mediestudier

Samlad medieetik i Norden – utom i Sverige (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 31 januari 2011

En arbetsgrupp inom Pressens samarbetsnämnd (ordföranden i Journalistförbundet, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter respektive Tidningsutgivarna) har gjort en tiosidig rapport med slutsatsen att dagens system med självreglering inom pressen och pressens sajter bör utvidgas till att även kunna hantera klagomål mot radio, tv och sociala medier (med utgivningsbevis/ansvariga utgivare).

Rapporten ska diskuteras vid ett seminarium med ett 50-tal deltagare denna vecka. En av inledarna är Sveriges Radios vd Mats Svegfors, som tidigare uttryckt förvåning och kritik av förslaget till en samlad medienämnd.

– Det kanske är önskvärt, men inte möjligt, med dagens ordning. Public service-företagen har krav på sig att vara opartiska och sakliga, vilket pressen varken har eller ska ha. Det är rimligt att ha sådana krav på public service, uttalade han till Journalisten i december.

Sim(o) gav för ett knappt år sedan ut skriften Den Norska Modellen med syftet att få in ett perspektiv utifrån på det svenska uppdelade systemet med Pressens opinionsnämnd för pressen och statliga myndigheten Granskningsnämnden för radio och tv för etermedierna.

De norska erfarenheterna av att samla medieetiken i en enda nämnd diskuterades på flera seminarier och väckte stort intresse, bland annat inom Pressens samarbetsnämnd. Kanske bidrog boken rentav till den process som lett fram till nämndens rapport ”Ett utvidgat medieetiskt system”?

Men hur fungerar de medieetiska systemen i de två andra grannländerna, Danmark och Finland? Deras modeller har hittills inte lyfts fram i den svenska debatten. Här kommer några uppgifter och länkar som kan vara av intresse.

Danmark

I Danmark hanteras klagomål mot press, radio och tv i en samlad statlig nämnd, Pressenævnet, som inrättades 1991 efter att utgivare och journalister inte kunnat enas om reglerna för en frivillig nämnd. Medieansvarsloven reglerar att medierna ska följa ”god presseskik” (god sed för pressen/medierna). Som underlag för lagen bifogade folketinget de danska utgivarnas etiska regler plus två paragrafer som danska journalistförbundet stridit för.

Som motvikt mot att medieetiken är lagstadgad innehåller reglerna en inledning som betonar mediernas oberoende. Det är ett brott mot god sed att låta utomstående styra innehållet; med:

”… eftergivenhed over for udenforståendes krav om indflydelse på massemediernes indhold, hvis eftergivenheden kan medføre tvivl om massemediernes frie og uafhængige stilling”.

Den grundläggande paragrafen i ”Vejledende regler for god presseskik” är den första:

Det er massemediernes opgave at bringe korrekt og hurtig information. Så langt det er muligt, bør det kontrolleres, om de oplysninger, der gives, er korrekte.

Enligt Jacob Mollerup, som är Lyssnarnas och tittarnas redaktör på public service-bolaget Danmarks Radio (sänder tv och radio), undviker Pressenævnet att i olika klagosaker slå fast exakt vad som är korrekt information; det skulle kunna uppfattas som prejudicerande och inskränkande för mediefriheten. I stället undersöker Pressenævnet om relevanta parter i ett ärende har fått komma till tals, helst i samma inslag/artikel, och om ansträngningar gjorts för att kontrollera kontroversiella uppgifter före publicering.

God presseskik innehåller inga stadganden om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det finns alltså ingen risk att sådan krav (från public service-medierna) skulle föras över till bedömningen av pressen.

Radio- och tv-loven innehåller i paragraf 10 regler om saklighet och opartiskhet för DR:

”… Der skal i udbuddet tilstræbes kvalitet, alsidighed og mangfoldighed. Ved programlægningen skal der lægges afgørende vægt på hensynet til informations- og ytringsfriheden. Ved informationsformidlingen skal der lægges vægt på saglighed og upartiskhed. Programvirksomheden skal sikre befolkningen adgang til væsentlig samfundsinformation og debat….”

Men efterlevnaden av paragrafen sköts internt inom Danmarks Radio, det finns inget statligt externt organ som granskar programinnehållet. Lyssnare och tittare kan klaga till programmets ansvarige utgivare och om man inte är nöjd med behandlingen där kan den klagande gå vidare till Lyssnarnas och tittarnas redaktör. Denne har inga sanktionsmedel till förfogande, men är aktiv i den medieetiska debatten. Redaktörens ställning regleras i radio- och tv-lagen.

