mediestudier

Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Posted in journalistik, medieforskning, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

Jag har gått på ett antal seminarier om medier och journalistik här i Almedalen. När mer än halva veckan passerats är det läge för några funderingar om vilken typ av seminarier som gjort störst intryck.

Högst på listan kommer TUs ambitiösa samtal om mediernas ansvar för att informera om folkmord och brott mot mänskligheten. Seminariet inleddes med en 20 minuter lång film där överlevande från förintelsekampanjer i Tyskland, Darfur, Kongo och Ruanda berättade om sina erfarenheter.

Filmen The last survivor gestaltade konsekvenserna av fasansfulla processer. Vi i biosalongen kom att dela en upplevelse; en inlevelse, vi andades i samma takt. Sedan följde ett nyanserat samtal där det som lätt blir schabloner fylldes med mening och en gemensam önskan kändes i salen: vad finns det för vägar att se till att detta aldrig upprepas? Varför står medierna ofta handfallna och påstår att det som händer är oförklarligt? Vad kan göras för att journalister inte bara kan urskulda sig med att även de omfattas av ‘tidsandan’? Tyvärr var seminarietiden för kort för att nå särskilt långt, men diskussionen har startat och måste fortsätta. Som Robert Rosén skrev på sin blogg så kändes andra debattämnen sedan lite futtiga.

Näst högst kom ett seminarium om lobbyism. Ett otal arrangemang i Almedalen behandlar ämnet och flera jag varit på innebär bara ett upprepande av kända positioner, framförda med mer eller mindre indignerade alternativt raljerande tonfall.

Men detta seminarium var annorlunda. Det inleddes med en presentation av en forskarrapport, framtagen speciellt för detta tillfälle. Professor Jesper Strömbäck presenterade ett perspektiv på lobbyismens problem och möjligheter utifrån en analys av en intervjuundersökning med före detta statssekreterare som numera själva arbetar som pr-konsulter eller företräder olika sektorsintressen. Jesper Strömbäck påpekade dock nogsamt att studien inte ger hela bilden, mycket mer forskning behövs. Arrangören Precis, pr-företagens förening, hade beställt delstudien.

Med denna genomgång som grund följde sedan ett samtal mellan riksrevisorn Jan Landahl, två pr-konsulter (f d statssekreterare) och Fokus-journalisten Torbjörn Nilsson.

Ett av många ämnen som belystes gällde journalisters förmåga att misstänkliggöra pr-kontakter, bland annat genom att publicera uppgifter om intervjupersoners nätverk/vänner. Här antyds en otillbörlig påverkan, men leds inte i bevis, vilket kan leda till sänkt förtroende för både journalister och pr-konsulter. Torbjörn Nilsson kontrade med att så länge pr-kontakter med makthavare sker i det fördolda så är de intressanta; de är ”kittlande” när de är slutna, vore de öppna skulle de inte vara det. Men han tillade också att detta är journalistikens stora problem; den sysslar för mycket med enskildheter på ytan och för lite med grundläggande beslutsprocesser (där exempelvis även betydelsen av sociala strukturer kan belysas).

Det tredje seminariet jag vill lyfta fram ordnades av Sveriges Tidskrifter och TU tillsammans och handlade om rapporteringen från världens konfliktområden. Knivhuggne SVT-korrespondenten Bert Sundström och dödshotade journalisten Afrah Nasser från Jemen, av CNN rankad som en av Mellanösterns tio viktigaste bloggare, berättade om viktig journalistik under svåra omständigheter.

Seminariet innehöll filmklipp, bland annat från Youtube, som effektivt förmedlade erfarenheter från förtryckarregimers olika metoder att med hot och våld kontrollera informationsspridning. Samtalet ledde till insikter om behovet av lokala journalister/bloggare, av ‘traditionella’  journalister som kan verifiera, analysera och förmedla information och av ett utökat samarbete dem emellan. Bert Sundström underströk också vikten av att vara proaktiv, att rapportera om konflikternas rötter och inte enbart om deras dagliga skeende.

Många seminarier i Almedalen har andra syften än att få oss besökare att tänka efter på allvar. Varumärkesexponering i ett kul och underhållande sammanhang kan förmodligen räcka långt och skapa nyttiga kontaktytor.

Men om ambitionen går längre så är det lätt att se några gemensamma drag i de tre exempel jag lyft fram.

Att skapa en gemensam plattform i just denna stund, för just detta samtal är ett sådant. Det må vara med hjälp av film eller forskningsrapport.

Att få paneldeltagarna att tala med varandra (det kan låta trivialt…) och inte med schablonbilder. Och att ta in andras argument innan repliken kommer.

Att få deltagarna i salongen att känna att det är viktigt att vi här och nu försöker få fram idéer om lösningar på de problem som vi nu förstår lite bättre. Att vi känner oss berörda och delaktiga, att våra inspel betyder något.

