Vad händer med pressetiken när Sydsvenskan går ihop med HD?

En aspekt av samgåendet mellan Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad som inte har tagits upp i debatten såvitt jag kunnat se gäller den institutionaliserade självsaneringen, det så kallade pressetiska systemet.

Systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens Opinionsnämnd har med tiden försvagats av dagspressens allmänna tillbakagång, huvudfinansiären Tidningsutgivarna har exempelvis tvingats krympa den egna kostymen rejält till följd av mer begränsade uppgifter och bantade resurser.

När jag började som chefredaktör för Pressens Tidning 1996 tror jag vi var mellan 40 och 50 anställda i Pressens Hus; vi huserade på nästan fyra våningsplan med de bredaste korridorer jag någonsin skådat. Nu är det färre än tio kvar, de fria ytorna ett minne blott och även PO/PON har tvingats minska antalet anställda.

Ett tungt slag mot grunden för det pressetiska systemet utdelades av Dagens Nyheter 2012. Då lämnade DN följt av Sydsvenskan och Dagens industri Tidningsutgivarna – och därmed även finansieringen av PO/PON.

Åtgärden kritiserades av åtskilliga redaktörer. TU startade en insamling bland sina medlemmar för att täcka upp det ekonomiska bortfallet. Aftonbladets Jan Helin skrev i en kolumn i den egna tidningen (17 februari 2013 ):

 

DN förhåller sig just nu som oansvariga utgivare till det pressetiska systemet. De struntar i det. Det anstår faktiskt inte. (…)

DN är en alltför viktig röst i den svenska presskören för att förhålla sig som ett lallande kolli till PO och Pressens Opinionsnämnd. Pressetiken handlar om självsanering och bygger på ett aktivt engagemang och finansiering från parterna.

 

Förhandlingar har förts om att avfällingarna skulle kunna vara med och bekosta det pressetiska systemet utan att vara medlemmar i TU, men någon lösning har inte träffats ännu så vitt jag vet.

Nu försvinner väl ännu en finansiär när HD blir en del av Sydsvenskan: systemet försvagas ytterligare. Fyra av de i dag sex största morgontidningarna i Sverige med mer än en halv miljon exemplar i sammanlagd upplaga kommer att stå utanför. De står för cirka 20 procent av den betalda dagspressens samlade utgivning.

Vilka signaler sänder denna utveckling till politikerna, som gång på gång hänvisat till självsaneringens styrka när skärpande lagstiftning förts på tal? Vad betyder den för läsarnas förtroende för pressens ansvarighet?

Jag hoppas att en av medienyheterna från Almedalen om några veckor är att de stora Bonnier-tidningarna på nytt bär sin del av kostnaden för det självsanerande systemet.

Annonser

Sim(o) till Utgivarna: Stärk allmänhetens medverkan i medieetiken

Stärk allmänhetens medverkan i diskussionen om ett nytt medieetiskt system och gör det möjligt för allmänheten att anmäla även journalisternas arbetsmetoder. Detta är några huvudpunkter i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, svar på Utgivarnas begäran om synpunkter på Nils Funckes utredning. Utredningen är beställd av Utgivarna, som nu sammanställer inkomna synpunkter för att senare ta ställning hur organisationen ska gå vidare med frågan om en vidgad självsanering.

Här är Sim(o)s svar:

Utredningen Medieetik och självsanering

– skiss till en vidgad och stärkt prövning

Synpunkter från Sim(o), Institutet för mediestudier

Sim(o) välkomnar att Utgivarna tagit initiativ till denna utredning och instämmer i stora drag i dess slutsatser. Dock anser Sim(o) att allmänheten i högre grad än nu bör stimuleras till att delta i processen runt ett nytt medieetiskt system och att yrkesetiken i möjligaste mån bör inkluderas i det nya systemets verksamhetsfält.

