mediestudier

Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

Posted in medieforskning, mediekritik, medieutbildning, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 12 maj 2011

Lars Ilshammar har valts till ordförande i Sim(o)s, Institutet för mediestudiers, styrelse efter Joachim Berner.

– Sim(o) befinner sig i stark utveckling med ökade satsningar både på egen utgivning och på samarbeten med andra aktörer. Samtidigt har behovet av kvalificerad mediekritik och – forskning snarare ökat än minskat under de drygt tio år som gått sedan starten. Därför känns det som en spännande utmaning att kliva på som styrelseordförande efter Joachim Berner just nu, säger Lars Ilshammar.

Lars Ilshammar är filosofie doktor och chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Han är samtidshistoriker, avhandlingen Offentlighetens nya rum: teknik och politik i Sverige 1969-1999 lades fram 2002 vid Örebro universitet. Dessförinnan var han bland annat chefredaktör för Örebro-Kuriren1988-1991. Lars Ilshammar skrev förra året en biografi över Hjalmar Branting och var medredaktör för Citizen Schein, boken om Harry Schein. Han är ledamot av styrelsen för Institutet för framtidsstudier och har suttit i Sim(o)s styrelse sedan 2009.

Nya styrelseledamöter

Nya ledamöter i Sim(o)s styrelse är Birgitta Stål och Anders Ahlberg.

Birgitta Stål är kommunikationskonsult och partner i den internationella konsultfirman Brunswick Group. Hon har varit informationsdirektör på Handelshögskolan i Stockholm, vd för Svenska Dagbladet Executive Club och vd för TV8.

Anders Ahlberg är publisher för Berling Press, det vill säga chefredaktör förKyrkans Tidning, Amos med flera tidningar, och vd för Berling Press AB. Han har tidigare varit chefredaktör för Medievärlden och Land Lantbruk samt huvudredaktör för VLT.

Nya rådsmedlemmar

Vid årsmötet i Sim(o)s råd invaldes även sex nya medlemmar i rådet.

Rafael Bermejo är grundare av och vd för YUMP (Young Urban Movement Project), en organisation som hjälper unga entreprenörer, företrädesvis från miljonprogramsområden.

Joachim Berner, tidigare ordförande i Sim(o), är bland annat nyutsedd ordförande för Riksteatern.

Eva Bonnier är förläggare på Bonniers, tidigare förlagschef, och ordförande i Förläggareföreningen.

Lisbeth Gustafsson, tidigare styrelseledamot i Sim(o), är biträdande förbundsrektor i Studieförbundet Bilda.

Ola Pettersson är chefekonom på LO.

Andreas Svenungsson är pr- och kommunikationschef på Google Norden.

Vid årsmötet omvaldes Lars Anell till rådets ordförande. Lars Anell är författare, ordförande i Vetenskapsrådet och har tidigare bland annat varit Sveriges ambassadör i Geneve och Bryssel.

Nästa Sim(o)-seminarium ordnas i samarbete med TU, Tidningsutgivarna,  den 8 juni kl 15-17: Vem betalar journalistiken?

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Lars Ilshammar ny ordförande för Sim(o)

Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 31 januari 2011

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

– Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

– Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

– The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Almedalen 4: Ett seminarium att längta efter

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 08 juli 2010

Det var på ett sätt ett spretigt seminarium och de enskilda delarna var kanske inte så märkvärdiga. Men ändå ett möte jag gärna återvänder till; processen från start till mål är eftersträvansvärd.

Psykiatrin på Gotland arrangerade ihop med några psykiatriska organisationer. Rubriken var tillspetsad, kanske för att locka åhörare: ”Den onde psykiatern”. Mötesledaren Jan Beskow, pensionerad psykiater och verksam i ’Suicidprevention i Väst’, grumsade inledningsvis över formuleringen som någon annan bestämt men kom sedan in på dagens tema:

– I går höll Tidningsutgivarna ett seminarium om pressetik. Det var bra, men handlade enbart om ansvar för skador på individnivå. I dag vill vi vidga perspektivet. Medierna skapar bilder av verkligheten, bilder av psykiatrin till exempel. Men vilket ansvar tar medierna för de skador som dessa bilder medför?

Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida finns en fylligare introduktion till seminariet. ”Journalistikens grundsats – att fokusera på det som går fel – kan kännas extra smärtsamt för de som arbetar inom psykiatrin. Vågar de som behöver komma till psykiatri om den ständigt beskrivs som klantig och inkompetent? Vem vill arbeta där? Hur får vi ut budskapet att Svensk psykiatri bara blir bättre.

Psykiatern Peter Teleborian, från Stieg Larsson Milleniumtrilogi, blir Säk-medarbetare och ordnar en tvångsintagning av Lisbeth Salander. Han är den senaste i raden av onda psykiatriker i media. I verkligheten får psykiatrins medarbetare också braskande rubriker när något går fel. Allt som är vanlig vardag med behandling, läkande och helande passerar obemärkt. Måste media fokusera så stenhårt på misstag? Finns det inget intressant i det lyckade arbetet? Varför är toleransen för psykiatrins misstag så liten?”

– Hur lätt är det för människor att söka hjälp hos psykiatrin om man tror att psykiatrin inte fungerar, att alla psykiatriker är onda, sade föreningens ordförande psykiatern Lise-Lotte Risö Bergerlind. Vi vill berätta om allt som fungerar bra, sådant som det inte blir rubriker om i Aftonbladet och Expressen.

Attitydambassadören Henrik D Ragnevi för föreningen Hjärnkoll berättade utförligt och humoristiskt om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han manade medierna att vara försiktiga med att ange diagnoser som ADHD och Aspergers för personer i nyheterna, särskilt om diagnosen är färsk och omtumlande för den berörde.

Mötesledaren Jan Beskow hade bjudit in ytterligare två personer till panelen, en forskare och en journalist. Deras inlägg förändrade seminariets fokus.

Ann-Sofie Magnusson vid Högskolan i Trollhättan disputerade i våras på en avhandling med titeln Bilden av psykiatriområdet. Nyhetsrapporteringen i Rapport 1980-2006 (Göteborgs universitet, JMG, 2010). Hon slog fast att den bild som Sveriges största nyhetsprogram i tv förmedlat under 27 år inte alls är så negativ för psykiatrin som de tidigare talarna målat upp. Den helande och läkande processen presenteras i rutan, 40 procent av inslagen har handlat om vård och lagstiftning, nya rön har förmedlats löpande, var femte person som intervjuats i inslagen är psykiatriker.

– Det är inte okomplicerat för journalister att rapportera om psykiatrin. Utomstående granskning behövs. Tänk på 1940-talet när alla var överens om att lobotomi var positivt, då skildrades även den positivt i medierna. Tänk om den hade granskats redan då.

Journalistförbundets vice ordförande Arne König följde upp med att tala om journalisters arbetsvillkor, redaktionernas krympande resurser, etiska regler (bland annat om varsamhet vid självmord) och om specialföreningar, exempelvis för medicinjournalister.

Jacob Schulze, journalist med bakgrund inom psykiatrin, gjorde ett inlägg från publiken där han manade psykiatrins företrädare att inte förenkla och demonisera förhållandet till medierna. Krångla till det i stället, manade han. Inse att det finns nyanser och möjligheter till allianser mellan intresserade personer, utveckla nätverk.

Här vände seminariet definitivt. Nu började debatten handla om vad olika organisationer och myndigheter kunde göra för att öka kunskap och bredda perspektiv i stället för att klaga över utebliven bevakning och misstänkliggöra motiv. Arne König och Jan Beskow gjorde upp om att träffas för att eventuellt hitta samarbetsytor.

Jan Beskow sammanfattade själv vad som hänt under seminariet, denna morgon i Visby:

– Jag började med att utkräva ansvar av medierna. Nu inser jag att detta är mycket mer komplicerat. Vi får gemensamt arbeta för att ändra bilden av psykiatrin – och göra det på ett lagom krångligt sätt.

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Almedalen 1: Medier, politik och bilder

Posted in journalistik, källkritik, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 04 juli 2010

På söndagen drog årets Almedalsvecka igång. Programtidningen är på 104 sidor och innehåller närmare 1400 seminarier. Många av dem bevakas och refereras på bloggar, i tweets och med livesändningar på arrangörernas webbplatser.

Tidningsutgivarnas första seminarium handlade om villkoren för politisk journalistik. Är det medierna eller partierna som styr över innehållet? Professor Lars Nord vid Mittuniversitetet svarade att båda gör det: partierna har stort inflytande över vad som tas upp (vilka ämnen) och medierna bestämmer hur de tas upp (hur ämnena gestaltas). Exempelvis utser medierna tidigt vilka partier som är troliga vinnare, vilket sedan kan påverka nyhetsvärderingen av deras aktitiveter.

Gudrun Schyman, FI, och Fredrik Federley, C, kritiserade medierna för att göra kommersiella respektive moraliska tolkningar av partiernas utspel. Sydsvenskans politiska chefredaktör Heide Avellan betonade redaktionernas granskande insatser.

På min fråga om inte partiernas och mediernas aktiviteter på nätet ger större möjligheter för den intresserade att följa politikens sakfrågor svarade panelen i huvudsak ja; Lars Nord invände att detta gäller just för de intresserade. Bevakningen av sakfrågor minskar i breda medier.

På ett senare seminarium diskuterades bildens roll i krigsrapporteringen. Arrangör ‘Säkerhetspolitiskt sommartorg’ som är en bred sammanslutning av myndigheter och organisationer som Försvarsmakten, Röda Korset, Amnesty och Svenska Freds.

Filmaren Don Titelman, fotografen Martin von Krogh och utvecklingsredaktören/professorn Per Lindström diskuterade bland annat vilken inverkan fotografen har på bildens tillkomst och utformning. I takt med att allmänhetens fotograferande utnyttjas allt mer av medierna måste den professionelle fotografen anstränga sig ännu mer än tidigare, var en av slutsatserna.

Fotnot, för fullständighetens skull: Lars Nord är min handledare, Martin von Krogh är min son.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 1: Medier, politik och bilder

Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 10 april 2010

Gunnar Bodahl-Johansen, huvudförfattare till Sim(o)s senaste skrift som handlar om den samlade norska självregleringen, beskrev på ett Sim(o)-seminarium i Stockholm den norska modellen. En modell som innebär att de norska politikerna 1998 överlämnade granskningen av etermediernas innehåll till pressens frivilliga system. En förändring som är aktuell i Sverige genom att Pressens samarbetsnämnd beslutat utreda en breddning av Pressens opinionsnämnds verksamhetsområde. Gunnar Bodahl-Johansen betonade fyra faktorer för att förklara den norska  omvandlingen:

• Den norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd, PFU, hade under 1990-talet visat stor handlingskraft i samband med akuta kritikstormar mot medierna.

• PFUs huvudman Norsk Presseforbund hade (och har) en stark ställning i den norska medievärlden. Den är en paraplyorganisation för i stort sett samtliga journalister, redaktörer och medieföretag.

• Statliga Klagenemnda, motsvarigheten till svenska Granskningsnämnden, förde en anonym tillvaro och var sörjd av få när den lades ner 1998.

• De centrala aktörerna i Norge kände varandra väl. Personkemin var god, med Gunnar Bodahl-Johansens formulering.

Pressens Faglige Utvalgs ordförande Odd Isungset deklarerade på seminariet att integreringen av etermedierna i verksamheten hade stärkt PFUs roll, lett till fler anmälningar mot medierna och stärkt systemets legitimitet. Han underströk också att det enligt hans mening inte är en uppgift för staten att granska mediernas innehåll.

Odd Isungset berättade att tre ärenden per sammanträde sänds via webb-tv på norska tidskriften Journalistens hemsida. Detta har lett till att kunskapen om verksamheten har ökat utanför PFU. Svenska tidskriften Journalistens chefredaktör Helena Giertta deltog i seminariet; hon trodde inte att svenska PON skulle tillåta några webbsändningar.

Representanter för bland andra Allmänhetens pressombudsman, Pressens opinionsnämnd, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Sveriges Television, Tidningsutgivarna, Granskningsnämnden för radio och tv, Sim(o) och journalistutbildningen vid Stockholms universitet deltog i seminariet och ställde frågor om funktionalitet och  förtroende för det norska systemet. Vad händer exempelvis om någon redaktion inte vill efterfölja PFUs beslut? Det är inte ett problem för PFU, löd svaret, utan för de organisationer som är huvudmän. Det är deras medlemmar som förbundit sig att följa PFUs beslut, även när de går dem emot.

Sveriges Radios Åke Pettersson, Publicerat, var närvarande och spelade in en norsk-svensk diskussion på plats. Även Medievärlden rapporterar.

Kommentarer inaktiverade för Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Nerikes Allehanda lovordar Örebros vise ledare … not!

Posted in journalistik, medieföretag, medieutbildning, pressfrihet by Torbjörn von Krogh on 07 mars 2010

Förstasidan i fredagens (5 mars) Nerikes Allehanda visade en bild av kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (FP) i talarpose med rubriken ”Werme visar vägen – Folkmassorna hyllade Örebros högt aktade ledare”.

Ur texten på förstasidan: ”Den retoriskt ojämförlige Staffan Werme trollband som så många gånger förr sin månghövdade åskådarskara med visdomsord som for rakt in i hjärtat på alla som hade lyckan att vara närvarande.”

Och på sidan 3 berättade Markus Lutteman, ”officiell Werme-reporter på Nerikes Allehanda”, hur himlens stjärnor skänkte extra glans över Stortorget när den store ledaren talade. Ett torg ”som under den vise ledarens försorg har förvandlats till ett av de vackraste i världen”.

Bland de entusiastiska åhörarna fanns en äldre dag som broderat Staffan Wermes ansikte på en duk:

”- Den kostade mig mina sista besparingar, men jag vill så gärna visa min vördnad för vår gode ledare”, anförtrodde hon tidningens utsände.

Staffan Werme tvekade först att ställa upp på Markus Luttemans idé, men tyckte sedan att den fungerade som ett annorlunda grepp för att åskådliggöra tryckfrihetens betydelse. Texternas formuleringar är inga fria fantasier utan har inspirerats av autentiska texter och förhållanden i Nordkorea, Vietnam, Kina, Iran, Turkmenistan och Venezuela.

Staffan Werme skrev själv i en kolumn i fredagstidningen:

”När man läser dagens NA kan man nästan skratta åt de överdrivna artiklarna kring ‘den store ledaren’. Men skrattet fastnar i halsen när man inser att just sådana nyheter är de enda nyheter människor i vissa länder får se.”

Och NA:s chefredaktör Ulf Johansson påminde i sin kolumn om situationen i Eritrea där journalisten Dawit Isaak sitter fängslad sedan 2001. Nerikes Allehanda arrangerade under fredagen tillsammans med Tidningsutgivarna seminarier om yttrandefrihet för skolungdomar och för en intresserad allmänhet.

Kommentarer inaktiverade för Nerikes Allehanda lovordar Örebros vise ledare … not!

PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 08 februari 2010

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius förordar en ny modell för PO-funktionens organisation och finansiering. I dag är pressombudsmannen och biträdande pressombudsmannen anställda av Pressens Samarbetsnämnds delegation för allmänhetens pressombudsman, medan PO:s juristhandläggare och assistenter  är anställda av TU, Tidningsutgivarna (i vars lokaler PO-organisationen är inrymd).

– Jag ska chefa, men har ingen makt över budgetfrågor, exempelvis om vi behöver ta ut mer övertid för att beta av ärendebalansen, berättade Yrsa Stenius vid ett kvällssamtal på Sim(o) i Stockholm i torsdags.

Yrsa Stenius tror inte på några omedelbara förändringar, men hoppas att PO-verksamheten på sikt kan omvandlas till en stiftelseform som inte är så nära knuten till TU som fallet är i dag. Detta vore önskvärt av såväl effektivitets som trovärdighetsskäl.

Pressens samarbetsnämnd beslöt vid sitt senaste sammanträde för en vecka sedan att tillsätta en utredning om för- och nackdelar med att utvidga PO:s och Pressens opinionsnämnds arbetsområde till att även omfatta radio och tv. I förlängningen av en sådan utredning förefaller det logiskt att även diskutera hur en eventuellt bredare funktion (Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd?) kan organiseras.

Vid kvällssamtalet utvecklade Yrsa Stenius den oro hon känner för att personskvaller om kändisar och kändisars anhöriga breder ut sig i medierna och anknöt till sin debattartikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan.

Yrsa Stenius ansåg dock inte namnpubliceringar i traditionella medier av misstänkta brottslingar fortsatt att öka som följd av att namnen finns lätt åtkomliga på internet.

– Jag har en känsla av att allt fler ansvariga utgivare fattar självständiga publiceringsbeslut och inte kryper bakom utvecklingen på nätet.

Kommentarer inaktiverade för PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

Posted in medieetik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 14 december 2009

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gläds under helgen i sin blogg åt att Sveriges Tidskrifter har förståelse för TU:s grundläggande resonemang om finansieringen av PO-funktionen. (Tidigare inlägg här, här och här.)

Samtidigt har Sveriges Tidskrifter skickat in en replik till DN Debatt (och fått den publicerad måndag 14/12, dock inte på nätet) som kritiserar Anna Serner för att i förra veckan ha kommit med felaktiga påståenden om Sveriges Tidskrifters bristande betalningsvilja.

Kul att debattaktiviteten är så hög när Pressens samarbetsnämnd äntligen låst upp dörren till sitt stängda sammanträdesrum och tagit bladen från munnarna. Jag hoppas att denna öppna inställning fortsätter i en debatt om hur PO/PON kan utvecklas till MO/MON.

Tillägg: Tisdag 15/12 kommer så ytterligare en replik i ärendet (helt unikt med nutida DN Debatt-mått mätt!), denna gång från Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén. Även hon kritiserar Tidningsutgivarnas Anna Serner för att ha felaktigt ha kommit med förklenande omdömen om Journalistförbundets bristande värdering av etiken.

Repliken är inte utlagd på DN:s hemsida. Men Agneta Lindblom Hulthén har publicerat den på sin blogg i oavkortat skick.

I samma blogginlägg berättar SJF-ordföranden om turerna kring samarbetsnämndens senaste möte. Det skulle vara ett knytkalas med julkänsla och Agneta LH tog med sig ett kilo löjrom (eftersom mediedirektörer på ett annat möte ätit upp hennes hembakta struvor).

Pressens samarbetsnämnd kalasade på löjrom (kaffeskedar direkt ur burken enligt Agneta L H) och andra medhavda godsaker och diskuterade PO-funktionens finansiering. Efteråt ville en journalist, som häckat utanför möteslokalen, veta om Journalistförbundet liksom Sveriges Tidskrifter var berett att betala mera för PO. Agneta L H avböjde att svara med hänvisning till att förhandlingarna fortsätter. Journalisten gav sig inte.

– Fina familjer pratar inte om pengar, drog Agneta Lindblom Hulthén till med.

– Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.

Journalistordföranden skriver på sin blogg att hon älskar den repliken. ”Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.”

Kommentarer inaktiverade för Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)