Var medierna bättre förr?

I går kväll ordnade Sim(o) ett panelsamtal om förhållandet mellan politik, pr och journalistik utifrån en essä av Niklas Ekdal i Sim(o)s senaste skrift Sprickorna i muren. Seminariet ägde rum hos Saco, som var en av Sim(o)s stiftare för tolv år sedan.

Niklas Ekdal var tyvärr förhindrad att själv delta i samtalet (en intervju med honom finns hos Medievärlden) men PM Nilsson (Newsmill) redogjorde för innehållet och debatterade med Cecilia Stegö Chilò (Springtime), Karin Pettersson (Aftonbladet), Mats Svegfors (Sveriges Radio) och Anders Jonsson (Saco).

Samtalet böljade från övergripande maktanalyser av förvaltningens, experternas, pr-konsulternas, journalisternas och politikernas roller i Sverige (och något i EUropa) till synen på Olof Palme, expansionen under 40 år i regeringskansliet av informatörer från 1 till 140 samt drivkrafterna bakom kraven på gårdsförsäljning av alkohol.

Mats Svegfors utbrast vid ett tillfälle förvånat att han tydligen var den ende närvarande marxisten*. ”Jag är den ende här som nämner Kapitalet  och Kapitalets påtagliga makt!” Karin Pettersson invände att hon poängterat inflytandet från ”starka ekonomiska intressen”. (Radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö skrev tidigare i år på DN debatt: ”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde”.) Och PM Nilsson såg större förändringar i förhållandet medier/marknad än i förhållandet medier/politik.

Cecilia Stegö Chilò berörde energiskt och engagerat åtskilliga ämnen, bland andra två ras: inom partiernas medlemsaktiviteter och inom journalistiken. Journalistiken är inte längre maktgranskande utan maktfrämjande menade hon. Och Anders Jonsson, som lämnat den politiska journalistiken efter 30 år, var oerhört bekymrad över dagens tillstånd; han såg en pågående nedmontering av behövliga ambitioner och resurser inom medierna. Han var glad över att ha upplevt ”guldåldern” på 1980-talet och fick medhåll av flera i panelen.

I ett seminarium på Karlstads universitet uttryckte bland andra Göran Rosenberg liknande tankar; vore han ung i dag skulle han inte välja att bli journalist. Men var det verkligen bättre förr? Själv var jag till exempel med om att starta föreningen Grävande journalister i slutet av 1980-talet. Det skedde mot en fond av utbredd och omfattande kritik av den dåvarande journalistiken för att inte kunna förklara hur samhället fungerar, inte tränga under ytan, inte utkräva ansvar för missgrepp och missförhållanden.

Var det bättre förr? Sim(o) lär återkomma i ärendet. Vad tycker du?

* weberianen, se kommentarerna efter texten.

Journalister som narcissister

Det svåraste problemet med dagens journalistik är att så många journalister blivit narcissister och placerar sig själva framför det som ska rapporteras.

Denna tes drevs av Utbildningsradions nye vd Erik Fichtelius i en paneldebatt på Bokmässan i Göteborg under torsdageftermiddagen. Debatten hade rubriken ”Kunskap åt folket – men hur?” och anordnades av Utbildningsradion, Vetenskapsrådet och Nationalencyclopedin.

SACO:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg invände att samtliga journalister ännu inte drabbats av denna åkomma och att det faktiskt går att intressera dem för viktiga samhällsproblem om man serverar dem som bra berättelser,  goda historier.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson framhöll att det numera går att fördjupa berättelserna på nätet. I en färsk serie med partiledarna innehöll varje del cirka 9000 tecken i papperstidningen och 70 000 tecken på Expressens sajt.

Gunnar Wetterberg invände att det är först efter ett par hundratusen tecken som ett verk blir riktigt originellt, fördjupande och nyansrikt.

Min bok med Göran Persson var på tre miljoner tecken, meddelade Erik Fichtelius. Och tillade att Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna nog var ännu längre.

Malin Sandström, doktorand och bloggare, lyckades i betydligt kortare format förmedla att kunskap kan vara både nyttig och underhållande. Och Gunilla Hammar-Säfström, en av lärarna i tv-projektet ‘Klass 9A’, berättade att i början av terminen kom eleverna ofta flera timmar för sent till skolan. I november ville de inte gå hem när den egentliga skoldagen var slut.