mediestudier

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 mars 2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 –

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Annonser

Arne Ruth på Sim(o)-seminarium: Utvecklingen i Europa skrämmer

Posted in journalistik, källkritik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 30 november 2010

Arne Ruth

Behovet av en personlig och prövande journalistik skriver Arne Ruth om i Sim(o)s färska årsrapport Vad väntar runt hörnet? och det var också ett tema i hans presentation på seminariet på Vetenskapsrådet måndag kväll.

Den dominerande nyhetsjournalistiken begränsas av en underförstådd historietolkning och påverkas av ett professionellt samförstånd. Arne Ruth tog som exempel upp monarkin. Själv inbiten republikan föreslog han ett mänskliga rättigheter-perspektiv på bevakningen. Den individ som föds till regent saknar sådana rättigheter som att pröva olika sexuella läggningar, att testa olika samlevnadsformer och att välja adoption från en annan kontinent i stället för biologisk reproduktion. Nyhetsjournalistiken har svårt att bryta sig ur den etablerade ramen och pröva sådana perspektiv.

Den underförstådda spelplanen begränsar också bevakningen av de högerpopulistiska och/eller rasistiska partier som vunnit framgångar i parlamentsval runt om i Europa. En bristfällig samhällelig utvärdering av utvecklingen i Sverige ca 1930-1950 fördunklar förståelsen enligt Arne Ruth, som också deklarerade att han är skrämd av utvecklingen på detta område i Europa. Situationen i exempelvis Ungern bör analyseras och diskuteras i svenska medier på ett helt annat sätt än i dag.

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius var inbjuden att kommentera Arne Ruths text. Hon lovordade en rik essä och gillade huvudlinjen med en lidelsefull journalistik som inte drar sig för att uppsöka samtidens mörkaste skrymslen. Men hon lyfte också ett varnande finger inför en mindre reflekterande tillbakablick än den Arne Ruth ger exempel på; hon såg en risk för moralism och efterklokhet i farans riktning.

Ett 40-tal personer deltog i seminariet och åtskilliga ställde frågor om värderingen av journalisters kunskap, om nätets betydelse för fler röster/perspektiv, om generationsskiften med mera. Seminariet kunde hållit på mycket längre än två timmar.

Mötet inleddes med en presentation av dagens svenska medieforskning. Den gjordes av Ingela Wadbring, JMG, utifrån hennes kapitel i årsrapporten. En aspekt som lyftes fram gäller konsekvenserna av en ökad publicering på engelska. Kommentatorn, Göran Bolin vid Södertörns högskola, kunde med kompletterande material visa att tre forskare, bosatta i Sverige och med engelska som modersmål, dominerar: Peter Dahlgren, Annette Hill och Robert Picard.

Kommentarer inaktiverade för Arne Ruth på Sim(o)-seminarium: Utvecklingen i Europa skrämmer

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Ska PO och PON gå i takt? Vilken takt? (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, mediernas ansvarighet, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 12 april 2010

Vad har hänt med de förslag till fällningar som olika pressombudsmän har föreslagit när de skickat ärendena vidare till Pressens opinionsnämnd. Har opinionsnämnden bedömt publicitetsskadorna på samma sätt som PO?

Nej, det har de inte. Och det har vi nog redan haft kläm på. Men hur stor differens är det mellan PO och PON? Jag har gått igenom utslagen inför kvällens samtal på Publicistklubben.

Först några varningens ord om sifferunderlaget. Tabellerna jag redovisar är inte helt exakta.

I årsrapporterna finns uppgifter om hur många ärenden som PO hänskjutit till PON år för år. Där står också hur många ärenden som PON har funnit skäl att klandra redaktionerna och i hur många ärenden som PON har friat dem. Jag har utgått från att samtliga fall som PO fört vidare till nämnden innehåller förslag till klander, men så behöver det inte vara. Det kan också i undantagsfall handla om något principiellt viktigt ärende som PO ansett att PON bör uttala sig om, även om PO inte föreslagit klander.

Vidare föreligger en tidsmässig förskjutning mellan åren. Samtliga ärenden som förs till PON år 1 hinner inte behandlas år 1, utan det sker först år 2. Det betyder att tidsbestämningen av ärendena inte blir helt rättvisande, men det bör inte påverka totalsiffrorna.

Årsindelningen gör också att de ärenden som jag fört till ett visst år inte alltid har behandlats av det årets PO. Här har jag gjort så att jag hänfört ett år som delas mellan två olika pressombudsmän till den som varit PO under merparten av året.

Jag har gått igenom samtliga årsrapporter från 1980 och framåt. Material från pionjärombudsmannen Lennart Groll är alltså inte med.

