mediestudier

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 3; 2010-2012

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 05 mars 2012

Åtskilligt har hänt under de snart 25 år som den här artikelserien omfattar. Samhället och maktutövningen har fortsatt att förändras från en nationell korporativ miljö med starka remissorgan till en mer internationellt inriktad arena med ökat utrymme för snabbfotade lobbyister. För medierna märks motstridiga tendenser; några pekar mot en stärkt ställning, andra mot minskad makt för medierna. Nätets betydelse, mediekonsumtionens förändring och medielogikens utveckling är några faktorer som påverkar behovet och utformningen av mediegranskningen.

Nätet

Internet ger läsare-lyssnare-tittare-användare möjligheter till en bred informations- och åsiktsinhämtning, även utanför de traditionella medierna. Användaren kan själv dela och kontrollera många av de traditionella mediernas källor. Användarna får möjlighet att kritisera och sinsemellan diskutera redaktionernas rapportering, prioritering, etik och vinkel. De kan se vad redaktionerna väljer – och vad de väljer bort. Utrymmet för jämförande mediegranskning växer.

Detta är en oerhörd förändring mot tidigare. Även om enskildheter har varit möjliga så har det skett mer isolerat och i mycket mindre skala. Utvecklingen medför att medieredaktionerna tappar en del av sitt monopol och sitt tolkningsföreträde medan användarnas och källornas ställning stärks.

Källorna, som köpslår med medierna (information mot medieutrymme), har nu möjlighet att gå förbi medierna och etablera egna kanaler med medborgarna/kunderna. Detta beskrev pr-konsulten Anders Lindberg på DN Debatt nyligen såhär:

”Journalisternas makt minskar och deras ensamrätt på sändning och redigering försvinner. Makthavarna har bättre förutsättningar att bemöta mediernas granskning i dag än i går. Det finns i dag helt enkelt fler kanaler att tillgå och större möjligheter att själv etablera önskad bild. Värdet av att ställa upp när medierna kallar blir allt mindre, värdet av att kommunicera via egna kanaler blir allt större.” (Lindberg, 2012)

Medierna är fortfarande attraktiva för källorna så länge de har högre trovärdighet än källorna själva, medför större nytta, har större spridning och åstadkommer ett tyngre genomslag i dagsdebatten.

Medierna har förstås också fördelar att vinna av utvecklingen på nätet. Det kan bli lättare att hitta faktaunderlag, källor, exempel, trender och sociala snackisar. Det finns möjligheter för en redaktion att öka sin trovärdighet genom att vara öppen och genomskinlig vad gäller prioriteringar, upplägg, vinkel och avsikt. En reell möjlighet att dra nytta av debattsajten Newsmills slogan i den dagliga verksamheten: Våra läsare vet mer än vi. Dialog och samarbete (crowd-sourcing är ett exempel) för att förbättra sin rapportering och granskning.

Mediekonsumtionen

Ändrade läsvanor har lett till lägre upplagor för dagspressen. På drygt 20 år har den dagliga upplagan minskat med en tredjedel; från 4,9 miljoner exemplar 1990 till 3, 3 miljoner 2011. Störst tapp har kvällspressen haft – en halvering av upplagan. Morgontidningarna har minskat med 25 procent. Annonseringen i dagspressen har stagnerat och dagspressens andel av de totala reklamintäkterna har minskat kraftigt. Lägre intäkter har lett till bantade redaktioner, färre specialreportrar inom redaktionerna och färre utrikeskorrespondenter stationerade utomlands (ett undantag är Sveriges Radio). Oron för kvaliteten på mediernas rapportering ökar – även bland källor inom politik och näringsliv. Går vi mot ökad förflackning och fördumning? (Detta är visserligen en ständigt närvarande oro i mediekritikens historia, men ibland likväl en realitet.) Blir det lättare för charlataner att få utrymme i medierna? Snedvrids mediebilden av den egna organisationens/företagets verksamhet ytterligare? Kan konkurrenterna få fördelar? Minskar integriteten och motståndskraften inom medierna mot att ryckas med i drev- och pr-kampanjer? En oro över bevakningens kvalitet kan motivera såväl ökat handfast stöd för kvalitetsrapportering som ökat behov av mediegranskning och mediekunskap.

