mediestudier

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 2; 2000-2010

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 februari 2012

Den holländska medieforskaren Yael de Haan har i sin färska doktorsavhandling analyserat 1685 artiklar med mediekritik ur dagstidningen NRC Handelsblatt och ur journalisternas fackliga tidning De Journalist under åren 1987-2007.

Vid sin analys finner hon att strukturella frågor om mediekoncentration, public service-bolagens ställning, dagspressens sjunkande upplagor och framväxten av ny medieteknik dominerar mediekritiken under 1990-talet.

Även om dessa frågor finns kvar på 2000-talet så överflyglas de i den senare debatten av kritik av mediernas verksamhet och uppförande (performance). Det handlar om till stor del om händelse-driven debatt om osaklig och överdriven rapportering, bland annat om den sedermera mördade politikern Pim Fortuyn. de Haan lyfter fram fyra ämnen:

”…biased media coverage, increasing infotainment and sensationalist aspects in news coverage, the media having too much power, and failing to recognize and address the public’s concerns. Where the first three concerns are mainly voiced by politicians, the last comes from members of the public”. (de Haan 2011: 41)

Någon liknande genomgång finns mig veterligen inte för den svenska mediekritiken, men som vi såg i första avsnittet av denna artikelserie så var upplösningen av det statliga monopolet över radio och tv en övergripande fråga för mediediskussionen i Sverige på 1990-talet. Även mediekoncentrationen var ett viktigt ämne för kritiker, särskilt till vänster i politiken. Och händelsekritiken har stundtals varit intensiv på 2000-talet, exempelvis i samband med mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Ordet mediedrev har blivit vanligare, både som skällsord och som en beskrivande term. Samtidigt har förstås debatten om den tekniska utvecklingens betydelse för mediernas kvalitet på gott och ont förstärkts.

 

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut förde en tynande tillvaro efter att finansiären SAF slogs ihop med Industriförbundet till Svenskt Näringsliv under 2001. 2006 gjordes en nystart av verksamheten och en överflyttning till Timbro. 2008-2010 har Timbro medieinstitut under Roland Poirier Martinsson publicerat 16 rapporter enligt Timbros hemsida. Rapporterna är ganska kortfattade. Sidantalet varierar från 38 sidor (Mats Johansson: Divergens eller konvergens? Medierna och mediepolitiken, 2010) till nio sidor (PM Nilsson: Skriftspråkets återuppståndelse. En essä om den digitala verkligheten, 2009).

Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, finansierade med stöd av näringslivet ett stort mediegranskande projekt några år in på 2000-talet.

”Förbundet har lyssnat på sina medlemmars klagosånger och lanserat SNS Medieforum – ett treårigt projekt för att ska granska granskarna. För kalaset står storföretag som Axel Johnson Gruppen, Ericsson och Handelsbanken.” (Mediereportern Jonas Leijonhufvud i SvD 27 november 2004)

SvD-reporterns beskrivning av bakgrunden till SNS Medieråd är ofullständig. Projektledaren Olof Petersson hade länge intresserat sig för mediernas roller i Sverige, bland annat som ordförande för Maktutredningen 1985-1990. SNS-projektet resulterade i ett tiotal böcker och åtskilliga underrapporter. SNS demokratiråd inriktade sig under fyra år på mediefrågor: Mediernas integritet (2005), Mediernas valmakt (2006), Medierna och yttrandefriheten (2007) och Medierna: folkets röst? (2008). Rådet manade medierna att visa större öppenhet om sina mål och medel samt att arbeta mer med kvalitetssäkring.

”Denna rapport utmynnar i en oro för att dagens medier inte har tillräcklig integritet. Våra förslag inriktas dels på att utveckla mediernas egen förmåga att värna sin självständighet, dels på att stärka försvaret mot påtryckningar från yttre krafter av kommersiell, politisk och populistisk natur.” (Demokratirådet 2005, sidan 180)

Investeringsbolaget Nordstjernans huvudägare Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse engagerar sig i frågan om mediernas kvalitet på olika sätt. Dels genom egen medieproduktion i form av Axess tv och tidskrift, dels genom seminarier (exempelvis om mediemakt och mediearrogans 2004) och bidrag till forskning vid Reuters Institute i Oxford om medier och demokrati.

