mediestudier

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Posted in journalistik, medieetik, medieutveckling, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 10 juli 2010

Allt som sägs under Almedalens 1400 seminarier en vecka i juli når inte himmelska höjder. Men något litet av det som inte fick plats i tidigare rapporter kan vara värt att rädda undan den omedelbara förgängelsen.

Fredrik Federley, C: – Jag är inte underrapporterad. (TU-seminarium om politisk bevakning.)

Gudrun Schyman, Fi: – Jag undviker inte medier, medier undviker mig. (Samma TU-seminarium.)

Per Lindström, Sydsvenskan/Mittuniversitetet: – Om man är osäker på en bilds äkthet är det inget problem att vänta en dag med publiceringen. (Säkerhetspolitiskt seminarium om bildjournalistik.)

PJ Anders Linder, Svenska Dagbladet: – Politiken har under de senaste 20 åren närmat sig  varuproduktionen. Värderingarna betyder mindre för partierna. Då blir opinionsundersökningarna partiernas marknadsundersökningar. (Novus seminarium om opinionsmätningar.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi får alla skämmas över hur det skrevs om de apatiska flyktingbarnen. (TU-seminarium om integration.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Många cementerar ett vi-och-dom-tänkande genom att tala om svenskar och invandrare. Vi måste problematisera detta. Alla är ju svenskar. (Samma TU-seminarium.)

PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren: – Vi har mätt vårt redaktionella innehåll och funnit att vi har fler positiva än negativa artiklar. Men läsarna ser främst de negativa. (Samma TU-seminarium.)

Niklas Orrenius, Sydsvenskan: – Jag önskar att det inte gick att bedöma om en artikel är positiv eller negativ; fler nyanser behövs. (Samma TU-seminarium.)

Robert Rosén, mediekonsult: – Etiken sitter inte i de pressetiska reglerna. Den sitter i människorna, i vår medmänsklighet. (TU-seminarium om det pressetiska systemet.)

Hans-Gunnar Axberger, justitieombudsman: – Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet. (Samma TU-seminarium.)

Lena Mellin, Aftonbladet: – Systemet med PO fungerar som en portal för etikdiskussionen. Och allmänheten får lättare hjälp till upprättelse mot medierna. (Samma TU-seminarium.)

Björn Fridén, bloggen Alliansfritt Sverige: – Jag är så politiskt intresserad att jag känner igen socialförsäkringsministern. Bakifrån. (ABF-seminarium om rätten att vara nörd.)

Gabriel Sundqvist, Pronto Communication: – Deltag själv där debatten om invandring förs i de sociala medierna. Var öppen med vem du är, var inte anonym. Ta tillbaka problemformuleringen från de rasistiska krafterna. Var proaktiv. (Ungdomar mot rasisms seminarium om rasism i sociala medier.)

Janne Josefsson, SVT: – Vi är första statsmakten, ja efter kineserna kanske. (TU-seminarium om mediedrev.)

Agneta Lindblom Hulthèn, Journalistförbundet: – Vi vill ha starka medieägare. Och starka publicister hos ägarna. (Journalistförbundets seminarium om ägarkoncentration i medierna.)

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 6: Några citat för fastlandet och eftervärlden

Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 06 juli 2010

Utveckling och omvandling av det pressetiska systemet har ännu inte blivit en publik angelägenhet. Men ett gott initiativ tog Tidningsutgivarna, TU, i och med en inträngande allmän debatt på måndagen. Moderatorn Per Hultengårds upplägg underlättade en systematisk genomgång av ämnet.

Hultengård föreslog tre motiv för en frivillig självreglering: a) ädla utgivare är medvetna om sin makt och vill visa hänsyn, b) pragmatiska utgivare vill hålla lagstiftarna borta och c) kommersiella utgivare inser att status och varumärke stärks.

Panelens utgivarföreträdare PeO Wärring, Eskilstuna-Kuriren, Katrin Säfström, Folket, Thomas Mattsson, Expressen och Lena Mellin, Aftonbladet, svarade att alla tre motiven hängde samman, men att b) var det viktigaste av dem. F d utgivaren Robert Rosén (Gefle Dagblad) var tveksam till systemet, men förordade annars a). Hans-Gunnar Axberger, JO och f d PO, angav att b) historiskt var det främsta skälet för  systemets tillkomst.

Debatten behandlade därefter för- och nackdelar med reglerad pressetik, behovet av ett modernare och öppnare system, medieutvecklingens inverkan, samhällsutvecklingens inverkan (minskad korporativism, ökad slutenhet) och synen på skyddet av privatlivet. Mer om debatten finns här.

