boëthius.

Mötet presenterades som ”den första internationella Medietribunalen”, ett arrangemang ”i Russel-tribunalens anda”, som skulle innebära ”ett steg mot en mediekritisk medborgarrörelse i Skandinavien”. Från början hade arrangörerna tänkt sig en mer formell tribunal. Noam Chomsky skulle via länk formulera anklagelsepunkter som domare skulle pröva, men upplägget övergavs och någon bred mediekritisk rörelse formerades inte.

Maria-Pia Boëthius var också aktiv på olika fronter. 2001 kom anklagelseskriften Mediernas svarta bok som hävdar att medierna aktivt bereder väg för ett totalitärt samhälle. ”Medierna är på väg att förvandlas till ett gigantiskt indoktrineringssystem, som hindrar oss från att leva därför att deras påståenden om livet döljer livet” (sidan 254).

Även om det, trots försök, inte organiserades någon mediekritisk rörelse så fortsatte bred kritik att formuleras mot enskilda publiceringar och publicistiska beslut. Pressombudsmannen Olle Stenholm beskrev på DN Debatt 2 oktober 2003 hur han uppfattade synen på delar av journalistiken om mordet på Anna Lindh:

”Rapporteringen om mordet på Anna Lindh har kastat svenska nyhetsmedier in i en förtroendekris som är mer omfattande än någon mediekritisk storm som jag upplevt sedan jag började jobba som journalist på 60-talet.”

Olof Peterssons antologi från 2006 Medieetik under debatt dokumenterar uppfattningar hos debattörer, forskare, byråkrater och mediegranskare vid denna tid. Åtskilliga skribenter argumenterar för ett samlat och moderniserat helhetsgrepp om medieetiken och dess olika delar/institutioner.

När SVT hösten 2006 deklarerade att man avsåg att lägga ner Dokument utifrån reagerade ungdomar i Malmö och Lund. De samlade in 17000 namn via uppropslistor på nätet som de lämnade över till SVT-ledningen. Rubriken löd ”Inga såpor i stället för nyheter”.

Under 2000-talet växte möjligheterna för medieanvändarna – de som tidigare kallades publiken (en ofta citerad fras) – att reagera på mediernas innehåll, att jämföra skildringar i svenska och internationella medier, att själva gå till källorna för processer som skildras i medierna och att själva skildra och kommentera dagens händelser. Olika projekt som ”mediekritik.nu”, ”nätverket för medial mångfald” och ”tt-kritik” har startats med nätet som arena för att samla mediegranskning och mediekritik; få har överlevt längre perioder. Förutom Flashback som innehåller åtskilliga mediekritiska trådar om högt och lågt.

 

Sim(o)

Institutet för mediestudier, Sim(o), kom med sin första rapport år 2000. Institutet hade startats som en ideell skattebefriad stiftelse ett år tidigare av krafter från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier. 12,5 miljoner i stiftelsekapital räckte för att dra igång verksamheten som handlar om att fördjupa mediedebatten med hjälp av resultat från vetenskaplig forskning och gedigen research.

Under perioden 2000-2009 utgavs 43 skrifter och ordnades minst lika många seminarier. De första åren var rapporterna tunnare (i snitt 50 sidor), men snart omfattade böckerna 150-200 sidor. Några uppmärksammade projekt gällde Statsråden och dreven (2001) av medieforskaren Lars Nord – ett pionjärarbete som jämförde mediernas bevakning av justitieminister Ove Rainers skatteplanering 1983 med rapporteringen om justitieminister Laila Freivalds lägenhetsaffär år 2000. Sigfrid Leijonhufvud och medieforskaren Jesper Falkheimer ifrågasatte det pressetiska systemets integritet i Pressetiken – i vems tjänst? (2002). Medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos kritiserade bruket av dold kamera i Uppdrag gransknings valstugereportage i Dold kamera. I sanningens tjänst? (2003) – vilket bland annat ledde till ett mycket laddat öppet seminarium på Stockholms universitet. Detta är bara några exempel på hur Sim(o)s skrifter har gett underlag för offentliga debatter i någorlunda anslutning till de företeelser som kritiseras.

