mediestudier

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Annonser

Mats Svegfors: Allmänhetens medieombudsman ”en säregen skvader”

Posted in medieföretag, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 04 juni 2010

Svensk Presshistorisk Förening hade förlagt sitt årsmöte torsdag kväll (3 juni)  till Sveriges Radio. Företagets vd Mats Svegfors inledningstalade om den aktuella medieutvecklingen med tillväxt på nätet och stagnation eller tillbakagång för pressen.

Vid den allmänna frågestunden efter talet undrade jag hur SR-chefen ser på Pressens samarbetsnämnds pågående utredning om en eventuell utvidgning av den frivilliga pressetiska självregleringen till att även kunna omfatta radio och tv? Mats Svegfors har tidigare varit chefredaktör för Svenska Dagbladet och ordförande för Tidningsutgivarna,  en av huvudmännen för PO/PON i Pressens samarbetsnämnd.

Mats Svegfors svarade att han ser  med förvåning på utvecklingen. Public service har en offentlig reglering, pressen har sina pressetiska regler. Att förena två helt olika system skulle skapa ”en säregen skvader”; utredningen är ”ett blindspår”. Som pressman skulle han ha skrikit högt över public service-mediernas krav på opartiskhet.

Det är möjligt att Mats Svegfors inte är helt insatt i den diskussion som förts inom Pressens samarbetsnämnd; den går ju ut på att om möjligt vidga de pressetiska reglernas spelrum i etermedierna och inte på att föra in ps-kraven i pressen.

På Sim(o)s seminarium 2 juni förklarade Sveriges Radios förra vd, Kerstin Brunnberg, att hon tidigare varit benhård motståndare till en utvidgning av PO/PON till MO/MON. Men att hon inte är en hård motståndare längre utan håller på med en omvärdering, delvis efter att ha läst Sim(o)s skrift Den Norska Modellen. Skriften förklarar hur det gick till när norska politiker minskade sitt inflytande över norska public service-medier och förde över den etiska granskningen till pressens frivilliga organ.

En av drivkrafterna bakom Pressens samarbetsnämnds utredning är medieutvecklingen; allt fler företag publicerar sig på flera olika plattformar och gamla gränser löses upp. Mats Svegfors kom in på denna utveckling när han fick en fråga om pressens förhållande till radion, särskilt vad gäller satsningar på nätet.

Mats Svegfors svarade att från den koncern som är framgångsrik på nätet, och som förstår nätet (läs Schibsted), så kommer ingen kritik. Kritiken kommer i stället från en annan stor mediekoncern,  som inte är framgångsrik på nätet, som inte förstår nätet…

Kommentarer inaktiverade för Mats Svegfors: Allmänhetens medieombudsman ”en säregen skvader”

Dreber gillar bredare medieetik – ogillar pundhuvuden

Posted in medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 13 mars 2010

Livsmedelsföretagens vd Agneta Dreber föreslås som bekant bli ny ordförande för Sveriges Radio. Nomineringen har kritiserats som uttryck för avprofessionalisering av styrelsen och för politikerstyre. Inom ett område har Agneta Dreber emellertid en tydlig medieerfarenhet, nämligen inom den frivilliga pressetiken.

Sedan 2005 är Agneta Dreber en av allmänhetens representanter i Pressens opinionsnämnd. Hon har där deltagit i resonemangen om vad som är brott mot god publicistisk sed, och vad som inte är det.

Inför 40-årsjubileet av institutionen Allmänhetens pressombudsman deltog Agneta Dreber i ett panelsamtal om framtidens självreglering, återgivet i boken 40 år av övertramp (där jag var en av medförfattarna).

Agneta Dreber anser i samtalet att det nuvarande systemet med PO/PON i stort sett fungerar bra, men vill ha etiska riktlinjer även för nättidningar (exempelvis om hur snabbt rättelser bör införas). Eventuellt bör även företag kunna anmäla en redaktion för publicitetsskada (gäller enbart personer i dag; företag kan bara få hjälp med genmälen inom systemet).

Pressens opinionsnämnd bör vara mer aktiv och kunna göra principuttalanden på eget initiativ. Agneta Dreber anser även att opinionsnämndens verksamhetsfält bör breddas, från att som i dag enbart gälla tidningar och tidningsföretagens nätpubliceringar, till att även gälla radio och tv.

Den avslutande frågan i panelsamtalet gällde framtiden; hur ser självregleringen ut på fem års sikt?

”Jag tycker det är viktigt med självreglering och jag tror inte på ökad lagstiftning. Jag tror på en utvidgning till etermedierna och på vikten av att denna MO/MON tar egna initiativ. Som före detta politiker vet jag hur svårt det kan vara med en dialog med den så kallade allmänheten, den vanliga människan försvinner och kvar finns främst pundhuvuden”, svarade Agneta Dreber.

En utvidgning från pressens PO/PON till hela mediefältets MO/MON – Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd – utreds just nu av de medieorganisationer som är systemets huvudmän. Onsdag 7 april kl 15-17 anordnar Sim(o) ihop med Sveriges Tidskrifter ett seminarium om norska erfarenheter av ett sådant breddat system.

Agneta Dreber, Lars Engqvist (SVTs ordförande) och Lars Leijonborg (föreslagen som URs ordförande) är givetvis varmt välkomna. Anmälan görs till info@mediestudier.se


Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

Posted in medieetik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 14 december 2009

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gläds under helgen i sin blogg åt att Sveriges Tidskrifter har förståelse för TU:s grundläggande resonemang om finansieringen av PO-funktionen. (Tidigare inlägg här, här och här.)

Samtidigt har Sveriges Tidskrifter skickat in en replik till DN Debatt (och fått den publicerad måndag 14/12, dock inte på nätet) som kritiserar Anna Serner för att i förra veckan ha kommit med felaktiga påståenden om Sveriges Tidskrifters bristande betalningsvilja.

Kul att debattaktiviteten är så hög när Pressens samarbetsnämnd äntligen låst upp dörren till sitt stängda sammanträdesrum och tagit bladen från munnarna. Jag hoppas att denna öppna inställning fortsätter i en debatt om hur PO/PON kan utvecklas till MO/MON.

Tillägg: Tisdag 15/12 kommer så ytterligare en replik i ärendet (helt unikt med nutida DN Debatt-mått mätt!), denna gång från Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén. Även hon kritiserar Tidningsutgivarnas Anna Serner för att ha felaktigt ha kommit med förklenande omdömen om Journalistförbundets bristande värdering av etiken.

Repliken är inte utlagd på DN:s hemsida. Men Agneta Lindblom Hulthén har publicerat den på sin blogg i oavkortat skick.

I samma blogginlägg berättar SJF-ordföranden om turerna kring samarbetsnämndens senaste möte. Det skulle vara ett knytkalas med julkänsla och Agneta LH tog med sig ett kilo löjrom (eftersom mediedirektörer på ett annat möte ätit upp hennes hembakta struvor).

Pressens samarbetsnämnd kalasade på löjrom (kaffeskedar direkt ur burken enligt Agneta L H) och andra medhavda godsaker och diskuterade PO-funktionens finansiering. Efteråt ville en journalist, som häckat utanför möteslokalen, veta om Journalistförbundet liksom Sveriges Tidskrifter var berett att betala mera för PO. Agneta L H avböjde att svara med hänvisning till att förhandlingarna fortsätter. Journalisten gav sig inte.

– Fina familjer pratar inte om pengar, drog Agneta Lindblom Hulthén till med.

– Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.

Journalistordföranden skriver på sin blogg att hon älskar den repliken. ”Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.”

Kommentarer inaktiverade för Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)