mediestudier

Medierna frossar i vårdskandaler enligt Dagens Samhälle. Stämmer det? (Uppdaterad)

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 14 februari 2013

Sveriges Kommuners och Landstings tidning Dagens Samhälle har ägnat ingående mediegranskande journalistik åt bland annat Dagens Nyheters rapportering om Koppargården och Carema. Sveriges Radios program Medierna har några gånger uppmärksammat bevakningen av Carema i olika medier, men Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman anser att många fler borde fördjupa sig åt detta. Exempelvis att vägning av blöjor felaktigt har etablerats som en symbol för privatägd äldrevård.

I dagens nummer av tidningen breddar redaktionen ämnet och hävdar att medierna i stället ”frossar” i faktiska och påstådda vårdskandaler:

”Medierna frossar
i vårdskandaler
Mediernas skriverier om vårdskandaler har fått enorma proportioner. De senaste tio åren har orden ”vårdskandal” och ”vanvård” förekommit 21 500 gånger i svensk press. Under de senaste två åren har användandet av orden exploderat.”
 
Skärmavbild 2013-02-14 kl. 15.35.27
Låter
mycket
21 500 omnämnanden under tio år låter onekligen mycket. Men hur vet Dagens Samhälle, trots sin ambitiösa genomgång, om det är för mycket? Hur vet man om ett antal artiklar är många, är få – eller är ”lagom”? Finns det något facit för vad som är rimligt att skriva om vanvård och vårdskandaler? Finns det över huvud taget något som är lagom i detta sammanhang? Vem bestämmer i så fall det?
Jämförelser
behövs
Vad man skulle kunna göra är att jämföra med förekomsten av andra ord under samma tidsperiod, 2002-2012. Dagens Samhälle har använt sig av det artikelmaterial som finns i företaget Retrievers databas Mediearkivet. Jag går in på deras sajt och kollar på ordet ”kung” (se fotnot). Det ger 954 000 träffar i svensk dagspress. Är det rimligt? Försvar 791 000. Vård 872 000. SVT 628 000 träffar. Är det rimliga mängder?
I Sverige finns ett hundratal tidningar som utkommer tre dagar i veckan eller oftare. Det innebär att de (i ett tänkt genomsnitt för tio år) har nämnt SVT 628 gånger om året, försvar 791 gånger, vård 872 gånger och något med kunglig anknytning 954 gånger per år. Är det rimligt? I jämförelse med att vårdskandal och vanvård nämns 22 gånger per år?
Ordet ”vårdskandal” har enligt Dagens Samhälles undersökning fått ca 2000 träffar. Jag får 526 träffar på ordet i sig och 2061 när det är trunkerat (se fotnot). Ordet ”vanvård” ger enligt Dagens Samhälle ca 19 500 träffar. Jag får 12 419 träffar på ordet i sig och 19 949 träffar när det är trunkerat. Antalet träffar är alltså ungefär desamma för Dagens Samhälle och för mig.
Vad betyder
vanvård?
Men när jag tittar närmare på träffarna under vanvård ser jag att de även innehåller artiklar om annat än vanvård av äldre. Här behandlas även vanvård av gravar, fastigheter, hästar, kor och andra djur. Jag har inte förfinat sökningarna ytterligare, men troligen är alltså siffran som gäller artiklar om vanvård av äldre människor lägre än 19 000-20 000. Men gör det den totala mängden artiklar om vanvård av äldre mer eller mindre rimlig? Det är väldigt svårt att säga.
Dagens Samhälle kommer fram till att det under tioårsperioden har rapporterats om 92 faktiska vårdskandaler och 45 påstådda skandaler (som enligt Dagens Samhälle hellre ska betecknas som uttryck för isolerade problem än som tecken på systemfel). Det blir 137 händelser sammanlagt. Dessa har genererat ca 2000 artiklar som nämnder ordet vårdskandal. I genomsnitt ca 15 artiklar per händelse. Är det rimligt?
”Räkna
med nyheter”
Det är som sagt enligt min mening svårt att utifrån Dagens Samhälles genomgång uttala sig om den totala nivån på bevakningen. Siffrorna i sig täcker inte hela ämnet. Nästa bok från Sim(o) tar upp denna typ av frågeställningar. Den heter ”Räkna med nyheter. Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik” och publiceras i slutet av april.
Vad Dagens Samhälle däremot tydligt visar är att antalet artiklar per år är fler i slutet av perioden än i början. Vad det beror på vore värt en egen diskussion. Hur påverkar exempelvis mediebevakningen den politiska debatten, och hur påverkar i sin tur den politiska debatten mediebevakningen?
Torbjörn von Krogh, Sim(o)
Fotnot:
Jag har trunkerat orden vid sökningarna, det vill säga ordet inklusive avledningar som bestämd form och plural med mera. När jag gör så med orden vanvård och vårdskandal får jag nämligen i stort sett det antal träffar som Dagens Samhälle uppger i sin text.
Uppdatering:
Texten har senare även publicerats på Medievärldens sajt. Där finns några kommentarer och exempel på tweets om texten.
 
Annonser

Kommentar till kvällens Sim(o)-möte: Kommunikatörer är nog inte riktigt så usla. Men ska Dramaten betala konsulter för att stoppa politikers förslag?

