mediestudier

Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 31 januari 2011

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

– Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

– Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

– The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

Annonser

Mediernas ansvarighet i tretton länder granskas i stort EU-projekt

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 18 januari 2011

Bonniers gästprofessor vid JMK, Epp Lauk från Estland/Finland, presenterade ett intressant projekt på JMK vid Stockholms universitet i dag. Media Accountability and Transparency in Europe, Mediaact, ska under drygt tre år kartlägga och värdera de ansvarighetsinstrument som finns i Finland, Estland, Polen, Tyskland, Holland, Frankrike, Storbritannien, Österrike, Schweiz, Italien, Rumänien, Jordanien och Tunisien.

Dimensionerna som ska studeras är 1) omfattning och intensitet i statens engagemang i reglering av nyhetsmedier, 2) hur/om nyhetsmediernas självreglering fungerar, 3) förhållandet mellan nyhetsmedier och mediernas användare (mediernas transparens och förmåga/vilja att förklara redaktionella beslut) samt 4) det civila samhällets energi och engagemang i mediefrågor.

Professor Lauk framhöll att huvudinriktningen i projektet är inte att räkna upp olika ansvarighetsmetoder utan att försöka värdera olika system i olika länder; i vilken mån de kan stärka mediernas oberoende, mångfald och kvalitet. Projektet avslutas hösten 2013.

Kommentarer inaktiverade för Mediernas ansvarighet i tretton länder granskas i stort EU-projekt

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

PO-debatten fortsätter (uppdaterad)

Posted in medieetik, medieforskning, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 10 december 2009

Debatten om hur den reglerade pressetiken (PO/PON) ska finansieras fortsätter i det offentliga rummet. I dag är det Tidningsutgivarnas vd Anna Serner som svarar på Ulrika Knutsons inlägg i förrgår på DN Debatt. Men udden är mest riktad mot Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet som överväger att stå för en större del av kostnaden än tidigare.

Anna Serner tar upp några nya inslag i sin argumentering: ”Enligt SOM-undersökningarna är förtroendet för journalisterna nästan bara hälften så högt som för tidningarna de skriver för. Det borde var skäl nog. Dessutom riskerar allmänhetens förtroende för PO att påverkas negativt av att TU nästan totalt dominerar finansieringen.”

Roligt att resultat från medieforskningen används i debatten. Här finns mer att hämta för alla parter.

Tillägg: På eftermiddagen publicerade Medievärlden en intervju med Yrsa Stenius, Alllmänhetens pressombudsman. Av den framgår att hon under sitt första år som PO lade hälften av arbetstiden på utåtriktade engagemang som besök hos redaktioner, publicistklubbar, journalistklubbar,  journalistutbildningar, bibliotek och kulturföreningar. Till följd av sjukskrivning på PO-kansliet och ökad arbetsbörda för PO utgör den utåtriktade andelen i dag bara 20 procent. Yrsa Stenius anger att en ideal fördelning för hennes del vore 60 procents kansliarbete och 40 procents föredrag/debatter.

Eftersom PO:s lön uppgår till 900 000 kronor per år blir kostnaden för tänkbara 40 procent alltså 360 000 kronor. Om denna kostnad fördelas lika mellan Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet blir summan 120 000 kronor per organisation. Om hela PO-lönen fördelas blir summan 300 000 kronor per organisation. Den senaste veckans debatt har således inte handlat om några astronomiska summor.

Tidningen Journalisten har under dagen publicerat en reaktion från Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld. Hon gillar inte undertexten i Tidningsutgivarnas inlägg och försäkrar att Sveriges Tidskrifter inte är snåla.

Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter 2

Posted in journalistik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, pressfrihet by Torbjörn von Krogh on 19 september 2009

Den globala informationsrevolutionen utgör en formidabel utmaning för alla människorättsförespråkare, sade dr Agnès Callamard på sommarens medieforskarkonferens i Mexico City. En provokativ teckning i Nordeuropa kan snabbt spridas till jordens alla hörn.

– Är det så att yttrandefriheten tar slut vid någon punkt och sedan övergår i en kränkning av kulturella rättigheter?

Dr Callamard leder den brittiska yttrandefrihetsorganisationen Article 19. På konferensen presenterade hon ett konkret försök att överbrygga en hotande motsättning mellan yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter.

Ett tolvsidig dokument, som även finns på nätet, vid namn ’Camden-principerna för yttrandefrihet och jämlikhet’ uppmanar såväl regeringar/politiker som medier att vidta åtgärder.

– Det kan inte finnas jämlikhet utan yttrandefrihet, men inte heller reell yttrandefrihet utan jämlikhet, sade Agnès Callamard.

Det finns en negativ spänning mellan de båda begreppen som inte ska negligeras, men det finns också ett positivt samband som behöver förstärkas, ansåg hon i ett panelsamtal.

Bland rekommendationerna för massmedierna finns paragraf 6.1 som begär att medierna söker

”a multiplicity of sources and voices within different communities, rather than representing communities as monolithic blocs”

och paragraf 9.1 som begär att medierna

”play a role in combating discrimination and in promoting intercultural understanding”.

Tanken är inte att principerna ska regleras i lag, utan anammas av mediernas egen självreglering.

Camden-principerna har diskuterats och utarbetats av ett 20-tal personer, däribland jurister och aktivister från Article 19, Internationella journalistfederationens generalsekreterare Aidan White, FN:s rapportör om yttrandefrihetsfrågor Frank La Rue Lewy och FN:s rapportör om rasism och främlingsfientlighet Githu Muigai.