mediestudier

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 mars 2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 –

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Annonser

Debatten om ny #journalistroll fortsätter

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 02 februari 2011

Sim(o)s och JMKs seminarium om en ny journalistroll utifrån Anders Mildners essä i Sim(o)s årsrapport fortsätter. Journalistens chefredaktör Helena Giertta, som ingick i den kommenterande panelen på seminariet, skriver i en ledare bland annat:

Ingen vet säkert hur framtiden ser ut och att man alltid kan ifrågasätta givna sanningar. Den givna sanningen var i det här sammanhanget att det sker en kulturrevolution på grund av nätets utformning och de sociala mediernas intåg.

Min uppfattning är att det inte är frågan om någon kulturrevolution. Det är mycket som händer, visst. Många fler har möjlighet att uttrycka sin uppfattning, eftersom det är lättare. Men det är fortfarande inte så att detta är helt nytt, som princip. Stenciler, flygblad, telefoner, upprop, väggtidningar. Ja, försöken att nå ut har funnits i många former.

Anders Mildner svarar i en kommentar på ledaravdelningen att journalister behöver reflektera över sin självbild i den omvälvning som pågår:

Jag menar att det är nödvändigt att ifrågasätta denna, eftersom jag ser en framtid där journalistiken blir ännu bättre genom att den går hand i hand med publiken och drar nytta av den kollektiva kunskap som denna just nu skapar på egen hand. Men för att en sådan utveckling ska vara möjlig krävs troligen en annan självbild (och därmed en annan syn på publiken).

Helena Giertta invänder att det inte pågår något kulturskifte rörande journalistrollen:

Vi jobbar fortfarande med ett uppdrag från våra läsare/tittare/lyssnare. Vi ska göra journalistik för dem.
Vi går inte hand i hand med publiken i den mening Anders Mildner beskriver i sin text: “Vem är egentligen journalist om alla börjar skildra verkligheten.”
Men vi har i dag ännu större möjligheter att lyssna och prata med vår publik och ta reda på deras önskemål och behov.

Debatten går sedan vidare med nya inlägg av Anders Mildner och Kristofer Björkman. Roligt att samtalet fortsätter!

Pöbel, publik, prosument – konsekvenser av och för journalistrollen (uppdaterad)

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 januari 2011

Sim(o) hade ett vitalt seminarium i går om journalistrollen på JMK ihop med JMK. Ungefär 100 personer kom; roligt! Utgångspunkten var Anders Mildners essä  Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför? i Sim(o)s årsrapport 2010/2011. En mycket engagerad panel fick snabbt upp temperaturen i salen och publiken, ett nyckelbegrepp i denna diskussion, blev efterhand allt mer aktiv.

Tyvärr fungerade inte JMKs anläggning för att streama seminariet, åtskilliga som inte kunde komma till JMK och som hört av sig angående en utsändning av diskussionen på JMKs sajt, blev besvikna. Några spår avsattes dock för den som är intresserad, spår som fortfarande lever och utvecklas: ett twitterflöde med vinjetten #journalistroll, Helena Gierttas ledare i Journalisten, ett längre inlägg på Fredrik Strömbergs blogg, en kommentar till en trött redaktör på Dagens Media och flera aviserade bloggfunderingar.

Även om det rådde helt olika meningar i salen om hastigheten och djupet i förändringen av journalistrollen/rollerna så framstår förhållandet till publiken, användarna, deltagarna, de som tidigare kallades publiken, som central. Malin Crona betonade samtalet, samarbetet, förhållningssättet och Fredrik Strömberg såg en fundamental förändring av den hittillsvarande sändar-mottagarmodellen:

Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om  tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? (citerat från bloggen Fredrik & Medierna, se tidigare länk)

Anders Mildner slog ett slag för samarbete:

Jag tror att framtidens journalistik och framtidens mediebolag måste gå hand i hand med publiken, bistå den genom att aggregera allmänhetens diskussioner i stället för att enbart blåsa upp sina egna, dra nytta av den kollektiva kunskap som skapas i stället för att framställa sig själv som den enda experten.

Själv försökte jag som moderator få panelen att reflektera ytterligare över förhållandet till användarna/deltagarna/publiken genom att citera den brittiske medieforskaren Raymond Williams: ”There are in fact no masses; there are only ways of seeing people as masses” (ur Culture and Society, 1958). Försöket föll platt till marken och tiden var för knapp för att jag skulle kunna utveckla tanketråden.

Citatet föregås av ett resonemang om vi och dom, massorna är dom andra:

I do not think of my relatives, friends, neighbours, colleagues, acquaintances, as masses ; we none of us can or do. The masses are always the others, whom we don’t know, and can’t know. Yet now, in our kind of society, we see those others regularly, in their myriad variations, stand, physically, beside them. They are here and we are here with them. And that we are with them is of course the whole point. To the other people, we also are masses. Masses are other people.