Finland

I Finland bedöms innehållet i press, radio och tv sedan 1968 av Opinionsnämnden för massmedier, som är en frivillig (icke lagstadgad) inrättning. Pressen och etermedierna, däribland public service-bolaget Yle (sänder tv och radio), är medlemmar.

Den grundläggande paragrafen i de finska etiska reglerna, Journalistreglerna, är paragraf 8:

”Det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling.”

Någon paragraf om att informationen ska vara saklig och opartisk finns inte som underlag för nämndens arbete.

Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen svarar i mejl på min fråga om förhållandet mellan Yle och det frivilliga systemet:

– Yle wants to be part of this system. There is a consensus in Finland, that the ethical rules must be the same for all media – the printed press, radio and television.

– The advantages for Yle to be part of the self-regulative system are obvious: they have the same rules as other media and they can claim to be as responsible as others. What is the alternative to the JSN code book? Tighter rules set by politicians who do not understand the essence of journalism. The advantage to politicians is that there are ethical codes that are accepted by the fourth estate. Rules set by politicians would be challenged and tested all the time.

Lagen om Rundradio AB som reglerar Yles verksamhet innehåller inga regler om att informationen ska vara saklig och opartisk. Det som övergripande stadgas är att verksamheten ska:

”…stödja demokratin och enskildas möjlighet att påverka, genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussioner samt en möjlighet till växelverkan…”

Däremot har Yle interna regler, antagna av bolagets Förvaltningsråd, som  bland annat säger att Yle ska

”…se till att utbudet i likartade program som helhet blir objektivt inom en skälig tidsrymd. Också i de enskilda programmen skall man sträva efter objektivitet. (…)

Nyhetsverksamheten måste grunda sig på korrekta uppgifter och det är därför särskilt viktigt att man kontrollerar riktigheten i alla fakta och bedömer källornas tillförlitlighet. I nyhetsverksamheten skall man beakta alla relevanta fakta och synvinklar i respektive fråga. Opartiskhet utgör utgångspunkten för allt nyhetsarbete. Man måste ange källor och motiveringar till åsikter man för fram.”

Dessutom:

Rundradions verksamhet skall vara oberoende av utomstående påverkan. I journalistiskt hänseende tar Rundradion inte parti, utan programmen skall mångsidigt belysa olika synsätt och främja samhällsdebatten. (…) Rundradions program skall grunda sig på en sanningsenlig, relevant och mångsidig informationsförmedling. Fakta skall granskas noggrannt, även när de tidigare har publicerats.

Dock har Yle inget särskilt organ som behandlar eventuella klagomål mot objektivitet och opartiskhet. Vill någon lyssnare eller tittare klaga över innehållet mot denna bakgrund får klagomålet riktas till programmets ansvarige utgivare. Förvaltningsrådet utövar inte tillsyn över innehållet i enskilda program.

Norge

Som vi tidigare har rapporterat om, bland annat beträffande boken Den Norska Modellen, så lämnade norska stortinget 1998 över bedömningen av medieetiken i public service-bolaget NRK till den frivilliga samlade medienämnden PFU. Även NRK har ett eget regelverk, NRK-plakaten. Den stadgar bland annat:

NRK skal være redaksjonelt uavhengig. NRK skal verne om sin integritet og troverdighet for å kunne opptre fritt og uavhengig i forhold til personer eller grupper som av politiske, ideologiske, økonomiske eller andre grunner vil øve innflytelse på det redaksjonelle innholdet. Virksomheten skal preges av høy etisk standard og over tid være balansert. Saklighet, analytisk tilnærming og nøytralitet skal etterstrebes, jf. bl.a. prinsippene i Redaktørplakaten, Vær Varsom-plakaten og Tekstreklameplakaten.

Något organ som särskilt behandlar klagomål över programinnehåll i förhållande till NRK-plakaten finns inte. I Vær Varsom-plakaten (mediernas etiska regler) står att medierna ska lägga ”…vekt på saklighet og omtanke i innhold og presentasjon”.

Sammanfattningsvis

Norge, Danmark och Finland har medieetiska system som skiljer sig en del åt vad gäller bakgrund och uppbyggnad. Men det som förenar dem är att de alla behandlar hela medieområdet och att eventuella krav på objektivitet, opartiskhet och saklighet inte har spridit sig från public service-sektorn över till pressen.

