mediestudier

Sim(o) och #journalistrollen – en bok, ett seminarium, en utveckling

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 oktober 2011

För nio månader sedan ordnade Sim(o) och JMK ett seminarium om medieutvecklingens konsekvenser för journalistrollen. Debatten blev intensiv, stundom hätsk, på seminariet och spreds sedan i twitterflöden och bloggposter över landet under våren.

Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.

Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?

Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:

”Det går framåt. Det går åt rätt håll. Det är min bestående känsla efter måndagens samtal om journalistrollen arrangerad av Simo – institutet för mediestudier – med bland andra Ekots Malin Crona i panelen. De fyra journalisterna i panelen, förutom Crona även min forna kollega, Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter, författaren och föreläsarenAnders Mildner, och Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten, var faktiskt rasande överens om rätt mycket.”
 

Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:

”Lärdomen jag tycker man kan dra hittills av debatten om journalistrollen är att vi har mycket kvar att lära, om hur samtalet på internet fungerar och hur journalistiken fungerar på internet. Och att lösningarna sällan är så enkla som vissa vid första anblicken ger sken av, utan att det handlar mycket om nyanser, detaljer och att jobba fram ett nytt sätt att förhålla sig till och ha en relation med läsarna. Den resan har bara börjat, tror jag.”
 

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.

Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.”  Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.

Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:

Hele ideen om en samfunnskontrakt baserer seg på at journalistikken levererer samfunnsnyttige tjenester, at journalistikken har et samfunnsoppdrag. Til gjengeld gir samfunnet journalistikken visse privilegier, enten det er snakk om særskilt lovbeskyttelse eller økonomiske subsidier av ulike slag.
 
Denne kontrakten er under press. Den utfordres i en tid da journalistikkens publikum har fått nye verktøy mellom hendene, og det er lettere enn noen gang å publisere stoff selv. Folk ”tidligere kjent som publikum” kan utfordre journalistikken. I denne situasjonen er ikke ideen om et samfunnsoppdrag moden for mediehistoriens skraphaug. Men den må oppdateres og refortolkes.
 

Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.

Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.

Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.

 
 
Annonser

Sim(o) och trestegsraketen i Almedalen

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

För första gången har Sim(o) arrangerat ett seminarium i Almedalen. Det var lite nervöst att bjuda in till ett seriöst samtal i detta seminariernas Samarkand, men det gick bra – with a little help from our friends.

Sim(o) tillsammans med gotländska produktionsbolaget eddy.se och Juridisk reportagebyrå bjöd in tre andra forskarinrättningar till ett samarbete under Almedalsveckan; SOM-institutet, Nordicom och Demokratiinstitutet/Demicom.

Min erfarenhet från tidigare Visby-veckor är att mediefrågor ofta kommer upp i olika panelsamtal, många åsikter och hypoteser är i luften, dock inte alltid med uppbackning av den forskning och den statistik som faktiskt finns någorlunda tillgänglig. Så varför inte försöka sprida en del av de undersökningar som är gjorda vad gäller förhållandet politik, samhälle, medier, journalistik, opinion, medborgare? Det var tanken.

Och alla tre instituten hängde lyckligtvis på. Ensam är svårt att nå ut bland 1450 arrangemang; tillsammans är det lättare att i varje fall försöka.

Bokbordet

Parollen blev ”Använd den kunskap som faktiskt finns – här!” om journalistiken, förtroendet och demokratin. Och medlen ett gemensamt bokbord på Hamngatan – ett centralt stråk mellan hamnen och Donners plats i centrala Visby – samt tre seminarier i följd måndag eftermiddag under sammanlagt knappa tre timmar på Högskolan.

Professor Henrik Oscarsson från Göteborgs universitet inledde med att presentera den senaste digra SOM-rapporten; 676 sidor resonemang om politik, medier och samhälle utifrån ett 90-tal frågor som besvarats av 5000 personer. Regeringen och public service-företagen åtnjuter högt förtroende medan förtroendet för politiker och journalister är lågt.

Professor Lars Nord från Mittuniversitet redogjorde i nästa seminarium för färsk forskning om valrörelsen 2010;  om partiernas kampanjer och mediernas rapportering. Mediernas strukturella partiskhet (mellan förmodade vinnare och förlorare) bedömdes som ett större problem än den ideologiska (mellan höger och vänster).

Och själv ledde jag den avslutande delens samtal om journalistikens kvalitet och framtid med två politiker, två organisationsföreträdare och en tidningsledare. Alla var i någon mening sidbytare, alla hade någon gång arbetat som journalister. Och alla var engagerade debattörer.

Politikerna Johnny Munkhammar, M, och Berit Högman, S, har arbetat på

Del av panel: Berit Högman, Anders Jonsson och Jeanette Gustafsdotter

Nerikes Allehanda/Gotlands Allehanda respektive Fryksdalsbygden. Sacos presschef Anders Jonsson har varit politisk reporter i många riksmedier, Mäklarsamfundets nuvarande och Tidningsutgivarnas tillträdande vd Jeanette Gustafsdotter har arbetat på SVT/TV4 och Correns nya publisher Charlotta Friborg rekryterades när hon var PR-konsult men har tidigare haft olika poster på Dagens Nyheter.

Enligt SOM-rapporten anser 87 procent av svenskarna att ”varje människa är skyldig att hålla sig informerad om vad som händer i samhället” (rapporten sidan 466). Frågan är då hur oberoende och tillförlitlig informationen är?Anders Jonsson var mest pessimistisk om kvaliteteten, vilket han tidigare utvecklat i Akademikern, och Jeanette Gustafsdotter mest optimistisk, med de övriga i varierande grad däremellan.

Salen i Högskolan hade 40 fasta sittplatser. 60 personer deltog första timmen, 45 den andra och 35 den tredje timmen. Ett tjugotal personer var med under alla tre faserna vilket innebär sammanlagt 120 ‘unika besökare’. Bland dem fanns EU- parlamentariker, riksdagsledamöter, tidigare statsråd, PR-konsulter, organisationsföreträdare, journalister och redaktörer. Gefle Dagblads tidigare chefredaktör Robert Rosén tillhörde dem som twittrade och bloggade om seminariet.

Pöbel, publik, prosument – konsekvenser av och för journalistrollen (uppdaterad)

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 januari 2011

Sim(o) hade ett vitalt seminarium i går om journalistrollen på JMK ihop med JMK. Ungefär 100 personer kom; roligt! Utgångspunkten var Anders Mildners essä  Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför? i Sim(o)s årsrapport 2010/2011. En mycket engagerad panel fick snabbt upp temperaturen i salen och publiken, ett nyckelbegrepp i denna diskussion, blev efterhand allt mer aktiv.

Tyvärr fungerade inte JMKs anläggning för att streama seminariet, åtskilliga som inte kunde komma till JMK och som hört av sig angående en utsändning av diskussionen på JMKs sajt, blev besvikna. Några spår avsattes dock för den som är intresserad, spår som fortfarande lever och utvecklas: ett twitterflöde med vinjetten #journalistroll, Helena Gierttas ledare i Journalisten, ett längre inlägg på Fredrik Strömbergs blogg, en kommentar till en trött redaktör på Dagens Media och flera aviserade bloggfunderingar.

Även om det rådde helt olika meningar i salen om hastigheten och djupet i förändringen av journalistrollen/rollerna så framstår förhållandet till publiken, användarna, deltagarna, de som tidigare kallades publiken, som central. Malin Crona betonade samtalet, samarbetet, förhållningssättet och Fredrik Strömberg såg en fundamental förändring av den hittillsvarande sändar-mottagarmodellen:

Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om  tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? (citerat från bloggen Fredrik & Medierna, se tidigare länk)

Anders Mildner slog ett slag för samarbete:

Jag tror att framtidens journalistik och framtidens mediebolag måste gå hand i hand med publiken, bistå den genom att aggregera allmänhetens diskussioner i stället för att enbart blåsa upp sina egna, dra nytta av den kollektiva kunskap som skapas i stället för att framställa sig själv som den enda experten.

Själv försökte jag som moderator få panelen att reflektera ytterligare över förhållandet till användarna/deltagarna/publiken genom att citera den brittiske medieforskaren Raymond Williams: ”There are in fact no masses; there are only ways of seeing people as masses” (ur Culture and Society, 1958). Försöket föll platt till marken och tiden var för knapp för att jag skulle kunna utveckla tanketråden.

Citatet föregås av ett resonemang om vi och dom, massorna är dom andra:

I do not think of my relatives, friends, neighbours, colleagues, acquaintances, as masses ; we none of us can or do. The masses are always the others, whom we don’t know, and can’t know. Yet now, in our kind of society, we see those others regularly, in their myriad variations, stand, physically, beside them. They are here and we are here with them. And that we are with them is of course the whole point. To the other people, we also are masses. Masses are other people.

Det finns en hel del senare medieforskning om hur olika intressen i samhället har använt beteckningar på olika slag av ”dom”, olika slag av åskådare, för att påverka opinioner och tankemodeller. När jag själv studerade kritiken av Expressens första tio år fann jag konservativa kritiker som varnade för tidningens framgång som en spekulation i ”den tanklösa massans applåder” (Presshistorisk årsbok 2006, sidan 112). Och i dag kan man läsa om pöbeln på nätet som excellerar i näthat. Jag kan rekommendera boken The Citizen Audience: Crowds, Publics, and Individuals av Richard Butsch för den som vill fördjupa sig.

När publiken inte längre enbart konsumerar utan också producerar journalistik, fungerar som prosumenter i samarbete med journalister på redaktioner, så förändras rimligen förhållandet mellan de inblandade. Vi och dom blir mindre relevanta begrepp som Raymond Williams påpekar i det tidigare citatet (även om här finns maktaspekter som inte ska förbises, vilket JMKs Sigurd Allern underströk på seminariet). Då går det inte att låta bli att underlätta mer jämställd kommunikation (Joakim Jardenberg skriver insiktsfullt om detta). Då försvinner äntligen artiklarnas kommentarsfält och blir dialogfält i stället.

Men det finns nog utrymme för ytterligare något seminarium innan vi är där.

Tillägg: Förutom bloggkommentarerna nedan (bland annat från Malin Crona, Brit Stakston och Kristofer Björkman) så har debattupplägget kommenterats och kritiserats av Joakim Jardenberg och Robert Rosén. Mina kommentarer återfinns på respektive blogg. Roligt att diskussionen fortsätter. Pierre Andersson1, Pierre Andersson2,  Anna HassFredrik Wass och Mikael Zackrisson (på Same same but different: ”Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm…”) bidrar också till detta samtal.

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Antecknat i Almedalen 9: Motvalls Mats hos moderaterna

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 03 juli 2009

Blanda inte ihop bloggar med nyhetsmedier, manade SR-chefen Mats Svegfors på ett seminarium som ordnats av moderaterna i riksdagens kulturutskott under rubriken ”Journalistikens död?”.

Bloggen är en fritidsverksamhet och har inget med journalistik att göra hävdade den förre chefredaktören för Svenska Dagbladet. Den har ju ingen affärsmodell som bekostar insamling och värdering av information.

Mats Svegfors beskrev en bloggare han träffat. Hon steg upp tidigt och såg till att barnen kom till skolan. Sedan la hon sig och sov länge. På natten satt hon sedan uppe med sin dator i soffan och bloggade. Mats Svegfors skakade på huvudet och sa att bloggarna förvandlar alls icke medierna till gammelmedier.

Statsvetaren Ulf Bjereld som satt i publiken genmälde att nätet har stora fördelar, till exempel att många ungdomar formulerar sig och att skrivandet är bra för tänkandet. Nätet gör det lättare för journalister att hitta material och det finns bloggare av hög kvalitet.

Han berättade också att han märkt en skillnad hos journalister som intervjuar honom. Tidigare ville de ha fakta. Numera har journalisterna redan samlat in fakta på nätet och vill istället ha analytiska svar. Detta påverkar rapporteringen till det bättre.

Mats Svegfors är själv väldigt mycket ute på nätet försäkrade han. Men det är bara en gång av tusen som han finner något av värde hos en blogg. SR-chefen manade till motstånd mot ’grumligt tänkande om den ädle bloggaren’.

Riksdagsledamoten Mats Johansson (m), tidigare politisk chefredaktör på SvD, höll med om att det nog aldrig har funnits så mycket information att tillgå som det nu gör på nätet. Men det har aldrig ljugits så mycket heller, tillade han. Och nog är det bra att ungdomarna skriver; kunde de bara stava också…

Robert Rosén, tidigare chefredaktör för Gefle Dagblad, i publiken opponerade sig. Aldrig har vi i medierna haft sådana möjligheter som vi har nu, menade han och höll upp sin mobil som han twittrade på. Det görs mycket som är bra på nätet och affärsmodellerna kommer, vänta bara.

Mats Svegfors behöll sin skepsis mot bloggandet och manade till kyla i analysen. Själv förutspår han en renässans för papperstidningen som reklambärare på medellång sikt och goda utsikter för radion i public service. Televisionen däremot får stora problem när datorn och mobilen växer ihop.