 

Folkrörelserna

I november 2001 gav dåvarande socialdemokratiska kulturministern Marita Ulvskog upp sina försök att få igenom en blocköverskridande grundlagsändring för att begränsa ägarkoncentration av medieföretag. Det gick inte att åstadkomma en stor majoritet för förslaget i riksdagen.

I mars 2003 kom LO:s medieutredning med ordförande Wanja Lundby-Wedin i spetsen fram till att ägarkoncentrationen fortsatt att öka men att LO inte mäktade att balansera de stora företagens mediemakt. ”Att motverka monopol och garantera mångfald måste ytterst vara regeringens och riksdagens ansvar” (LO 2003: 82). LO argumenterade för mediemångfald och för LO-medlemmarnas deltagande i samhällsdebatten utan att hindras av sociala och ekonomiska klyftor. Dessutom framfördes kritik av mediernas innehåll; arbetsliv och arbetsmiljö försummas medan kvartalsrapporteringen gynnas. ”LO vill att förbundsmedlemmarnas liv, vardag och situation i arbetslivet ska vara en viktig del i den verklighet som skildras i medierna” (sidan 83). LO:s ordförande markerade mot mediernas makt i pressmeddelandet som skickades ut om utredningen. Slutklämmen löd:

”Alla har ett ansvar för vår demokrati. Medierna har ett alldeles särskilt stort ansvar. Men medierna kan inte sätta spelreglerna för demokratin. Det måste vara demokratin som sätter spelreglerna för medierna.”

9-10 maj 2003 ordnade ABF med flera ”När medierna tar makten – Folkrörelsernas mediedagar” i Stockholm med tal av statsminister Göran Persson, kulturminister Marita Ulvskog, partisekreterare Lars Stjernkvist och medieideologen Stig-Björn Ljunggren. Seminariet var ett led i en kampanj inom ABF med Stig-Björn Ljunggrens färska bok När medierna tar makten som kampanjunderlag. Ljunggren hävdade i den att ”medierna konkurrerar med riksdag och regering om att spela första fiolen, möjligtvis i konkurrens med marknadskrafterna” (sidan 14), att mediernas innehåll inte är sant (sidan 12) och att under mediedrev ”utövar medierna en makt jämförbar med krig eller en börskrasch” (sidan 23). Mediedagarna, som enligt uppgift skulle bli återkommande, blev en engångshändelse. Kampanjen fick aldrig vind i seglen, möjligen beroende på att dess huvudtes under mediedagarna underkändes av socialdemokraternas ordförande. Här är ingressen till mitt referat av hans tal i Pressens Tidning (nr 9, 15 maj 2003, sidan 4):

”Rubriken för mediedagarna var ”När medierna tar makten”. Huvudtalaren Göran Persson höll inte med om den bakomliggande analysen. Medierna har snarare förlorat makt till mediekonsumenter och opinionsbildare.”

Mitt referat i Pressens Tidning avslutades med två sammanfattande citat ur Göran Perssons anförande.

”- Mediernas makt har minskat, inte ökat. Men de tar större plats i våra liv.

– Det kan också vara så att både medier och medborgare, som överöses av information och inte orkar ta den till sig, har tappat i inflytande. I så fall blir resultatet förytligande, förflackning och flykt. Då förlorar demokratin.”

LO fortsatte att finansiera utgivningen i Arenagruppens regi av den mediekritiska pockettidningen Media i fokus efter att Folkrörelsernas Medieforum (se del 1) somnat in. 2006 upphörde även LO:s stöd och skriftserien lades ner.

 

Journalisterna

Mediejournalistiken, det vill säga rapporteringen och granskningen av medierna i medierna, gick först upp och sen ner och sen uppåt igen under 2000-talets första decennium. IT-bubblan vid millennieskiftet drev upp intresset för nya medier och skapade utrymme för såväl annonser som journalistik om medier. Tre av fyra stora morgontidningar hade särskilt avdelade mediereportrar som skrev regelbundet på särskilt vinjetterad plats.