Kraven i de nordiska länderna gentemot public service-företagen, som länge hade monopol i etern, var exempel på politiska sätt att försöka styra informationsspridningen och informationseffekterna i samhället. Kanske inte alltid för att främja det egna partiets åsikter, men i varje fall förhindra att andra intressen fick otillbörligt stort utrymme och inflytande. Radions historia i Sverige är fylld av exempel på diskussioner i riksdagen med kritik angående brist på gudstjänster eller överflöd av gudstjänster, angående vänster- eller högervridning i etern, angående för mycket landsbygdsmaterial eller stadsdominans. Regler om saklighet och opartiskhet för Radionämnd och senare  Granskningsnämnd har varit medel för att hantera dessa konflikter.

Den norske medieforskaren Odd Raaum, som studerat den nordiska självregleringen i ett internationellt perspektiv, konstaterar att Sverige skiljer ut sig:

Kontrasten mellom pressefrihet och kringkastingsfrihet kommer særlig klart till syne i Sverige, som formelt sett har kanskje verdens frieste trykte presse. Samtidig har landet en statlig kringkastingsregime som er uventet stramt (Dressur i pressen. Oslo: Universitetsforlaget 2003, sidan 21).

Haveri i ägarstiftelsen

Posted in medieföretag, mediekritik, Uncategorized by Lars Ilshammar on 12 mars 2010

Det var meningen att säkerhetsavståndet mellan public service och de politiska beslutsfattarna skulle öka. Därför flyttades makten att utse ordföranden i de tre public service-bolagen från regeringen till bolagens gemensamma ägarstiftelse den 1 januari i år.

Nu vet vi hur det gick. Efter den skarpa kritiken mot förre folkpartiledaren Lars Leijonborg som ny SR-ordförande får han nöja sig med samma post i Utbildningsradion. Istället föreslås en annan fp-märkt ex-politiker – Agneta Dreber – till ordförande i Sveriges Radios styrelse.

Dreber är tidigare VD för Livsmedelsföretagen, chef för Folkhälsoinstitutet samt borgarråd i Stockholm, då Stockholmspartist. Hon är kanske en bra person. Någon erfarenhet från medievärlden har hon dock inte samlat på sig under sin långa karriär.

Agneta Dreber istället för Lars Leijonborg är möjligen snäppet bättre. Men i principfrågan har ingenting förändrats. Ägarstiftelsen har bara tagit intryck av kritiken på ytan. Ordförandeposterna tillsätts fortfarande till gamla vänner och kollegor genom politisk kohandel vid hemliga möten i slutna rum.

En sådan hantering kan enbart glädja de upphöjda själva och public services svurna fiender, som nu får vatten på sin kvarn. SR, UR och SVT är verkligen statsmedier som styrs direkt och indirekt av politiker. I andra länder finns det ett ord för den typen av ömsesidigt gynnande. Det börjar på k och brukar låta väldigt obehagligt i svenska öron.

Många hade gärna sett en total avpolitisering av PR-bolagens styrelser i samband med årets bolagsstämmor. Istället blev det, paradoxalt nog, tvärtom. Ägarstiftelsen har därmed gjort ont värre. Det skapar knappast förtroende hos licensbetalarna, som ju förväntas betala kalaset.

I övrigt noterar jag i den nya SR-styrelsen: en projektledare från handikapprörelsen och en doktor i botanik (!). Säkert utmärka personer även de. Men liksom Dreber utan erfarenhet från den komplicerade verklighet som ett modernt medieföretag lever i. Hur tänker ägarstiftelsen? Tänker den alls, sedan de viktiga posterna har fördelats till politiska bröder och systrar?

Den bedrövliga hanteringen av styrelsefrågorna visar att stiftelsens ledamöter inte är vuxna sin uppgift. Men den är också ett bevis för att hela idén om en politiskt tillsatt ägarstiftelse för länge sedan har överlevt sig själv. Det måste nu bli en uppgift för nästa regering, oavsett färg, att ta intiativ till en genomgripande översyn av principerna för tillsättning av stiftelsens ledamöter.

Varför inte ett öppet nomineringsförfarande där kandidaterna får en chans att presentera sig själva för den allmänhet i vars tjänst public serviceföretagen ju säger sig arbeta?