1. Gott initiativ

Det är utmärkt att utredningen genomförts. Uppdragsgivarna förtjänar beröm för att ha tagit detta initiativ som placerar den nya organisationen Utgivarna på kartan. Förslaget till en breddad medienämnd stärker den medieetiska prövningen i en tid när grunden för det nuvarande systemet uppvisar sprickor vad gäller tillämpning, anslutning och finansiering, samt underlättar allmänhetens möjlighet att enkelt söka upprättelse för upplevda mediala övertramp. Enbart en utredning kommer inte att medföra en förändring av de nuvarande medieetiska systemen, därför är det angeläget att Utgivarna fortsätter med att genomföra förslaget tillsammans med de övriga parterna i nuvarande Pressens samarbetsnämnd, det vill säga Journalistförbundet och Publicistklubben. Genom att medieorganisationerna prövar och förfinar systemet i praktiken kan det bli möjligt för statsmakten att besluta om en förändring av den nuvarande Granskningsnämndens verksamhetsområde. Det var genom att vara proaktiva som norska PFU gav Stortinget underlag för att fatta motsvarande beslut om den norska granskningsnämnden ”Klagenemnda for kringkastingsprogram” (se närmare beskrivning i boken ”Den Norska Modellen”, (Sim(o), 2010). Aktiva och drivande medieorganisationer som både lagar sprickor och tätar hål i det befintliga systemet och utvidgar dess räckvidd ger även lagstiftaren argument för att inte tillgripa skärpande lagstiftning (ett aktuellt exempel är omröstningen inom Yttrandefrihetskommittén gällande införandet av ett eventuellt integritetsbrott i grundlagen).

2. Ökad utåtriktad aktivitet behövlig

Hittills har Utgivarna legat väldigt lågt med spridningen av utredningen om en breddad medieetisk prövning. Efter en presskonferens en fredagseftermiddag i mars på Mediedagarna i Göteborg har inte mycket synts utåt. Inget seminarium i Stockholm, inga debattartiklar, ingen PK-debatt, inga arrangemang ihop med de andra parterna i Pressens samarbetsnämnd.

En bredare mediekrets och den intresserade delen av medieanvändarna borde uppmuntras till deltagande. Förtroendet för medierna lär öka om medieaktörerna visar att de arbetar på allvar med denna för användarna viktiga fråga, att de är intresserade av input utifrån, att det är en fråga som angår alla medieanvändare. Systemet blir mera robust om det är förankrat utanför medierna själva, och det kan kanske rentav finnas synpunkter som medieorganisationerna själva inte fångat upp. Det finns också färska data som visar att det bland initierade utanför branschen finns stöd för tanken på samverkan. I en kommande bok presenterar Sim(o) bland annat en enkät med informationsansvariga inom de tio största folkrörelserna, de tio största företagen och de fyra stora arbetsmarknadsorganisationerna LO, TCO, Saco och Svenskt Näringsliv (”Vad händer med medieetiken?”, Sim(o), 2013). 18 av 24 svarade på enkäten som visar att åtta av tio som svarat förordar en breddad medienämnd. Detta görs mot bakgrund av att sju av tio anser att medieetiken försämrats under de senaste 20-25 åren.

Pressens opinionsnämnd har inte gjort sig känd för utåtriktade aktiviteter, för några år sedan hävdade exempelvis ledningen för nämnden efter önskemål om ytterligare förklaring av ett utslag att detta inte lät sig göras. Denna inställning är förhoppningsvis redan på väg att ändras, vilket bör drivas på av huvudmännen. Ett sätt att öka insynen i och intresset för de medieetiska resonemangen tillämpas i Norge, där norska PFU vid varje sammanträde väljer ut tre ärenden som behandlas inför direktsändande webbkameror. Det finns argument som talar för en sådan ordning och det finns argument som talar mot, exempelvis att överläggningens karaktär kan påverkas, men ”öppna dörrar skapar tillit till systemet och bidrar till att göra självsaneringen ännu synligare” skriver PFUs kanslichef Per Edgar Kokkvold i den tidigare nämnda kommande Sim(o)-boken.

3. Opinionsnämnd – ett okänt begrepp?

Det nuvarande systemet med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd, PO/PON, föreslås byta namn till Allmänhetens medieombudsman och Mediernas etiska nämnd, MO/MEN.

Att gå från PO till MO är logiskt, men varför gå från MON till MEN? Och varför använda så mycket förkortningar över huvud taget? De är mest kända i medievärlden. Begrepp som riktar sig till en bred allmänhet bör vara tydliga och lätta att förstå. Namnet MEN kan dessutom bli till men för verksamheten i polemiskt trängda lägen.

Utredaren Nils Funcke förklarar sitt val av namn med att ordet opinion är oklart i sammanhanget. Frågan är dock om inte snart hundra års användning av ordet i ett självsanerande sammanhang har gett ordet en klar betydelse i sammansättningen opinionsnämnd.

Huvudmannen för verksamheten föreslås få en starkare institutionell förankring, vilket är av godo. Däremot har namnet Medieetikens förvaltningsnämnd en onödigt byråkratisk och myndighetsnära klang. Varför inte låta Pressens samarbetsnämnd övergå i Mediernas samarbetsnämnd, men göra denna till en tydligare aktör i offentligheten med egen sajt och en tydlig profil?

