mediestudier

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Posted in journalistik, medieforskning, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

Jag har gått på ett antal seminarier om medier och journalistik här i Almedalen. När mer än halva veckan passerats är det läge för några funderingar om vilken typ av seminarier som gjort störst intryck.

Högst på listan kommer TUs ambitiösa samtal om mediernas ansvar för att informera om folkmord och brott mot mänskligheten. Seminariet inleddes med en 20 minuter lång film där överlevande från förintelsekampanjer i Tyskland, Darfur, Kongo och Ruanda berättade om sina erfarenheter.

Filmen The last survivor gestaltade konsekvenserna av fasansfulla processer. Vi i biosalongen kom att dela en upplevelse; en inlevelse, vi andades i samma takt. Sedan följde ett nyanserat samtal där det som lätt blir schabloner fylldes med mening och en gemensam önskan kändes i salen: vad finns det för vägar att se till att detta aldrig upprepas? Varför står medierna ofta handfallna och påstår att det som händer är oförklarligt? Vad kan göras för att journalister inte bara kan urskulda sig med att även de omfattas av ‘tidsandan’? Tyvärr var seminarietiden för kort för att nå särskilt långt, men diskussionen har startat och måste fortsätta. Som Robert Rosén skrev på sin blogg så kändes andra debattämnen sedan lite futtiga.

Näst högst kom ett seminarium om lobbyism. Ett otal arrangemang i Almedalen behandlar ämnet och flera jag varit på innebär bara ett upprepande av kända positioner, framförda med mer eller mindre indignerade alternativt raljerande tonfall.

Men detta seminarium var annorlunda. Det inleddes med en presentation av en forskarrapport, framtagen speciellt för detta tillfälle. Professor Jesper Strömbäck presenterade ett perspektiv på lobbyismens problem och möjligheter utifrån en analys av en intervjuundersökning med före detta statssekreterare som numera själva arbetar som pr-konsulter eller företräder olika sektorsintressen. Jesper Strömbäck påpekade dock nogsamt att studien inte ger hela bilden, mycket mer forskning behövs. Arrangören Precis, pr-företagens förening, hade beställt delstudien.

Med denna genomgång som grund följde sedan ett samtal mellan riksrevisorn Jan Landahl, två pr-konsulter (f d statssekreterare) och Fokus-journalisten Torbjörn Nilsson.

Ett av många ämnen som belystes gällde journalisters förmåga att misstänkliggöra pr-kontakter, bland annat genom att publicera uppgifter om intervjupersoners nätverk/vänner. Här antyds en otillbörlig påverkan, men leds inte i bevis, vilket kan leda till sänkt förtroende för både journalister och pr-konsulter. Torbjörn Nilsson kontrade med att så länge pr-kontakter med makthavare sker i det fördolda så är de intressanta; de är ”kittlande” när de är slutna, vore de öppna skulle de inte vara det. Men han tillade också att detta är journalistikens stora problem; den sysslar för mycket med enskildheter på ytan och för lite med grundläggande beslutsprocesser (där exempelvis även betydelsen av sociala strukturer kan belysas).

Det tredje seminariet jag vill lyfta fram ordnades av Sveriges Tidskrifter och TU tillsammans och handlade om rapporteringen från världens konfliktområden. Knivhuggne SVT-korrespondenten Bert Sundström och dödshotade journalisten Afrah Nasser från Jemen, av CNN rankad som en av Mellanösterns tio viktigaste bloggare, berättade om viktig journalistik under svåra omständigheter.

Seminariet innehöll filmklipp, bland annat från Youtube, som effektivt förmedlade erfarenheter från förtryckarregimers olika metoder att med hot och våld kontrollera informationsspridning. Samtalet ledde till insikter om behovet av lokala journalister/bloggare, av ‘traditionella’  journalister som kan verifiera, analysera och förmedla information och av ett utökat samarbete dem emellan. Bert Sundström underströk också vikten av att vara proaktiv, att rapportera om konflikternas rötter och inte enbart om deras dagliga skeende.

Många seminarier i Almedalen har andra syften än att få oss besökare att tänka efter på allvar. Varumärkesexponering i ett kul och underhållande sammanhang kan förmodligen räcka långt och skapa nyttiga kontaktytor.

Men om ambitionen går längre så är det lätt att se några gemensamma drag i de tre exempel jag lyft fram.

Att skapa en gemensam plattform i just denna stund, för just detta samtal är ett sådant. Det må vara med hjälp av film eller forskningsrapport.

Att få paneldeltagarna att tala med varandra (det kan låta trivialt…) och inte med schablonbilder. Och att ta in andras argument innan repliken kommer.

Att få deltagarna i salongen att känna att det är viktigt att vi här och nu försöker få fram idéer om lösningar på de problem som vi nu förstår lite bättre. Att vi känner oss berörda och delaktiga, att våra inspel betyder något.

Vårt eget arrangemang i Almedalen nådde nog inte riktigt dessa höjder, men hade i varje fall ingen brist på ambitioner med två forskarpresentationer och ett efterföljande samtal. Och det kommer fler seminarier. Fler Almedalar.

Kommentarer inaktiverade för Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Spermieproduktion på villovägar

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet by David Finer on 26 januari 2010

Kan spermier tänka och planera, känna smärta och lycka? Eller snarare: är det OK att låtsas som om de kan det i namn av spännande vetenskapskommunikation? Därför att vi ”för första gången” får följa med på spermiernas ”fantastiska resa”,  ”one of nature’s most spectacular stories” ? Med Hajen-musik och andra bombastiska effekter och med medverkan av otaliga statister.

Nej och åter nej. Men hur kan då Kunskapskanalen visa ”Spermiernas Kamp”, en föregivet ”dokumentär” TV-produktion från brittiska Channel 4 ( i samarbete med Wellcome Trust)? Hallå, Erik Fichtelius, vd för UR!

Tittarkommentarerna på programmets nätsida är entusiastiska. Filmsajter, däribland en svensk, rekommenderar den 50 minuter långa filmen. Själv tycker jag att satsningen mest förtjänar att ihågkommas som ett avskräckande exempel på vetenskapskommunikation som populariserat sig ner i avgrunden.

Här framstår de intervjuade fortplantningsexperterna som kreationister i sitt implicita stöd för en intelligent design bakom spermier som kämpar, fruktar, gläds och sörjer.  I programmet, som handlar om fortplantning och befruktning, får levande män och kvinnor föreställa några av de 250 miljoner spermierna i ett ejakulat, som springande, klättrande, kravlande, simmande trotsar olika hinder och slutligen simmar uppför äggledaren för att befrukta ägget.

Vi får bevittna deras dödskamp på vägen, och den religiöst färgade lyckan (bländande ljussken, sakral hissmusik) hos det fåtal som når fram.  Channel 4 kompletterar på sin sajt med ett spel, där man själv får agera spermie (i och för sig kul), imponerande vetenskapliga bakgrundsartiklar, ytterligare program om ofruktsamhet m m. Ingen tvekan om att det är en stor och påkostad satsning, synd på så rara ärter.

Ämnet ofruktsamhet är angeläget, och fortplantningens fysiologi förstås fascinerande. Det är ju i själva verket så självklart spännande att klåfingriga vetenskapsjournalister och forskare borde hålla sina vildaste fantasier i schack och betacka sig för att offra sin integritet på populismens altare.

Obalans i rapporteringen skadar svensk press

Posted in mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Lasse Sandström on 03 oktober 2009

Medierna ger stor plats åt Irans eventuella utveckling av kärnvapen. Att grannlandet Israel har haft kärnvapen i fyra decennier, uppskattningsvis mellan 75 och 400 kärnvapenstridspetsar, ägnas bara förstrött intresse. Liksom kraven på internationella inspektioner i Israel. Folken i Mellanöstern ser detta som dubbelspel och den uppfattningen delas av många invandrare bosatta i Sverige. Jag tror att obalansen i rapporteringen skadar förtroendet för internationell och svensk press.

Rosling berättar hur han tog tempen på mediernas relevans

Posted in journalistik, mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by David Finer on 15 maj 2009

Jag skrev till professor Hans Rosling och fick svar på mitt tidigare inlägg nedan, där jag ifrågasatte konsekvenserna av hans termometermätning av medierelevans i svininfluensafrågan. Rosling menar att jag missförstått honom ang. mitt ett-till-ett-resonemang utifrån ”termometern”, att jag gör en “typisk överdrift åt andra hållet”. Han vill bara ha en rimligare rapportering, ingen absolut överensstämmelse mellan antalet dödsfall och nyhetsinslag (som jag konkluderat). Han skriver i ett mejl:

“Intressant att du uppfattar vår kommentar som talande för 1 till ett. Termometern inkluderar ju 1000 inom området relevant. Typisk överdrift åt andra hållet.”

Jag frågade honom också arifrån idén kom till “termometern” som han visar på klippet på YouTube kring nyheter om svininfluensan kontra TB. Han svarar så här:

“Det är en snilleblixt från Daniel Lapidus som gjorde den mellan 1 och 3 den natt vi gjorde videon. Väldigt grovt, men det var även en grov situtation. Vårt huvudbudskap syns att det är diken på bägge sidor när det gäller news volym, neglect på ena, hype på den andra och ett brett område med relevant däremellan som ju stärker sig över några tiopotentialer.”

Snilleblixt håller jag med om att det var, en ovanligt slående grafisk illustration av ett intuitivt känt förhållande, men som HR själv säger: grovt. Det vore intressant att testa den, validera den vetenskapligt (intressant att en framstående forskare som HR kör ut den på YouTube innan den har diskuterats i vetenskapliga sammanhang, men han menar väl att den ”grova” situationen som han hänvisar till, helgar medlen; ”quick and dirty” brukar det ju heta i forskningssammanhang).

