mediestudier

Pöbel, publik, prosument – konsekvenser av och för journalistrollen (uppdaterad)

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 januari 2011

Sim(o) hade ett vitalt seminarium i går om journalistrollen på JMK ihop med JMK. Ungefär 100 personer kom; roligt! Utgångspunkten var Anders Mildners essä  Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför? i Sim(o)s årsrapport 2010/2011. En mycket engagerad panel fick snabbt upp temperaturen i salen och publiken, ett nyckelbegrepp i denna diskussion, blev efterhand allt mer aktiv.

Tyvärr fungerade inte JMKs anläggning för att streama seminariet, åtskilliga som inte kunde komma till JMK och som hört av sig angående en utsändning av diskussionen på JMKs sajt, blev besvikna. Några spår avsattes dock för den som är intresserad, spår som fortfarande lever och utvecklas: ett twitterflöde med vinjetten #journalistroll, Helena Gierttas ledare i Journalisten, ett längre inlägg på Fredrik Strömbergs blogg, en kommentar till en trött redaktör på Dagens Media och flera aviserade bloggfunderingar.

Även om det rådde helt olika meningar i salen om hastigheten och djupet i förändringen av journalistrollen/rollerna så framstår förhållandet till publiken, användarna, deltagarna, de som tidigare kallades publiken, som central. Malin Crona betonade samtalet, samarbetet, förhållningssättet och Fredrik Strömberg såg en fundamental förändring av den hittillsvarande sändar-mottagarmodellen:

Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om  tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? (citerat från bloggen Fredrik & Medierna, se tidigare länk)

Anders Mildner slog ett slag för samarbete:

Jag tror att framtidens journalistik och framtidens mediebolag måste gå hand i hand med publiken, bistå den genom att aggregera allmänhetens diskussioner i stället för att enbart blåsa upp sina egna, dra nytta av den kollektiva kunskap som skapas i stället för att framställa sig själv som den enda experten.

Själv försökte jag som moderator få panelen att reflektera ytterligare över förhållandet till användarna/deltagarna/publiken genom att citera den brittiske medieforskaren Raymond Williams: ”There are in fact no masses; there are only ways of seeing people as masses” (ur Culture and Society, 1958). Försöket föll platt till marken och tiden var för knapp för att jag skulle kunna utveckla tanketråden.

Citatet föregås av ett resonemang om vi och dom, massorna är dom andra:

I do not think of my relatives, friends, neighbours, colleagues, acquaintances, as masses ; we none of us can or do. The masses are always the others, whom we don’t know, and can’t know. Yet now, in our kind of society, we see those others regularly, in their myriad variations, stand, physically, beside them. They are here and we are here with them. And that we are with them is of course the whole point. To the other people, we also are masses. Masses are other people.

Det finns en hel del senare medieforskning om hur olika intressen i samhället har använt beteckningar på olika slag av ”dom”, olika slag av åskådare, för att påverka opinioner och tankemodeller. När jag själv studerade kritiken av Expressens första tio år fann jag konservativa kritiker som varnade för tidningens framgång som en spekulation i ”den tanklösa massans applåder” (Presshistorisk årsbok 2006, sidan 112). Och i dag kan man läsa om pöbeln på nätet som excellerar i näthat. Jag kan rekommendera boken The Citizen Audience: Crowds, Publics, and Individuals av Richard Butsch för den som vill fördjupa sig.

När publiken inte längre enbart konsumerar utan också producerar journalistik, fungerar som prosumenter i samarbete med journalister på redaktioner, så förändras rimligen förhållandet mellan de inblandade. Vi och dom blir mindre relevanta begrepp som Raymond Williams påpekar i det tidigare citatet (även om här finns maktaspekter som inte ska förbises, vilket JMKs Sigurd Allern underströk på seminariet). Då går det inte att låta bli att underlätta mer jämställd kommunikation (Joakim Jardenberg skriver insiktsfullt om detta). Då försvinner äntligen artiklarnas kommentarsfält och blir dialogfält i stället.

