mediestudier

Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 16 november 2011

Under 2011 har det förts en omfattande och ibland intensiv debatt om journalistrollen och dess förändring. Den har handlat om journalistrollens fundament; varifrån har idealen hämtats, vad betyder journalistikens ändrade produktions- och konsumtionsmönster, hur kommer rollen att utformas, hur bör rollen utformas, behövs det bevakade gränser mellan journalistik och annat medieinnehåll – och i så fall varför?

Diskussionen om vem som är journalist, vad det innebär att vara journalist och om journalistiken utvecklas åt ”rätt” håll är inte helt ny. Vid skiftet 1800- och 1900-tal började benämningen journalist slå igenom i Sverige (1901 bildades Sveriges Journalistförening) och gränsstriderna var uppenbara. Journalisterna ville stärka sin legitimitet som nyhetsförmedlare genom att avgränsa sig mot socialt lågt stående notisjägare, de utmålades som sluskar och parasiter. Medan publicisterna å andra sidan tyckte att det kunde bli för mycket nyhetsfjäskande för den breda massans låga smak hos journalisterna; pressens (det vill säga publicisternas) uppgift var att leda massan, inte följa den.

Om detta kan man läsa mycket av intresse i idéhistorikern Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten (Mediehistoriskt arkiv 2009[1]) som behandlar perioden 1870-1930. Jarlbrink påpekar bland annat att experter som läkare, lärare och jurister instämde i kritiken av nyhetsinriktningen; ”de intellektuella upplevde den nya journalistiken som ett hot eftersom den utgjorde en alternativ informations- och kulturkanal vid sidan om de domäner som kontrollerades av de intellektuella” (sidan 157). Citatet bygger på studier av engelsk debatt, men Jarlbrink menar att analysen håller även för Sverige.

Nyhetslinjen segrade, om än ibland tryfferad med publicistiskt patos och retorisk excellens. Minns dubbellicentiaten Ivar Harrie på Expressen och Allan Fagerström på Aftonbladet.

 

Fortsatt gränspatrullering

Idéhistorikern Elin Gardeström, som nyligen disputerat på en avhandling om turerna runt en formaliserad journalistutbildning i Sverige under åren 1944-1970, analyserar de fortsatta gränsstriderna. En uttalad skepsis mot akademikers inflytande – de sysslar med abstrakta teorier – fanns kvar i stora delar av (parti)pressen. Att vara journalist innebär så många olika saker att det är bäst att man ”blir” journalist genom praktisk inskolning på olika redaktioner hette det, och inte genom en strömlinjeformad utbildning på högskolenivå. Dessutom ska vem som helst kunna bli journalist, det är en medborgerlig rättighet i yttrandefrihetens förlängning, även om alla inte är lämpliga (inte tillräckligt nyfikna, kritiska, kunniga) och helst ska sorteras ut enligt pressens normer. Elin Gardeström skriver i boken Att fostra journalister (Daidalos 2011):

De medborgare som ursprungligen med stöd av yttrandefriheten under 1800-talet tog sig rätten att publicera sina åsikter, förvandlades gradvis till medborgare organiserade i partier som tog sig samma rätt, vilka med pressens kommersiella utveckling och expansion förvandlades till yrkesarbetande journalister, som ansåg sig ha samma rätt. Traditioner dör sällan, de läggs lager på lager och bildar en form av frusen ideologi som förblivit det som har givit journalistiken dess legitimitet (sidan 256).

Statlig journalistutbildning kom så småningom till stånd och inlemmades med universiteten i och med högskolereformen 1977. Striden mellan praktik och teori försvann inte helt inom den statliga utbildningen och kan fortfarande blossa upp ibland. Samtidigt vittrade partipressen bort, radio och tv byggdes ut ”i allmänhetens tjänst” och en professionell eller halvprofessionell yrkesroll etablerades.

Medieforskaren Gunnar Nygren sammanfattade för några år sedan forskningsprojektet ”Journalistiskt arbete i förändring” i boken Yrke på glid (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2008). Professionen stärktes under 1970- och 1980-talen, men blev aldrig en fullfjädrad profession eftersom ingen på allvar förespråkade en statlig stämpel, en statlig legitimering, för att tillåtas utöva yrket. Däremot fanns stärkande inslag som monopolistisk tillgång till medierna, en upprustning av det pressetiska systemet och stor anslutning till inflytelserika organisationer med journalistikens altruism och autonomi inlemmad i liturgin.

 

De-professionalisering?