SVT startade Mediemagasinet, ett granskande och informerande program, år 2000. Besättning och format skiftade men programmet fick stor uppmärksamhet, särskilt när redaktionen framgångsrikt kritiserade Uppdrag granskning för faktaslarv. Hela satsningen var omdiskuterad inom SVT, flera anställda ansåg inte att en SVT-reportrar skulle granska kollegor, särskilt inte inom det egna företaget.

I samarbete med Axess ledde Susanne Popova ett mediediskuterande program i TV8 under 2004 och 2005. Ett fast inslag i programmen var att ämnena som togs upp sattes in i ett större sammanhang av medieforskare. Under 2004 var Mats Ekström regelbunden gäst och året efter Jesper Strömbäck.

Tre stora medieföretag följde en internationell trend och tillsatte interna representanter för användarna för att utöka kontaktytorna till publiken och publikens kritik. Janne Andersson blev tittarombudsman på TV4 2000, Lilian Öhrström läsarombudsman på DN 2003 och Claes Elfsberg Tittarnas ombudsman på SVT 2005.

Sedan kom en rekyl. Vid mitten av decenniet hade de flesta fasta utrymmena för mediejournalistik i morgontidningarna försvunnit. Metadiskussionen om mediebevakningen av stora händelser fortsatte, men specialreportrar för medier minskade i antal. Mediemagasinet lades ner. Programmen i TV8 upprepades inte. SVT:s tittarombudsman drogs in 2007, DN:s läsarombudsman pensionerades 2008 utan att ersättare utsågs. Mediebevakningen inom branschpressen fortsätter, men med mindre resurser. Medievärlden (tidigare Pressens Tidning) lades ner som papperstidning 2008; utgivningen går vidare med halverad redaktion på nätet.

Sveriges Radio är en uthållig mediebevakare. Trotjänaren Vår grundade mening från 1970 pensionerades 2007 och ersattes med två specialprogram, Medierna och Publicerat.

Mot slutet av decenniet tillkom två fora med plats för nätbaserad mediedebatt och mediekritik från såväl journalister som medieanvändare; Newsmill 2008 och Second Opinion 2009. Mer om dem i nästa del av serien. Dessutom började Publicistklubbens debatter i Stockholm att sändas på nätet 2008.

 

Forskningen

En del problem- och samtidsinriktad medieforskning som finansierades av SNS har redan nämnts. En annan forskningsbeställare var den statliga myndigheten Styrelsen för psykologiskt försvar som bekostade åtskilliga undersökningar av mediernas hantering av stora händelser och kriser som terrorattentaten i New York, kriget i Irak, tsunamin i Thailand och stormen Gudrun i Sverige. SPF lades ner 2008 och en mindre del av den händelsegranskande medieforskningen fortsatte i nya myndigheten.

Medieforskningen utvecklas vid allt fler universitet och högskolor, antalet disputerade forskare ökar liksom antalet professorer. Men hur mycket av medieforskarnas resultat når ut till medieanvändare och mediebransch? Akademiskt är det mer meriterande att kommunicera med kollegor i andra länder än med den svenska allmänheten. Den utåtriktade tidskriften Granskaren vid Göteborgs universitet kom med sitt sista nummer 2002. Demokrativeckan i Sundsvall lades ner 2004, delvis till följd av Almedalens framgångar (dock med mycket mindre forskningsanknytning). Anderstiftelsen fortsätter dock att finansiera möten mellan forskning och medier vid sina Journalistseminarier vid Karlstads universitet.

 

Det civila samhället/användarna

Den radikala mediekritiken var omfattande vid millennieskiftet. Dan Josefsson som prisats för sin granskning av Aftonbladet var redaktör för boken Välkommen till dramafabriken som kom 2000. I förordet efterlyser han en hårdare mediegranskning överlag:

”Samtidigt som mediedreven dundrar fram så fort en politiker köpt en bit choklad på kontokort, tillåts mediernas egna chefer och journalister att begå grova övergrepp utan att det nämns med ett ord. Journalisternas kåranda är monumental och huvudregeln är att man aldrig skvallrar på en kollega” (sidan 8).

