mediestudier

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Har du valt att leva i offentlighet?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by John Ahlmark on 13 januari 2010

De pressetiska reglerna, som journalistbranschen själv formulerat och är garant för, innehåller en publicitetsregel med numret sju: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Det är en tydlig regel, välbetänkt i alla sina led. ”Överväg noga” förutsätter en uttolkare som förmår stanna till och fundera. ”Kan kränka” ber om fantasi och inlevelse. ”Avstå” talar till en person som gör egna val. ”Uppenbart allmänintresse” handlar om att se flera olika aspekter av en sak. ”Offentlig belysning” sammanfattar massmediernas främsta uppgift, att sprida ljus över sådant som annars aldrig lämnat det fördolda. De som formulerat regeln tänkte sig uppenbarligen en uttydare som var reflekterande och intellektuell, som hade intresse för publicistiska dilemman och som – bland andra drivkrafter, förstås – ville upprätthålla sitt eget mediums trovärdighet, såväl som trovärdigheten för massmedierna som grupp.

Vad gäller regelns innehåll har jag alltid ansett att den på ett utmärkt sätt säger nej till publicering av skvaller. Jag har svårt att se någon bättre formulering för att komma åt offentliggöranden av privata omständigheter som saknar annat allmänintresse än dess puckelrygg, den allmänna nyfikenheten. För ett par år sedan skickade jag ett e-postmeddelande med det innehållet till PO. Hon var lika övertygad om motsatsen: ”Reglerna förbjuder inte skvaller!” Eftersom jag nog var litet påstridig motiverade hon sig: ”Lönsamheten hos medierna kräver en del sånt.”

Och det är ju säkert sant. Eftersom en del av de tryckta och internetlevererade massmedierna har som sin innersta affärsidé att offentliggöra människors privatliv, skulle dessa säkert få lönsamhetsproblem om de plötsligt skulle börja tillämpa publicitetsregel sju. Men ännu idag är majoriteten av massmedierna lojala mot regeln. Den lever i Public Service. Morgontidningarna respekterar den. Kanske mister dessa medier läsare i konkurrens med skvallermedierna, oavsett om dessa är renodlade eller blott halvt förtappade? Kanske framstår de medier som inte skvallrar istället som extra trovärdiga, i kontrast till avloppsdiket? Oavsett vilket, regeln nämner inte lönsamhet. Den aspekten ges ingen roll i övervägandet om huruvida en omständighet i någons privatliv bör spridas.

Det är svårt att inte trubbas av och släcka drömmen om förverkligande av publicitetsregel sju. Men ibland, mitt i det dagliga kryssandet mellan skvallermedierna, kan man ännu stelna till i fasa över någon förnyad insikt i hur ledande publicister kan resonera i ämnet. Det hände mig härom dagen då jag läste Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Metro kommentera ett skvallermedium i USA. Han sa: ”De använder nyhetsjournalistikens kraft, men bevakar dem som valt att leva i offentlighet”. Smaka på den formuleringen igen, ”bevakar dem som valt att leva i offentlighet”.

Tydligare kan inte publicitetsregel sju torpederas. Eller rättare: bara passeras.