mediestudier

Seminarium 12 november: Vem granskar granskarna? (Uppdaterad)

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, Britta Lejon, fackförbundet ST och Nils Hanson, Uppdrag granskning utgjorde den första av tre paneler på Sim(o)-seminariet 

Ett femtiotal personer deltog i Sim(o)s seminarium hos SNS om behovet av och utformningen av mediegranskning utifrån den färska boken Vem granskar granskarna.

Björn Häger var moderator. Han inledde med en berättelse om hur Näringslivets Mediainstitut, NMI, på 1990-talet bidrog till att punktera Konsumentekot med en kritisk rapport om påstådd dioxinhalt i glass. Janerik Larsson, som var NMIs chef, svarade senare på seminariet att det viktiga med NMI inte var de enskilda projekten, utan vetskapen hos medierna att vem som helst av dem hädanefter kunde bli granskad.

Nils Hanson, Uppdrag granskning, underströk det positiva (åtminstone efteråt) med att bli granskad. Så var det med Mediemagasinets granskning av Uppdrag granskning som ledde till nya och skarpare kvalitetssäkrande rutiner. Den som blir granskad borde egentligen jubla och säga ”äntligen!” hävdade Nils Hanson.

Mats Olin, Timbro Medieinstitut, argumenterade för skarpare utslag från Granskningsnämnden för radio och tv, samt för möjligheter för organisationer och företag att anmäla publicitetsskador till Pressens opinionsnämnd.

Britta Lejon, ordförande för fackförbundet ST och tidigare demokratiminister, manade till granskning av mediemakten. En makt som hon inte var säker på att medierna själva förstår och erkänner. Rättelser smusslas för ofta undan och ger ingen riktig upprättelse åt den som orättmätigt drabbats ansåg Britta Lejon.

Lars Truedson, Medierna, förklarade hur redaktionen arbetar. Man har i princip tre arbetsdagar på sig till att fördjupa det man kommit fram till är veckans viktigaste mediehändelse. Ofta går en del av intervjutiden med medieföreträdare åt till att ”tjafsa” om underlaget för granskningen; journalister är känsligare för ansvarsutkrävande intervjuer är andra yrkesgrupper är redaktionens intryck.

Medieforskaren Maria Edström förklarade och försvarade Granskningsnämndens sätt att hantera inslag, delvis i polemik med Mats Olins inlägg tidigare. Hon argumenterade också för att mediegranskning bör omfatta mer än journalistik; mediernas aktivititer och inflytande är bredare än så.

Christina Jutterström, tidigare chef för DN, Expressen och SVT, var självkritisk till att SVT under hennes tid lade ner Mediemagasinet 2005, och ansåg att det var skamligt att det forfarande inte finns något sådant program i SVT. Sändningstillståndets stadgande om granskning av makten och SVTs förmåga till genomslag borde göra ett sådant program självklart.

SVTs programdirektör Jan Axelsson försvarade frånvaron med att medierna behandlas i andra program, om än inte ”systematiskt, djuplodande och djupborrande”. SVT granskas av så många andra att företaget inte prioriterat att själv bidra till en sådan granskning. Dessutom har företagsledningen ännu inte hittat ”något bra koncept” bland de programförslag som lämnats in. Jan Axelsson välkomnade förslag utifrån för ett program som granskar såväl traditionella som sociala medier med startpunkt år 2014. De kan skickas till programbeställaren Helena Olsson, SVT.

Programmet var uppdelat i tre paneler med tre personer i varje panel. Jag deltog själv i en av dem och gav dels en historisk bakgrund till mediegranskningens framväxt, och dels en redogörelse för Sim(o)s funktion som en mediegranskande och mediedebatterande mötesplats för medier, forskning, beslutsfattare och medieanvändare.

Seminariet avslutades med en allmän diskussion, där bland annat behovet av tydligare upprättelse betonades. Andra ämnen var en samlad medieetisk nämnd, samspelet med sociala medier, vad ett mediegranskande program i SVT borde ta upp och betydelsen av brittiska Leveson-kommissionens kommande rapport.

Timbro Medieinstitut skriver om seminariet här. SVTs invit till mediegranskande programmakare behandlas av Journalisten och Medievärlden.

Tillägg: Jan Axelsson uppmanade alla med programidéer rörande mediegranskning att sända dem till programbeställaren Helena Olsson på SVT. Nu har Helena Olsson kommenterat diskussionen om SVTs mediegranskning.