Under 2000-talet har samhället, medierna och mediernas reaktioner på mediekritiken förändrats. Mer om det i nästa avsnitt som inriktar sig på situationen i dag. Och fyll gärna själv på med synpunkter, kritik och kompletteringar av beskrivningen hittills!

Fortsättning följer. / Torbjörn von Krogh

Referenser:

Boëthius, Maria-Pia (2001) Mediernas svarta bok. En kriminografi, Stockholm: Ordfront

De Haan, Yael (2011) Between Professional Autonomy and Public Responsibility: accountability and responsiveness in Dutch media and journalism, Amsterdam: ASCoR

Josefsson, Dan (red) (2000): Välkommen till dramaindustrin. En avslöjande granskning av medieindustrin, Stockholm: Ordfront

LOs Medieutredning (2003) Mångfald eller monopol, Stockholm: LO

Petersson, Olof (red) (2006) Medieetik under debatt, Stockholm: SNS

Publicistklubbens årsbok 2000 (Medierna som hot mot demokratin) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2000

Publicistklubbens årsbok 2001 (Lobbying: en organiserad verksamhet för att påverka politiker) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2001

Publicistklubbens årsbok 2002 (Kriget & sanningen) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2002

Publicistklubbens årsbok 2003 (Medierna som megafoner) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2003

SNS Demokratiråd (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2006) Mediernas valmakt, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2007) Medierna och yttrandefriheten, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2008) Medierna: folkets röst?, Stockholm: SNS

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 25 januari 2012

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet

Var medierna bättre förr?

Posted in journalistik, mediehistoria, mediekritik, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 01 december 2011

I går kväll ordnade Sim(o) ett panelsamtal om förhållandet mellan politik, pr och journalistik utifrån en essä av Niklas Ekdal i Sim(o)s senaste skrift Sprickorna i muren. Seminariet ägde rum hos Saco, som var en av Sim(o)s stiftare för tolv år sedan.

Niklas Ekdal var tyvärr förhindrad att själv delta i samtalet (en intervju med honom finns hos Medievärlden) men PM Nilsson (Newsmill) redogjorde för innehållet och debatterade med Cecilia Stegö Chilò (Springtime), Karin Pettersson (Aftonbladet), Mats Svegfors (Sveriges Radio) och Anders Jonsson (Saco).

Samtalet böljade från övergripande maktanalyser av förvaltningens, experternas, pr-konsulternas, journalisternas och politikernas roller i Sverige (och något i EUropa) till synen på Olof Palme, expansionen under 40 år i regeringskansliet av informatörer från 1 till 140 samt drivkrafterna bakom kraven på gårdsförsäljning av alkohol.

Mats Svegfors utbrast vid ett tillfälle förvånat att han tydligen var den ende närvarande marxisten*. ”Jag är den ende här som nämner Kapitalet  och Kapitalets påtagliga makt!” Karin Pettersson invände att hon poängterat inflytandet från ”starka ekonomiska intressen”. (Radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö skrev tidigare i år på DN debatt: ”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde”.) Och PM Nilsson såg större förändringar i förhållandet medier/marknad än i förhållandet medier/politik.

Cecilia Stegö Chilò berörde energiskt och engagerat åtskilliga ämnen, bland andra två ras: inom partiernas medlemsaktiviteter och inom journalistiken. Journalistiken är inte längre maktgranskande utan maktfrämjande menade hon. Och Anders Jonsson, som lämnat den politiska journalistiken efter 30 år, var oerhört bekymrad över dagens tillstånd; han såg en pågående nedmontering av behövliga ambitioner och resurser inom medierna. Han var glad över att ha upplevt ”guldåldern” på 1980-talet och fick medhåll av flera i panelen.

I ett seminarium på Karlstads universitet uttryckte bland andra Göran Rosenberg liknande tankar; vore han ung i dag skulle han inte välja att bli journalist. Men var det verkligen bättre förr? Själv var jag till exempel med om att starta föreningen Grävande journalister i slutet av 1980-talet. Det skedde mot en fond av utbredd och omfattande kritik av den dåvarande journalistiken för att inte kunna förklara hur samhället fungerar, inte tränga under ytan, inte utkräva ansvar för missgrepp och missförhållanden.

