mediestudier

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Annonser

Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Tidningsutgivarnas seminarium om mediedrev leddes av TU:s Lena Victorin, som hade funderat ut en klurig kombination av publikfrågor som inledning. Först fick auditoriet ange om mediedrev är negativa; 99 procent i den fullsatta salen svarade ja. Sedan ställdes frågan huruvida samhället skulle bli bättre utan mediedrev, och enbart en procent av de närvarande räckte upp handen.

På detta sätt problematiserades drevet redan från början. Å ena sidan det förkastliga: ”Vi blir huliganer med ett svart hål där ingen tar ansvar” och ”Man hamnar i tunnelseende… nära nog i en maffiakultur” (Janne Josefsson, SVT).

Å andra sidan det berömvärda: ”Om den sena Watergate-rapporteringen använts som definition skulle få haft invändningar mot drev” (Thomas Mattsson, Expressen).

Anders Pihlblad, reporter på TV4 som kommit med en bok om drev efter att själv ha hamnat i hetluften, sammanfattade:

– Mediedrev är ett negativt ord som många blandar ihop med mediegranskning. Samhället skulle bli sämre utan granskande journalistik, men det begås övertramp. Drev är en avart.

Åtskilliga kända teman togs upp: Behovet av en djävulens advokat på redaktionerna, svårigheten med ansvaret för den samlade effekten, behovet av mediegranskning i medierna, svårigheten för SVT att ersätta Mediemagasinet (Otto Sjöberg och Anders Gerdin bojkottade framgångsrikt programmet enligt Janne Josefsson), behovet av att skilja på allmänintresse och allmänt intresse, svårigheten med distinkta definitioner.

Fast Anders Pihlblad gjorde ett försök med skillnaden mellan A- och B-kändisar: Ebba (Ebba von Sydow, som också ingick i panelen) och Janne J är A-kändisar medan han själv och Thomas Mattsson är B-diton.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 5: Nyanserat om mediedrev

Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Med nästan 1400 seminarier under en vecka finns det mycket att välja på för en medieintresserad besökare i Almedalen. Så här kan mixen en vanlig (tis)dag se ut:

1) ‘Den onde psykiatern – psykiatrin i media’. En samhällssektor som känner sig misshandlad och demoniserad av medierna bjöd in till samtal om mediernas ansvar för de bilder som förmedlas. ”Vågar de som behöver komma till psykiatri som ständigt beskrivs som klantig och inkompetent?”, var en av frågorna i programbladet. Seminariet fick en oväntad och hoppfull inriktning, jag återkommer till det i ett kommande inlägg här på bloggen.

2) ‘Rätten att vara nörd’. ABF samlade några författare och bloggare till ett friskt och uppmuntrande samtal om smala specialintressens betydelse för personlig utveckling och om nätets inverkan. ”Vad innebär det för samhället när den engagerade amatören överträffar proffset i kunskap och genomslag?”, var en av frågorna som ställdes. Hade Bill Gates tillhört det coola gänget på sin skola under uppväxten hade datoriseringen kanske fått en annan bana, var ett av svaren.

3) ‘Rasismen i sociala medier’. Ungdom Mot Rasism och Pronto Communication samlade företrädare för fyra politiska ungdomsförbund för att kommentera vad unga experter förmedlat om den organiserade rashetsen på Facebook och i kommentarsfält med flera platser. Även om rasismen på nätet är beklämmande var engagemanget och omdömet hos de pålästa deltagarna upplyftande.

4) ‘Mediemakt, journalistik om offentliga personer och drev’. TU lät Ebba von Sydow, SVT, Thomas Mattsson, Expressen, Anders Pihlblad, TV4 och Jan Josefsson, SVT, penetrera drevets övertoner, mekanismer och effekter. Bland annat tack vare en väl förberedd moderator (Lena Victorin) blev det en energisk och nyanserad debatt (som jag återkommer till i senare inlägg).

Allt i allt en givande dag i dalen – trots de mörka rubrikerna.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 3: Upplyftande om demonisering, nördar, rashets och drev

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Thomas (Expressen) Mattssons moral hissas – och sågas (uppdaterad)

Posted in medieetik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 03 februari 2010

För Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vidsynta resonemang för att motivera sina argument i moraliska frågor?  Eller använder han sig av maktmänniskans myndiga röst och tonläge för att förespråka det rimliga i en ståndpunkt?