Vårt eget arrangemang i Almedalen nådde nog inte riktigt dessa höjder, men hade i varje fall ingen brist på ambitioner med två forskarpresentationer och ett efterföljande samtal. Och det kommer fler seminarier. Fler Almedalar.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 31 januari 2011

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

– Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

– Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

– The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 10 april 2010

Gunnar Bodahl-Johansen, huvudförfattare till Sim(o)s senaste skrift som handlar om den samlade norska självregleringen, beskrev på ett Sim(o)-seminarium i Stockholm den norska modellen. En modell som innebär att de norska politikerna 1998 överlämnade granskningen av etermediernas innehåll till pressens frivilliga system. En förändring som är aktuell i Sverige genom att Pressens samarbetsnämnd beslutat utreda en breddning av Pressens opinionsnämnds verksamhetsområde. Gunnar Bodahl-Johansen betonade fyra faktorer för att förklara den norska  omvandlingen:

• Den norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd, PFU, hade under 1990-talet visat stor handlingskraft i samband med akuta kritikstormar mot medierna.

• PFUs huvudman Norsk Presseforbund hade (och har) en stark ställning i den norska medievärlden. Den är en paraplyorganisation för i stort sett samtliga journalister, redaktörer och medieföretag.

• Statliga Klagenemnda, motsvarigheten till svenska Granskningsnämnden, förde en anonym tillvaro och var sörjd av få när den lades ner 1998.

• De centrala aktörerna i Norge kände varandra väl. Personkemin var god, med Gunnar Bodahl-Johansens formulering.

Pressens Faglige Utvalgs ordförande Odd Isungset deklarerade på seminariet att integreringen av etermedierna i verksamheten hade stärkt PFUs roll, lett till fler anmälningar mot medierna och stärkt systemets legitimitet. Han underströk också att det enligt hans mening inte är en uppgift för staten att granska mediernas innehåll.

Odd Isungset berättade att tre ärenden per sammanträde sänds via webb-tv på norska tidskriften Journalistens hemsida. Detta har lett till att kunskapen om verksamheten har ökat utanför PFU. Svenska tidskriften Journalistens chefredaktör Helena Giertta deltog i seminariet; hon trodde inte att svenska PON skulle tillåta några webbsändningar.

Representanter för bland andra Allmänhetens pressombudsman, Pressens opinionsnämnd, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Sveriges Television, Tidningsutgivarna, Granskningsnämnden för radio och tv, Sim(o) och journalistutbildningen vid Stockholms universitet deltog i seminariet och ställde frågor om funktionalitet och  förtroende för det norska systemet. Vad händer exempelvis om någon redaktion inte vill efterfölja PFUs beslut? Det är inte ett problem för PFU, löd svaret, utan för de organisationer som är huvudmän. Det är deras medlemmar som förbundit sig att följa PFUs beslut, även när de går dem emot.

Sveriges Radios Åke Pettersson, Publicerat, var närvarande och spelade in en norsk-svensk diskussion på plats. Även Medievärlden rapporterar.

Kommentarer inaktiverade för Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

Posted in medieetik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 14 december 2009

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gläds under helgen i sin blogg åt att Sveriges Tidskrifter har förståelse för TU:s grundläggande resonemang om finansieringen av PO-funktionen. (Tidigare inlägg här, här och här.)

Samtidigt har Sveriges Tidskrifter skickat in en replik till DN Debatt (och fått den publicerad måndag 14/12, dock inte på nätet) som kritiserar Anna Serner för att i förra veckan ha kommit med felaktiga påståenden om Sveriges Tidskrifters bristande betalningsvilja.

Kul att debattaktiviteten är så hög när Pressens samarbetsnämnd äntligen låst upp dörren till sitt stängda sammanträdesrum och tagit bladen från munnarna. Jag hoppas att denna öppna inställning fortsätter i en debatt om hur PO/PON kan utvecklas till MO/MON.

Tillägg: Tisdag 15/12 kommer så ytterligare en replik i ärendet (helt unikt med nutida DN Debatt-mått mätt!), denna gång från Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén. Även hon kritiserar Tidningsutgivarnas Anna Serner för att ha felaktigt ha kommit med förklenande omdömen om Journalistförbundets bristande värdering av etiken.

Repliken är inte utlagd på DN:s hemsida. Men Agneta Lindblom Hulthén har publicerat den på sin blogg i oavkortat skick.

I samma blogginlägg berättar SJF-ordföranden om turerna kring samarbetsnämndens senaste möte. Det skulle vara ett knytkalas med julkänsla och Agneta LH tog med sig ett kilo löjrom (eftersom mediedirektörer på ett annat möte ätit upp hennes hembakta struvor).

Pressens samarbetsnämnd kalasade på löjrom (kaffeskedar direkt ur burken enligt Agneta L H) och andra medhavda godsaker och diskuterade PO-funktionens finansiering. Efteråt ville en journalist, som häckat utanför möteslokalen, veta om Journalistförbundet liksom Sveriges Tidskrifter var berett att betala mera för PO. Agneta L H avböjde att svara med hänvisning till att förhandlingarna fortsätter. Journalisten gav sig inte.