Dan Josefsson var en av en av centralgestalterna i tidens mediekritiska rörelse. Han var periodvis programledare för Mediemagasinet i SVT och han var redaktör för Publicistklubbens årsbok under fyra år: Medierna som hot mot demokratin (2000), Lobbyism (2001), Kriget och sanningen (2002) och Medierna som megafoner (2003). Dan Josefsson var också en av talarna på förlaget Ordfronts Medietribunal på Bokmässan sensommaren 2000 tillsammans med John Pilger, Edward Said och Maria-Pia Boëthius.

Mötet presenterades som ”den första internationella Medietribunalen”, ett arrangemang ”i Russel-tribunalens anda”, som skulle innebära ”ett steg mot en mediekritisk medborgarrörelse i Skandinavien”. Från början hade arrangörerna tänkt sig en mer formell tribunal. Noam Chomsky skulle via länk formulera anklagelsepunkter som domare skulle pröva, men upplägget övergavs och någon bred mediekritisk rörelse formerades inte.

Maria-Pia Boëthius var också aktiv på olika fronter. 2001 kom anklagelseskriften Mediernas svarta bok som hävdar att medierna aktivt bereder väg för ett totalitärt samhälle. ”Medierna är på väg att förvandlas till ett gigantiskt indoktrineringssystem, som hindrar oss från att leva därför att deras påståenden om livet döljer livet” (sidan 254).

Även om det, trots försök, inte organiserades någon mediekritisk rörelse så fortsatte bred kritik att formuleras mot enskilda publiceringar och publicistiska beslut. Pressombudsmannen Olle Stenholm beskrev på DN Debatt 2 oktober 2003 hur han uppfattade synen på delar av journalistiken om mordet på Anna Lindh:

”Rapporteringen om mordet på Anna Lindh har kastat svenska nyhetsmedier in i en förtroendekris som är mer omfattande än någon mediekritisk storm som jag upplevt sedan jag började jobba som journalist på 60-talet.”

Olof Peterssons antologi från 2006 Medieetik under debatt dokumenterar uppfattningar hos debattörer, forskare, byråkrater och mediegranskare vid denna tid. Åtskilliga skribenter argumenterar för ett samlat och moderniserat helhetsgrepp om medieetiken och dess olika delar/institutioner.

När SVT hösten 2006 deklarerade att man avsåg att lägga ner Dokument utifrån reagerade ungdomar i Malmö och Lund. De samlade in 17000 namn via uppropslistor på nätet som de lämnade över till SVT-ledningen. Rubriken löd ”Inga såpor i stället för nyheter”.

Under 2000-talet växte möjligheterna för medieanvändarna – de som tidigare kallades publiken (en ofta citerad fras) – att reagera på mediernas innehåll, att jämföra skildringar i svenska och internationella medier, att själva gå till källorna för processer som skildras i medierna och att själva skildra och kommentera dagens händelser. Olika projekt som ”mediekritik.nu”, ”nätverket för medial mångfald” och ”tt-kritik” har startats med nätet som arena för att samla mediegranskning och mediekritik; få har överlevt längre perioder. Förutom Flashback som innehåller åtskilliga mediekritiska trådar om högt och lågt.

 

Sim(o)

Institutet för mediestudier, Sim(o), kom med sin första rapport år 2000. Institutet hade startats som en ideell skattebefriad stiftelse ett år tidigare av krafter från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier. 12,5 miljoner i stiftelsekapital räckte för att dra igång verksamheten som handlar om att fördjupa mediedebatten med hjälp av resultat från vetenskaplig forskning och gedigen research.

Under perioden 2000-2009 utgavs 43 skrifter och ordnades minst lika många seminarier. De första åren var rapporterna tunnare (i snitt 50 sidor), men snart omfattade böckerna 150-200 sidor. Några uppmärksammade projekt gällde Statsråden och dreven (2001) av medieforskaren Lars Nord – ett pionjärarbete som jämförde mediernas bevakning av justitieminister Ove Rainers skatteplanering 1983 med rapporteringen om justitieminister Laila Freivalds lägenhetsaffär år 2000. Sigfrid Leijonhufvud och medieforskaren Jesper Falkheimer ifrågasatte det pressetiska systemets integritet i Pressetiken – i vems tjänst? (2002). Medieforskaren Kari Andén-Papadopoulos kritiserade bruket av dold kamera i Uppdrag gransknings valstugereportage i Dold kamera. I sanningens tjänst? (2003) – vilket bland annat ledde till ett mycket laddat öppet seminarium på Stockholms universitet. Detta är bara några exempel på hur Sim(o)s skrifter har gett underlag för offentliga debatter i någorlunda anslutning till de företeelser som kritiseras.