4. Inkludera yrkesetiken

De yrkesetiska reglerna bör inte avskiljas från publicitetsreglerna i de gemensamma så kallade medieetiska spelreglerna vilket föreslås i utredningen. Det vore ett steg bakåt i stället för framåt. Tvärtom bör även klagomål mot mediernas arbetsmetoder kunna prövas av MON/MEN. Motsvarande organ i Norge, Danmark och Finland behandlar dessa frågor – som ofta hör ihop – tillsammans. Sverige har, till skillnad från sina grannländer, delat upp klagomål mot press och etermedier i olika organ och dessutom delat upp klagomål mot publicering och insamling. Vi återger några exempel på regler som uppenbarligen är möjliga att arbeta utifrån i andra nordiska länder.

• I Finland utgår Opinionsnämnden för massmedier från de så kallade Journalistreglerna, som senast uppdaterades 2011. I ingressen stadgas att ”reglerna gäller allt journalistiskt arbete” (Finska regler, 2011). Arbetsmetoder och integritet i arbetet nämns bland annat i punkterna 4, 6, 9, 17 och 28:

YRKESSTÄLLNING

(…)

4. Journalister får inte missbruka sin ställning. De får inte ta upp sådant stoff till behandling som är förknippat med en möjlighet till personlig vinning och inte yrka på eller ta emot fördelar som kan äventyra deras oavhängighet eller yrkesetik.

(…)

6. När journalister behandlar saker som är av stor betydelse för deras eget medium, koncernen eller dess ägare är det bra att klargöra sammanhanget för läsaren, lyssnaren eller tittaren.

(…)

ATT TA FRAM OCH PUBLICERA INFORMATION

(…)

9. Det är tillrådligt att journalister i sitt arbete uppger sitt yrke. De ska försöka skaffa fram information på ett öppet sätt. Om samhälleligt betydelsefulla omständigheter inte kan utredas på annat sätt, kan journalister göra intervjuer och ta fram uppgifter även på sätt som avviker från det vanliga.

(…)

17. Intervjuobjekt har rätt att på förhand få veta i vilket sammanhang deras uttalanden kommer att användas. De ska också få veta om intervjun kan komma att användas i flera olika medier. Intervjuobjekt ska alltid meddelas ifall samtalet är avsett för publicering eller enbart som bakgrundsmaterial.

(…)

PRIVAT OCH OFFENTLIG SFÄR

(…)

28. I informationssökningen och nyhetsförmedlingen om sjukdoms- och dödsfall samt offer för olyckor och brott ska diskretion alltid iakttas. (…)

(Finska regler, 2011)

• I Danmark har utgivarnas och journalisternas organisationer under våren 2013 beslutat om nya medieetiska regler som ska ligga till grund för Pressenævnets verksamhet. I denna utvidgas reglerna vad gäller insamling till att även gälla sociala medier, något som förklaras i en kommentar i anslutning till de nya reglerna.

Indsamling af oplysninger fra f.eks. sociale medier

Fremkomsten af sociale medier har åbnet for en ny kilde til informationer for medierne. Derfor foreslås indskrevet praksis om, at der gælder samme regler ved indsamling som offentliggørelse af information. Det betyder, at der f.eks. ved indsamling af oplysninger fra Facebook eller andre sociale medier skal der udvises forsigtighed og ansvarlighed.

Understregningen heraf sker ved en særlig formulering om, at ”ved indsamling eller offentliggørelse af information bør andres tillid, følelser, uvidenhed, manglende erfaring eller svigtende herredømme ikke udnyttes”. (B 6) Denne bestemmelse kan også omfatte medievante personer, hvis dømmekraft sættes ud af spil ved personlige tragedier og lignende.

(Reviderade danska regler, 2013)

• I Norge framhävs sambandet mellan insamling och publicering i ingressen till det dokument med etiska riktlinjer som är styrande för PFU (Pressens Faglige Utvalg) och som heter Vær Varsom-plakaten (senast reviderad 2008): ” Presseetikken gjelder hele den journalistiske prosessen, fra innsamling til presentasjon av det journalistiske materialet.” (Norska regler, 2008)

Några av de regler som särskilt berör insamling återfinns i kapitel 3.

3.7. Pressen har plikt til å gjengi meningsinnholdet i det som brukes av intervjuobjektets uttalelser. Direkte sitater skal gjengis presist.

(…)

3.9. Opptre hensynsfullt i den journalistiske arbeidsprosessen. Vis særlig hensyn overfor personer som ikke kan ventes å være klar over virkningen av sine uttalelser. Misbruk ikke andres følelser, uvitenhet eller sviktende dømmekraft. Husk at mennesker i sjokk eller sorg er mer sårbare enn andre.

3.10. Skjult kamera/mikrofon eller falsk identitet skal bare brukes i unntakstilfeller.
 Forutsetningen må være at dette er eneste mulighet til å avdekke forhold av vesentlig samfunnsmessig betydning.

3.11. Pressen skal som hovedregel ikke betale kilder og intervjuobjekter for informasjon. Vis moderasjon ved honorering for nyhetstips. Det er uforenlig med god presseskikk å ha betalingsordninger som er egnet til å friste mennesker til uberettiget å trå innenfor andres privatsfære eller gi fra seg personsensitiv informasjon.

(Norska regler, 2008)

Den föreliggande utredningen anser att den nuvarande prövningen av yrkesetiken inom Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, YEN, har påtagliga trovärdighets- och legitimitetsproblem och för en tynande tillvaro. Samtidigt slås fast att yrkesetiken är central för mediernas trovärdighet. Trots detta föreslås att yrkesetiken inte ska prövas i det föreslagna nya systemet av praktiska skäl. Det skulle krävas en komplicerad genomgång av regelverket som skulle fördröja breddandet av verksamheten. Yrkesetiken får därför vänta och eventuellt komma med i ett andra steg.

Mot detta kan anföras:

a)    Att bedömningarna inte är mer komplicerade än att våra nordiska grannar förmår att genomföra dem i sin verksamhet. I några fall kommer uppgift att stå mot uppgift vad gäller gångna händelser och något klart utslag kommer inte att kunna formuleras av MON/MEN, så är det redan i Norge, Danmark och Finland. Men för den som klagat på yrkesetiken kommer skillnaden att vara dennes klagomål noterats i en större krets. I andra fall kommer medier att frias eller fällas.

b)    Om systemet ändå ska utredas, diskuteras och breddas är det en fördel att behandla hela kedjan från insamling till presentation i ett sammanhang. Redan i dag hanteras några aspekter av arbetssättet av PO/PON, exempelvis rekommendationer om samtidigt bemötande, genmäle och rättelse.

c)    För den som vill klaga över exempelvis bryskt beteende vid insamling eller brutna löften inför publicering blir det svårförståeligt varför ett nytt och breddat system skulle avvisa sådana klagomål och hänvisa dem till YEN eller till den ansvarige utgivaren.

1. Journalistförbundets yrkesetiska nämnd YEN kan fortsätta att utreda huruvida en medlem brutit mot förbundets regler för medlemskap. Men detta innebär inte att YEN är den lämpligaste instansen att hantera klagomål ur allmänhetens perspektiv. Dels har Journalistförbundet historiskt haft en svår dubbelroll i att både kritisera en medlem och samtidigt försvara en kritiserad medlem och dels är alla journalister inte medlemmar i Journalistförbundet.
2. Att säga att arbetsmetoderna är en utgivarfråga och därmed hänvisa klagomål utifrån till utgivaren är inte en övertygande lösning. Utgivaren kan mycket väl vara en del av det problem som anmälaren klagar på. Poängen med ett självsanerande medieetiskt system som anmälaren kan känna förtroende för är att klagomålet lyfts upp ur den miljö där problemet skapats till en mer oberoende instans.

I den enkätundersökning som presenteras senare i sommar i Sim(o)s bok ”Vad händer med medieetiken?” ställs även en fråga om yrkesetiken: ”Bör PO/PON alternativt MO/MON även få rätt att hantera klagomål angående journalisters arbetsmetoder?” Av 18 svarande från företag, folkrörelser och arbetsmarknadsorganisationer svarade 14 ja, arbetsmetoderna bör inkluderas.

5. Vad betyder opartiskhet – och vilken betydelse har opartiskhet i dag?

Utredningen inriktar sig på att visa att begreppet opartiskhet, som i dag gäller för public service, redan så gott som innefattas i spelreglernas formulering om ”korrekt och allsidig nyhetsförmedling”. Argumentationen leder en bit framåt, Granskningsnämndens praxis visar att partisk journalistik är möjlig även inom public service, men det är tveksamt om det är den mest framkomliga argumentationsvägen för att diskutera skillnaden mellan regelsystemen. Kanske vore det tydligare att först visa hur stor del av opartiskhetsområdet som ryms inom dagens pressetiska regler, och sedan visa vilken del som inte ryms. Skillnaden torde vara större än kosmetisk, men den intressanta frågeställningen är om den är motiverad. Varför går Sverige längre här än sina nordiska grannar som inte betonar kravet på opartiskhet lika starkt som i Sverige? Den norske etikforskaren Odd Raaum häpnar vid en internationell jämförelse över den svenska regleringen av etermedierna (kringkastingen): ”Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart til syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet et statlig kringkastingsregime som er uventet stramt” (Raaum, 2003, s. 21). Det finns för övrigt även en liten skiljande distinktion mellan pressen och public service vad gäller formuleringen om allmänintressets tyngd i förhållande till skyddet av den enskildes privatliv. De pressetiska spelreglerna talar om att ”ett uppenbart allmänintresse” kan motivera en publicitetsskada, medan sändningstillstånden för public service stadgar ”ett oavvisligt allmänintresse”. Är detta enbart av semantisk betydelse, eller finns här en praxis att förhålla sig till? Är denna praxis ursprungligen partipolitiskt begrundad och är den sakligt begrundad i våra dagar?