– Fina familjer pratar inte om pengar, drog Agneta Lindblom Hulthén till med.

– Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.

Journalistordföranden skriver på sin blogg att hon älskar den repliken. ”Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.”

Kommentarer inaktiverade för Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

PO-debatten fortsätter (uppdaterad)

Posted in medieetik, medieforskning, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 10 december 2009

Debatten om hur den reglerade pressetiken (PO/PON) ska finansieras fortsätter i det offentliga rummet. I dag är det Tidningsutgivarnas vd Anna Serner som svarar på Ulrika Knutsons inlägg i förrgår på DN Debatt. Men udden är mest riktad mot Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet som överväger att stå för en större del av kostnaden än tidigare.

Anna Serner tar upp några nya inslag i sin argumentering: ”Enligt SOM-undersökningarna är förtroendet för journalisterna nästan bara hälften så högt som för tidningarna de skriver för. Det borde var skäl nog. Dessutom riskerar allmänhetens förtroende för PO att påverkas negativt av att TU nästan totalt dominerar finansieringen.”

Roligt att resultat från medieforskningen används i debatten. Här finns mer att hämta för alla parter.

Tillägg: På eftermiddagen publicerade Medievärlden en intervju med Yrsa Stenius, Alllmänhetens pressombudsman. Av den framgår att hon under sitt första år som PO lade hälften av arbetstiden på utåtriktade engagemang som besök hos redaktioner, publicistklubbar, journalistklubbar,  journalistutbildningar, bibliotek och kulturföreningar. Till följd av sjukskrivning på PO-kansliet och ökad arbetsbörda för PO utgör den utåtriktade andelen i dag bara 20 procent. Yrsa Stenius anger att en ideal fördelning för hennes del vore 60 procents kansliarbete och 40 procents föredrag/debatter.

Eftersom PO:s lön uppgår till 900 000 kronor per år blir kostnaden för tänkbara 40 procent alltså 360 000 kronor. Om denna kostnad fördelas lika mellan Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet blir summan 120 000 kronor per organisation. Om hela PO-lönen fördelas blir summan 300 000 kronor per organisation. Den senaste veckans debatt har således inte handlat om några astronomiska summor.

Tidningen Journalisten har under dagen publicerat en reaktion från Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld. Hon gillar inte undertexten i Tidningsutgivarnas inlägg och försäkrar att Sveriges Tidskrifter inte är snåla.

Ljusning för den reglerade medieetiken

Posted in medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 09 december 2009

Parterna i Pressens samarbetsnämnd har träffats för att försöka finna en ny fördelning av  finansieringen av Allmänhetens pressombudsman. Medievärlden rapporterar att en lösning är i sikte.

Den nuvarande fördelningen, där Tidningsutgivarna betalar mer än 90 procent, rubbas inte under 2010.  Däremot kan Sveriges Tidskrifter, och eventuellt även Journalistförbundet, tänka sig att bekosta delar av pressombudsmannens utåtriktade arbete från och med 2011.

Problemen med finansieringen kan alltså troligen lösas, samtidigt som parterna blir tydligare i sina ambitioner rörande PO:s utåtriktade roll. En roll som är viktig för systemets synlighet och legitimitet.

Principerna och Allmänhetens pressombudsman

Posted in journalistik, medieetik, medieföretag, mediehistoria, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 08 december 2009

Under hösten har systemet med Allmänhetens pressombudsman fyllt 40 år. Och under dessa 40 år har Tidningsutgivarna, som i slutet av 1960-talet drev på för att inrätta PO, betalat mer än 90 procent av kostnaderna.

Efter att arbetsgivardelen har skilts från TU, och efter att många sköna miljoner i konfliktfonderna återbetalats till medlemsföretagen, hävdar nu nya och magrare TU att det är en principfråga att PO-finansieringens fördelning måste förändras.  Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet ska betala mera om de vill ha inflytande över systemet.

Betyder detta att TU tidigare agerat principlöst? Eller är det nya talet om principer egentligen ett uttryck för samma ekonomiska åtstramning som lett till att TU lagt ner Medievärlden som papperstidning och halverat anslagen till Dagspresskollegiet?

Om detta kunde vi höra i Publicerat i helgen. I Dagens Nyheter i dag skriver Publicistklubbens och Pressens samarbetsnämnds ordförande Ulrika Knutson (Pressens samarbetsnämnd är huvudman för PO/PON). Och Tidningsutgivarnas vd Anna Serner svarar på sin blogg.

Förpostfäktningar inför den realekonomiska förhandling som stundar? Javisst. Förmodligen kommer parterna att nå en kompromiss som går ut på att kostnaderna för PO:s utåtriktade arbete fördelas på flera händer.

Det som är positivt i den utveckling vi nu bevittnar är just att den förts från de slutna rummen och ut i offentligheten. Fortsätt så, låt en större del av den medieetiska självregleringen stötas och blötas inför öppen ridå i dialog med det som tidigare kallades publiken.