Men det finns nog utrymme för ytterligare något seminarium innan vi är där.

Tillägg: Förutom bloggkommentarerna nedan (bland annat från Malin Crona, Brit Stakston och Kristofer Björkman) så har debattupplägget kommenterats och kritiserats av Joakim Jardenberg och Robert Rosén. Mina kommentarer återfinns på respektive blogg. Roligt att diskussionen fortsätter. Pierre Andersson1, Pierre Andersson2,  Anna HassFredrik Wass och Mikael Zackrisson (på Same same but different: ”Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm…”) bidrar också till detta samtal.

Annonser

‘Massiv opinion’ kan fejkas i artikelkommentarer

Posted in källkritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 04 november 2009

”Näthatarna har många namn”, så lyder rubriken på en kommenterande artikel av Ola Larsmo i DN:s kulturdel den 4 november. Jag läste den med igenkänning och tillfredsställelse över att problemet nu uppmärksammas i en rikstidning. Själv skrev jag om främlingsfientligheten som ett publicistiskt problem i min krönika i Corren 14 april i år (även publicerad här på bloggen).

Utgångspunkten för Ola Larsmos artikel var en fråga som Mårten Blomkvist ställt den 30 oktober i DN, hur det kan komma sig att just svenska mediers kommentarfält fylls av så mycket uppumpad ilska. Ett av flera tänkbara svar kan sammanfattas med ordet ”netrage” – ”vid tangentbordet kan man ta ut sin ilska under ännu tryggare förhållanden än bakom ratten i sin egen plåtlåda.”

Men Ola Larsmo anar andra förklaringar: ”Så fort en artikel berör ämnet invandring eller flyktingar dunkar det in en drös kommentarer som tyder på att Sverigedemokraterna kommer at få 85 procent av rösterna i nästa val.”  Vad han anar är samma sak som jag skrev om, nämligen att en mycket liten grupp främlingsfientliga individer systematiskt använder tidningarnas webbsidor för att  fejka en massiv opinion. I Kanada har Ken Mc Vay dokumenterat metoden: ”Varje högerextremist höll sig med ett tiotal olika alias just för att ge intryck av att man utgjorde en månghövdad opinion.”

Om detta fenomen har också den svenska historikern Helene Lööw skrivit, vilket jag tog upp i min krönika:

”Läsarkontakter prioriteras högt på tidningarnas webbredaktioner –  antalet besök på webben är ju kvittot på att tidningen blir läst. Men nyhetssajterna länkar till externa bloggar och slussar då läsarna vidare till sajter som redaktionerna varken har någon kontroll över eller något publicistiskt ansvar för. De som framför allt drar nytta av detta är de främlingsfientliga grupperna, det menar historikern Helene Lööw: ’De är vana att arbeta  med alternativa metoder eftersom de har varit utestängda från mainstream-media och inte har några pengar. Det här kommer ju som manna från himlen för dem.’ ”

Detta är faktiskt en mindre uppmärksammad del av journalisters arbetsmiljö. Och framför allt ett föga uppmärksammat demokratiskt problem. Mitt eget förslag, som jag framfört i en annan krönika (i Länstidningen Södertälje, där jag regelbundet medarbetar) är att de som kommenterar på nätet ska gå ut med sina egna namn. För det fick jag inte oväntat utstå en störtsjö av nedvärderande (och anonyma) kommentarer.

Läs mer om detta problem i en faktafylld bok med titeln ”Quick Response”  (Institutet för mediestudier, Sim(o), i samarbete med Röda Korset). Den består av ett urval artiklar som publicerats på projektets hemsida av en liten redaktion, knuten till Röda Korset, som i tio års tid reagerat på fördomar och schabloner i mediernas rapportering om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Nu har jag också tipsat Ola Larsmo om den boken. Han mejlade omgående och tackade samtidigt som han sa att han satt vid tangentbordet med cykelhjälmen på. Varför det, undrade jag. Svar: ”…för all inkommande skit som kommer att flyga in under dagen…. ;-)”

AMI LÖNNROTH