mediestudier

Haveri i ägarstiftelsen

Posted in medieföretag, mediekritik, Uncategorized by Lars Ilshammar on 12 mars 2010

Det var meningen att säkerhetsavståndet mellan public service och de politiska beslutsfattarna skulle öka. Därför flyttades makten att utse ordföranden i de tre public service-bolagen från regeringen till bolagens gemensamma ägarstiftelse den 1 januari i år.

Nu vet vi hur det gick. Efter den skarpa kritiken mot förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som ny SR-ordförande får han nöja sig med samma post i Utbildningsradion. Istället föreslås en annan fp-märkt ex-politiker – Agneta Dreber – till ordförande i Sveriges Radios styrelse.

Dreber är tidigare VD för Livsmedelsföretagen, chef för Folkhälsoinstitutet samt borgarråd i Stockholm, då Stockholmspartist. Hon är kanske en bra person. Någon erfarenhet från medievärlden har hon dock inte samlat på sig under sin långa karriär.

Agneta Dreber istället för Lars Leijonborg är möjligen snäppet bättre. Men i principfrågan har ingenting förändrats. Ägarstiftelsen har bara tagit intryck av kritiken på ytan. Ordförandeposterna tillsätts fortfarande till gamla vänner och kollegor genom politisk kohandel vid hemliga möten i slutna rum.

En sådan hantering kan enbart glädja de upphöjda själva och public services svurna fiender, som nu får vatten på sin kvarn. SR, UR och SVT är verkligen statsmedier som styrs direkt och indirekt av politiker. I andra länder finns det ett ord för den typen av ömsesidigt gynnande. Det börjar på k och brukar låta väldigt obehagligt i svenska öron.

Många hade gärna sett en total avpolitisering av PR-bolagens styrelser i samband med årets bolagsstämmor. Istället blev det, paradoxalt nog, tvärtom. Ägarstiftelsen har därmed gjort ont värre. Det skapar knappast förtroende hos licensbetalarna, som ju förväntas betala kalaset.

I övrigt noterar jag i den nya SR-styrelsen: en projektledare från handikapprörelsen och en doktor i botanik (!). Säkert utmärka personer även de. Men liksom Dreber utan erfarenhet från den komplicerade verklighet som ett modernt medieföretag lever i. Hur tänker ägarstiftelsen? Tänker den alls, sedan de viktiga posterna har fördelats till politiska bröder och systrar?

Den bedrövliga hanteringen av styrelsefrågorna visar att stiftelsens ledamöter inte är vuxna sin uppgift. Men den är också ett bevis för att hela idén om en politiskt tillsatt ägarstiftelse för länge sedan har överlevt sig själv. Det måste nu bli en uppgift för nästa regering, oavsett färg, att ta intiativ till en genomgripande översyn av principerna för tillsättning av stiftelsens ledamöter.

Varför inte ett öppet nomineringsförfarande där kandidaterna får en chans att presentera sig själva för den allmänhet i vars tjänst public serviceföretagen ju säger sig arbeta?

Annonser

Efter Leijonborg-affären

Posted in medieföretag, pressfrihet, Uncategorized by Lars Ilshammar on 10 mars 2010

SR:s ägarstiftelse verkar ha droppat tanken på att göra Lars Leijonborg till ny radio-ordförande efter Ove Joansson. Bra så. Fast i själva verket hade stiftelsen nog inte så mycket val. Att framhärda om Leijonborg skulle ha varit ett politiskt attentat mot SR. Så har åtminstone många uppfattat saken. Den debatten hade ägarstiftelsen inte överlevt. Så självbevarelsedriften segrade.

Men frågan är om det räcker att dumpa Leijonborg. Debatten är redan igång, och ljuset har hamnat på stiftelsen, dess uppdrag och framför allt dess sammansättning. Att Leijonborgs namn över huvud taget kom upp som ett seriöst förslag är oroväckande omdömeslöst och borde leda till självrannsakan, kanske också till att stiftelsens mandat ses över.

Grundfrågan kan formuleras så här: varför ska den mäktiga och hemlighetsfulla ägarstiftelsen bestå av avsuttna riksdagspolitiker? Det kan bara uppfattas som att partierna i skön förening vill behålla någon form av politisk kontroll över public service, fast lite i smyg så att det inte syns för mycket. Vilket förstås i sin tur speglar ett tänkande som har blivit kvar på andra sidan millennieskiftet.

Ägarstiftelsens, och därmed public services, trovärdighet har satts ifråga av Leijonborgaffären. Det som skulle behövas nu är en reform som avpolitiserar stiftelsen och placerar den på armlängds avstånd från riksdagen. Ledamöterna ska givetvis tillsättas på kompetens, inte på partipolitiska meriter. Public Serviceföretagens uppdrag regleras ju redan i detalj i avtalet med staten. Det räcker.