Var det bättre förr? Sim(o) lär återkomma i ärendet. Vad tycker du?

* weberianen, se kommentarerna efter texten.

Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 16 november 2011

Under 2011 har det förts en omfattande och ibland intensiv debatt om journalistrollen och dess förändring. Den har handlat om journalistrollens fundament; varifrån har idealen hämtats, vad betyder journalistikens ändrade produktions- och konsumtionsmönster, hur kommer rollen att utformas, hur bör rollen utformas, behövs det bevakade gränser mellan journalistik och annat medieinnehåll – och i så fall varför?

Diskussionen om vem som är journalist, vad det innebär att vara journalist och om journalistiken utvecklas åt ”rätt” håll är inte helt ny. Vid skiftet 1800- och 1900-tal började benämningen journalist slå igenom i Sverige (1901 bildades Sveriges Journalistförening) och gränsstriderna var uppenbara. Journalisterna ville stärka sin legitimitet som nyhetsförmedlare genom att avgränsa sig mot socialt lågt stående notisjägare, de utmålades som sluskar och parasiter. Medan publicisterna å andra sidan tyckte att det kunde bli för mycket nyhetsfjäskande för den breda massans låga smak hos journalisterna; pressens (det vill säga publicisternas) uppgift var att leda massan, inte följa den.

Om detta kan man läsa mycket av intresse i idéhistorikern Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten (Mediehistoriskt arkiv 2009[1]) som behandlar perioden 1870-1930. Jarlbrink påpekar bland annat att experter som läkare, lärare och jurister instämde i kritiken av nyhetsinriktningen; ”de intellektuella upplevde den nya journalistiken som ett hot eftersom den utgjorde en alternativ informations- och kulturkanal vid sidan om de domäner som kontrollerades av de intellektuella” (sidan 157). Citatet bygger på studier av engelsk debatt, men Jarlbrink menar att analysen håller även för Sverige.

Nyhetslinjen segrade, om än ibland tryfferad med publicistiskt patos och retorisk excellens. Minns dubbellicentiaten Ivar Harrie på Expressen och Allan Fagerström på Aftonbladet.

 

Fortsatt gränspatrullering

Idéhistorikern Elin Gardeström, som nyligen disputerat på en avhandling om turerna runt en formaliserad journalistutbildning i Sverige under åren 1944-1970, analyserar de fortsatta gränsstriderna. En uttalad skepsis mot akademikers inflytande – de sysslar med abstrakta teorier – fanns kvar i stora delar av (parti)pressen. Att vara journalist innebär så många olika saker att det är bäst att man ”blir” journalist genom praktisk inskolning på olika redaktioner hette det, och inte genom en strömlinjeformad utbildning på högskolenivå. Dessutom ska vem som helst kunna bli journalist, det är en medborgerlig rättighet i yttrandefrihetens förlängning, även om alla inte är lämpliga (inte tillräckligt nyfikna, kritiska, kunniga) och helst ska sorteras ut enligt pressens normer. Elin Gardeström skriver i boken Att fostra journalister (Daidalos 2011):

De medborgare som ursprungligen med stöd av yttrandefriheten under 1800-talet tog sig rätten att publicera sina åsikter, förvandlades gradvis till medborgare organiserade i partier som tog sig samma rätt, vilka med pressens kommersiella utveckling och expansion förvandlades till yrkesarbetande journalister, som ansåg sig ha samma rätt. Traditioner dör sällan, de läggs lager på lager och bildar en form av frusen ideologi som förblivit det som har givit journalistiken dess legitimitet (sidan 256).

Statlig journalistutbildning kom så småningom till stånd och inlemmades med universiteten i och med högskolereformen 1977. Striden mellan praktik och teori försvann inte helt inom den statliga utbildningen och kan fortfarande blossa upp ibland. Samtidigt vittrade partipressen bort, radio och tv byggdes ut ”i allmänhetens tjänst” och en professionell eller halvprofessionell yrkesroll etablerades.