Sammanställningen visar stora variationer mellan olika år. Den högsta siffran för ett år är 45 procent; det innebär alltså att PON friade 45 procent av de förslag till klander som en PO förde till nämnden under ett år. Den lägsta siffran för ett år är 4 procent, således nästan total samstämmighet mellan PO och PON. Siffrorna år för år varierar för samtliga pressombudsmän. Här följer genomsnittstalen per tjänsteperiod:

Thorsten Cars 1980-1990 31 %

Margareta Arve 1992-1993 27 %

Yrsa Stenius 2008-2009 27 %

Hans-Gunnar Axberger 1991 24 %

Pär-Arne Jigenius 1992-2000 22 %

Kersti Söderberg 2007 16 %

Olle Stenholm 2001-2006 15 %

Genomsnittet för hela perioden 1980-2008 är 25 procent. Alltså instämmer Pressens opinionsnämnd i tre av PO:s fyra förslag till klander. Det fjärde ärendet frias.

En slutsats är klar: det ligger i systemets funktion sedan lång tid tillbaka att Allmänhetens pressombudsman bedömer oacceptabla publicitetsskador något mer ur anmälarens perspektiv än vad opinionsnämnden gör. I opinionsnämnden sitter representanter för tidningsutgivarna, för journalisterna, för publicisterna och för allmänheten. Där blir debatten ibland bredare; där läggs ibland något större tyngd vid andra aspekter än de PO understryker.

Så fungerar systemet och det är kanske inte så illa? Det visar också att det sker en ny bedömning i PON; nämnden är inte något transportkompani för PO:s beslut.

Är det positivt för en PO att vara mer eller mindre tydligt på allmänheten / anmälarnas sida? Eller är det negativt att ofta stöta på patrull i opinionsnämnden?

Det kan vi diskutera. Mer diskussion om det självsanerande systemet behövs om det ska stärkas och utvecklas.

Olika perspektiv på den svenska utvecklingen ges i några aktuella böcker; en om Sverige och en om Norge.

Uppdatering: Här finns en länk till webbsändningen från Publicistklubben av samtalet om PO-funktionen, det börjar åtta minuter in. Och här en länk till ett skriftligt referat.

Medierna på Tigerjakt – lost in the Woods…

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 03 mars 2010

Mediereportern Paul Farhi på Washington Post gör i senaste numret av American Journalism Review en kylig genomgång av mediestormen som bröt ut kring Tiger Woods kärleksliv. Normalt sett sansade medier släppte stora delar av sin källkritiska verksamhet och publicerade mer eller mindre okontrollerat skvaller. De var ”Lost in the Woods”, vilse i ruffen/skogen, med rubrikens mångtydiga formulering.

Det mesta som rapporterades, skriver Paul Farhi, byggde på ”wobbly foundation, unsupported by on-the-record sourcing, official documentation or direct observation–that is, the methods that journalists are supposed to employ to separate fact from speculation and substance from gossip. Much of what was reported relied instead on supposition, guesswork and innuendo, often sourced back to problematic stories like the News of the World’s Lawton story or online reports of dubious provenance”.

Paul Farhi avslutar sin detaljerade text med en prognos. När uppståndelsen lagt sig kommer den stora skandalen inte att handla om Tiger Woods, utan om medierna:

”It might be that the biggest scandal to come out of the Woods affair wasn’t the one about a golfer. It was the one about the news media.”

Tänkvärd läsning för PO Yrsa Stenius, som skrev om de svenska mediernas bevakning på DN Debatt, och för Expressens  Thomas Mattsson som diskuterat utvecklingen.

PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 08 februari 2010

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius förordar en ny modell för PO-funktionens organisation och finansiering. I dag är pressombudsmannen och biträdande pressombudsmannen anställda av Pressens Samarbetsnämnds delegation för allmänhetens pressombudsman, medan PO:s juristhandläggare och assistenter  är anställda av TU, Tidningsutgivarna (i vars lokaler PO-organisationen är inrymd).

– Jag ska chefa, men har ingen makt över budgetfrågor, exempelvis om vi behöver ta ut mer övertid för att beta av ärendebalansen, berättade Yrsa Stenius vid ett kvällssamtal på Sim(o) i Stockholm i torsdags.

Yrsa Stenius tror inte på några omedelbara förändringar, men hoppas att PO-verksamheten på sikt kan omvandlas till en stiftelseform som inte är så nära knuten till TU som fallet är i dag. Detta vore önskvärt av såväl effektivitets som trovärdighetsskäl.

Pressens samarbetsnämnd beslöt vid sitt senaste sammanträde för en vecka sedan att tillsätta en utredning om för- och nackdelar med att utvidga PO:s och Pressens opinionsnämnds arbetsområde till att även omfatta radio och tv. I förlängningen av en sådan utredning förefaller det logiskt att även diskutera hur en eventuellt bredare funktion (Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd?) kan organiseras.

Vid kvällssamtalet utvecklade Yrsa Stenius den oro hon känner för att personskvaller om kändisar och kändisars anhöriga breder ut sig i medierna och anknöt till sin debattartikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan.

Yrsa Stenius ansåg dock inte namnpubliceringar i traditionella medier av misstänkta brottslingar fortsatt att öka som följd av att namnen finns lätt åtkomliga på internet.

– Jag har en känsla av att allt fler ansvariga utgivare fattar självständiga publiceringsbeslut och inte kryper bakom utvecklingen på nätet.

Kommentarer inaktiverade för PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 19 januari 2010

Nu kan vi meddela ett nytt datum för det uppskjutna samtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius.