Men sedan ser Nygren flera tecken på att utvecklingen vänder på 1990-talet. Arbetsdelningen blir otydligare, redaktionella uppgifter outsourcas, journalister arbetar med information och pr förutom med journalistik, kunskapsmonopolet inom produktionen bryts när internet växer fram, de pressetiska organen försvagas och altruismen/autonomin ifrågasätts när fler renodlat kommersiella medieföretag växer fram. Nygren skriver:

Mycket tyder på att de mekanismer och institutioner som skyddar journalistiken som profession har blivit svagare. En semi-profession som journalistiken har aldrig kunnat upprätthålla en regelrätt utestängning (”closure” med sociologins begreppsapparat) för att skydda professionen, det skulle strida mot yttrandefriheten. Men det är ändå tydligt att de mekanismer som definierat journalistiken som profession har försvagats. (…) Journalistikens de-professionalisering blir tydlig i en minskad autonomi, både för de enskilda journalisterna och för redaktionerna inom medieföretagen (sidorna 160-161).

Det är i denna mylla som det senaste årets debatt om journalistrollen slagit rot. Gränsen för semi-professionen ifrågasätts på nytt och återigen är det massans kraft som utlöser gränspatrulleringen. Internet ger alla uppkopplade möjlighet att publicera, konsumera och kommentera. Journalisten kan komma på mellanhand. Internet förstärker dessutom trenden med fallande dagspressupplagor, en trend som inletts tidigare av andra skäl. Utvecklingen innebär ett hot, en missvisande Cult of the Amateur, anser några som ofta också hyllar en svunnen kvalitetspress (fast av obestämd årgång). En utmaning, Here Comes Everybody, anser andra som i stället prisar möjligheterna med The Wisdom of the Crowd.

Övertydliga gränsstrider blir det när nätentusiasten Emanuel Karlsten deklamerar att ”alla är journalister” och Fredrik Virtanen / Jan Gradvall replikerar att i så fall är alla också hårfrisörer respektive busschaufförer.

Vårens debatt, som initierades av Anders Mildners essä i årsrapporten Vad väntar runt hörnet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010), var mer nyanserad. Den sammanfattades av danske journalistfortbildaren Peter From Jacobsen i synen på journalisternas filterfunktion: traditionalisterna håller på den nuvarande modellen med journalisten i centrum medan reformatorerna förutspår en ökande betydelse av ett bredare nyhetsflöde utanför de traditionella medierna och en annan journalistroll.

I stället för att hävda att alla är journalister kan man påstå att alla är (eller kan vara) rapportörer. Rapporten kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik anbefalles. Påståendet att alla är journalister gör diskussionen krångligare, den implicerar nämligen redan från början särskilda inneboende goda egenskaper i materialet. Men även journalistik kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik behövs även här. Och dålig journalistik kan göra större skada än dåliga rapporter, men denna distinktion tenderar att försvinna i alla-är-journalister-upplägget. Vårens debatt om journalistrollen finns (delvis) dokumenterad i boken #journalistroll (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2011 [1]).

 

Broar

Under hösten har diskussionen fortsatt och glädjande nog även med konstruktiva inslag om att bygga broar – i stället för staket – mellan etablerad journalistik och användarflöden. Anna Lindberg skriver explicit om broar, Mikael Zackrisson ser en hoppfull rörelse och Anette Novak har uppmärksammats för Norrans samarbete med läsarna på nätet och i tidningen.

I antologin Journalistisk kvalitet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010) skriver en av Sveriges internationellt mest citerade medieforskare, Peter Dahlgren, om betydelsen av möten mellan mindre rigida etablerade medier och nya aktörer med en slags journalistisk identitet.

 
Detta närmande från båda hållen kommer att få till konsekvens att uppfattningen eller definitionen av vad som betraktas som legitim journalistik säkert kommer att breddas. Vi kommer att ha kvar porösa gränser mot det som inte är journalistik, men det som finns inom gränserna kommer att präglas av en större mångfald av perspektiv, av världsbilder, av arbetssätt. Journalistiken kommer att behöva utveckla sin förmåga till självreflektion, det vill säga att journalistiska aktörer måste utveckla insikten att deras respektive sätt att skildra världen inte är det enda legitima – och de måste kunna synliggöra för sig själv vilka premisser och antagande som de bygger på (sidan 175).
 

Större mångfald inom journalistiken, det påminner om vad den tidigare citerade idéhistorikern Elin Gardeström nyligen sa i ett samtal med Åke Pettersson i radioprogrammet Publicerat. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen?


[1] Boken kan laddas ner gratis.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 07 april 2011

I Sverige fick reportrar med specialkunskaper redaktionellt utrymme och uppmuntran när medieorganisationerna växte efter Andra världskriget. Expressen var tidigt ute med medicinreportern Bernt Bernholm 1949. För Dagens Nyheter kunde en specialisering med olika redaktionella avdelningar ta fart efter flytten från Klara till Marieberg 1964. Börje Dahlqvist, redaktionschef på DN 1963-1974, berättar i en färsk bok från Sim(o) att under hans period som redaktionschef utökades redaktionen från 170 till 276 personer.

Bättre utbildning för allt fler, mer fritid, ökad komplexitet i samhället – det var mycket som talade för att de breda nyhetsmedierna skulle vässa kunskaperna hos sina journalister för att kunna fortsätta att vara relevanta informationsförmedlare för sina användare.

Samhället har inte blivit mindre komplicerat sedan dess, men hur står det till med tillgången på specialreportrar på de stora nyhetsredaktionerna i dag?

Frilansjournalisten och etnologen Sara Sjöström har för Sim(o), Institutet för mediestudier, gjort en undersökning av tolv redaktioner och kartlagt antalet reportrar 1990 och 2010. Resultatet redovisas i boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid. Antalet allmänreportrar har hållit sig ungefär konstant på de tolv redaktionerna, mycket tack vare tillskottet av webbreportrar. Men antalet specialreportrar har minskat totalt sett. Utvecklingen skiftar mellan storstadstidningar, etermedier och lokal/regionalpress.

En indelning av bevakningsområden i sex huvudgrupper visar att fyra minskat vad gäller antalet reportrar (utrikes, kultur/nöje, ekonomi/arbete och sport/motor) medan två hållit ställningarna (samhälle/politik och övrigt/blandat).

Intervjuade redaktionsledare vill gärna satsa på specialreportrar – specialkunskaper och kontaktnät behövs för att få fram egna nyheter – men mot fördjupning står behovet av reportrar som klarar publicering i flera olika kanaler och som behärskar sociala medier. Detta är förmodligen en kortsiktig och skenbar motsättning, men för tillfället ändå märkbar.

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö skriver i boken:

”Det är givetvis omöjligt för en person att kunna allt men framtidens specialreportrar måste behärska att vara både breda och smala samtidigt. Smala när det gäller att de ska kunna ett ämne bäst men breda i den bemärkelsen att de måste kunna hantera teknik, känna sig bekväma i den digitala världen, ha en stor publicistisk integritet och vara öppna till sinne för att kunna föra en dialog med publiken.”

Docent Gunnar Nygren på Södertörns högskola, som tidigare bland annat skrivit boken Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering (Sim(o) 2008), problematiserar andra aspekter av utvecklingen i sitt bidrag:

”Det blir allt svårare att tydligt se journalistikens gränser och dess autonomi i flödet av kundtidningar, specialtidningar och sponsrade produktioner. Det betyder inte att det saknas självständig och högkvalitativ specialjournalistik, den finns också i dagens medieflöde. Men den blir allt svårare att urskilja i takt med att gränserna mellan den journalistiska professionen och pr-byråernas och produktionsbolagens innehållsleverantörer upplöses.

Kort sagt: det är den professionella självständigheten och en gemensam yrkesstandard som gör specialjournalisten till journalist och inte bara specialist.”

Det finns åtskilligt att diskutera framöver om journalistrollen i allmänhet och specialistrollen i synnerhet. Det är bara att sätta igång.

PS Publicerat i Sveriges Radio diskuterar specialreporterns situation på lördag 9 april kl 15.35. Och på måndag 11 april blir det ett brett upplagt öppet  seminarium i Studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm, som även kommer att streamas på Sveriges Radios specialsida för diskussion om framtidens journalistisk, Medieormen.

Kommentarer inaktiverade för Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

Nytt nätverk studerar framtidens medier

Posted in journalistik, medieforskning, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 23 augusti 2010

Under måndagen har nätverket ”Framtidens medietider” träffats och konstituerat sig. Det skedde vid ett möte på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMG, vid Göteborgs universitet.

Projektet har fått pengar från Riksbankens Jubileumsfond för träffar under tre år och samlar ett 20-tal forskare från olika universitet och högskolor runt om i landet. Deltagarna kommer från olika delområden inom medieforskningen: teknik, ekonomi, politisk kommunikation, medieetik, användarbeteende med mera.

Förhoppningen är att kontakterna över områdesgränserna ska inspirera till nya aspekter på existerande projekt samt till helt nya projekt.

Nätverket är en fortsättning av det tidigare samarbetet inom Medievärlden 2020. Projektledare är Ingela Wadbring vid Göteborgs universitet och Gunnar Nygren vid Södertörns högskola.

Kommentarer inaktiverade för Nytt nätverk studerar framtidens medier