Medieforskaren Gunnar Nygren sammanfattade för några år sedan forskningsprojektet ”Journalistiskt arbete i förändring” i boken Yrke på glid (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2008). Professionen stärktes under 1970- och 1980-talen, men blev aldrig en fullfjädrad profession eftersom ingen på allvar förespråkade en statlig stämpel, en statlig legitimering, för att tillåtas utöva yrket. Däremot fanns stärkande inslag som monopolistisk tillgång till medierna, en upprustning av det pressetiska systemet och stor anslutning till inflytelserika organisationer med journalistikens altruism och autonomi inlemmad i liturgin.

 

De-professionalisering?

Men sedan ser Nygren flera tecken på att utvecklingen vänder på 1990-talet. Arbetsdelningen blir otydligare, redaktionella uppgifter outsourcas, journalister arbetar med information och pr förutom med journalistik, kunskapsmonopolet inom produktionen bryts när internet växer fram, de pressetiska organen försvagas och altruismen/autonomin ifrågasätts när fler renodlat kommersiella medieföretag växer fram. Nygren skriver:

Mycket tyder på att de mekanismer och institutioner som skyddar journalistiken som profession har blivit svagare. En semi-profession som journalistiken har aldrig kunnat upprätthålla en regelrätt utestängning (”closure” med sociologins begreppsapparat) för att skydda professionen, det skulle strida mot yttrandefriheten. Men det är ändå tydligt att de mekanismer som definierat journalistiken som profession har försvagats. (…) Journalistikens de-professionalisering blir tydlig i en minskad autonomi, både för de enskilda journalisterna och för redaktionerna inom medieföretagen (sidorna 160-161).

Det är i denna mylla som det senaste årets debatt om journalistrollen slagit rot. Gränsen för semi-professionen ifrågasätts på nytt och återigen är det massans kraft som utlöser gränspatrulleringen. Internet ger alla uppkopplade möjlighet att publicera, konsumera och kommentera. Journalisten kan komma på mellanhand. Internet förstärker dessutom trenden med fallande dagspressupplagor, en trend som inletts tidigare av andra skäl. Utvecklingen innebär ett hot, en missvisande Cult of the Amateur, anser några som ofta också hyllar en svunnen kvalitetspress (fast av obestämd årgång). En utmaning, Here Comes Everybody, anser andra som i stället prisar möjligheterna med The Wisdom of the Crowd.

Övertydliga gränsstrider blir det när nätentusiasten Emanuel Karlsten deklamerar att ”alla är journalister” och Fredrik Virtanen / Jan Gradvall replikerar att i så fall är alla också hårfrisörer respektive busschaufförer.

Vårens debatt, som initierades av Anders Mildners essä i årsrapporten Vad väntar runt hörnet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010), var mer nyanserad. Den sammanfattades av danske journalistfortbildaren Peter From Jacobsen i synen på journalisternas filterfunktion: traditionalisterna håller på den nuvarande modellen med journalisten i centrum medan reformatorerna förutspår en ökande betydelse av ett bredare nyhetsflöde utanför de traditionella medierna och en annan journalistroll.

I stället för att hävda att alla är journalister kan man påstå att alla är (eller kan vara) rapportörer. Rapporten kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik anbefalles. Påståendet att alla är journalister gör diskussionen krångligare, den implicerar nämligen redan från början särskilda inneboende goda egenskaper i materialet. Men även journalistik kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik behövs även här. Och dålig journalistik kan göra större skada än dåliga rapporter, men denna distinktion tenderar att försvinna i alla-är-journalister-upplägget. Vårens debatt om journalistrollen finns (delvis) dokumenterad i boken #journalistroll (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2011 [1]).

 

Broar

Under hösten har diskussionen fortsatt och glädjande nog även med konstruktiva inslag om att bygga broar – i stället för staket – mellan etablerad journalistik och användarflöden. Anna Lindberg skriver explicit om broar, Mikael Zackrisson ser en hoppfull rörelse och Anette Novak har uppmärksammats för Norrans samarbete med läsarna på nätet och i tidningen.