Under 2000-talet har samhället, medierna och mediernas reaktioner på mediekritiken förändrats. Mer om det i nästa avsnitt som inriktar sig på situationen i dag. Och fyll gärna själv på med synpunkter, kritik och kompletteringar av beskrivningen hittills!

Fortsättning följer. / Torbjörn von Krogh

Referenser:

Boëthius, Maria-Pia (2001) Mediernas svarta bok. En kriminografi, Stockholm: Ordfront

De Haan, Yael (2011) Between Professional Autonomy and Public Responsibility: accountability and responsiveness in Dutch media and journalism, Amsterdam: ASCoR

Josefsson, Dan (red) (2000): Välkommen till dramaindustrin. En avslöjande granskning av medieindustrin, Stockholm: Ordfront

LOs Medieutredning (2003) Mångfald eller monopol, Stockholm: LO

Petersson, Olof (red) (2006) Medieetik under debatt, Stockholm: SNS

Publicistklubbens årsbok 2000 (Medierna som hot mot demokratin) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2000

Publicistklubbens årsbok 2001 (Lobbying: en organiserad verksamhet för att påverka politiker) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2001

Publicistklubbens årsbok 2002 (Kriget & sanningen) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2002

Publicistklubbens årsbok 2003 (Medierna som megafoner) Dan Josefsson (redaktör). Stockholm, Publicistklubben, 2003

SNS Demokratiråd (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2006) Mediernas valmakt, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2007) Medierna och yttrandefriheten, Stockholm: SNS

SNS Demokratiråd (2008) Medierna: folkets röst?, Stockholm: SNS

Annonser

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 25 januari 2012

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet

Var medierna bättre förr?

Posted in journalistik, mediehistoria, mediekritik, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 01 december 2011

I går kväll ordnade Sim(o) ett panelsamtal om förhållandet mellan politik, pr och journalistik utifrån en essä av Niklas Ekdal i Sim(o)s senaste skrift Sprickorna i muren. Seminariet ägde rum hos Saco, som var en av Sim(o)s stiftare för tolv år sedan.

Niklas Ekdal var tyvärr förhindrad att själv delta i samtalet (en intervju med honom finns hos Medievärlden) men PM Nilsson (Newsmill) redogjorde för innehållet och debatterade med Cecilia Stegö Chilò (Springtime), Karin Pettersson (Aftonbladet), Mats Svegfors (Sveriges Radio) och Anders Jonsson (Saco).

Samtalet böljade från övergripande maktanalyser av förvaltningens, experternas, pr-konsulternas, journalisternas och politikernas roller i Sverige (och något i EUropa) till synen på Olof Palme, expansionen under 40 år i regeringskansliet av informatörer från 1 till 140 samt drivkrafterna bakom kraven på gårdsförsäljning av alkohol.

Mats Svegfors utbrast vid ett tillfälle förvånat att han tydligen var den ende närvarande marxisten*. ”Jag är den ende här som nämner Kapitalet  och Kapitalets påtagliga makt!” Karin Pettersson invände att hon poängterat inflytandet från ”starka ekonomiska intressen”. (Radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkö skrev tidigare i år på DN debatt: ”Det sker en radikal kommersialisering av mediemarknaden. En blind kapitalism tar över där tidigare medvetna publicister rådde”.) Och PM Nilsson såg större förändringar i förhållandet medier/marknad än i förhållandet medier/politik.

Cecilia Stegö Chilò berörde energiskt och engagerat åtskilliga ämnen, bland andra två ras: inom partiernas medlemsaktiviteter och inom journalistiken. Journalistiken är inte längre maktgranskande utan maktfrämjande menade hon. Och Anders Jonsson, som lämnat den politiska journalistiken efter 30 år, var oerhört bekymrad över dagens tillstånd; han såg en pågående nedmontering av behövliga ambitioner och resurser inom medierna. Han var glad över att ha upplevt ”guldåldern” på 1980-talet och fick medhåll av flera i panelen.