Medielogiken

Medielogikens utgångspunkt är att det finns ett överskott av information i relation till ett underskott av uppmärksamhet. Medielogik på gott och ont handlar om hur medierna använder olika metoder för att fånga användarnas intresse; personifiering kan både vara kittlande och skapa identifikation/empati. Medielogiken handlar också om hur källor/lobbyister inom bland annat politik och näringsliv lär sig, utvecklar och förfinar olika metoder för att fånga mediernas uppmärksamhet. Med relativt sett ökade resurser hos källor/lobbyister kan mediernas inflytande över den dagliga rutinrapporteringen minska. En statsvetare som studerat informationsresursernas expansion inom regeringskansliet gör en jämförelse:

”Regeringskansliet har idag resurser för extern kommunikation jämförbara med en större internationell nyhetsbyrå, och levererar dagligen en mängd pressmeddelanden och presskonferenser – och planterade läckor till utvalda reportrar – som media har att hantera och göra ett urval i. Regeringskansliet försöker att i möjligaste mån vara den aktör som själv sätter agendan.” (Erlandsson, 2008: 342)

En balanserande kraft mot källornas/lobbyisternas ökade resurser kan medieägandets professionalisering och partipressens nedgång vara. Det finns medieforskare med hypoteser som går ut på att färre täta band mellan medieägare och samhällstoppar ger ett ökat utrymme för en närgången bevakning av de senare. Andra medieforskare har nyligen visat att rapporteringen av antalet politiska skandaler ökat kraftigt i medierna; i Sverige från 7 på 1980-talet, 10 på 1990-talet till 34 på 2000-talet (Allern & Pollack, 2012: 35).

Medielogiken kan medföra att granskningar av politiska skandaler (ibland som drev) inriktas på personfrågor mer än på politiska strukturfrågor. Allern & Pollack visar i sin nordiska genomgång att det finns en sådan tendens, den förefaller dock mindre stark i Sverige än i Danmark och Finland. Den tidigare citerade pr-konsulten Anders Lindberg skriver på DN Debatt om en ”extrem personifiering” som ett problem även på hitsidan om ett drev: ”Det blir allt svårare att få respekt för att det är den professionella rollen – och inte hela personligheten – som står till förfogande för den mediala scenen.”

Dagens Nyheters granskning av Carema, Sveriges Radios undersökning av Transportstyrelsens sjösäkerhetsinsspektioner och Svenska Dagbladets problematisering av myndigheternas åtgärder i samband med fågelinfluensan är dock färska exempel för att all granskning inte är personcentrerad. Fler belägg finns i den här listan över större redaktionella satsningar. Men medielogikens traditionella metoder, framväxten av nya metoder och medielogikens etiska konsekvenser behöver ständigt uppmärksammas och diskuteras med hjälp av en livaktig mediegranskning.

Mediegranskningen i dag

Hur ser mediegranskningens infrastruktur ut i dag jämfört med tidigare? Somt har tillkommit till den situation jag beskrev i förra delen av denna artikelserie, somt har försvunnit. När jag hade turen att få föreläsa på Teologiska högskolan i Stockholm för några veckor sedan bad jag studenterna (i en kurs om yttrandefrihet / mänskliga rättigheter) att skriva ner några olika exempel på mediegranskning. Resultatet blev 1) allmänheten, 2) PO/PON och 3) medierna själva.

1. Allmänhetens/medieanvändarnas möjligheter är väl, som jag redan varit inne på, det som står ut. Mediegranskning och medievärdering sker i kommentarsfält på mediesajter, i fora som Flashback, i Facebookgrupper, på sajter som Newsmill och Second Opinion och i användarnas personliga flöden på den sociala webben. Drabbande insikter och konstruktiva förslag blandas med återkommande moralismer, välkända i mediekritikens historia. På Newsmill räknar jag till 78 inlägg om medier och journalistik; de flesta ligger under vinjetten ’Mediernas ansvar’ (det kan jämföras med ’skola’ 127 inlägg, ’fildelning’ 111 inlägg och ’socialdemokratins framtid’ 107 inlägg). På Second Opinion har enligt grundarna ca 2300 mediegranskande artiklar publicerats sedan starten 2009, det innebär i runda slängar tre artiklar per arbetsdag. På sajten finns artiklar av tre slag: A) skrivna av privatpersoner, B) skrivna (och finansierade) av den egna redaktionen samt C) skrivna av konsulter på uppdrag av (och finansierade av) utomstående företag och organisationer. Newsmill har förhållandevis stor räckvidd och Second Opinions verksamhet växer, men ännu har inte någon sajt blivit ett samlande nav för mediegranskningen.

2. Pressens självsanerande system PO/PON med Allmänhetens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd återhämtar sig med Ola Sigvardsson som PO efter omstridda Yrsa Stenius. Under Yrsa Stenius PO-period blev det tydligt att stödet för systemet minskat inom pressen och att huvudmännen inte förmådde samla styrkorna. Det är fortfarande okänt bland allmänheten. Kanske sker en behövlig samling kring en kanalöverbryggande modern Mediernas opinionsnämnd till följd av andra nya samarbetsformer för press, tidskrifter, radio och tv. Mer effektiv granskning av journalisters arbetsmetoder och av publiceringar på alla mer eller mindre samverkande plattformar behövs.

3. Medierna själva sysselsätter sig numera nästan rutinmässigt med bedömningar av hur olika affärer eller skandaler hanteras av medierna. Minns Aftonbladets Jan Helin, som i del 1 av denna artikelserie citerades på denna punkt; han lyfte fram en växande metadebatt som utmärkande för medieåret 2011. Redaktionsledningar har överlag också blivit bättre på att bemöta kritik och delta i debatten. Det är exempelvis en påtaglig skillnad i radiochefen Mats Svegfors avfärdande av bloggare 2009 i Almedalen (obetydliga pyjamasfigurer) och 2011 (Medieormens pris till en tråd på Flashback). Men detta är inte hela bilden.

När Second Opinion nyligen granskade SVT:s insatser på detta område kritiserades bolaget ånyo (av bland andra Claes Elfsberg) för att inte ha återkommit med ett mediegranskande program efter Mediemagasinets nedläggning 2005. Programdirektören Jan Axelsson försvarade sig med att medierna ändå tas upp i så många olika sammanhang i SVT. Men det är stor skillnad på att spegla den mediedebatt som förs genom att bjuda in gäster till olika soffprogram och på att granska mediernas verksamhet; det som Mediemagasinet gjorde. Sveriges Radios program Medierna är i dag flaggskeppet inom mediegranskningen, både sett till sin storlek och till sitt innehåll. Medierna är ett vitalt program som väljer egna ämnen och oftast inte nöjer sig med den första försvarslinjen hos dem som kritiseras. Programmet sekonderas förtjänstfullt av Publicerat, som ofta sprider akademisk och annan mediegranskning vidare; nu senast i form av samtal med tidigare nämnda forskarna Sigurd Allern och Ester Pollack om deras arbete med politiska skandaler i Norden.

Publicistklubben har en ganska livfull verksamhet med regelbundna medieinterna debatter i aktuella ämnen runt om i landet. Nu ska ordförandeklubban lämnas över till Stina Dabrowski från Ulrika Knutson, om skiftet innebär någon förändring av klubbens verksamhet och synlighet i den allmänna debatten återstår att se.

Branschpressen tuffar på med reducerad styrka. Medievärlden finns inte som tryckt tidning längre och Journalisten har dragit ner på antalet utgåvor per år. De är aktiva på nätet och finner ibland former för mer omfattande granskningar än den snabba dagsbevakningen. Men de når inte så långt utanför den kollegiala kretsen. Marknadsinriktade Resumé och Dagens Media har större räckvidd men har mindre andel av mediegranskande karaktär.

4. Bland övriga intressenter finns näringslivet, folkrörelserna och medieforskningen, som jag har ägnat rejält utrymme åt i de tidigare delarna. De är fortfarande aktiva mediegranskare på olika sätt på olika nivåer, men förefaller verka mest inom sina egna kanaler och sociala medier än i större utåtriktade projekt. Timbro Medieinstitut har dragit ner en del på rapportskrivandet och chefen Roland Poirier Martinsson uppfattar jag snarare som en aktiv och synlig samhällsdebattör än som en profilerad mediegranskare. Folkrörelsernas mediekritik finns troligen kvar, men den manifesteras inte särskilt tydligt i mediegranskningens infrastruktur. Medieforskningen frodas (en sammanställning finns exempelvis i denna Sim(o)-skrift), men som många tidigare påpekat så är det mer meriterande för en forskare att publicera sig i smala akademiska tidskrifter på engelska än att delta i en bred svensk mediegranskning och mediedebatt. Undantag finns, de tidigare nämnda Sigurd Allern och Ester Pollack är några som skriver debattinlägg då och då, och andra forskare syns i tv-soffor och hörs i Studio Ett. Nordicom och SOM-institutet finns på Facebook. Men informationen till den medieintresserade allmänheten skulle kunna vara mycket, mycket bredare. Undantag finns förstås även här. Sim(o) tog initiativ till en gemensam ”kunskapsmonter” i Almedalen i somras med SOM-institutet, Nordicom och Demicom/Demokratiinstitutet som partners. Samarbetet fortsätter med gemensam monter på Mediedagarna i Göteborg 8-9 mars. Där kommer även det mångfacetterade (till och med jag är med på ett hörn) forskarnätverket Framtidens medietider att presentera färsk forskning om journalistikens och affärsmodellernas förändring.