Finns systemet kvar om tio år, löd Per Hultengårds sista fråga.

– Ja, om det har moderniserats och har en bredare bas, annars inte, svarade Hans-Gunnar Axberger.

– Nej, det är inte motiverat av etiska skäl, svarade Robert Rosén.

– Ja, om det är snabbare och öppnare, svarade Lena Mellin med instämmanden från övriga utgivare i panelen.

Kommentarer inaktiverade för Almedalen 2: Publicister prisar pragmatisk pressetik

Ska PO och PON gå i takt? Vilken takt? (uppdaterad)

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, mediernas ansvarighet, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 12 april 2010

Vad har hänt med de förslag till fällningar som olika pressombudsmän har föreslagit när de skickat ärendena vidare till Pressens opinionsnämnd. Har opinionsnämnden bedömt publicitetsskadorna på samma sätt som PO?

Nej, det har de inte. Och det har vi nog redan haft kläm på. Men hur stor differens är det mellan PO och PON? Jag har gått igenom utslagen inför kvällens samtal på Publicistklubben.

Först några varningens ord om sifferunderlaget. Tabellerna jag redovisar är inte helt exakta.

I årsrapporterna finns uppgifter om hur många ärenden som PO hänskjutit till PON år för år. Där står också hur många ärenden som PON har funnit skäl att klandra redaktionerna och i hur många ärenden som PON har friat dem. Jag har utgått från att samtliga fall som PO fört vidare till nämnden innehåller förslag till klander, men så behöver det inte vara. Det kan också i undantagsfall handla om något principiellt viktigt ärende som PO ansett att PON bör uttala sig om, även om PO inte föreslagit klander.

Vidare föreligger en tidsmässig förskjutning mellan åren. Samtliga ärenden som förs till PON år 1 hinner inte behandlas år 1, utan det sker först år 2. Det betyder att tidsbestämningen av ärendena inte blir helt rättvisande, men det bör inte påverka totalsiffrorna.

Årsindelningen gör också att de ärenden som jag fört till ett visst år inte alltid har behandlats av det årets PO. Här har jag gjort så att jag hänfört ett år som delas mellan två olika pressombudsmän till den som varit PO under merparten av året.

Jag har gått igenom samtliga årsrapporter från 1980 och framåt. Material från pionjärombudsmannen Lennart Groll är alltså inte med.

Sammanställningen visar stora variationer mellan olika år. Den högsta siffran för ett år är 45 procent; det innebär alltså att PON friade 45 procent av de förslag till klander som en PO förde till nämnden under ett år. Den lägsta siffran för ett år är 4 procent, således nästan total samstämmighet mellan PO och PON. Siffrorna år för år varierar för samtliga pressombudsmän. Här följer genomsnittstalen per tjänsteperiod:

Thorsten Cars 1980-1990 31 %

Margareta Arve 1992-1993 27 %

Yrsa Stenius 2008-2009 27 %

Hans-Gunnar Axberger 1991 24 %

Pär-Arne Jigenius 1992-2000 22 %

Kersti Söderberg 2007 16 %

Olle Stenholm 2001-2006 15 %

Genomsnittet för hela perioden 1980-2008 är 25 procent. Alltså instämmer Pressens opinionsnämnd i tre av PO:s fyra förslag till klander. Det fjärde ärendet frias.

En slutsats är klar: det ligger i systemets funktion sedan lång tid tillbaka att Allmänhetens pressombudsman bedömer oacceptabla publicitetsskador något mer ur anmälarens perspektiv än vad opinionsnämnden gör. I opinionsnämnden sitter representanter för tidningsutgivarna, för journalisterna, för publicisterna och för allmänheten. Där blir debatten ibland bredare; där läggs ibland något större tyngd vid andra aspekter än de PO understryker.

Så fungerar systemet och det är kanske inte så illa? Det visar också att det sker en ny bedömning i PON; nämnden är inte något transportkompani för PO:s beslut.

Är det positivt för en PO att vara mer eller mindre tydligt på allmänheten / anmälarnas sida? Eller är det negativt att ofta stöta på patrull i opinionsnämnden?

Det kan vi diskutera. Mer diskussion om det självsanerande systemet behövs om det ska stärkas och utvecklas.

Olika perspektiv på den svenska utvecklingen ges i några aktuella böcker; en om Sverige och en om Norge.

Uppdatering: Här finns en länk till webbsändningen från Publicistklubben av samtalet om PO-funktionen, det börjar åtta minuter in. Och här en länk till ett skriftligt referat.