mediestudier

Populärvetenskapligt presspektakel, pervers performance

När astronauten Christer Fuglesang och andra företrädare för Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) inledde sitt ”självmordsförsök” i Almedalen kl 14 den 7 juli genom att ta en överdos homeopatika , befann jag mig på Vidarinstitutet i Järna, där jag arbetar deltid som medicinjournalist (när jag inte jobbar i samma egenskap på Stockholms läns landsting). Vidarinstitutet är ett fristående forskningsinstitut med viss koppling till Vidarkliniken, det antroposofiska sjukhuset i Järna (därmed har jag deklarerat mitt jäv i detta sammanhang).

Precis som många andra hade jag läst om planerna i morgontidningen och noterat den välregisserade mediekuppen med en obestridligt folkkär person mitt i rampljuset på den nationalscen som Gotlandsevenemanget utgör. Någon hade tänkt till där. Någon mediestrateg hade adlat en omdömeslös studentikos snilleblixt (”ööh, jag har en d-a schysst idé, vi tar en ”överdos” homeopatika och ringer media, så får dom där alternativa kvasitomtarna så dom tiger”) till en seriöst klingande klinisk prövning inför hela landet.

Fuglesangs och de andra VOF-arnas tilltag i Almedalen var tveksamt av många skäl. Här är några:

1. Missbrukad mediedramaturgi. Ett pressevenemang i form av en slags pervers populärvetenskaplig performance på bästa mediala produktionstid med en folkhjälte i huvudrollen (Fuglesang), som med dramatisk retorik (självmord, överdos) framställer sig som en förkämpe för rationalitet och folklig omsorg uppfyller flera kriterier på drömnyheten, helt enligt den medielogiska regelboken. Betraktad just som show kommer inslaget kanske att gå till historien som ett innovativt tillskott till den policyskapande (gatu)scenkonsten? Som medial (pseudo)nyhet behöver det dock varken vara sant, relevant eller intressant.

2. Oetisk trivialisering. Retoriken om ”självmordsförsök” och ”överdosering” trivialiserar suicidproblematiken på ett stötande och oetiskt sätt. Skulle försöket varit allvarligt menat, borde det ha föranlett förebyggande åtgärder från omgivningen. Att stillatigande åse hur någon försöker ta sitt liv är svårförenligt med lag och etik. Men nej, jag är inte heller dummare än att jag förstår – duh – att spektaklet knappast var seriöst menat. I stället handlade det förstås om en provokation, en intellektuellt ohederlig och vetenskapligt värdelös sådan.

3. Bristande vetenskaplighet. Vare sig homeopatika fungerar eller inte – den etablerade medicinen anser det inte, men det finns forskare liksom en utbredd användning som antyder motsatsen – var den okontrollerade försöksdesignen med bl a tio försökspersoner och en tiofaldig ”överdosering” av ett visst medel inte ägnad att bevisa vare sig det ena eller andra.

4. Bristande representativitet. Återigen – vare sig homeopatika fungerar eller inte – säger försöket ingenting om ”alternativmedicinen”. Även om homeopatika förvisso fått oproportionerligt mycket uppmärksamhet av olika skäl, ingår det bara som en liten delmängd i denna svårhanterliga begreppsmässiga kategori ”alternativmedicin”, som består av hundratals olika typer av metoder och behandlingar med helt skilda grundvalar, tillämpningar och resultat.

5. Bristande nyfikenhet. Om belackare som VOF verkligen vore måna om folkhälsan och vetenskapen, skulle man vara mer förutsättningslöst nyfiken på varför så mycket av det som kallas alternativmedicin (där ett fäktande med begrepp som placeboeffekter, geschäft, o s v, bara beskriver delar – hur stora delar kan diskuteras – av fenomenet) är en angelägenhet för miljoner människor, för seriös forskning och för inte minst hälsoekonomerna. Verkligheten och människors väg till läkning är så mycket mer mångfacetterad än vad som går att omfatta med traditionella vetenskapliga metoder, därför är det på sin plats med större ödmjukhet. Och det är ytterligare ett argument för att vi behöver rätt att fritt välja våra medel för att hantera sjukdom och ohälsa.

6. Urartad diskussion. Hela området alternativmedicin, komplementärmedicin och integrativ medicin och vård vore värd en nationell satsning – kunskapsmässigt och ekonomiskt – även i vårt land, såsom skett på många andra håll, ett intresse i folkhälsans namn. Ett seriöst sökande på ett för människor bokstavligen livsviktigt område är oförenligt med ohederlighet och illasinnat pajaseri à la Kiviks marknad. Det är ett betydande etiskt och moraliskt dilemma och ett stort ansvar för alla inblandade att diskussionen i vårt land urartat på detta sätt.

Annonser

Rörande chilensk räddning blev PR-fest och medieunderhållning

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Liselotte Englund on 14 oktober 2010

Upplösningen på olycka som inneburit omänskliga psykiska påfrestningar kan såklart aldrig kallas fest, annat än möjligen om den som nu har ett lyckligt slut. Från början var detta en negativ nyhet, och därför kunde bara den här rubriken skrivas med facit i hand – att de 33 gruvarbetarna i den chilenska gruvan San José alla blev räddade. Om deras med långsiktiga fysiska och psykiska hälsa vet vi ännu inget, men förhoppningsvis kommer de flesta att kunna återgå till någorlunda normala liv. I några fall kanske åt det mer rockstjärneliknande hållet, att döma av tendenser som redan synts och hörts. Pengastarka erbjudanden lär redan ha börjat hagla.

Direktsändning på flera mediewebbar – visst var det en underbar och rörande historia. ”Sannsagan” innehöll alla ingredienser för en bra berättelse med god dramaturgi, och visst är det skönt att en gång få ta del av något så spännande men med ett lyckligt slut. Att historien vänder.

Men det var samtidigt något väldigt regisserat över det hela. En föredömligt enkel tv-produktion, med fokus på borrhålet där buren Fenix hissade upp männen en efter en. Att i en liten svensk  by kunna vara med på ett högst närvarande sätt i det som händer just samma ögonblick i en chilensk öken. En leende president, och en nästan scenografiskt ren ”scen” där allting utspelade sig lugnt, stillsamt och lyckligt under detta dryga dygn. Eller var det kanske inte allt?

Är en annan del av den totala bilden det som skedde utanför webbkamerans fokus: Att journalister sprang ner både folk och tält i sin iver att komma först fram. Att flera mediers TV-stationer riggat sina kameror utanför sjukhusets kravallstaket, konsteras bland annat på TV4 Nyhetskanalen. ”Journalister rev varandra i håret och använde knytnävarna” rapporterade AFP, bland annat återgivet i Aftonbladet. En fru sågs ”klippa till några journalister med en chilensk flagga” skriver nyhetsbyrån vidare.

”Så uselt och så extremt och en påminnelse om att journalister tar sig större friheter än yrkesetiken tillåter” skrev Carlos Rojas på SVT debatt. Kanske var det ett uns av sanning i det, men då bortser han från vilka mekanismer som påverkar journalister – och andra – under extrem stress och tidspress. De mest suspekta beteenden kan lockas fram… En del av dem kan eventuellt försvaras som normala krisreaktioner, andra förkastas som dåligt omdöme. I vilket fall: tycker vi det är värt det?

Fler människor sägs ha följt gruvarbetarräddningen än de som såg den första månlandningen. Kanske inte så konstigt – medietillgången och medieanvändningen ser idag helt annorlunda ut. Men ändå. I relation till alla de gruvarbetare som dagligen och i tysthet sätter livet till, i gruvor med usel säkerhet världen över, framstår proportionerna orimliga. Sådan är medielogiken. Det finns inga rimliga proportioner, ingen relativ relevans, utan bara bedömningar av händelsers uppmärksamhetsvärde, informationsvärde och underhållningsvärde. Kanske främst det sistnämnda.

När gruvarbetarna en och en kommer upp över jord, nästan lite stylade och jättesnygga  i nydesignade svindyra likadana glasögon, då är PR-succén total. Den kuppen var värd 270 miljoner kronor, skriver Resumé. Det var männen väl unt. Men det känns väldigt tillrättalagt. Och  glasögontillverkaren halkade glatt med på gratis annonsplats i flera medier. Hela operationen och det enorma medieintresset är självklart ett enormt PR-skutt för Chile som nation. Det kan de säkert behöva.

Men jag undrar stillsamt vart den granskande journalistiken tog vägen. Den måste väl komma nu efteråt. Liksom en mer återhållsam personjournalistik, som låter gruvarbetarna rehabilitera sig utanför strålkastarljust, utan att vara konstant påpassade. Inte helt osannolikt att deras bävan för medietrycket tillhör de värre fasorna just nu. En intressant och lärande artikel om gruppdynamiken i en såna här krissituationer publicerade The Independent på torsdagen.

Visst behöver vi människor hoppingivande berättelser. Motvikter till allt elände som både börjar och slutar i moll. Tveklöst blir detta en av 2010 års mediehändelser – i dur. Men den väcker frågor. Och slutet på räddningen är bara början på en ny saga.

Kommentarer inaktiverade för Rörande chilensk räddning blev PR-fest och medieunderhållning