mediestudier

Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediehistoria, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 23 maj 2011

I boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid ingår en ambitiös undersökning av antalet specialreportrar på tolv nyhetsredaktioner 1990 jämfört med antalet 2010.

Undersökningen visar bland annat att antalet reportrar minskat kraftigt på de fyra storstadstidningarna DN, SvD, GP och Sydsvenskan. Från sammanlagt 373 specialreportrar 1990 till 241 specialreportrar 2010. En minskning med 132 reportrar eller 35 procent.

Nu visar det sig att minskningen faktiskt är ännu något större än så. Fortsatta efterforskningar på Svenska Dagbladet, initierade av specialreportern Mikael Holmström, visar att det saknas 17 specialreportrar för 1990 i det underlag vi tidigare fått fram från tidningen. Det gäller reportrar som bland annat arbetade med bostad, vetenskap, kriminal/ting, landsting, medicin, försvar, miljö, politik, skola och säkerhetspolitik.

Detta innebär att antalet specialreportrar på storstadstidningarna var 390 och att minskningen till 2010 är 38 procent.

Totalt för alla tolv redaktioner  i undersökningen blir totalsiffran 570 specialreportrar i stället för 553 och minskningen till 2010 blir  18 procent i stället för 15 procent.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Korrigering av antalet specialreportrar 1990

Nattens mysterier

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediernas ansvarighet by Lars Ilshammar on 26 maj 2009

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är en av Sveriges mest kända personer. Särskilt efter vårens AMF-affär är det nog ytterst få som inte känner igen hennes ansikte. Ändå lyckas Expressen förväxla henne med en helt annan kvinna på måndagens löpsedel och förstasida. Först frampå förmiddagen upptäcker man misstaget.

Titta på den här faksimilen på Resumés webbplats. En blond medelålders kvinna med glasögon. Dock inte Wanja Lundby-Wedin: fel frisyr, fel form på glasögonen, fel ansikte. Men ingen på Expressen reagerar, inte någon i den långa produktionskedjan från fotograf till tryckeri slår larm.

Hur kan sådant gå till? Sov eller blundade hela nattredaktionen? Hade man festat till lite just före deadline? Var det den heta viljan att korsfästa en maktarrogant fackpamp som förblindade redaktionen. Eller är det så stressigt på natten att inte ens den mest ytliga faktakoll hinns med?

Chefredaktör Thomas Mattsson gör en pudel på sin blogg, men har ingen förklaring till att personal som jobbar professionellt med nyheter inte känner igen en av landets mest fotograferade personer. Däremot bekräftar han att han själv får se nästan alla bilder innan de går tryck – också den på den falska Wanja.

Kanske finns det ingen enkel förklaring, mer än att kvällstidningar är kvällstidningar, misstag sker, och konstiga saker kan hända på natten. I slutet på 1980-talet jobbade jag på Örebro-Kuriren, nu saligen nedlagd. En dag hade tidningen ett reportage om Örebros krogkung som nu utökade sitt imperium med ytterligare en restaurang.

Men på löpet blev krogkungen istället Örebros knarkkung. Nattredaktören hade slirat på tangenterna. Sedan gick löpet i tryck utan att någon på redaktion, sätteri eller tryckeri reagerade. Oförklarligt, pinsamt och så småningom dyrt för ansvarige utgivaren som fick böta efter en tryckfrihetsdom.