Det finns en hel del senare medieforskning om hur olika intressen i samhället har använt beteckningar på olika slag av ”dom”, olika slag av åskådare, för att påverka opinioner och tankemodeller. När jag själv studerade kritiken av Expressens första tio år fann jag konservativa kritiker som varnade för tidningens framgång som en spekulation i ”den tanklösa massans applåder” (Presshistorisk årsbok 2006, sidan 112). Och i dag kan man läsa om pöbeln på nätet som excellerar i näthat. Jag kan rekommendera boken The Citizen Audience: Crowds, Publics, and Individuals av Richard Butsch för den som vill fördjupa sig.

När publiken inte längre enbart konsumerar utan också producerar journalistik, fungerar som prosumenter i samarbete med journalister på redaktioner, så förändras rimligen förhållandet mellan de inblandade. Vi och dom blir mindre relevanta begrepp som Raymond Williams påpekar i det tidigare citatet (även om här finns maktaspekter som inte ska förbises, vilket JMKs Sigurd Allern underströk på seminariet). Då går det inte att låta bli att underlätta mer jämställd kommunikation (Joakim Jardenberg skriver insiktsfullt om detta). Då försvinner äntligen artiklarnas kommentarsfält och blir dialogfält i stället.

Men det finns nog utrymme för ytterligare något seminarium innan vi är där.

Tillägg: Förutom bloggkommentarerna nedan (bland annat från Malin Crona, Brit Stakston och Kristofer Björkman) så har debattupplägget kommenterats och kritiserats av Joakim Jardenberg och Robert Rosén. Mina kommentarer återfinns på respektive blogg. Roligt att diskussionen fortsätter. Pierre Andersson1, Pierre Andersson2,  Anna HassFredrik Wass och Mikael Zackrisson (på Same same but different: ”Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm…”) bidrar också till detta samtal.

Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 10 april 2010

Gunnar Bodahl-Johansen, huvudförfattare till Sim(o)s senaste skrift som handlar om den samlade norska självregleringen, beskrev på ett Sim(o)-seminarium i Stockholm den norska modellen. En modell som innebär att de norska politikerna 1998 överlämnade granskningen av etermediernas innehåll till pressens frivilliga system. En förändring som är aktuell i Sverige genom att Pressens samarbetsnämnd beslutat utreda en breddning av Pressens opinionsnämnds verksamhetsområde. Gunnar Bodahl-Johansen betonade fyra faktorer för att förklara den norska  omvandlingen:

• Den norska motsvarigheten till Pressens opinionsnämnd, PFU, hade under 1990-talet visat stor handlingskraft i samband med akuta kritikstormar mot medierna.

• PFUs huvudman Norsk Presseforbund hade (och har) en stark ställning i den norska medievärlden. Den är en paraplyorganisation för i stort sett samtliga journalister, redaktörer och medieföretag.

• Statliga Klagenemnda, motsvarigheten till svenska Granskningsnämnden, förde en anonym tillvaro och var sörjd av få när den lades ner 1998.

• De centrala aktörerna i Norge kände varandra väl. Personkemin var god, med Gunnar Bodahl-Johansens formulering.

Pressens Faglige Utvalgs ordförande Odd Isungset deklarerade på seminariet att integreringen av etermedierna i verksamheten hade stärkt PFUs roll, lett till fler anmälningar mot medierna och stärkt systemets legitimitet. Han underströk också att det enligt hans mening inte är en uppgift för staten att granska mediernas innehåll.

Odd Isungset berättade att tre ärenden per sammanträde sänds via webb-tv på norska tidskriften Journalistens hemsida. Detta har lett till att kunskapen om verksamheten har ökat utanför PFU. Svenska tidskriften Journalistens chefredaktör Helena Giertta deltog i seminariet; hon trodde inte att svenska PON skulle tillåta några webbsändningar.

Representanter för bland andra Allmänhetens pressombudsman, Pressens opinionsnämnd, Publicistklubben, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Sveriges Television, Tidningsutgivarna, Granskningsnämnden för radio och tv, Sim(o) och journalistutbildningen vid Stockholms universitet deltog i seminariet och ställde frågor om funktionalitet och  förtroende för det norska systemet. Vad händer exempelvis om någon redaktion inte vill efterfölja PFUs beslut? Det är inte ett problem för PFU, löd svaret, utan för de organisationer som är huvudmän. Det är deras medlemmar som förbundit sig att följa PFUs beslut, även när de går dem emot.

Sveriges Radios Åke Pettersson, Publicerat, var närvarande och spelade in en norsk-svensk diskussion på plats. Även Medievärlden rapporterar.

Kommentarer inaktiverade för Sim(o)-seminarium: Vad kan Sverige lära av Norge om medieetik?