mediestudier

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediehistoria, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 23 maj 2011

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

Posted in medieforskning, mediekritik, medieutbildning, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 12 maj 2011

Lars Ilshammar har valts till ordförande i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, styrelse efter Joachim Berner.

– Sim(o) befinner sig i stark utveckling med ökade satsningar både på egen utgivning och på samarbeten med andra aktörer. Samtidigt har behovet av kvalificerad mediekritik och – forskning snarare ökat än minskat under de drygt tio år som gått sedan starten. Därför känns det som en spännande utmaning att kliva på som styrelseordförande efter Joachim Berner just nu, säger Lars Ilshammar.

Lars Ilshammar är filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Han är samtidshistoriker, avhandlingen Offentlighetens nya rum: teknik och politik i Sverige 1969-1999 lades fram 2002 vid Örebro universitet. Dessförinnan var han bland annat chefredaktör för Örebro-Kuriren1988-1991. Lars Ilshammar skrev förra året en biografi över Hjalmar Branting och var medredaktör för Citizen Schein, boken om Harry Schein. Han är ledamot av styrelsen för Institutet för framtidsstudier och har suttit i Sim(o)s styrelse sedan 2009.

Nya styrelseledamöter

Nya ledamöter i Sim(o)s styrelse är Birgitta Stål och Anders Ahlberg.

Birgitta Stål är kommunikationskonsult och partner i den internationella konsultfirman Brunswick Group. Hon har varit informationsdirektör på Handelshögskolan i Stockholm, vd för Svenska Dagbladet Executive Club och vd för TV8.

Anders Ahlberg är publisher för Berling Press, det vill säga chefredaktör förKyrkans Tidning, Amos med flera tidningar, och vd för Berling Press AB. Han har tidigare varit chefredaktör för Medievärlden och Land Lantbruk samt huvudredaktör för VLT.

Nya rådsmedlemmar

Vid årsmötet i Sim(o)s råd invaldes även sex nya medlemmar i rådet.

Rafael Bermejo är grundare av och vd för YUMP (Young Urban Movement Project), en organisation som hjälper unga entreprenörer, företrädesvis från miljonprogramsområden.

Joachim Berner, tidigare ordförande i Sim(o), är bland annat nyutsedd ordförande för Riksteatern.

Eva Bonnier är förläggare på Bonniers, tidigare förlagschef, och ordförande i Förläggareföreningen.

Lisbeth Gustafsson, tidigare styrelseledamot i Sim(o), är biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda.

Ola Pettersson är chefekonom på LO.

Andreas Svenungsson är pr- och kommunikationschef på Google Norden.

Vid årsmötet omvaldes Lars Anell till rådets ordförande. Lars Anell är författare, ordförande i Vetenskapsrådet och har tidigare bland annat varit Sveriges ambassadör i Geneve och Bryssel.

Nästa Sim(o)-seminarium ordnas i samarbete med TU, Tidningsutgivarna,  den 8 juni kl 15-17: Vem betalar journalistiken?

Kommentarer inaktiverade för Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

-Usel mediehantering! Hur vet vi det?

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik by John Ahlmark on 09 maj 2011

Ni känner igen det:  Någon ansätts i medierna för påstådd tveksam vandel.  Vederbörande får ytterligare negativ belysning efter de inledande kommentarerna – då kommer avfärdandena av ”mediehanteringen” som brev på posten. Ofast är det journalister som intervjuar före detta journalister som numera är kommunikationskonsulter. Omdömena som levereras är ibland sakliga , ibland värre: Den som drabbats av drevet har gjort fel, sagt fel, uppträtt klumpigt eller gjort sig förtjänt av allehanda annan kritik. Oavsett vilket är den som avfärdar mediehanteringen mycket självsäker.

Jag känner mig alltid främmande inför dessa omdömen. Efter två decennier som kommunikatör hos olika typer av uppdrags- och arbetsgivare, vill jag lista skälen för min känsla:

1. Mediehanteringen är aldrig isolerad från all annan hantering man måste ägna sig åt under en kris. Förutom massmedierna och vad som kan vara lämpligt i förhållande till dem, finns juridiska risker och krav. Ibland handlar det om ett eventuellt förestående åtal, ibland är sekretessen styrande. Ofta måste man ta hänsyn till andra människor, inte minst sin familj. Man vill inte dra in andra i smeten, inte ens då det kanske kunde vara relevant ur någon snäv ”mediehantering”. Samma sak med värderade kunder eller leverantörer, alla vettiga företagare skyddar dem och tar hellre skiten själv.

2. Nästan alla människor, oavsett ämbete eller position, har saker de har anledning att inte vilja se offentliggjorda. Småsaker, som skulle bli stora om de avslöjades när det redan börjat blåsa. Eller större saker, som måste döljas – kosta vad det kosta vill. Man tar gärna några vändor som idiot i medierna för att behålla fokus på den ursprungliga stormen. Den situationen kan även fullt hedervärda människor hamna i.

3. Blott en pudel duger för medierna. Det är nog alldeles sant (jag minns att vi kallde det ”kölhalning” innan pudelbilden var lanserad: Tanken var att inte försöka simma upp till ytan, utan att låta sig villigt dras under skrovet och satsa på att inte ha drunknat när man väl kommer upp på andra sidan). Under min karriär har jag understundom fått förklara för någon person mitt i drevet att en pudel är vad som krävs. Men ibland har jag lagt till att det förstås måste vägas mot förnedringen; vissa föredrar då att veta att de handlat rimligt och hänsynsfullt under en kris och får utstå kritik som är orättvis. Som hellre lever med den bilden än att under någon timme agerar dörrmatta åt dem som fotograferat utanför deras bostad, intervjuat deras små barn eller tubbat poliser att läcka ur en förundersökning. Jag kan ibland respektera och glädjas åt det valet.

4. Framför allt – den som bedömer mediehanteringen vet sällan något om den faktiska situationen. Vad har massmediehanteringen bidragit till att INTE belysa? Vilka eländen har man sluppit? Vilka värden har man räddat? Vad kunde blivit mycket värre? Det kan man omöjligt veta när man tar del av massmedier, oavsett graden av hånfulla svarta rubriker.

Hur kom jag fram till denna bistra syn?  Kan man aldrig bedöma en krishantering? Jo, men först då man fått möjlighet att granska den, om möjligt. Som PR-konsult – för över tio år sedan – roade jag mig med att ta några väl valda nyhetsinslag i TV och sedan själv intervjua alla inblandade. Det krävde tid och några resor, men gav alltid helt andra inblickar än vad en rutinbedömning skulle ha givit. Jag vill rekommendera dagens kommunikationskonsulter att göra liknande investeringar, för det är utvecklande.