5. Vilken roll spelar den politiska sfären för mediegranskningen? Den har jag inte fördjupat mig i särskilt mycket i den här serien (mer än beträffande mediekoncentrationen) och det beror främst på att den nationella politiska sfärens betydelse minskat allmänt sett. Betydelsen har tidigare varit stor på olika nivåer, i olika medier under större delen av 1900-talet. Dels ett politiskt och lagtekniskt värnande om offentlighetsprincip och tryckfrihet – med kraftiga och ifrågasatta undantag under Andra världskriget, en hantering som sedan ledde till en fortsatt tryckfrihetspositiv ny grundlag 1949. Dels ett starkt inslag av partsintressen från redaktörer som var ledamöter i riksdagen och inlemmade i systemet med partipress. På 1960-talet kulminerade det politiska inflytandet över mediegranskningen när starka s-politiker hotade med lagstiftning om inte pressen drog ner på i deras ögon osaklig och sensationell rapportering; resultatet blev stora förändringar av Pressens opinionsnämnd och skapandet av Allmänhetens pressombudsman. Efter att detta var klart – och efter att S och C fått igenom presstöd till sina utrotningshotade tidningar – minskade riksdagens direkta inblandning i mediegranskningen med undantag för public service. I övrigt verkar den politiska nivån i dag mera indirekt och tillsammans med olika intressen än direkt via beslut i kammaren.

Infrastrukturen i siffror

(enligt uppgifter från redaktionerna/organisationerna själva)

Newsmill                      ca 100 000 unika besökare/vecka

Second Opinion          ca 5 000 u b/v

Journalisten               12 000  u b/v                       19 000 ex (upplaga tryckt tidskrift)

Medievärlden              15 000  u b/v

Medierna, SR              ingen uppg om sajten                    ca 160 000 pers lörd/70 000 repris

Publicerat, SR            i u                                           ca 100 000 pers lörd/50000 repris

Sim(o)                           i u*                                         3200 böcker**

Timbro Medieinstitut    i u***                                        700 rapporter****

*Sim(o) har aldrig haft någon mätning av sajttrafiken, men en sådan är nu på gång. Det handlar inte om några höga tal. På mediestudierbloggen ligger besökstalen i snitt på 200-300 i veckan. På Facebook har enstaka inlägg nått 1500 användare.

**Sammanlagd spridning av de fem böcker som Sim(o) utgav 2011.

*** Ca 2000 unika besökare per vecka för hela Timbro-sajten, varav Medieinstitutet är en del.

****Sammanlagd spridning av de två rapporter som Timbro Medieinstitut utgav 2011, beräknat utifrån det genomsnittliga antalet nedladdningar av de senaste tio rapporterna med statistik 2009-2011 plus 150 ex i tryckt upplaga per rapport.

Sim(o)

Sim(o), Institutet för mediestudier, har under de två senaste åren kraftsamlat kring några fält för att använda sina begränsade resurser så meningsfullt som möjligt (budgeten ligger på cirka två miljoner kronor per år): I) att identifiera centrala problemområden och erbjuda kvalificerat underlag för en fördjupande mediedebatt, II) att samarbeta med tunga aktörer inom mediebransch och medieforskning för att nå spridning och III) att skapa arenor för möten mellan mediegranskare, medier och medieborgare.

Sim(o) har i böcker, artiklar, debatter, radioprogram, intervjuer och seminarier vänt och vridit på vad journalistik är i dag och i morgon, vad god journalistik är och hur den kan stärkas, hur god journalistik kan åstadkomma värde och finansieras, vad specialistkunskaper hos journalister betyder i en komplicerad värld och hur en samlad granskning – även av journalisters arbetsmetoder – kan utformas och utvecklas.

Sim(o) har samarbetat med Sveriges Radio, TT, utgivarorganisationer som TU och Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet, Pressens samarbetsnämnd och Publicistklubben. Med Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Södertörns högskola och Mittuniversitetet. Med Almedalsveckan, Bokmässan och Nära-seminariet.

