mediestudier

Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 07 april 2011

I Sverige fick reportrar med specialkunskaper redaktionellt utrymme och uppmuntran när medieorganisationerna växte efter Andra världskriget. Expressen var tidigt ute med medicinreportern Bernt Bernholm 1949. För Dagens Nyheter kunde en specialisering med olika redaktionella avdelningar ta fart efter flytten från Klara till Marieberg 1964. Börje Dahlqvist, redaktionschef på DN 1963-1974, berättar i en färsk bok från Sim(o) att under hans period som redaktionschef utökades redaktionen från 170 till 276 personer.

Bättre utbildning för allt fler, mer fritid, ökad komplexitet i samhället – det var mycket som talade för att de breda nyhetsmedierna skulle vässa kunskaperna hos sina journalister för att kunna fortsätta att vara relevanta informationsförmedlare för sina användare.

Samhället har inte blivit mindre komplicerat sedan dess, men hur står det till med tillgången på specialreportrar på de stora nyhetsredaktionerna i dag?

Frilansjournalisten och etnologen Sara Sjöström har för Sim(o), Institutet för mediestudier, gjort en undersökning av tolv redaktioner och kartlagt antalet reportrar 1990 och 2010. Resultatet redovisas i boken Specialreportern – framväxt, funktion, framtid. Antalet allmänreportrar har hållit sig ungefär konstant på de tolv redaktionerna, mycket tack vare tillskottet av webbreportrar. Men antalet specialreportrar har minskat totalt sett. Utvecklingen skiftar mellan storstadstidningar, etermedier och lokal/regionalpress.

En indelning av bevakningsområden i sex huvudgrupper visar att fyra minskat vad gäller antalet reportrar (utrikes, kultur/nöje, ekonomi/arbete och sport/motor) medan två hållit ställningarna (samhälle/politik och övrigt/blandat).

Intervjuade redaktionsledare vill gärna satsa på specialreportrar – specialkunskaper och kontaktnät behövs för att få fram egna nyheter – men mot fördjupning står behovet av reportrar som klarar publicering i flera olika kanaler och som behärskar sociala medier. Detta är förmodligen en kortsiktig och skenbar motsättning, men för tillfället ändå märkbar.

Sveriges Radios vice vd Cilla Benkö skriver i boken:

”Det är givetvis omöjligt för en person att kunna allt men framtidens specialreportrar måste behärska att vara både breda och smala samtidigt. Smala när det gäller att de ska kunna ett ämne bäst men breda i den bemärkelsen att de måste kunna hantera teknik, känna sig bekväma i den digitala världen, ha en stor publicistisk integritet och vara öppna till sinne för att kunna föra en dialog med publiken.”

Docent Gunnar Nygren på Södertörns högskola, som tidigare bland annat skrivit boken Yrke på glid – om journalistrollens de-professionalisering (Sim(o) 2008), problematiserar andra aspekter av utvecklingen i sitt bidrag:

”Det blir allt svårare att tydligt se journalistikens gränser och dess autonomi i flödet av kundtidningar, specialtidningar och sponsrade produktioner. Det betyder inte att det saknas självständig och högkvalitativ specialjournalistik, den finns också i dagens medieflöde. Men den blir allt svårare att urskilja i takt med att gränserna mellan den journalistiska professionen och pr-byråernas och produktionsbolagens innehållsleverantörer upplöses.

Kort sagt: det är den professionella självständigheten och en gemensam yrkesstandard som gör specialjournalisten till journalist och inte bara specialist.”

Det finns åtskilligt att diskutera framöver om journalistrollen i allmänhet och specialistrollen i synnerhet. Det är bara att sätta igång.

PS Publicerat i Sveriges Radio diskuterar specialreporterns situation på lördag 9 april kl 15.35. Och på måndag 11 april blir det ett brett upplagt öppet  seminarium i Studio 4 på Sveriges Radio i Stockholm, som även kommer att streamas på Sveriges Radios specialsida för diskussion om framtidens journalistisk, Medieormen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Framtidens specialreporter – djup, social och fåtalig?

Medierna på Tigerjakt – lost in the Woods…

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 03 mars 2010

Mediereportern Paul Farhi på Washington Post gör i senaste numret av American Journalism Review en kylig genomgång av mediestormen som bröt ut kring Tiger Woods kärleksliv. Normalt sett sansade medier släppte stora delar av sin källkritiska verksamhet och publicerade mer eller mindre okontrollerat skvaller. De var ”Lost in the Woods”, vilse i ruffen/skogen, med rubrikens mångtydiga formulering.

Det mesta som rapporterades, skriver Paul Farhi, byggde på ”wobbly foundation, unsupported by on-the-record sourcing, official documentation or direct observation–that is, the methods that journalists are supposed to employ to separate fact from speculation and substance from gossip. Much of what was reported relied instead on supposition, guesswork and innuendo, often sourced back to problematic stories like the News of the World’s Lawton story or online reports of dubious provenance”.

Paul Farhi avslutar sin detaljerade text med en prognos. När uppståndelsen lagt sig kommer den stora skandalen inte att handla om Tiger Woods, utan om medierna:

”It might be that the biggest scandal to come out of the Woods affair wasn’t the one about a golfer. It was the one about the news media.”

Tänkvärd läsning för PO Yrsa Stenius, som skrev om de svenska mediernas bevakning på DN Debatt, och för Expressens  Thomas Mattsson som diskuterat utvecklingen.

Thomas (Expressen) Mattssons moral hissas – och sågas (uppdaterad)

Posted in medieetik, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 03 februari 2010

För Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vidsynta resonemang för att motivera sina argument i moraliska frågor?  Eller använder han sig av maktmänniskans myndiga röst och tonläge för att förespråka det rimliga i en ståndpunkt?

Bedöm själv Thomas Mattssons svar i moraltestet hos Christer i P3. Jämför sedan med moralfilosofen Bengt Brüldes kommentarer i samma program.

Thomas Mattsson skriver själv på sin blogg om likheter mellan moraliska resonemang och pressetiska överväganden.

Fler medieprofiler som genomgått moraltestet finns samlade på Christers hemsida. Exempelvis Margret Atladottir på Nöjesguiden, Louise Bratt på Veckorevyn, Jan Helin på Aftonbladet, Isabella Löwengrip på bloggen Blondinbella, Alex Schulman på bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa och Mats Svegfors på Sveriges Radio.

Har du valt att leva i offentlighet?

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by John Ahlmark on 13 januari 2010

De pressetiska reglerna, som journalistbranschen själv formulerat och är garant för, innehåller en publicitetsregel med numret sju: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.”

Det är en tydlig regel, välbetänkt i alla sina led. ”Överväg noga” förutsätter en uttolkare som förmår stanna till och fundera. ”Kan kränka” ber om fantasi och inlevelse. ”Avstå” talar till en person som gör egna val. ”Uppenbart allmänintresse” handlar om att se flera olika aspekter av en sak. ”Offentlig belysning” sammanfattar massmediernas främsta uppgift, att sprida ljus över sådant som annars aldrig lämnat det fördolda. De som formulerat regeln tänkte sig uppenbarligen en uttydare som var reflekterande och intellektuell, som hade intresse för publicistiska dilemman och som – bland andra drivkrafter, förstås – ville upprätthålla sitt eget mediums trovärdighet, såväl som trovärdigheten för massmedierna som grupp.

Vad gäller regelns innehåll har jag alltid ansett att den på ett utmärkt sätt säger nej till publicering av skvaller. Jag har svårt att se någon bättre formulering för att komma åt offentliggöranden av privata omständigheter som saknar annat allmänintresse än dess puckelrygg, den allmänna nyfikenheten. För ett par år sedan skickade jag ett e-postmeddelande med det innehållet till PO. Hon var lika övertygad om motsatsen: ”Reglerna förbjuder inte skvaller!” Eftersom jag nog var litet påstridig motiverade hon sig: ”Lönsamheten hos medierna kräver en del sånt.”

Och det är ju säkert sant. Eftersom en del av de tryckta och internetlevererade massmedierna har som sin innersta affärsidé att offentliggöra människors privatliv, skulle dessa säkert få lönsamhetsproblem om de plötsligt skulle börja tillämpa publicitetsregel sju. Men ännu idag är majoriteten av massmedierna lojala mot regeln. Den lever i Public Service. Morgontidningarna respekterar den. Kanske mister dessa medier läsare i konkurrens med skvallermedierna, oavsett om dessa är renodlade eller blott halvt förtappade? Kanske framstår de medier som inte skvallrar istället som extra trovärdiga, i kontrast till avloppsdiket? Oavsett vilket, regeln nämner inte lönsamhet. Den aspekten ges ingen roll i övervägandet om huruvida en omständighet i någons privatliv bör spridas.