Hon refererar till det inlägg jag skrev häromdagen på svd.se och instämmer i att journalister också bör granskas. Så långt är allt gott och väl. Men sedan invänder Helena Olsson att SVT redan är hårt granskat av Granskningsnämnd, mediekrönikörer, aktualitetsprogram och Sveriges Radios Medierna.

”Detta är av godo för både oss och journalistiken, och som public serviceföretag är det särskilt viktigt att stå till svars inför publiken.”

Jag kanske uttryckte mig oklart i mitt inlägg, men jag avsåg naturligtvis inte att ett mediemagasin i SVT främst skulle ägna sig åt att granska SVT. Att jag gick in i detalj på det forna Mediemagasinets granskning av SVTs Uppdrag granskning 2004 var för att det utgör ett så instruktivt exempel på betydelsen av god mediegranskning – ett exempel som inte är allmänt känt och som förtjänar att spridas. Ett exempel dessutom på att det visst är möjligt för journalister att granska journalister, något som ibland använts som argument mot mediegranskning i medier.

Att jag framhöll SVTs tyngd för dagordning och debatt var för att understryka behovet av att använda denna arena för att granska hela medievärlden – inte för att skapa det permanenta magasinet Granska Uppdrag granskning.

Det är tråkigt att det tydligen dröjer till 2014 innan ett nytt mediemagasin kan bli verkligt – nio år efter det förra – men det är glädjande att diskussionen nu intensifierats och att konkreta programförslag efterfrågas.

Uppdrag gransknings chef Nils Hanson har ett förslag i nya Sim(o)-boken ”Vem granskar granskarna?”:

”När SVT åter tar sitt public service-ansvar i frågan (vilket rimligen inte kan dröja länge) kan en lämplig lösning vara att lägga uppdraget på seniora medarbetare med integritet som inte har så mycket att förlora på att göra sig omöjliga bland kollegor inom eller utanför företaget.” (Sidan 147)

Mediedagarna i Göteborg och Gräv 13 som samlokaliseras nästa år kommer båda att ta upp behovet av kvalificerad mediegranskning. Stay tuned.

 

Annonser

Granska granskarna! (publicerad på svd.se 11 november 2012)

Posted in journalistik, mediekritik, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 12 november 2012

(Här finns en länk till artikeln på svd.se med mer än 200 kommentarer.)

”Vem granskar granskarna? Hur många gånger har inte den frågan ställts i den mediekritiska debatten? Medierna granskar offentlig och privat makt, synar övertramp och försöker ställa ansvariga till svars. Det är en av grundstenarna i en modern demokrati som de flesta står bakom.

Men vem eller vilka granskar mediernas övertramp och försöker ställa journalister och medieledare till svars? Vem granskar granskarna?

Anhängare till Håkan Juholt reste kravet på granskning av granskarna när partiledarens bostadsbidrag och reseräkningar rapporterades i medierna. Anhängare till Carl Bildt ifrågasatte mediernas motiv och krävde mediegranskning när dennes engagemang i Lundin Oil synades. Kritiker av de senaste årens kungabevakning upprepar kravet, senast i boken ”Från en säker källa” och då på latin: Quis custodiet ipsos custodes – vem väktar väktarna?

Frågan ställs ibland bekymrat; vem utför egentligen denna nödvändiga granskning av medierna? Ibland retoriskt; den underliggande meningen är då att ingen gör det.

Men en viss mediegranskning finns faktiskt, och det vore en välgärning om de försök som görs uppmärksammas och utvärderas i stället för att ogiltigförklaras och ignoreras. Det kan vara bättre att bygga vidare på det som finns i stället för att hävda att inget görs och begära att hjulet ska uppfinnas på nytt och på nytt.

I en färsk översikt från Sim(o), Institutet för mediestudier, redovisas hur olika initiativ har tagits inom folkrörelser, näringsliv, forskning, medier och civilsamhälle under de senaste 25 åren för att granska mediernas innehåll och uppförande. Motiven har varierat från att ge andra perspektiv på mediernas verksamhet än de gängse till att försöka påverka mediernas sätt att skildra det svenska samhället. Många gånger har initiativen syftat till att få fram underlag till konkreta förslag på förändringar och förbättringar i en diskussion med journalister, redaktörer och medieägare. Några har varit kortlivade, andra lever vidare som Timbro Medieinstitut, Sim(o), Institutet för mediestudier, och Sveriges Radios verkligt uthålliga satsning med för närvarande programmen Medierna och Publicerat.