Bedöm själv Thomas Mattssons svar i moraltestet hos Christer i P3. Jämför sedan med moralfilosofen Bengt Brüldes kommentarer i samma program.

Thomas Mattsson skriver själv på sin blogg om likheter mellan moraliska resonemang och pressetiska överväganden.

Fler medieprofiler som genomgått moraltestet finns samlade på Christers hemsida. Exempelvis Margret Atladottir på Nöjesguiden, Louise Bratt på Veckorevyn, Jan Helin på Aftonbladet, Isabella Löwengrip på bloggen Blondinbella, Alex Schulman på bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och Mats Svegfors på Sveriges Radio.

Har du valt att leva i offentlighet?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by John Ahlmark on 13 januari 2010

De pressetiska reglerna, som journalistbranschen själv formulerat och är garant för, innehåller en publicitetsregel med numret sju: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Det är en tydlig regel, välbetänkt i alla sina led. ”Överväg noga” förutsätter en uttolkare som förmår stanna till och fundera. ”Kan kränka” ber om fantasi och inlevelse. ”Avstå” talar till en person som gör egna val. ”Uppenbart allmänintresse” handlar om att se flera olika aspekter av en sak. ”Offentlig belysning” sammanfattar massmediernas främsta uppgift, att sprida ljus över sådant som annars aldrig lämnat det fördolda. De som formulerat regeln tänkte sig uppenbarligen en uttydare som var reflekterande och intellektuell, som hade intresse för publicistiska dilemman och som – bland andra drivkrafter, förstås – ville upprätthålla sitt eget mediums trovärdighet, såväl som trovärdigheten för massmedierna som grupp.

Vad gäller regelns innehåll har jag alltid ansett att den på ett utmärkt sätt säger nej till publicering av skvaller. Jag har svårt att se någon bättre formulering för att komma åt offentliggöranden av privata omständigheter som saknar annat allmänintresse än dess puckelrygg, den allmänna nyfikenheten. För ett par år sedan skickade jag ett e-postmeddelande med det innehållet till PO. Hon var lika övertygad om motsatsen: ”Reglerna förbjuder inte skvaller!” Eftersom jag nog var litet påstridig motiverade hon sig: ”Lönsamheten hos medierna kräver en del sånt.”

Och det är ju säkert sant. Eftersom en del av de tryckta och internetlevererade massmedierna har som sin innersta affärsidé att offentliggöra människors privatliv, skulle dessa säkert få lönsamhetsproblem om de plötsligt skulle börja tillämpa publicitetsregel sju. Men ännu idag är majoriteten av massmedierna lojala mot regeln. Den lever i Public Service. Morgontidningarna respekterar den. Kanske mister dessa medier läsare i konkurrens med skvallermedierna, oavsett om dessa är renodlade eller blott halvt förtappade? Kanske framstår de medier som inte skvallrar istället som extra trovärdiga, i kontrast till avloppsdiket? Oavsett vilket, regeln nämner inte lönsamhet. Den aspekten ges ingen roll i övervägandet om huruvida en omständighet i någons privatliv bör spridas.

Det är svårt att inte trubbas av och släcka drömmen om förverkligande av publicitetsregel sju. Men ibland, mitt i det dagliga kryssandet mellan skvallermedierna, kan man ännu stelna till i fasa över någon förnyad insikt i hur ledande publicister kan resonera i ämnet. Det hände mig härom dagen då jag läste Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Metro kommentera ett skvallermedium i USA. Han sa: ”De använder nyhetsjournalistikens kraft, men bevakar dem som valt att leva i offentlighet”. Smaka på den formuleringen igen, ”bevakar dem som valt att leva i offentlighet”.

Tydligare kan inte publicitetsregel sju torpederas. Eller rättare: bara passeras.

