mediestudier

Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 16 november 2011

Under 2011 har det förts en omfattande och ibland intensiv debatt om journalistrollen och dess förändring. Den har handlat om journalistrollens fundament; varifrån har idealen hämtats, vad betyder journalistikens ändrade produktions- och konsumtionsmönster, hur kommer rollen att utformas, hur bör rollen utformas, behövs det bevakade gränser mellan journalistik och annat medieinnehåll – och i så fall varför?

Diskussionen om vem som är journalist, vad det innebär att vara journalist och om journalistiken utvecklas åt ”rätt” håll är inte helt ny. Vid skiftet 1800- och 1900-tal började benämningen journalist slå igenom i Sverige (1901 bildades Sveriges Journalistförening) och gränsstriderna var uppenbara. Journalisterna ville stärka sin legitimitet som nyhetsförmedlare genom att avgränsa sig mot socialt lågt stående notisjägare, de utmålades som sluskar och parasiter. Medan publicisterna å andra sidan tyckte att det kunde bli för mycket nyhetsfjäskande för den breda massans låga smak hos journalisterna; pressens (det vill säga publicisternas) uppgift var att leda massan, inte följa den.

Om detta kan man läsa mycket av intresse i idéhistorikern Johan Jarlbrinks avhandling Det våras för journalisten (Mediehistoriskt arkiv 2009[1]) som behandlar perioden 1870-1930. Jarlbrink påpekar bland annat att experter som läkare, lärare och jurister instämde i kritiken av nyhetsinriktningen; ”de intellektuella upplevde den nya journalistiken som ett hot eftersom den utgjorde en alternativ informations- och kulturkanal vid sidan om de domäner som kontrollerades av de intellektuella” (sidan 157). Citatet bygger på studier av engelsk debatt, men Jarlbrink menar att analysen håller även för Sverige.

Nyhetslinjen segrade, om än ibland tryfferad med publicistiskt patos och retorisk excellens. Minns dubbellicentiaten Ivar Harrie på Expressen och Allan Fagerström på Aftonbladet.

 

Fortsatt gränspatrullering

Idéhistorikern Elin Gardeström, som nyligen disputerat på en avhandling om turerna runt en formaliserad journalistutbildning i Sverige under åren 1944-1970, analyserar de fortsatta gränsstriderna. En uttalad skepsis mot akademikers inflytande – de sysslar med abstrakta teorier – fanns kvar i stora delar av (parti)pressen. Att vara journalist innebär så många olika saker att det är bäst att man ”blir” journalist genom praktisk inskolning på olika redaktioner hette det, och inte genom en strömlinjeformad utbildning på högskolenivå. Dessutom ska vem som helst kunna bli journalist, det är en medborgerlig rättighet i yttrandefrihetens förlängning, även om alla inte är lämpliga (inte tillräckligt nyfikna, kritiska, kunniga) och helst ska sorteras ut enligt pressens normer. Elin Gardeström skriver i boken Att fostra journalister (Daidalos 2011):

De medborgare som ursprungligen med stöd av yttrandefriheten under 1800-talet tog sig rätten att publicera sina åsikter, förvandlades gradvis till medborgare organiserade i partier som tog sig samma rätt, vilka med pressens kommersiella utveckling och expansion förvandlades till yrkesarbetande journalister, som ansåg sig ha samma rätt. Traditioner dör sällan, de läggs lager på lager och bildar en form av frusen ideologi som förblivit det som har givit journalistiken dess legitimitet (sidan 256).

Statlig journalistutbildning kom så småningom till stånd och inlemmades med universiteten i och med högskolereformen 1977. Striden mellan praktik och teori försvann inte helt inom den statliga utbildningen och kan fortfarande blossa upp ibland. Samtidigt vittrade partipressen bort, radio och tv byggdes ut ”i allmänhetens tjänst” och en professionell eller halvprofessionell yrkesroll etablerades.

Medieforskaren Gunnar Nygren sammanfattade för några år sedan forskningsprojektet ”Journalistiskt arbete i förändring” i boken Yrke på glid (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2008). Professionen stärktes under 1970- och 1980-talen, men blev aldrig en fullfjädrad profession eftersom ingen på allvar förespråkade en statlig stämpel, en statlig legitimering, för att tillåtas utöva yrket. Däremot fanns stärkande inslag som monopolistisk tillgång till medierna, en upprustning av det pressetiska systemet och stor anslutning till inflytelserika organisationer med journalistikens altruism och autonomi inlemmad i liturgin.