Sim(o) vill gärna fortsätta att arbeta med fördjupande underlag, klargörande debatter och livfulla mötesplatser. Vi tror att Sim(o)s arbete behövs och att mycket återstår att utforska och debattera.

Men vi ser också – särskilt påtagligt efter den blick i backspegeln som denna artikelserie inneburit – betydelsen av andra viktiga ingredienser i en fullvärdig mediegranskning.

Morgondagens mediegranskning

Vi behöver allt det vi har i dag. Exempelvis alert journalistik i Medierna varje vecka, blåslampor i branschpressen, metadebatter i soffprogram, fördjupande möten via Sim(o) och utrymme för alternativa tolkningar hos Second Opinion och Newsmill. Men vi behöver också det vi ser att vi tappat undervägs.

A)   En ny Media Monitor (se del 1) med löpande studier av mediernas innehåll om olika affärer och samhällstrender behövs. De finns i olika tappningar i andra länder (i USA med privat finansiering och i Nederländerna med statlig).

B)   SNS stora granskning av mediesystemets integritet (se del 2) är ett exempel på ett sammanhållet forskningsprogram som får spridningseffekter. Nya sådana behövs.

C)   Göteborgs universitets tidskrift Granskaren – ett exempel på ett försök att nå ut med information om angelägen mediegranskning och medieforskning. Behovet finns kvar.

D)   Ett mediemagasin i tv på god sändningstid. Kom igen, SVT!

E)    Nya kampanjer för ökad mediekunskap, media literacy, via fackliga organisationer, studieförbund och NGO:s. UR har underlag, vem kopplar på?

Löpande innehållsstudier som är lätta att hitta och där många får chansen att ta del av resultaten är centrala för en seriös mediegranskning och mediedebatt. Koppla dessa till forskningsprogram med olika inriktning om mediernas inflytande och ansvar. Lägg till ett seriöst underhållande mediemagasin i tv med höga tittarsiffror som både stärker och utmanar en bred folkrörelsesatsning på mediekompetens / media literacy med egna samlande sajter.

Sim(o) medverkar gärna till en utveckling i denna riktning – tillsammans med näringsliv, folkrörelser, forskning, medier och medieanvändare.

Detta är den tredje och avslutande delen av en artikelserie om mediegranskningen i Sverige 1990-2012. Bidra gärna med synpunkter, kompletteringar och/eller invändningar!

Torbjörn von Krogh

föreståndare Sim(o) 2010 –

Referenser:

Allern, S & Pollack, E (red) (2012) Scandalous! The Mediated Construction of Political Scandals in Four Nordic Countries, Göteborg: Nordicom

Erlandsson, M (2008) Regeringskansliet och medierna. Den politiska exekutivens resurser och strategier för att hantera och styra massmedier, Statsvetenskaplig Tidskrift, årg 110 nr 4:335–349

Lindberg, A (2012) Vad viskar makthavarens rådgivare i dag till Fursten? Dagens Nyheter 19 februari

Annonser

Kommentarerna om DN Debatts policy spretar

Posted in journalistik, mediekritik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 17 augusti 2010

En av nyheterna när Bo G Andersson tog över som redaktör för DN Debatt i maj 2009 var att tillåta kommentarer på nätet i anslutning till debattinläggen. (Visst låter det konstigt i dag, att ”tillåta” kommentarer… Själv använder Bo G Andersson uttrycket ”öppna för kommentarer” i sin nypublicerade rapport, som jag skrev om i förra inlägget här på bloggen.)

Kommentatorsfunktionen är inte utan problem, framgår det av årsrapporten. Den måste modereras och ibland stängas av. Kvaliteten på kommentarerna varierar kraftigt.

Då är det intressant att läsa de 99 kommentarer som finns i anslutning till årsrapporten. Här är två exempel:

Signaturen ”mormor” skriver morgonen efter publiceringen (8 juli kl 09:25): ”Tack för rapporten! Kommantatorsfunktionen är intressant när man kommer över första chocken och har vant sig vid språket och nivån. På lång sikt är den ett folkbildningsbonus till både DN och läsarna. Mångfalden av vinklar fräschar upp tillvaron.

Vi samma tidpunkt skriver signaturen ”sanna” följande: ”Uppenbarligen jobbar ni inte alls då ni bara publicerar saker som andra skriver, manifestet som ni länkar till är ett desperat skrik i rymden för att legitimera era betalda heltidsjobb. Mest surfar ni runt på olika bloggar för att identifiera ”heta ämnen”,  oftast relaterat till invandring, som ni då inte vill publicera då detta går emot god vinstpublicistisk sed.”