Elevernas syn på pressetiska övertramp – hela listan

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, medieföretag, mediehistoria, medieutbildning, nyhetsvärdering, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 06 november 2009

Torsdag kväll (5/11) redovisade Fredrik Nejman och Mikael Bergling resultaten av en omröstning bland 130 elever på Poppius olika journalistutbildningar. Tolv exempel på pressetiskt omdiskuterade publiceringar rangordnades av eleverna med tre poäng till den i deras ögon värsta, två poäng till den näst värsta och ett poäng till den tredje värsta. Exemplen var hämtade ur materialet till en färsk bok om Allmänhetens pressombudsman (som skrivits av Fredrik Nejman, Mikael Bergling och undertecknad).

Branschtidningar som Resumé, Journalisten och Medievärlden har återgivit vilka publiceringar eleverna ogillade mest, men inte hela listan. Här följer den:

1. Expressens förstasida ”Döda, saknade, räddade” efter Estonias förlisning; 201 poäng

2. Arbetets publicering av namn och bild av en misstänkt 33-årig Palme-mördare; 163 poäng

3. Aftonbladets publicering av nazisthot mot Alexandra Pascalidou; 138 poäng

4. Harry Schein som förnekande sexturist på Expressens löpsedel; 76 poäng

5. Aftonbladets klassiska ”Greve sköt neger med jaktgevär”: 64 poäng

6. Expressens felaktiga påstående att Persbrandt lagts in akut på alkoholklinik; 31 poäng

7. Thorbjörn Fälldin utmålades som knarkare i Aftonbladet-satir: 29 poäng

8. Yrsa Stenius kallades ‘intellektuellt fnask’ m m i recension i Gefle Dagblad; 26 poäng

9. TT påstod att Pelle Svensson förfalskat brev från ‘bombmannen’; 25 poäng

10. Hänt Extra påstod att paret Efva A och Eva D väntade barn; 11 poäng

11. Se & Hör visade fejkade baddräktsbilder av kronprinsessan Victoria; 10 poäng

12. Östgöta Correspondenten publicerade en ljudfil på nätet där en omskriven person hotar tidningens reporter; 4 poäng.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som bloggat om sitt besök på Poppius, fick recensera listan. Han ansåg att de värsta övertrampen är de som består i att producera falska nyheter, exempelvis bilder av Victoria och rykten om graviditet, och han var förvånad över att studenterna rankade dessa övertramp så lågt.

Misstagen som Expressen begått, exempelvis angående Persbrandt och Estonia, såg han inte som fejk utan som problem i produktionsprocessen som redaktionen sedermera lärt sig av. Uppsåtet måste räknas in när man diskuterar kontroversiella publiceringar. Och hans linje är att Expressens uppsåt är gott.

Kommentarer inaktiverade för Elevernas syn på pressetiska övertramp – hela listan

Journalister som narcissister

Posted in journalistik, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 25 september 2009

Det svåraste problemet med dagens journalistik är att så många journalister blivit narcissister och placerar sig själva framför det som ska rapporteras.

Denna tes drevs av Utbildningsradions nye vd Erik Fichtelius i en paneldebatt på Bokmässan i Göteborg under torsdageftermiddagen. Debatten hade rubriken ”Kunskap åt folket – men hur?” och anordnades av Utbildningsradion, Vetenskapsrådet och Nationalencyclopedin.

SACO:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg invände att samtliga journalister ännu inte drabbats av denna åkomma och att det faktiskt går att intressera dem för viktiga samhällsproblem om man serverar dem som bra berättelser,  goda historier.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson framhöll att det numera går att fördjupa berättelserna på nätet. I en färsk serie med partiledarna innehöll varje del cirka 9000 tecken i papperstidningen och 70 000 tecken på Expressens sajt.

Gunnar Wetterberg invände att det är först efter ett par hundratusen tecken som ett verk blir riktigt originellt, fördjupande och nyansrikt.

Min bok med Göran Persson var på tre miljoner tecken, meddelade Erik Fichtelius. Och tillade att Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna nog var ännu längre.

Malin Sandström, doktorand och bloggare, lyckades i betydligt kortare format förmedla att kunskap kan vara både nyttig och underhållande. Och Gunilla Hammar-Säfström, en av lärarna i tv-projektet ‘Klass 9A’, berättade att i början av terminen kom eleverna ofta flera timmar för sent till skolan. I november ville de inte gå hem när den egentliga skoldagen var slut.

Kommentarer inaktiverade för Journalister som narcissister

Integritet någon?