Efter Leijonborg-affären

Posted in medieföretag, pressfrihet, Uncategorized by Lars Ilshammar on 10 mars 2010

SR:s ägarstiftelse verkar ha droppat tanken på att göra Lars Leijonborg till ny radio-ordförande efter Ove Joansson. Bra så. Fast i själva verket hade stiftelsen nog inte så mycket val. Att framhärda om Leijonborg skulle ha varit ett politiskt attentat mot SR. Så har åtminstone många uppfattat saken. Den debatten hade ägarstiftelsen inte överlevt. Så självbevarelsedriften segrade.

Men frågan är om det räcker att dumpa Leijonborg. Debatten är redan igång, och ljuset har hamnat på stiftelsen, dess uppdrag och framför allt dess sammansättning. Att Leijonborgs namn över huvud taget kom upp som ett seriöst förslag är oroväckande omdömeslöst och borde leda till självrannsakan, kanske också till att stiftelsens mandat ses över.

Grundfrågan kan formuleras så här: varför ska den mäktiga och hemlighetsfulla ägarstiftelsen bestå av avsuttna riksdagspolitiker? Det kan bara uppfattas som att partierna i skön förening vill behålla någon form av politisk kontroll över public service, fast lite i smyg så att det inte syns för mycket. Vilket förstås i sin tur speglar ett tänkande som har blivit kvar på andra sidan millennieskiftet.

Ägarstiftelsens, och därmed public services, trovärdighet har satts ifråga av Leijonborgaffären. Det som skulle behövas nu är en reform som avpolitiserar stiftelsen och placerar den på armlängds avstånd från riksdagen. Ledamöterna ska givetvis tillsättas på kompetens, inte på partipolitiska meriter. Public Serviceföretagens uppdrag regleras ju redan i detalj i avtalet med staten. Det räcker.

Sveriges Radio – tillbaks till framtiden?

Posted in journalistik, medieföretag by Lars Ilshammar on 18 februari 2010

När Ove Joansson utsågs till ordförande i Sveriges Radio efter styrelsekrisen 2003 var det ett trendbrott. För första gången kom SR-styrelsen att ledas av ett medieproffs. Det sågs som, och var, en avpolitisering av den tidigare ganska hårt politikerstyrda public serviceradion.

Joansson har varit en stark ordförande. Bufflig och inte alltid med världens bästa omdöme i personfrågor är han synnerligen väl förankrad både inom SR och i den omvärld som radion måste förhålla sig till. Hans lojalitet, som jag uppfattar det, tillhör först och främst lyssnarna.

Under Ove Joanssons tid har SR vunnit starkt i legitimitet och förtroende, trots ett antal interna kriser. Nu är han mätt och nöjd, vill avgå med flaggan i topp. Det är honom väl unt. Då tänker sig i alla fall delar av styrelsen för ägarstiftelsen att ersätta honom med – en nyss avgången folkpartiledare.

Om Lars Leijonborg, som säkert är en utmärkt person i övrigt, kan man notera att hans erfarenheter från mediabranschen inskränker sig till tiden som chefredaktör för folkpartiets debattidning NU åren 1983–1984. I övrigt är hans en typisk politisk broiler med sina erfarenheter helt knutna till stat och parti.

Jag arbetade med Ove Joansson under nästan sex år i SR-styrelsen. Vi var inte alltid överens. Men hans kunskaper och erfarenheter behövde man aldrig tvivla på. Dessutom är han klok. Leijonborg kanske är klok. Och han har suttit i många TV-soffor. Men han har rimligen ingen aning om hur ett modernt medieföretag fungerar.

Det är inte bara kompetensfrågan som borde diskvalificera Lars Leijonborg från en kandidatur. Att fixa fina reträttposter till avsuttna politiker är också så uppenbart i otakt med tiden att ägarstiftelsen nu riskerar mycket av det förtroende för Sveriges Radio som har byggts upp på 00-talet.

Om Leijonborg, mot bättre vetande, utses till styrelseordförande kommer SR att ledas av två före detta borgerliga toppolitiker de närmaste åren. Hur påverkar det bilden av företaget som opartisk nyhetsförmedlare i allmänhetens tjänst?

Tänk tanken att det istället rörde sig om, låt oss säga Göran Persson som ordförande och Lars Engqvist som VD. Hade lyssnare och medarbetare vara beredda att svälja den kombinationen? Skulle inte tro det. SR är Sveriges viktigaste medieföretag – det förtjänar ett bättre öde än att användas som politisk förläning.