I ett seminarium på Karlstads universitet uttryckte bland andra Göran Rosenberg liknande tankar; vore han ung i dag skulle han inte välja att bli journalist. Men var det verkligen bättre förr? Själv var jag till exempel med om att starta föreningen Grävande journalister i slutet av 1980-talet. Det skedde mot en fond av utbredd och omfattande kritik av den dåvarande journalistiken för att inte kunna förklara hur samhället fungerar, inte tränga under ytan, inte utkräva ansvar för missgrepp och missförhållanden.

Var det bättre förr? Sim(o) lär återkomma i ärendet. Vad tycker du?

* weberianen, se kommentarerna efter texten.

Antecknat i Almedalen 6: Snabbt papper och långsamt nät

Posted in medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 03 juli 2009

Förhållandet mellan nyhetsförmedling på papper och på nät togs upp på många olika seminarier. På en del avfärdades bloggandet som en hobbyverksamhet i stil med att samla frimärken, på andra sågades papperstidningar som pyssel för pensionärer.

Ett lite annat upplägg hade ett meningsutbyte mellan Lotta Gröning, Expressen, och PM Nilsson, Newsmill.

Lotta Gröning hoppades att papperstidningens lugnare tempo skulle uppmuntra utbudet av fördjupande analyser. Lugnare läsning, möjlighet till reflektion, nätet går ju så snabbt, så snabbt.

PM Nilsson betecknade en sådan förhoppning som ett missförstånd. Det är nätet som har oändliga möjligheter till fördjupning. Här finns utrymmet och här finns möjligheterna att hänvisa direkt till doktorsavhandlingarna; den djupa lärdomen ligger bara ett klick längre bort.

Dessa möjligheter har inte papperstidningen. Papperstidningen är däremot suverän på att snabbt ge en översikt över ett stort och skiftande material.

– Papperstidningen är ett höghastighetsmedium, sade PM Nilsson med en formulering som blev snabbt citerad.

Kommentarer inaktiverade för Antecknat i Almedalen 6: Snabbt papper och långsamt nät

Antecknat i Almedalen 4: Dör DN Debatt?

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 03 juli 2009

En arena som DN Debatt behövs i varje samhälle, hävdade PM Nilsson på PR-firman Westanders

 seminarium om debattsidornas förhållande till de sociala medierna.

Han fick skarpa mothugg av de övriga i panelen.

Lotta Gröning, vänsterdebattör i Expressen, menade att DN Debatts tid är ute. Den sysslar bara med utspel för partimedlemmar, journalister (’vi som får betalt för att läsa’) och etablissemang. Piratpartiet fick 40 000 medlemmar på fyra dagar utan en enda debattartikel på DN Debatt.

Zaida Catalán (mp) sågade DN Debatt som den borgerliga alliansens Pravda, utan betydelse för en bredare debatt.

Alexander Bard, presenterad som författare och filosof, hävdade att DN Debatt bara är till för pensionärer och partiledare samt är döende. DN Debatt (och partierna) klarar bara envägskommunikation. Utspelens tid är förbi, nu krävs interaktivitet för att få engagemang och kvalitet.

PM Nilsson har tidigare varit ansvarig för ledar- och debattsidorna på Expressen men driver numera debattsajten Newsmill ihop med två kompanjoner. Under Almedalsveckan fick Newsmill-trion motta pris för sin förmåga att förstå och använda de sociala medierna.

DN Debatt är ingen döende dinosaurie ansåg PM Nilsson. Alla samhällen behöver en sådan samlad och samlande arena. En arena som dessutom generar en oerhörd interaktivitet i samhället, om än inte på sin egen tidningssida. Att Piratpartiet klarar sig utan DN Debatt beror på att det är en ungdomsrörelse och på att DN Debatts betydelse för ungdomen minskar.

Alexander Bard kontrade med att berätta att han slutade läsa DN för tio år sedan. Detta skulle förmodligen bevisa DN Debatts ringa betydelse. Men kanske säger det också något om Alexander Bards kunskap om avdelningen?

I alla händelser är tydligen DN Debatt fortfarande värd att lägga tid på i debatter.