Posted in journalistik, mediekritik by Lars Ilshammar on 04 juni 2009

Staffan Erfors får lämna Expressen med omedelbar verkan. Orsak: avslöjandet att han är kompis med Hells Angels förre president Thomas Möller och vid åtminstone två tillfällen lånat ut sin privata bostad till Möller.

Staffan Erfors är inte vem som helst: har varit chefredaktör på Kvällsposten, nöjeschef på Expressen och är idag tidningens korre i New York. Frågan blir förstås: hur är det möjligt att en person med Erfors bakgrund och erfarenhet kan göra en sådan tabbe? Hur kan omdömet slå så totalt slint? Hur står det till med reflexerna, med de journalistiska instinkterna och integriteten?

Erfors utför en snabb pudel på chefredaktör Thomas Mattssons blogg och vill nu be alla om ursäkt för att han inte tidigare har insett det olämpliga i kontakterna med Möller. Det låter som en politiker som ertappas med fingrarna i syltburken. Hoppsan – så tokigt det kan bli!

Expressen gör förstås det enda rätta när man låter Erfors gå, och Thomas Mattsson förtjänar en guldstjärna för snabbheten och öppenheten. Ändå skickar historien nya varningssignaler om pågående normupplösning och identitetskris inom svensk journalistik. Det går att påminna sig fler exempel på journalister som haft svårt att hålla på integriteten från de senaste åren:

  • TV 4:s politiske reporter Anders Pihlblad som fastnade på pussbild med Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström.
  • Niklas Svensson som stängdes av från Expressen i förra valrörelsen sedan hans inblandning i dataspioneriet mot (s) kommit fram.
  • Reportern Niclas Rislund som fick gå från Expressen efter att ha låtsas vara polis.

Erfors påstår att han lärt känna Möller ”i sociala sammanhang i Malmö”. Jaha – i vilka sociala sammanhang kan journalister numera utan problem umgås med dömda gängledare, undrar man? Kanske är det så att mediekonvergensen leder till en sammanblandning av identiteter?

Att det var en polisutredning som först avslöjade Erfors kompisskap med Möller säger också att det är lite si och så med mediegranskning och självsanering inom svenska medier.

Nattens mysterier

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediernas ansvarighet by Lars Ilshammar on 26 maj 2009

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är en av Sveriges mest kända personer. Särskilt efter vårens AMF-affär är det nog ytterst få som inte känner igen hennes ansikte. Ändå lyckas Expressen förväxla henne med en helt annan kvinna på måndagens löpsedel och förstasida. Först frampå förmiddagen upptäcker man misstaget.

Titta på den här faksimilen på Resumés webbplats. En blond medelålders kvinna med glasögon. Dock inte Wanja Lundby-Wedin: fel frisyr, fel form på glasögonen, fel ansikte. Men ingen på Expressen reagerar, inte någon i den långa produktionskedjan från fotograf till tryckeri slår larm.

Hur kan sådant gå till? Sov eller blundade hela nattredaktionen? Hade man festat till lite just före deadline? Var det den heta viljan att korsfästa en maktarrogant fackpamp som förblindade redaktionen. Eller är det så stressigt på natten att inte ens den mest ytliga faktakoll hinns med?

Chefredaktör Thomas Mattsson gör en pudel på sin blogg, men har ingen förklaring till att personal som jobbar professionellt med nyheter inte känner igen en av landets mest fotograferade personer. Däremot bekräftar han att han själv får se nästan alla bilder innan de går tryck – också den på den falska Wanja.

Kanske finns det ingen enkel förklaring, mer än att kvällstidningar är kvällstidningar, misstag sker, och konstiga saker kan hända på natten. I slutet på 1980-talet jobbade jag på Örebro-Kuriren, nu saligen nedlagd. En dag hade tidningen ett reportage om Örebros krogkung som nu utökade sitt imperium med ytterligare en restaurang.

Men på löpet blev krogkungen istället Örebros knarkkung. Nattredaktören hade slirat på tangenterna. Sedan gick löpet i tryck utan att någon på redaktion, sätteri eller tryckeri reagerade. Oförklarligt, pinsamt och så småningom dyrt för ansvarige utgivaren som fick böta efter en tryckfrihetsdom.