Det är svårt att inte trubbas av och släcka drömmen om förverkligande av publicitetsregel sju. Men ibland, mitt i det dagliga kryssandet mellan skvallermedierna, kan man ännu stelna till i fasa över någon förnyad insikt i hur ledande publicister kan resonera i ämnet. Det hände mig härom dagen då jag läste Expressens chefredaktör Thomas Mattsson i Metro kommentera ett skvallermedium i USA. Han sa: ”De använder nyhetsjournalistikens kraft, men bevakar dem som valt att leva i offentlighet”. Smaka på den formuleringen igen, ”bevakar dem som valt att leva i offentlighet”.

Tydligare kan inte publicitetsregel sju torpederas. Eller rättare: bara passeras.

Avtal om hederliga citat ingånget i Danmark

Posted in journalistik, medieföretag, mediehistoria, medieutveckling, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 30 oktober 2009

Lösnummertidningarna B.T. och Ekstrabladet har ingått ett avtal om att citera varandra på ett korrekt sätt, förtäljer danska Mediawatch. Nu ska det bli slut på seden att stjäla nyheter utan att ange källa.

”Vi ser aftalen som et udtryk for respekt for hinanden, men også som en beskyttelse af vores marked. Ekstra Bladet og B.T. graver hver dag et bjerg af egne nyheder op og vel at mærke af den slags, der giver masser af trafik. Den slags skal man behandle med respekt og ikke som et gratis tag-selv-bord. Derfor har vi lavet aftalerne om god citatskik,” säger B.T.s chefredaktör Peter Brüchmann till Mediawatch.

Avtalet innehåller tre huvudpunkter:

• Citera alltid källan.

• Citera historiens ursprung även i den fortsatta behandlingen av ämnet.

• Ta inte ”obegränsat” godbitarna ur andras intervjuer och historier.

I slutet av 1960-talet ingick Aftonbladet och Expressen ett avtal om att inte kritisera/punktera varandras toppnyheter. Skälet även den gången var en omsorg om den gemensamma marknaden och om förtroendet för kvällspressen.

Det svenska avtalet blev kortvarigt.

Journalister som narcissister

Posted in journalistik, medieutveckling, Uncategorized by Torbjörn von Krogh on 25 september 2009

Det svåraste problemet med dagens journalistik är att så många journalister blivit narcissister och placerar sig själva framför det som ska rapporteras.

Denna tes drevs av Utbildningsradions nye vd Erik Fichtelius i en paneldebatt på Bokmässan i Göteborg under torsdageftermiddagen. Debatten hade rubriken ”Kunskap åt folket – men hur?” och anordnades av Utbildningsradion, Vetenskapsrådet och Nationalencyclopedin.

SACO:s samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg invände att samtliga journalister ännu inte drabbats av denna åkomma och att det faktiskt går att intressera dem för viktiga samhällsproblem om man serverar dem som bra berättelser,  goda historier.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson framhöll att det numera går att fördjupa berättelserna på nätet. I en färsk serie med partiledarna innehöll varje del cirka 9000 tecken i papperstidningen och 70 000 tecken på Expressens sajt.

Gunnar Wetterberg invände att det är först efter ett par hundratusen tecken som ett verk blir riktigt originellt, fördjupande och nyansrikt.

Min bok med Göran Persson var på tre miljoner tecken, meddelade Erik Fichtelius. Och tillade att Gunnar Wetterbergs bok om Axel Oxenstierna nog var ännu längre.

Malin Sandström, doktorand och bloggare, lyckades i betydligt kortare format förmedla att kunskap kan vara både nyttig och underhållande. Och Gunilla Hammar-Säfström, en av lärarna i tv-projektet ‘Klass 9A’, berättade att i början av terminen kom eleverna ofta flera timmar för sent till skolan. I november ville de inte gå hem när den egentliga skoldagen var slut.

Kommentarer inaktiverade för Journalister som narcissister

Integritet någon?

Posted in journalistik, mediekritik by Lars Ilshammar on 04 juni 2009

Staffan Erfors får lämna Expressen med omedelbar verkan. Orsak: avslöjandet att han är kompis med Hells Angels förre president Thomas Möller och vid åtminstone två tillfällen lånat ut sin privata bostad till Möller.

Staffan Erfors är inte vem som helst: har varit chefredaktör på Kvällsposten, nöjeschef på Expressen och är idag tidningens korre i New York. Frågan blir förstås: hur är det möjligt att en person med Erfors bakgrund och erfarenhet kan göra en sådan tabbe? Hur kan omdömet slå så totalt slint? Hur står det till med reflexerna, med de journalistiska instinkterna och integriteten?

Erfors utför en snabb pudel på chefredaktör Thomas Mattssons blogg och vill nu be alla om ursäkt för att han inte tidigare har insett det olämpliga i kontakterna med Möller. Det låter som en politiker som ertappas med fingrarna i syltburken. Hoppsan – så tokigt det kan bli!

Expressen gör förstås det enda rätta när man låter Erfors gå, och Thomas Mattsson förtjänar en guldstjärna för snabbheten och öppenheten. Ändå skickar historien nya varningssignaler om pågående normupplösning och identitetskris inom svensk journalistik. Det går att påminna sig fler exempel på journalister som haft svårt att hålla på integriteten från de senaste åren:

  • TV 4:s politiske reporter Anders Pihlblad som fastnade på pussbild med Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström.
  • Niklas Svensson som stängdes av från Expressen i förra valrörelsen sedan hans inblandning i dataspioneriet mot (s) kommit fram.
  • Reportern Niclas Rislund som fick gå från Expressen efter att ha låtsas vara polis.

Erfors påstår att han lärt känna Möller ”i sociala sammanhang i Malmö”. Jaha – i vilka sociala sammanhang kan journalister numera utan problem umgås med dömda gängledare, undrar man? Kanske är det så att mediekonvergensen leder till en sammanblandning av identiteter?

Att det var en polisutredning som först avslöjade Erfors kompisskap med Möller säger också att det är lite si och så med mediegranskning och självsanering inom svenska medier.

Nattens mysterier

Posted in journalistik, källkritik, medieföretag, mediernas ansvarighet by Lars Ilshammar on 26 maj 2009

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är en av Sveriges mest kända personer. Särskilt efter vårens AMF-affär är det nog ytterst få som inte känner igen hennes ansikte. Ändå lyckas Expressen förväxla henne med en helt annan kvinna på måndagens löpsedel och förstasida. Först frampå förmiddagen upptäcker man misstaget.

Titta på den här faksimilen på Resumés webbplats. En blond medelålders kvinna med glasögon. Dock inte Wanja Lundby-Wedin: fel frisyr, fel form på glasögonen, fel ansikte. Men ingen på Expressen reagerar, inte någon i den långa produktionskedjan från fotograf till tryckeri slår larm.

Hur kan sådant gå till? Sov eller blundade hela nattredaktionen? Hade man festat till lite just före deadline? Var det den heta viljan att korsfästa en maktarrogant fackpamp som förblindade redaktionen. Eller är det så stressigt på natten att inte ens den mest ytliga faktakoll hinns med?

Chefredaktör Thomas Mattsson gör en pudel på sin blogg, men har ingen förklaring till att personal som jobbar professionellt med nyheter inte känner igen en av landets mest fotograferade personer. Däremot bekräftar han att han själv får se nästan alla bilder innan de går tryck – också den på den falska Wanja.

Kanske finns det ingen enkel förklaring, mer än att kvällstidningar är kvällstidningar, misstag sker, och konstiga saker kan hända på natten. I slutet på 1980-talet jobbade jag på Örebro-Kuriren, nu saligen nedlagd. En dag hade tidningen ett reportage om Örebros krogkung som nu utökade sitt imperium med ytterligare en restaurang.

Men på löpet blev krogkungen istället Örebros knarkkung. Nattredaktören hade slirat på tangenterna. Sedan gick löpet i tryck utan att någon på redaktion, sätteri eller tryckeri reagerade. Oförklarligt, pinsamt och så småningom dyrt för ansvarige utgivaren som fick böta efter en tryckfrihetsdom.