I antologin Journalistisk kvalitet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010) skriver en av Sveriges internationellt mest citerade medieforskare, Peter Dahlgren, om betydelsen av möten mellan mindre rigida etablerade medier och nya aktörer med en slags journalistisk identitet.

 
Detta närmande från båda hållen kommer att få till konsekvens att uppfattningen eller definitionen av vad som betraktas som legitim journalistik säkert kommer att breddas. Vi kommer att ha kvar porösa gränser mot det som inte är journalistik, men det som finns inom gränserna kommer att präglas av en större mångfald av perspektiv, av världsbilder, av arbetssätt. Journalistiken kommer att behöva utveckla sin förmåga till självreflektion, det vill säga att journalistiska aktörer måste utveckla insikten att deras respektive sätt att skildra världen inte är det enda legitima – och de måste kunna synliggöra för sig själv vilka premisser och antagande som de bygger på (sidan 175).
 

Större mångfald inom journalistiken, det påminner om vad den tidigare citerade idéhistorikern Elin Gardeström nyligen sa i ett samtal med Åke Pettersson i radioprogrammet Publicerat. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen?


[1] Boken kan laddas ner gratis.

Kommentarer inaktiverade för Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Martin Eide: Journalistiken har ett samhällsuppdrag

Posted in journalistik, mediehistoria, mediernas ansvarighet, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 11 november 2011

Jag har i dag tillbringat en givande eftermiddag på ett högre seminarium på Södertörns högskola där den norske medieforskaren Martin Eide lade ut texten om behovet av ett ”revitaliserat samhällskontrakt” för medierna.

Professor Eide vid Bergens universitet argumenterade för att medie- och samhällsutvecklingen medför att betydelsen av journalistik ökar. Men det ska vara journalistik ”på riktigt” med reellt, inte rituellt, oberoende. Journalistik med självkännedom, självkritik och självständighet. Även dialogen och samverkan med användarna innebär en värdefull potential för journalistikens utveckling, men den ska också vara ”på riktigt”. Om samarbetet mera bottnar i läpparnas bekännelse av marknadsföringsskäl än av genuin respekt kan det slå tillbaka mot medierna; brukarna blir förbrukade…

Idéen om ett informellt samhällskontrakt mellan medier och samhälle är enligt Martin Eide levande i Norge, såväl inom medieforskningen som i samhällsdebatten. Mycket mera än i Sverige, var nog seminariedeltagarnas reflektion i samtalet.

En intressant dimension med Martin Eides institution i Bergen är deras sajt för yttrandefrihet och demokrati; Vox Publica. Den är en plats för möten mellan akademi och allmänhet och börjar bli ett begrepp i Norge. Satsningen består ekonomiskt enbart av en kvarts tjänst som vid starten bekostades av medel från stiftelsen Fritt Ord. Den som besöker sajten ser att man får mycket för pengarna. Bilden till vänster (av Håvard Legreid ) utgör ingången  till en analys av Clay Shirkys budskap på besök i Bergen.

Här får gärna svenska mecenater låta sig inspireras. Vilket svenskt universitet blir först med en egen variant?

Kommentarer inaktiverade för Martin Eide: Journalistiken har ett samhällsuppdrag

Sim(o) och #journalistrollen – en bok, ett seminarium, en utveckling

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 oktober 2011

För nio månader sedan ordnade Sim(o) och JMK ett seminarium om medieutvecklingens konsekvenser för journalistrollen. Debatten blev intensiv, stundom hätsk, på seminariet och spreds sedan i twitterflöden och bloggposter över landet under våren.

Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.

Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?

Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:

”Det går framåt. Det går åt rätt håll. Det är min bestående känsla efter måndagens samtal om journalistrollen arrangerad av Simo – institutet för mediestudier – med bland andra Ekots Malin Crona i panelen. De fyra journalisterna i panelen, förutom Crona även min forna kollega, Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter, författaren och föreläsarenAnders Mildner, och Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten, var faktiskt rasande överens om rätt mycket.”
 

Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:

”Lärdomen jag tycker man kan dra hittills av debatten om journalistrollen är att vi har mycket kvar att lära, om hur samtalet på internet fungerar och hur journalistiken fungerar på internet. Och att lösningarna sällan är så enkla som vissa vid första anblicken ger sken av, utan att det handlar mycket om nyanser, detaljer och att jobba fram ett nytt sätt att förhålla sig till och ha en relation med läsarna. Den resan har bara börjat, tror jag.”
 

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.

Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.”  Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.

Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:

Hele ideen om en samfunnskontrakt baserer seg på at journalistikken levererer samfunnsnyttige tjenester, at journalistikken har et samfunnsoppdrag. Til gjengeld gir samfunnet journalistikken visse privilegier, enten det er snakk om særskilt lovbeskyttelse eller økonomiske subsidier av ulike slag.
 
Denne kontrakten er under press. Den utfordres i en tid da journalistikkens publikum har fått nye verktøy mellom hendene, og det er lettere enn noen gang å publisere stoff selv. Folk ”tidligere kjent som publikum” kan utfordre journalistikken. I denne situasjonen er ikke ideen om et samfunnsoppdrag moden for mediehistoriens skraphaug. Men den må oppdateres og refortolkes.
 

Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.

Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.

Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.

 
 

Picards råd till journalisterna: Ut på gatorna igen

Posted in journalistik, medieföretag, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 13 oktober 2011

Under torsdagen (13 oktober) ordnade Helsingfors universitet en öppen konferens med välkända medieforskare som Robert Picard och Michael Schudson från England och USA. Rubriken löd: The Future of Journalism and its Value for Democracy.

Robert Picard vid Reuters Institute i Oxford (som är aktuell med Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken?) hävdade på konferensen att de pågående nedskärningarna i USA återför redaktionerna till nivåer som var vanliga före 1960. Mellan 1950 och 2000 ökade intäkterna med 300 procent i reala termer. Nyhetsföretagen tjänade oerhört mycket pengar, förde över vinster till sina ägare, byggde stora tidningshus och anställde många journalister. Under de senaste tio åren har intäkterna minskat med 47 procent och redaktionerna har skurits ned. Ändå ligger den genomsnittliga lönsamheten på 13 procent för nyhetsföretagen, jämfört med 4 procent för övriga näringslivet. Perioden 1950-2000 var onormal, nu är situationen mera normal igen. Det gick att åstadkomma kvalitetsjournalistik med 1950- och 1960-talens resurser och det går fortfarande göra kvalitetsjournalistik argumenterade Picard.

Michael Schudson vid Columbia University i New York invände att de senaste 40 åren innehållit väldigt mycket bra journalistik, men att kvaliteten var lägre tidigare. De nuvarande nedskärningarna får stora effekter. Fast å andra sidan innebär internet fördelar. Till exempel har faktasökningens ”industriella revolution” genomförts, ta bara begreppet search engine – sökmotor!

Jay Hamilton vid Duke University i North Carolina påpekade att samhällsnyheter aldrig burit sina egna kostnader. De har subventionerats av kungar, köpmän, regeringar och reklam. Om det finns ett intresse hos allmänheten att betala för sådana nyheter så handlar det om ”duty, diversion or drama”. Alltså pliktkänsla som medborgare, ett intresse för politik som sport eller spel, samt nyfikenhet på politikens krafter och skandaler.

Jag ställde en fråga om journalisters ökade intresse för och interaktivitet med medieanvändarna; kan networked journalism, samarbetet mellan journalister och användare, leda till konsekvenser för finansieringen?

Michael Schudson såg möjligheter för kvaliteten, snarare än för finansieringen, i ett sådant samarbete. Även sådant kräver resurser. Daya Thussy vid University of Westminster ansåg att frågan aktualiserade en annan finansieringsform: public service via statliga medel.

– För hundra år sedan gick journalisterna ut från redaktionerna och skaffade nyheter, sade Robert Picard. Sedan gick de tillbaka, skrev artiklar och tryckte tidningar. Därefter gick de ut och sålde dem till läsarna. Så kom en annan bekväm period med reklamintäkter, distansering och professionalisering. De dagarna är över. Journalisterna måste ut på gatorna igen…

Kommentarer inaktiverade för Picards råd till journalisterna: Ut på gatorna igen