Flera av inläggen innehåller alltså beröm till debattredaktören för öppenhetsrapporten. Andra är däremot mycket kritiska till etablerade medier överlag, de går mest ut på att vara politiskt korrekta och för att dölja de verkliga problemen heter det.

En röst saknar jag bland skribenterna, debattredaktören själv. Vore det inte värdefullt för såväl redaktör som läsare med tydlig närvaro, särskilt när det handlar om den egna verksamheten?

Andra redaktioner har rapporterat att kvaliteten på kommentarerna påverkas positivt av redaktionens medverkan. Det handlar både om att rätta till missuppfattningar / faktafel och om att gå från monolog till dialog.

Kommentarer inaktiverade för Kommentarerna om DN Debatts policy spretar

Nu innehåller DN Debatts citatrubriker ord från texten

Posted in journalistik, mediekritik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 16 augusti 2010

DN Debatts  Bo G Andersson har under sommaren presenterat en genomgång av  sitt första år som redaktör. Den försvann lite i Almedalsatmosfären och bör få en chans till uppmärksamhet. Dels för att bokslutet görs i öppenhetens och genomlysningens anda och dels för att en ny rubrikpolicy presenteras.

Tidigare gjordes debattrubrikerna, liksom de flesta andra rubriker, så snitsiga och uppmärksamhetsbefrämjande som möjligt. Resonemang drogs ihop, implicita slutsatser blev explicita, outtalade påhopp blev mycket uttalade, frågor förvandlades till påståenden och så vidare. Inte så mycket att säga om kanske, om det inte vore för att rubrikerna sattes inom citattecken som om de fanns i texten; som om de hade formulerats av inläggets författare. Citatrubrikerna fick visserligen mycket uppmärksamhet – men också mycket kritik.

Nu skriver Bo G Andersson i sin årsrapport:

”En förändring var av en sådan betydelse att jag genomförde den redan från

första dagen. Det handlade om DN Debatts citatrubriker, som under en följd av

år fått hård kritik från läsare, artikelförfattare och branschfolk. Kritikerna

menade att det var ett ofog att inom citaten använda betydelsebärande ord som

inte återfanns i själva artikeltexten. Det här fick till följd att tonfall med mera

kunde bli fel när ord – främmande för artikelförfattarnas sätt att uttrycka sig –

lades i deras mun.

I DN Debatts nya rubrikpolicy – som alltså gäller från 25 maj 2009 – slås fast

att alla väsentliga ord i rubriken (vad jag kallar betydelsebärande) måste falla

tillbaka på och finnas med i artikeln. Jag är nöjd med hur policyn har fungerat i

praktiken och det är sällan vi har problem att formulera slagkraftiga rubriker.

Möjligen förlorar vi ibland lite journalistisk spets, men det är i så fall ett pris

som jag är beredd att betala. Trovärdigheten är så mycket viktigare.”

Rapporten innehåller mycket mer som är matnyttigt om statistik, urvalsprinciper och debattpolicy.

Fotnot: För fullständighetens skull kan jag meddela att jag känner Bo G Andersson sedan drygt 20 år då vi båda ingick i den grupp som startade föreningen Grävande journalister. Dessutom tillhörde jag som chefredaktör för Pressens Tidning kritikerna av DN Debatts tidigare rubrikpolicy.

Mer kunskap om opinionsmätningar behövs

Posted in journalistik, källkritik, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutbildning by Torbjörn von Krogh on 03 april 2010

Jesper Strömbäck, professor vid Mittuniversitetet, listade för en dryg vecka sedan på DN Debatt sju så kallade dödssynder  vad gäller mediernas redovisning av opinionsmätningar. Begreppet ‘dödssynd’ får väl närmast förklaras av medieforskarens eftergift för en förväntad medielogik; ordet återfinns också i den av  redaktören satta citatrubriken.

Bland synderna hittar vi bristfällig kunskap om vikten av att ha representativa urval. En enkät där vem som helst kan rösta på en redaktions webbplats säger noll och intet om den allmänna opinionen. Ändå skapar redaktionerna ‘nyheter’ av sådana enkäter.

Andra synder utgörs av spekulationer om förändringar som inte är förändringar eftersom de ligger inom undersökningens felmarginal och om utebliven redovisning av hur undersökningsfrågan är formulerad.