Kan journalister på allvar granska journalister? Finns det inte en kåranda som gör att mediegranskning i medier tar andra hänsyn och använder andra måttstockar än när kungen, Håkan Juholt eller Carl Bildt granskas? Åsikterna om detta är delade, även inom medierna. ”Incestuöst” säger någon, ”integriteten tar över” säger någon annan.

Ett intressant exempel att studera och dra lärdom av är Sveriges Televisions satsning på programmet Mediemagasinet under åren 2000-2005. Programmet hade olika redaktioner, olika tonfall och olika upplägg under de sex åren och hann inte utveckla en stabil form. Men när redaktionen verkligen gick in för mediegranskning gav det resultat.

26 februari 2004 synade Mediemagasinet tre reportage i flaggskeppet Uppdrag granskning. Betänk att Uppdrag granskning hade stora resurser och en stark ställning som hårtslående avslöjare; medietränare sålde så småningom sina tjänster med reportern Janne Josefsson som hotbild. Mediemagasinet fann allvarliga brister vid sin granskning av faktahantering och presentationen av helhetsbilden i reportagen.

Reaktionen blev omvälvande. Uppdrag granskning gisslades av kritiker som ”Uppdrag förvanskning” och krav om nedläggning framfördes. Redaktionen golvades av granskningen och blev sedan mycket mottaglig för att införa nya metoder för faktakontroll och kvalitetssäkring berättar Uppdrag gransknings chef Nils Hanson i Sim(o)-skriften ”Vem granskar granskarna?”. Han var i februari 2004 färsk chef för redaktionen och hade bland annat försökt införa en rad för rad-granskning av reportrarnas manus före sändning, men hade mött starkt motstånd.

”Tack vare Mediemagasinet försvann motståndet, alla insåg behovet av förändring. I dag hör jag ofta reportrar säga att de är glada och stolta över de metoder som redaktionen utvecklat för att säkra kvaliteten på reportagen. Ett bättre belägg för behovet av skickligt genomförd mediegranskning går knappast att få”, skriver Nils Hanson.

Och det verkar som om de nya rutinerna fått effekt. Medieforskaren Maria Edström visar med tydliga siffror att antalet reportage från Uppdrag granskning som klandrats av Granskningsnämnden för radio och tv har minskat markant efter att rad för rad-kontrollen infördes. 2001-2003 sändes 216 reportage; sex fälldes av Granskningsnämnden. 2004-maj 2012 sändes 613 reportage; 3 fälldes. Före Mediemagasinets granskning gick det alltså 36 reportage på varje fällning, efteråt ökade antalet till 204 reportage per fällning.

2005 lades Mediemagasinet ned av ekonomiska skäl enligt dåvarande vd:n Christina Jutterström, något som hon är självkritisk till i dag. ”Vi borde i ledningen åtminstone ha resonerat om att återuppta vårt ansvar för granskning av de mäktiga medierna när det tuffa ekonomiska året var till ända. Att granska makten är ett av public service viktigaste uppdrag i tillståndet från statsmakterna. Så skedde inte”, skriver Christina Jutterström.

Exemplet med Mediemagasinet och Uppdrag granskning visar att journalister kan granska journalister och att detta kan få stora effekter. Ett mediegranskande program i SVT är betydelsefullt på grund av att SVT har ett stort genomslag i samhällsdebatten och skapar ringar på vattnet. SVT når många människor vilket är viktigt även när det gäller att sprida konkreta insikter om hur medier fungerar och om behovet av källkritik i medier och på internet.

Den oroliga och indignerade frågan ”Vem granskar granskarna?” kommer inte att försvinna. Men den kan åtminstone bli delvis besvarad om existerande mediegranskning uppmärksammas, om Sveriges Radio fortsätter sin satsning och om Sveriges Television efter sju år på nytt tar sitt ansvar med ett mediegranskande program för en bred publik. Soffprogram i all ära, men Uppdrag granskning når längre än Uppdrag prat.

Torbjörn von Krogh

Medieforskare vid Mittuniversitetet, fil dr på en avhandling om medieansvar, samt föreståndare för Institutet för mediestudier, Sim(o)”

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 mars 2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 –

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 25 januari 2012

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet