mediestudier

”Hulens ballade” om danska medier

Posted in journalistik, medieetik, mediekritik, mediernas ansvarighet, pressfrihet by Torbjörn von Krogh on 24 maj 2012

Hulens ballade på danska – ett helvetes bråk på svenska – om mediernas etik,  ansvar och självreglering har brutit ut i Danmark. Detta nämnde jag en passant som moderator i går på ett livligt seminarium om konsekvenserna av medieskandalen i England. (Mer om seminariet lite längre ner.)

Eftersom den danska situationen är underrapporterad i svenska medier efter vad jag kunnat se – även i branschmedierna – så kan det vara befogat med några rader och några länkar.

Ett exempel är inlägget från i förrgår, tisdag, om den döende vakthunden. Det är skrivet av två folketingsmedlemmar från Socialdemokraterna och Venstre som vill kasta ut de politiska reportrarna från Christiansborg och slopa presstödet till redaktioner som bedriver skandaljournalistik, bland annat om politikers ekonomi och privatliv. Ett smakprov på retoriken:

”Sludder, sladder og mangel på substans kendetegner i dag aviser og elektroniske medier. I stedet for at være demokratiets vagthund og væsentlighedsformidler skeler selv seriøse medier mere til Paradise Hotel end til den dybdeborende journalistik.”

Kanske var artikeln en tidig testballong på styrkan i opinionsvinden; ledande politiker tog i alla fall snabbt avstånd från några av de konkreta förslagen. Men att den politiska kritiken och pressen mot medierna har ökat under det senaste halvåret är uppenbart.

Den 9 maj i år genomförde Folketinget en utfrågning (hearing / høring) om medieansvar under 2,5 timmar. Den filmades och kan ses här på parlamentets hemsida. Det var en utfrågning som arrangerades av kultur- och rättsutskotten tillsammans. Sju män och en kvinna presenterade under tio minuter vardera olika mer eller mindre nyanserade synpunkter på olika aspekter av mediernas verksamhet. De representerade medieutgivarna, journalistförbundet, medieforskningen, medieutbildningen, Pressenævnet (motsvarigheten, fast med statligt inslag, till svenska Pressens opinionsnämnd), Danmarks Radios tittar- och lyssnarombud, norska erfarenheter och juridiska ombud för fackförbund.

Mest intressant är de avslutande 45 minuterna när utskottens politiker ställer frågor, främst till utgivarnas och journalisternas företrädare. Tonfallen är skarpa hos de folkvalda, ibland bittra, och tilltron till mediernas självsanerande förmåga förefaller just vid detta tillfälle mycket begränsad. Mediebranschen måste ta ett större ansvar, sade den politiske ledaren för Konservativ Folkeparti, förre justitieministern Lars Barfoed ”ellers må vi som politikere gribe ind over for et begyndende demokratiskt problem i form af manglende etisk stillingstagen blandt journalister”.

Underlaget för utfrågningen var ett gemensamt betänkande från de båda parlamentariska utskotten den 29 februari i år. Politikerna betonar att det var ett enhälligt Folketing som ställde sig bakom formuleringarna. Personer och organisationer som orättfärdigt hängs ut i medierna måste få rejäl upprättelse. Och ”så stærkt som muligt” måste osanna berättelser i medierna förebyggas.

Folketinget listar sju punkter som bör diskuteras med medierna: effektiva rättelser, böter mot övertramp, tidsfristen för klagomål (den är bara fyra veckor i Danmark), vem har rätt att klaga till Pressenævnet, vägledning till dem som klagar, egna initiativ för Pressenævnet och ersättning till dem som lidit orättfärdig publicitetsskada.

Utfrågningen för några veckor sedan var ett led i Folketingets dialog med medierna och ett sätt för politikerna att förmå medierna själva att komma med skärpande förslag. Det är ett inslag i det som på engelska kallas media governance. Att använda hot om lagstiftning är inte nytt, så tillkom Allmänhetens pressombudsman i Sverige som ett resultat av en förhandling mellan riksdagen och pressen. Men det som nu utvecklas i Danmark, och måhända kommer att utvecklas i Storbritannien, är en slags ”sam-reglering” eller ”reglerad självreglering” i stället för ”självreglering”.

Martin Jönsson, Ulrica Widsell, Ola Sigvardsson och Torbjörn von Krogh diskuterar ”Efter Leveson” på Pressklubben

Onsdagens seminarium om brittiska mediers förhållande till polis, politik och etik handlade mycket om framväxten av en ändrad syn på media governance. Allt fler som brittiska journalistförbundet, huvudavslöjaren Nick Davies och ledande chefredaktörer menar att någon riktig självreglering egentligen inte funnits i UK och att staten nog måste ställa minimikrav på hur en sådan självreglering utformas. Alltså inte på innehållet i medierna, men på strukturen och anslutningen till de självreglerande institutionerna.

Seminariet ordnades av Sim(o) i samarbete med Journalistförbundet och hölls på Pressklubben. Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson gjorde en timmes genomgång av de senaste årens avslöjanden om redaktionernas mer eller mindre kriminella arbetsmetoder. Ett uttryck som fått fäste är ”the Dark Arts”; svartkonsterna. Domaren Brian Leveson samlar noggrant in ett enormt material om konsterna och mediekulturen som finns tillgängligt här.

Efter Martin Jönssons föredrag diskuterades utvecklingen i England – och i Sverige – med Ulrica Widsell, ordförande i Journalistförbundets Yrkesetiska nämnd, och Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson i panelen. Delar av diskussionen kommer förmodligen att kunna avlyssnas i radioprogrammet Publicerat den 2 juni.

Tilläggas kan att även utvecklingen i Australien nämndes kortfattat på seminariet på Pressklubben. Där har en kommission – delvis efter skandalerna med Murdoch-koppling i Storbritannien – lagt fram ett långtgående förslag om ”enforced self-regulation” för press, etermedier och nätpubliceringar. Material om utredningen finns här på regeringens hemsida, och här som en kommentar till den brittiska situationen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för ”Hulens ballade” om danska medier

Lekstuga med Legobitar

Posted in journalistik, mediekritik by Lars Ilshammar on 15 september 2010

SvD:s redaktionschef Martin Jönsson är förnöjd i söndagstidningen. Alla bitar har fallit på plats i en sexsidig valspecial om hur ”blocken vill bygga Sverige”. Fördjupningen illustreras med Legobitar (!). Nu tycker Jönsson att SvD har bekräftat att man kan tillverka världens bästa nyhetsgrafik.

– Att göra bra grafik handlar inte om att synliggöra statistik, utan om att hitta kraftfulla, tydliga och informativa uttryck för journalistiken, skriver han självbelåtet.

Om jag ska försöka mig på att tolka det uttalandet så antar jag att Martin Jönsson menar att nyhetsgrafik ska bidra till ökad klarhet och fördjupning, samtidigt som den ska vara enkel för läsaren att till sig.

Gott så. Men man kan undra hur Jönsson läser sin egen tidning. Har han verkligen sett resultatet av Legobygget? Grafiken föreställer två alternativa byggarbetsplatser med två röriga högar av Legobitar som egentligen bara skiljer sig åt genom att den ena domineras av blå bitar och den andra av rödgröna.

Dessutom har illustratören fått fria händer att bygga om partiernas affischer med Legogubbar istället för partiledare. Det är varken kraftfullt, tydligt eller informativt, utan möjligen lite halvlustigt. Fast mest är det krystat och innehållslöst.

Jag gissar att redaktionen blev så förälskad i sin egen fina idé att man inte ville se att den inte höll. Legobitarna fick liksom ett eget liv, det visuella blev viktigare än det som skulle illustreras. Men ibland måste man faktiskt döda sina älsklingar, innan de tar livet av det journalistiska innehållet.

Jag tror också att Legobitarna visar på en vidare sjuka: hur så kallad nyhetsgrafik breder ut sig över morgontidningarnas sidor på bekostnad av – inte som ett komplement till – den fördjupande texten.

I SvD:s söndagstidning finns t.ex. ett reportage om Stockholmsbörsens utveckling under sommaren 2010, illustrerad med en svettig glasspinne där börskurserna rinner som varm choklad.  Glasspinnen har fått nästan en helsida, utan att man som läsare begriper varför. Om glassen skulle säga något om kursutvecklingen så drunknade den informationen in alla fall helt i okontrollerad illustrationsglädje.

Nyhetsgrafik som får utvecklas ohämmat verkar i många fall bygga på ett underskattande av läsaren. I bästa fall blir resultatet infantilt, i sämsta fall bara obegripligt och meningslöst.

Det har sagts många gånger att i de snabba nätnyheternas tids ska morgontidningens roll vara att stå för värden som fördjupning och eftertanke. Men stämmer det med verkligheten?

Det är ”lekfullt, men också talande, när de olika bitarna faller på sin plats”, tycker Martin Jönsson i sin krönika. Visst, det är talande – för att tabloidisering av formatet också riskerar att leda till tabloidisering av innehållet.

Kommentarer inaktiverade för Lekstuga med Legobitar