Jesper Strömbäcks viktiga påpekanden uppmärksammades av andra medier. Han deltog i en debatt i SR Studio Ett och ger på sin blogg exempel på kritik mot Aftonbladet och Expressen. Tidigare har han på liknande sätt kritiserat Sundsvalls Tidning för att publicera ovederhäftiga enkäter.

Jesper Strömbäck är inte ensam om att påpeka vikten av större kunskap om vederhäftiga opinionsmätningar, både bland medierna och bland medieanvändarna. Statsvetaren vid Göteborgs universitet Henrik Oscarsson har gjort en översikt av felmarginaler vid olika storlek på partier och populationer. Tidskriften Scoop har publicerat åtskilliga tips från Jan Strid på JMG vid Göteborgs universitet. Sim(o) har samlat relevanta länkar i sin verktygslåda.

Utmärkt alltihop. Och aktiviteterna bör intensifieras, inte mattas, detta valår.

Kommentarer inaktiverade för Mer kunskap om opinionsmätningar behövs

PO Yrsa Stenius i DN i dag, hos Sim(o) på onsdag

Posted in journalistik, medieetik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 16 januari 2010

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius skriver på DN Debatt i dag om svenska mediers behandling av Elin Nordegren med familj i samband med maken och golfstjärnan Tiger Woods otrohet.

Yrsa Stenius skriver sammanfattande att affären var en stor nyhet i Sverige men inte en stor skandal som i USA. ”Därav drar jag slutsatsen att svenska medier måhända har övervärderat allmänintresset kring händelserna på ett sätt som har lett till ett smygskifte av publicistisk linje i svensk press, ett skifte som innebär större anpassning till internationell skvallerjournalistik än någonsin förut.”

Diskussionen om svenska medier har blivit skvallrigare (se även John Ahlmarks inlägg här på bloggen) kan fortsätta hos Sim(o), Institutet för Mediestudier, på onsdag i Gamla stan kl 18-19.30 (Norra Bennickebrinken 2, snett emot Gyldene Freden uppför backen mot biblioteket). Skicka en anmälan till info@mediestudier.se om du vill komma.

Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

Posted in medieetik, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 14 december 2009

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gläds under helgen i sin blogg åt att Sveriges Tidskrifter har förståelse för TU:s grundläggande resonemang om finansieringen av PO-funktionen. (Tidigare inlägg här, här och här.)

Samtidigt har Sveriges Tidskrifter skickat in en replik till DN Debatt (och fått den publicerad måndag 14/12, dock inte på nätet) som kritiserar Anna Serner för att i förra veckan ha kommit med felaktiga påståenden om Sveriges Tidskrifters bristande betalningsvilja.

Kul att debattaktiviteten är så hög när Pressens samarbetsnämnd äntligen låst upp dörren till sitt stängda sammanträdesrum och tagit bladen från munnarna. Jag hoppas att denna öppna inställning fortsätter i en debatt om hur PO/PON kan utvecklas till MO/MON.

Tillägg: Tisdag 15/12 kommer så ytterligare en replik i ärendet (helt unikt med nutida DN Debatt-mått mätt!), denna gång från Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén. Även hon kritiserar Tidningsutgivarnas Anna Serner för att ha felaktigt ha kommit med förklenande omdömen om Journalistförbundets bristande värdering av etiken.

Repliken är inte utlagd på DN:s hemsida. Men Agneta Lindblom Hulthén har publicerat den på sin blogg i oavkortat skick.

I samma blogginlägg berättar SJF-ordföranden om turerna kring samarbetsnämndens senaste möte. Det skulle vara ett knytkalas med julkänsla och Agneta LH tog med sig ett kilo löjrom (eftersom mediedirektörer på ett annat möte ätit upp hennes hembakta struvor).

Pressens samarbetsnämnd kalasade på löjrom (kaffeskedar direkt ur burken enligt Agneta L H) och andra medhavda godsaker och diskuterade PO-funktionens finansiering. Efteråt ville en journalist, som häckat utanför möteslokalen, veta om Journalistförbundet liksom Sveriges Tidskrifter var berett att betala mera för PO. Agneta L H avböjde att svara med hänvisning till att förhandlingarna fortsätter. Journalisten gav sig inte.

– Fina familjer pratar inte om pengar, drog Agneta Lindblom Hulthén till med.

– Men löjrom kan ni äta, sa journalisten.

Journalistordföranden skriver på sin blogg att hon älskar den repliken. ”Igår vaknade jag mitt i natten och skrattade högt.”