6. Övrigt

• Det är ett utmärkt förslag att de juridiska instanser som utser allmänhetens majoritetsrepresentanter i MON/MEN kompletteras med etiskt/filosofiskt erfarna personer. Vad gäller systemets oberoende kan diskuteras det lämpliga i huruvida redaktörer som fortfarande är aktiva som ansvariga utgivare också sitter i MON/MEN. I England blockeras såväl i domare Levesons utredning som i politikernas förslag till ett Royal Charter personer i aktiv ledande ställning från att delta i klagomålsnämndens arbete.

• Det är även utmärkt att MO åläggs att på eget initiativ ta upp principiella frågor som inte prövas i enskilda fall. På samma sätt bör MON/MEN ha rätten att göra principiella uttalanden i frågor som inte prövas i enskilda fall.

Stockholm 11 juni 2013

Helena Stålnert, ordförande                     Torbjörn von Krogh, föreståndare

Yttrandet har beretts av förre styrelseledamoten Anders Ahlberg och Sim(o)s föreståndare Torbjörn von Krogh.

Refererad litteratur:

von Krogh, Torbjörn (red.) (2010). Den Norska Modellen. Medieetisk självreglering av radio, tv, webb och press – efter att politikerna backat. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

von Krogh, Torbjörn (red.) (2013). Vad händer med medieetiken? Systemändringar i Sverige och Storbritannien – efter Leveson. Stockholm: Sim(o), Institutet för mediestudier.

Danska regler, reviderade (2013). Nedladdade 4 juni 2013 från http://journalistforbundet.dk/Nyheder/2013/Marts/Modernisering-af-de-presseetiske-regler/

Finska regler (2011). Nedladdade 4 juni 2013 från http://www.jsn.fi/sv/journalistreglerna/

Norska regler (2008). Nedladdade 4 juni 2013 från http://presse.no/Etisk-regelverk/Vaer-Varsom-plakaten

Raaum, Odd (2003). Dressur i pressen. Selvjustis i internasjonalt perspektiv. Oslo: Universitetsforlaget.

Framtidens journalistik – och framtidens finansiering (uppdaterad)

Temat på UNT:s och Sim(o)s gemensamma seminarium i måndags (11 februari) var såväl framtidens journalistik (mer inriktad på att bygga aktiva relationer med användarna än tidigare) och framtidens finansiering av journalistiken (porösa entréer till nätinnehållet, events, fler samarbeten med flera olika strömmar).

Axel Andén, Medievärlden, var debattledare och i panelen ingick Mikael Zackrisson, konsult, Hanna Stjärne, UNT, Fredric Karén, SvD och Anette Novak, konsult. Debatten kan betraktas och avlyssnas här. Den utgick från Anette Novaks text ”eVärldens möjligheter! Hot och hopp i mediernas ödestid” i boken ”Vad har vi lärt oss?” (Sim(o), 2012).

Uppdatering: Mikael Zackrisson har efter debattkvällen bloggat vidare på temat framtid och finansiering. Hans recept är fantastiska upplevelser.

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Signaler om nytt mediestöd i stället för traditionellt presstöd i Danmark

Den danske kulturministern Uffe Elbæk signalerar en revidering av det danska presstödet. Som komplement till traditionellt stöd till papperstidningar aviseras stöd till nättidningar och till experiment med nya former av nyhetsförmedling. Tyngdpunkten ska, med ministerns formulering, ligga på produktionen av nyheter och inte på avverkning av svenska skogar.

Uffe Elbæk företräder Radikale Venstre, han har en bakgrund som grundare av Kaospiloterna, en skola som utbildar ”kreativa outsiders” till sociala entreprenörer.

Hela deklarationen publiceras som en lång text i dagstidningen Politiken. Detta är avsnittet om stödet till medierna i statsrådets artikel:

”En anden ordning, som har brug for et eftersyn, er den danske mediestøtte, der årligt uddeler hen ved 400 mio. kr. til danske dagblade m.v. i produktionsstøtte. Det er et vigtigt bidrag til produktionen af dansk journalistik på højeste niveau. Mediestøtten skal revideres her i efteråret, og i den forbindelse skal vi tage fat på en modernisering.

