mediestudier

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

Posted in journalistik, mediekritik, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 12 november 2012

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Universitetskurs om wikipedia

Posted in källkritik, medieutbildning by Torbjörn von Krogh on 20 maj 2009

Mittuniversitetet startar en kurs (7,5 poäng) om Wikipedia till hösten. Den ges som nätbaserad kurs på kvartsfart. 

Enligt pressmeddelandet om kursen är en av anledningarna att stävja en del av de faktafel i studentuppsatser som emanerar från slarvig användning av Wikipedia. 

Således, i stället för att bara klaga på Wikipedia vill de kursansvariga bidra till att öka såväl källkritiken hos studenterna som kvaliteten på Wikipedias innehåll. Den irländske studenten Shane Fitzgerald applåderar…

För fullständighetens skull kan jag meddela att jag är doktorand på halvtid på Mittuniversitetet. Informationen om kursen snappade jag dock upp på Joakim Jardenbergs blogg.