Kommentarer inaktiverade för Efterdyningar av POlemiken (uppdaterad)

PO-debatten fortsätter (uppdaterad)

Posted in medieetik, medieforskning, mediernas ansvarighet by Torbjörn von Krogh on 10 december 2009

Debatten om hur den reglerade pressetiken (PO/PON) ska finansieras fortsätter i det offentliga rummet. I dag är det Tidningsutgivarnas vd Anna Serner som svarar på Ulrika Knutsons inlägg i förrgår på DN Debatt. Men udden är mest riktad mot Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet som överväger att stå för en större del av kostnaden än tidigare.

Anna Serner tar upp några nya inslag i sin argumentering: ”Enligt SOM-undersökningarna är förtroendet för journalisterna nästan bara hälften så högt som för tidningarna de skriver för. Det borde var skäl nog. Dessutom riskerar allmänhetens förtroende för PO att påverkas negativt av att TU nästan totalt dominerar finansieringen.”

Roligt att resultat från medieforskningen används i debatten. Här finns mer att hämta för alla parter.

Tillägg: På eftermiddagen publicerade Medievärlden en intervju med Yrsa Stenius, Alllmänhetens pressombudsman. Av den framgår att hon under sitt första år som PO lade hälften av arbetstiden på utåtriktade engagemang som besök hos redaktioner, publicistklubbar, journalistklubbar,  journalistutbildningar, bibliotek och kulturföreningar. Till följd av sjukskrivning på PO-kansliet och ökad arbetsbörda för PO utgör den utåtriktade andelen i dag bara 20 procent. Yrsa Stenius anger att en ideal fördelning för hennes del vore 60 procents kansliarbete och 40 procents föredrag/debatter.

Eftersom PO:s lön uppgår till 900 000 kronor per år blir kostnaden för tänkbara 40 procent alltså 360 000 kronor. Om denna kostnad fördelas lika mellan Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet blir summan 120 000 kronor per organisation. Om hela PO-lönen fördelas blir summan 300 000 kronor per organisation. Den senaste veckans debatt har således inte handlat om några astronomiska summor.

Tidningen Journalisten har under dagen publicerat en reaktion från Sveriges Tidskrifters vd Kerstin Neld. Hon gillar inte undertexten i Tidningsutgivarnas inlägg och försäkrar att Sveriges Tidskrifter inte är snåla.

Antecknat i Almedalen 4: Dör DN Debatt?

Posted in journalistik, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 03 juli 2009

En arena som DN Debatt behövs i varje samhälle, hävdade PM Nilsson på PR-firman Westanders

 seminarium om debattsidornas förhållande till de sociala medierna.

Han fick skarpa mothugg av de övriga i panelen.

Lotta Gröning, vänsterdebattör i Expressen, menade att DN Debatts tid är ute. Den sysslar bara med utspel för partimedlemmar, journalister (’vi som får betalt för att läsa’) och etablissemang. Piratpartiet fick 40 000 medlemmar på fyra dagar utan en enda debattartikel på DN Debatt.

Zaida Catalán (mp) sågade DN Debatt som den borgerliga alliansens Pravda, utan betydelse för en bredare debatt.

Alexander Bard, presenterad som författare och filosof, hävdade att DN Debatt bara är till för pensionärer och partiledare samt är döende. DN Debatt (och partierna) klarar bara envägskommunikation. Utspelens tid är förbi, nu krävs interaktivitet för att få engagemang och kvalitet.

PM Nilsson har tidigare varit ansvarig för ledar- och debattsidorna på Expressen men driver numera debattsajten Newsmill ihop med två kompanjoner. Under Almedalsveckan fick Newsmill-trion motta pris för sin förmåga att förstå och använda de sociala medierna.

DN Debatt är ingen döende dinosaurie ansåg PM Nilsson. Alla samhällen behöver en sådan samlad och samlande arena. En arena som dessutom generar en oerhörd interaktivitet i samhället, om än inte på sin egen tidningssida. Att Piratpartiet klarar sig utan DN Debatt beror på att det är en ungdomsrörelse och på att DN Debatts betydelse för ungdomen minskar.

Alexander Bard kontrade med att berätta att han slutade läsa DN för tio år sedan. Detta skulle förmodligen bevisa DN Debatts ringa betydelse. Men kanske säger det också något om Alexander Bards kunskap om avdelningen?

I alla händelser är tydligen DN Debatt fortfarande värd att lägga tid på i debatter.