For ligesom biblioteksafgiften er mediestøtten ikke tidssvarende, da den kun tildeler støtte ud fra antal trykte papiraviser i stedet for produktion af indhold. Nyhedsformidlingen foregår allerede i dag mindst lige så meget på digitale medier som i papiraviser, og den udvikling vil kun fortsætte.

Derfor skal mediestøtten støtte produktion af nyheder i stedet for fældning af svenske skove. Samtidig skal vi styrke innovationen i branchen ved at yde særlig støtte til eksperimenter og til små netredaktioner, som ikke falder ind under den nuværende ordning. Dermed støtter vi også mangfoldigheden og de nye stemmer.”

Ny avhandling om SVT mellan kulturell och kommersiell strategi

Johan Lindén disputerade i dag på JMK, Stockholms universitet, med avhandlingen TV-ledning i konkurrens. En studie av Sveriges Televisions publicistiska ledning 1997-2000.

Johan Lindén känner företaget väl. Han är anställd på SVT sedan 1992 och hade varit reporterchef på Rapport-redaktionen när han som doktorand började samla in dokument och göra intervjuer för sin avhandling. Fältarbetet avslutades 1999. Året därefter utsågs han genrechef för nyheter och samhälle och ingick i SVT-ledningen  under åren 2000-2007. Därefter återupptog Johan Lindén arbetet med sin avhandling.

Johan Lindén diskuterar i avhandlingen problemen med att forska på förhållanden och strukturer som ligger en själv nära och redovisar olika åtgärder för att minimera riskerna. Opponenten Knut Helland från Universitetet i Bergen tyckte att resonemanget kunde ha utvecklats ytterligare, men också att en del av avhandlingens värde ligger i de inblickar i en sluten värld som forskare vanligtvis aldrig har tillgång till.

Johan Lindén skriver bland annat att hans egen ledningserfarenhet lett honom till att inte i första hand misstänka dolda bakomliggande avsikter när han stött på inkonsekvenser i sin senare genomgång av de gjorda intervjuerna; logiska luckor fick i stället förbli just logiska luckor. ”Ledarskapet inom SVT, och är jag övertygad om inom andra medieorganisationer, är präglat av intuitivt handlande, känslor och ologiska beteenden”, skriver han (sidan 58).

I förordet kommer Johan Lindén in likheter mellan sina två arbetsmiljöer – SVT och universitetet. Båda har etiska riktlinjer och en vilja att producera information/kunskap. ”Dock upplever jag ett betydligt större mått av självreflektion inom akademin – ett reflekterande som journalister och mediechefer skulle må gott av att anamma” (sidan 11).

Johan Lindén lyfter fram interna diskussioner och processer inom SVT som visar att det inte är ett enhetligt ”kulturellt” SVT som erbjuder sina program bredvid ett ”kommersiellt” TV4. Olika falanger på olika nivåer inom SVT verkar i kommersiell riktning vid olika tidpunkter. Under den studerade perioden opererade den högsta ledningen allt mer utifrån en ”kommersiell marknadslogik som stod i konflikt med (…) den journalistiska logiken” (sidan 329). Producentmakten ”skulle ‘brottas ner’ genom utbildning, omorganisation och utbyte av chefer”. En vändpunkt var programserien Expedition Robinson som ägnas ett eget kapitel.

Johan Lindén skriver sammanfattande:

En central slutsats i avhandlingen är att ju större frihet statsmakterna ger SVT att verka på den kommersiella mediemarknaden desto större betydelse får den kommersiella logiken som styr marknaden och desto mer driver företaget bort från de ursprungliga målsättningarna förankrade i den sociala ansvarsteorin. Denna tendens förstärks ytterligare om statsmakterna dessutom använder SVT för att stimulera den privata kommersiella produktionsbolagsmarknaden. Därmed blir Sveriges Television också mer exponerat för kritik om marknadsanpassning, kommersialisering och trivialisering” (sidan 328).

 

SVT:s strategichef Jimmy Ahlstrand frågade under disputationen om den första meningen i det ovan citerade stycket är allmänt generaliserbar. Johan Lindén svarade att det är den, även i nutid.

Picards råd till journalisterna: Ut på gatorna igen

Under torsdagen (13 oktober) ordnade Helsingfors universitet en öppen konferens med välkända medieforskare som Robert Picard och Michael Schudson från England och USA. Rubriken löd: The Future of Journalism and its Value for Democracy.