Diskussionen om aktuella medieetiska frågor kommer att äga rum torsdagen 4 februari kl 18-19.30 i Sim(os) lokal i Gamla stan i Stockholm.

Adressen är Norra Bennickebrinken 2. Sim(o)  ligger snett emot restaurang Gyldene Freden, uppför backen mot biblioteket. Skicka ett mejl till info@mediestudier.se och anmäl dig.

Välkommen!

Kommentarer inaktiverade för Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari

Kvällssamtalet med Yrsa Stenius uppskjutet

Posted in medieetik, medieutbildning by Torbjörn von Krogh on 18 januari 2010

Tyvärr är kvällssamtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius uppskjutet. Det kommer alltså inte att äga rum nu på onsdag 20 januari.

Vi återkommer med information om ett nytt datum inom kort.

Kommentarer inaktiverade för Kvällssamtalet med Yrsa Stenius uppskjutet

PO Yrsa Stenius i DN i dag, hos Sim(o) på onsdag

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 16 januari 2010

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius skriver på DN Debatt i dag om svenska mediers behandling av Elin Nordegren med familj i samband med maken och golfstjärnan Tiger Woods otrohet.

Yrsa Stenius skriver sammanfattande att affären var en stor nyhet i Sverige men inte en stor skandal som i USA. ”Därav drar jag slutsatsen att svenska medier måhända har övervärderat allmänintresset kring händelserna på ett sätt som har lett till ett smygskifte av publicistisk linje i svensk press, ett skifte som innebär större anpassning till internationell skvallerjournalistik än någonsin förut.”

Diskussionen om svenska medier har blivit skvallrigare (se även John Ahlmarks inlägg här på bloggen) kan fortsätta hos Sim(o), Institutet för Mediestudier, på onsdag i Gamla stan kl 18-19.30 (Norra Bennickebrinken 2, snett emot Gyldene Freden uppför backen mot biblioteket). Skicka en anmälan till info@mediestudier.se om du vill komma.

Har du valt att leva i offentlighet?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by John Ahlmark on 13 januari 2010

De pressetiska reglerna, som journalistbranschen själv formulerat och är garant för, innehåller en publicitetsregel med numret sju: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Det är en tydlig regel, välbetänkt i alla sina led. ”Överväg noga” förutsätter en uttolkare som förmår stanna till och fundera. ”Kan kränka” ber om fantasi och inlevelse. ”Avstå” talar till en person som gör egna val. ”Uppenbart allmänintresse” handlar om att se flera olika aspekter av en sak. ”Offentlig belysning” sammanfattar massmediernas främsta uppgift, att sprida ljus över sådant som annars aldrig lämnat det fördolda. De som formulerat regeln tänkte sig uppenbarligen en uttydare som var reflekterande och intellektuell, som hade intresse för publicistiska dilemman och som – bland andra drivkrafter, förstås – ville upprätthålla sitt eget mediums trovärdighet, såväl som trovärdigheten för massmedierna som grupp.

Vad gäller regelns innehåll har jag alltid ansett att den på ett utmärkt sätt säger nej till publicering av skvaller. Jag har svårt att se någon bättre formulering för att komma åt offentliggöranden av privata omständigheter som saknar annat allmänintresse än dess puckelrygg, den allmänna nyfikenheten. För ett par år sedan skickade jag ett e-postmeddelande med det innehållet till PO. Hon var lika övertygad om motsatsen: ”Reglerna förbjuder inte skvaller!” Eftersom jag nog var litet påstridig motiverade hon sig: ”Lönsamheten hos medierna kräver en del sånt.”

Och det är ju säkert sant. Eftersom en del av de tryckta och internetlevererade massmedierna har som sin innersta affärsidé att offentliggöra människors privatliv, skulle dessa säkert få lönsamhetsproblem om de plötsligt skulle börja tillämpa publicitetsregel sju. Men ännu idag är majoriteten av massmedierna lojala mot regeln. Den lever i Public Service. Morgontidningarna respekterar den. Kanske mister dessa medier läsare i konkurrens med skvallermedierna, oavsett om dessa är renodlade eller blott halvt förtappade? Kanske framstår de medier som inte skvallrar istället som extra trovärdiga, i kontrast till avloppsdiket? Oavsett vilket, regeln nämner inte lönsamhet. Den aspekten ges ingen roll i övervägandet om huruvida en omständighet i någons privatliv bör spridas.

Det är svårt att inte trubbas av och släcka drömmen om förverkligande av publicitetsregel sju. Men ibland, mitt i det dagliga kryssandet mellan skvallermedierna, kan man ännu stelna till i fasa över någon förnyad insikt i hur ledande publicister kan resonera i ämnet. Det hände mig härom dagen då jag läste Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Metro kommentera ett skvallermedium i USA. Han sa: ”De använder nyhetsjournalistikens kraft, men bevakar dem som valt att leva i offentlighet”. Smaka på den formuleringen igen, ”bevakar dem som valt att leva i offentlighet”.

Tydligare kan inte publicitetsregel sju torpederas. Eller rättare: bara passeras.