Posted in journalistik, nyhetsvärdering by John Ahlmark on 29 november 2012

Kom just hem från ett möte med Sim(o):s Råd, där jag ingår. Vi höll till på Sveriges Radio. Cilla Benkö hälsade oss välkomna, Mats Svegfors berättade utifrån ett kapitel han skrivit i en ny skrift från Sim(o), ”Vad har vi lärt oss”. Mötet var trevligt och Sim(o) har all anledning att tacka SR för värdskapet.

Sim(o):s verksamhet bygger på engagemang från både journalister och representanter från företag och organisationer. De senare representeras oftast av kommunikationscheferna. Men diskussionerna i kväll – sedan mötet öppnats för andra än Sim(o):s Råd – var som om vi kommunikatörer inte var närvarande. Vi utsågs i diskussionen till personer som ”hade till uppgift att manipulera oss journalister”, med än större avsmak beskrevs hur offentliga myndigheter numera avlönar kommunikatörer vilka illasinnat knäsätter ”mediepolicies och jobbar för att bygga upp myndighetens varumärke”. Nå, att den bilden konstigt nog inte nyanserades av oss närvarande kommunikatörer, är vårt eget ansvar. Men jag tar gärna chansen att göra det här, liksom att tacka Svegfors för kvällen med ett exempel på just det han oroas av – i form av något som en större kommunikationsbyrå för knappt två veckor sedan höll fram som ett arbete den var extra stolt över.

Men först min kommentar till min och mina kollegers roll som manipulatorer: Det finns säkert en och annan kommunikationsplan som bygger på en strävan att manipulera, i meningen vilseföra eller flytta fokus från det viktiga till någon bisak. Kanske finns de till och med inom det offentliga. Men i stort är min erfarenhet att såväl näringslivets som det offentligas mål med sina kommunikationsstrategier är att förmå organisationen att visa öppenhet gentemot granskning, om än med gränser för sekretess av olika typer och grader. Genomgående brukar kommunikationsplanerna söka lyfta fram sådant som ligger i verksamhetens centrum, ämnen som är relevanta för dem själva och deras intressenter. Till skillnad, alltså, från de förhållanden som för en stressad journalist med rubrikambitioner finner mer lättköpt. Kommunikationsstrategierna är därför delvis en produkt av en uttalad resursbrist på redaktionerna, som skapar en känsla i samhället att massmedierna inte kan förväntas klara sitt jobb. Därför försöker vi underlätta detta jobb genom i språk och omfattning anpassade textsnuttar, bilder, filmer, ljud – ja allt sådant som redaktioner med knappa resurser gärna tackar ja till. Och oftast tror jag att detta inte utnyttjas för dunkla syften, även om det förstås finns exempel på motsatsen och utvecklingen på sikt kan gå åt pipan helt och hållet. Lösningen kan knappast återfinnas någon annanstans än i återskapandet av mer kapabla massmedier. Goda kommunikatörer föredrar lyckligtvis intresserade, pålästa och ifrågasättande journalister, så det skulle knappast leda till någon maktkamp om något herrens under skulle ge medierna fler expertreportrar och andra journalister, med tid för fördjupning och granskning.

-Okok, fan tro’t, hör jag er muttra. -Men hur var det då med exemplet från den där kommunikationsbyrån? Jo, för knappt två veckor sedan höll en större byrå öppet hus. Det var en dag då exempel från deras verksamhet skulle presenteras, och leda till goda diskussioner. Jag deltog på två av de många seminarierna man kunde springa mellan. Det hela var offentligt, och företagets kunderna hade godkänt rollen som exempel som företaget kunde lyfta fram. Ett av seminarierna handlade om kriskommunikation. Till största delen behandlades Carema och på vad sätt konsulterna hanterat slaget om dess verksamhet och anseende. Det var intressant och delvis tänkvärt. Sedan nämndes också några andra fall, ett av dem reagerade jag över redan där på seminariet – men när jag i kväll hörde Mats Svegfors, återkom det till minnet och jag vill bistå honom med vad som sades, eftersom jag misstänker att det stärker hans tes:

Det hela hade utspelat sig för flera år sedan, då Stockholm kulturborgarråd Medeleine Sjöstedt i Dagens Nyheter föreslagit att Dramaten och Operan skulle slås ihop (jag refererar här och i följande konsultens beskrivning av det skedda). Dramaten var redan kund hos konsulten, men nu blev det omedelbar krishantering. Konsulten hade redan tidigt på morgonen åkt till Dramaten och tillsammans med ledningen sett till att kulturborgarrådets förslag hade fått maximalt ofördelaktig publicitet, därav konsultens stolta konstaterande att han bidragit till att förslaget stoppats.

Nå, där har vi väl ett exempel som jag föreställer mig får en och annan att haja till – hur kulturbudgeten nyttjats för att med kriskonsulter  lägga krokben för den offentliga huvudmannens förslag? Den som tycker att detta är en tveksam vandel, tycker jag i alla fall ska uppskatta öppenheten i att insatsen lyfts fram offentligt såsom ett signum för god kriskommunikation!