Robert Picard vid Reuters Institute i Oxford (som är aktuell med Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken?) hävdade på konferensen att de pågående nedskärningarna i USA återför redaktionerna till nivåer som var vanliga före 1960. Mellan 1950 och 2000 ökade intäkterna med 300 procent i reala termer. Nyhetsföretagen tjänade oerhört mycket pengar, förde över vinster till sina ägare, byggde stora tidningshus och anställde många journalister. Under de senaste tio åren har intäkterna minskat med 47 procent och redaktionerna har skurits ned. Ändå ligger den genomsnittliga lönsamheten på 13 procent för nyhetsföretagen, jämfört med 4 procent för övriga näringslivet. Perioden 1950-2000 var onormal, nu är situationen mera normal igen. Det gick att åstadkomma kvalitetsjournalistik med 1950- och 1960-talens resurser och det går fortfarande göra kvalitetsjournalistik argumenterade Picard.

Michael Schudson vid Columbia University i New York invände att de senaste 40 åren innehållit väldigt mycket bra journalistik, men att kvaliteten var lägre tidigare. De nuvarande nedskärningarna får stora effekter. Fast å andra sidan innebär internet fördelar. Till exempel har faktasökningens ”industriella revolution” genomförts, ta bara begreppet search engine – sökmotor!

Jay Hamilton vid Duke University i North Carolina påpekade att samhällsnyheter aldrig burit sina egna kostnader. De har subventionerats av kungar, köpmän, regeringar och reklam. Om det finns ett intresse hos allmänheten att betala för sådana nyheter så handlar det om ”duty, diversion or drama”. Alltså pliktkänsla som medborgare, ett intresse för politik som sport eller spel, samt nyfikenhet på politikens krafter och skandaler.

Jag ställde en fråga om journalisters ökade intresse för och interaktivitet med medieanvändarna; kan networked journalism, samarbetet mellan journalister och användare, leda till konsekvenser för finansieringen?

Michael Schudson såg möjligheter för kvaliteten, snarare än för finansieringen, i ett sådant samarbete. Även sådant kräver resurser. Daya Thussy vid University of Westminster ansåg att frågan aktualiserade en annan finansieringsform: public service via statliga medel.

– För hundra år sedan gick journalisterna ut från redaktionerna och skaffade nyheter, sade Robert Picard. Sedan gick de tillbaka, skrev artiklar och tryckte tidningar. Därefter gick de ut och sålde dem till läsarna. Så kom en annan bekväm period med reklamintäkter, distansering och professionalisering. De dagarna är över. Journalisterna måste ut på gatorna igen…

Ett seminarium om journalistik, pengar, problem – och möjligheter (uppdaterad)

 Onsdagens seminarium om nya Sim(o)-boken Vem betalar journalistiken? Om journalistikens värde för olika intressenter hos TU blev en (i mina partiska moderatorsögon) intressant och spännande stund med kunskapsutbyte på hög nivå. Detta beroende på gedigna och prestigelösa inlägg från tre av delförfattarna – Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko – och på generösa, insiktsfulla och skarpa synpunkter från kommentatorerna Axel Andén och Raoul Grünthal. Samt kompletterande perspektiv från övriga seminariedeltagare.

Vad gäller medieekonomen Robert Picards resonemang om journalistikens värde så var flera i panelen mera förtjusta i den filosofiska genomgången av vad värde är än av den ekonomiska. Och Raoul Grünthal tyckte bokens rubrikfråga i och för sig var berättigad, men för defensiv. ”Hur utnyttja journalistikens möjligheter?” vore bättre.

Tyvärr medgav inte tiden en utveckling av Axel Andéns tankar om al-Jazira English på detta tema, det får vi återkomma till. Sentensen ”värderingar skapar värden” upprepades flera gånger med gillande.

Birgitta Ståls berättelse om TV8 väckte uppseende, ”varför har den historien inte berättats tidigare?”. Hanna Stjärne meddelade bland annat att bokens uppgift (sidan 184, rad 13) om 800 000 unika besökare på Aftonbladets mobilsajt i april var ordentligt passé, den är nu över en miljon, ”en gräsbrand”. Och Stefan Meleskos sammanfattande helikopterperspektiv fick övervägande bifall.

Ett stavfel (hittills) har uppmärksammats, det gäller Warren Buffett (sidan 15).

Några uppskattande röster från twitter och facebook:

Paul Frigyes, frilans: Idag var jag på 2010-talets hittills smartaste och viktigaste seminarium. Feta props till Simo och @torbjornvkrogh #vembetalar #journalistik (…) Fullständigt lysande seminarium. ALLA i panelen gav stortartade lärospån. (…) Jag är också fett imponerad av seminariets frånvaro av teknologiskt fluff o tramsigt Ipad-svärmeri. Det finns mycket att ta betalt för och försörja sig på – om än inte lika mycket som förr.