Det säger också något om vår tid att man kan lansera ett helt nytt instrument för medieanalys samma dag som man kommer på den och få ett sånt genomslag för den. HR berättade i TV-programmet om honom häromkvällen, att hans första föredrag på TED om Gapminder uppmärksammats långt mer än alla hans vetenskapliga arbeten, böcker, föreläsningar och konsultuppdrag dittills.

Inslaget om News/death ration på YouTube har redan setts av tusentals människor, och många fler blir det. Men därmed inte sagt att “termometern” exakt avspeglar någon konsensus om hur olika undersökta grupper – allmänhet, forskare, journalister, m fl – verkligen skulle kategorisera relevans efter antal artiklar i ett visst ämne, kvantitativt. Det är ju taget på en höft, mellan 1- och 3 på natten. Det säger förstås heller ingenting om medieinnehållets kvalitativa aspekter. Genial folkupplysning, dock.

Kommentarer inaktiverade för Rosling berättar hur han tog tempen på mediernas relevans

2490 fällningar under 40 år med PO/PON

Posted in medieetik, medieföretag, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 05 maj 2009

Tidningen Journalisten har i sitt senaste nummer en ovanlig och intressant genomgång av den verksamhet som bedrivs av Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd. Tyvärr finns inte hela undersökningen utlagd på nätet, endast en kort sammanfattning.

På sex sidor i pappersutgåvan redovisar frilansjournalisterna Mikael Bergling och Fredrik Nejman uppgifter om vad som hänt med de ungefär 13 000 pressetiska anmälningar som gjorts under de senaste 40 åren. På hösten 1969 tillträdde den förste pressombudsmannen och opinionsnämnden fick en ny sammansättning.

2490 publiceringar har fällts mellan november 1969 och 31 december 2008. Det motsvarar knappt 20 procent av anmälningarna. Aftonbladet toppar listan, 251 fällningar, med Expressen på andra plats, 181 fällningar. Dagens Nyheter har flest fällningar bland morgontidningarna, 64 stycken, medan Svenska Dagbladet enbart har 16 fällningar.

Ser man till tidningskategorier så är ordningen (för de fem mest fällda tidningarna i varje kategori) kvällspress, storstadsmorgonpress, veckopress/magasin och landsortsmorgonpress. I siffror: 

635 fällningar för Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, GT och Idag.

234 fällningar för DN, Arbetet, GP, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

201  fällningar för Lektyr, Fib/Aktuellt, Svensk Damtidning, Se och Hänt Extra.

145 fällningar för Norrländska Socialdemokraten, Västerbottens Folkblad, Blekinge Läns Tidningar, Norrbottens-Kuriren och Norrköpings Tidningar.

Aftonbladet har flest fällningar under varje decennium, men trenden är fallande: 97 under 1970-talet, 66 under 1980-talet, 59 under 1990-talet och 37 hittills under 2000-talet. Chefredaktören Jan Helin säger i en intervju i samma nummer av Journalisten att han inte vet varför Aftonbladet är Sveriges mest fällda tidning. Men att det troligen beror på att ”en kvällstidning ska testa gränser och tala med stora bokstäver”.

Jan Helin säger också att han tycker att systemet med  PO/PON är mycket bra och att han ”tar mycket allvarligt på fällningar i PO och ägnar mycket tid åt att förstå och dra konsekvenser av dem”.

Det vore intressant med en fördjupad granskning av Aftonbladets fällningar. Hur många beror på slarv och hur många är medvetet gjorda? Och av de sistnämnda – hur många motiveras av publicistiska och/eller kommersiella överväganden? Bergling & Nejman har ju hela materialet, sätt igång!

Kommentarer inaktiverade för 2490 fällningar under 40 år med PO/PON

Konstruktiv journalistik

Posted in nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 23 april 2009

När vi som bäst håller på att lära oss manualerna för att dra igång denna grupp-blogg om medier faller mina ögon på en dansk annons. 

Det är de danska högskoleutbildningarna för journalister som, tillsammans med Danmarks Radio (gemensamt public service-bolag för radio, tv och webb) och danska Journalistförbundet, gör reklam för en konferens om konstruktiv journalistik.

I annonsen ställs provokativa frågor: Har journalister  ett ansvar för samhällets framtid – eller är uppgiften enbart att bevaka samhällets problem? Kan nyhetsjournalistiken rädda sig själv genom att göra gott?

Bakgrunden är ett utspel som Danmarks Radios nyhetschef Ulrik Haagerup gjorde i höstas när han efterlyste fler positiva nyheter i DR. Reaktionerna blev delvis de vanliga om risken för glättiga nyheter; risken att medicinen gör större skada än sjukdomen. Men delvis skymtade också en öppenhet för att diskutera den traditionella nyhetsvärderingens och medielogikens nackdelar.

Hur skulle ett liknande upplägg tas emot i Sverige? 

Välkommen till den nya bloggen! Och välkommen med synpunkter.