Maria Ripenberg, UNT: Intressant seminarium! (…) Friska fläktar. Och historien om TV8 extremt intressant.

Johan Mångård, tidigare Sveriges Radio: En opartisk gammal murvel tyckte det var ett mycket bra seminarium…

Seminariet streamades på samarbetspartnern TUs sajt, (börjar efter 6 minuter och 40 sekunder) och ljudet är tyvärr bitvis lite skralt, vilket bland annat Susanna Kumlien uppmärksammat, men många intressanta resonemang går fram med full skärpa.

Resonemanget fortsätter på lördag kl 15.35 i Sveriges Radios Publicerat när Åke Pettersson samtalar med Hanna Stjärne, Birgitta Stål och Stefan Melesko.

Boken finns här, både som e-bok och i tryckt form.

Tillägg: Boken och seminariet har uppmärksammats på sidan för Journalistbubblan på Facebook. Joakim Jardenberg har undrat varför så litet twittrats från seminariet, vilket det blivit en minidebatt om. Och Paul Frigyes har utvecklat sin positiva syn: ”Branschens nödvändigaste bok, säger jag. Knivskarpa insikter, och ljusår från den polemiska, ideologiska gammelmedia-web 3.0-pajkastningen.”

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Mats Svegfors ömsar skinn (uppdaterad)

Jag deltog i en spännande presskonferens/dialoginbjudan i Studio 4 på Sveriges Radio i dag. Vd Mats Svegfors inledde med att förkunna en nyhet, för första gången någonsin skulle en presentation ske av en bok som inte finns!

‘Boken’ består nämligen av sidor på Sveriges Radios webb, skrivna av Mats Svegfors och vice vd Cilla Benkö,  med gott om länkar och dialoginviter. Den skissar en möjlig medieframtid med ett utvecklat samarbete på nätet mellan vad som tidigare kallades ‘publiken’ och vad som tidigare kallades ‘journalister’. Tankarna har släktskap med Charlie Becketts modell’networked journalism’, som han bland annat utvecklat i Sim(o)-antologin Journalistisk kvalitet?

Sveriges Radio tar ett glädjande initiativ för att samla och utveckla en diskussion om mediernas framtid i en värld med växande kraft på nätet för såväl etablerade redaktioner som engagerade bloggare och användare. ‘Boken’ kallas Journalistik 3.0 – medieormen ömsar skinn och Mikael Wiehes låt När ormen ömskar skinn är en av upphovsmannen själv sanktionerad webbsignatur: ”Du längtar till en ordning/ som inte längre finns./ De’e så, det brukar kännas/ när ormen ömsar skinn.”

Det är ett reellt steg Sveriges Radio och Mats Svegfors nu tar. SR har inte tidigare legat längst fram vad gäller interaktivitet, transparens och dialog. SVT har experimenterat med Öppen redaktion och Tittarombudsman; TV4 söker en ny TO efter Janne Andersson. SR har däremot kontinuerligt, konsekvent och kompetent granskat mediernas utveckling på gott och ont. Det ska bli väldigt intressant att se vad den dynamiska radioduons visioner betyder för det egna företaget.

Det delades faktiskt ut en bok i Studio 4, ett A4-häfte med fler än hundra sidor webbutskrifter. Mats Svegfors skojade och sa att den var en eftergift till besökarnas (underförstått negativa) konservatism. Jag drar mig dock till minnes ett seminarium förra sommaren i Almedalen där Mats Svegfors då dömde ut allt vad bloggare heter. Jag skrev ett inlägg om tillställningen som finns här. Konservatismen var annorlunda då.

Vad är det som har hänt sedan Almedalen? Mats Svegfors svarade på pressträffen att han lärt sig mycket sedan dess, väldigt mycket. Bland annat av radions egen publikredaktör Malin Crona, som bloggar tänkvärt om ormen långe här, och av nätgurun Jeff Jarvis i New York, som skriver om besökarna från Sverige här.

– Man påverkas när man möter de rena argumenten, annars vore man dum, konstaterade Mats Svegfors.

Uppdatering: Richard Gatarski skriver intressant här om betydelsen av egen verksamhet för att förstå sociala mediers omvälvande kraft. Och Augustin Erba lanserar termen dialogfält i stället för kommentarsfält, bra!

Fotnot: Bilden är en pressbild från Sveriges Radio, tagen av Mattias Ahlm.