 

De-professionalisering?

Men sedan ser Nygren flera tecken på att utvecklingen vänder på 1990-talet. Arbetsdelningen blir otydligare, redaktionella uppgifter outsourcas, journalister arbetar med information och pr förutom med journalistik, kunskapsmonopolet inom produktionen bryts när internet växer fram, de pressetiska organen försvagas och altruismen/autonomin ifrågasätts när fler renodlat kommersiella medieföretag växer fram. Nygren skriver:

Mycket tyder på att de mekanismer och institutioner som skyddar journalistiken som profession har blivit svagare. En semi-profession som journalistiken har aldrig kunnat upprätthålla en regelrätt utestängning (”closure” med sociologins begreppsapparat) för att skydda professionen, det skulle strida mot yttrandefriheten. Men det är ändå tydligt att de mekanismer som definierat journalistiken som profession har försvagats. (…) Journalistikens de-professionalisering blir tydlig i en minskad autonomi, både för de enskilda journalisterna och för redaktionerna inom medieföretagen (sidorna 160-161).

Det är i denna mylla som det senaste årets debatt om journalistrollen slagit rot. Gränsen för semi-professionen ifrågasätts på nytt och återigen är det massans kraft som utlöser gränspatrulleringen. Internet ger alla uppkopplade möjlighet att publicera, konsumera och kommentera. Journalisten kan komma på mellanhand. Internet förstärker dessutom trenden med fallande dagspressupplagor, en trend som inletts tidigare av andra skäl. Utvecklingen innebär ett hot, en missvisande Cult of the Amateur, anser några som ofta också hyllar en svunnen kvalitetspress (fast av obestämd årgång). En utmaning, Here Comes Everybody, anser andra som i stället prisar möjligheterna med The Wisdom of the Crowd.

Övertydliga gränsstrider blir det när nätentusiasten Emanuel Karlsten deklamerar att ”alla är journalister” och Fredrik Virtanen / Jan Gradvall replikerar att i så fall är alla också hårfrisörer respektive busschaufförer.

Vårens debatt, som initierades av Anders Mildners essä i årsrapporten Vad väntar runt hörnet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010), var mer nyanserad. Den sammanfattades av danske journalistfortbildaren Peter From Jacobsen i synen på journalisternas filterfunktion: traditionalisterna håller på den nuvarande modellen med journalisten i centrum medan reformatorerna förutspår en ökande betydelse av ett bredare nyhetsflöde utanför de traditionella medierna och en annan journalistroll.

I stället för att hävda att alla är journalister kan man påstå att alla är (eller kan vara) rapportörer. Rapporten kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik anbefalles. Påståendet att alla är journalister gör diskussionen krångligare, den implicerar nämligen redan från början särskilda inneboende goda egenskaper i materialet. Men även journalistik kan vara av god eller dålig kvalitet; källkritik behövs även här. Och dålig journalistik kan göra större skada än dåliga rapporter, men denna distinktion tenderar att försvinna i alla-är-journalister-upplägget. Vårens debatt om journalistrollen finns (delvis) dokumenterad i boken #journalistroll (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2011 [1]).

 

Broar

Under hösten har diskussionen fortsatt och glädjande nog även med konstruktiva inslag om att bygga broar – i stället för staket – mellan etablerad journalistik och användarflöden. Anna Lindberg skriver explicit om broar, Mikael Zackrisson ser en hoppfull rörelse och Anette Novak har uppmärksammats för Norrans samarbete med läsarna på nätet och i tidningen.

I antologin Journalistisk kvalitet? (Institutet för mediestudier, Sim(o), 2010) skriver en av Sveriges internationellt mest citerade medieforskare, Peter Dahlgren, om betydelsen av möten mellan mindre rigida etablerade medier och nya aktörer med en slags journalistisk identitet.

 
Detta närmande från båda hållen kommer att få till konsekvens att uppfattningen eller definitionen av vad som betraktas som legitim journalistik säkert kommer att breddas. Vi kommer att ha kvar porösa gränser mot det som inte är journalistik, men det som finns inom gränserna kommer att präglas av en större mångfald av perspektiv, av världsbilder, av arbetssätt. Journalistiken kommer att behöva utveckla sin förmåga till självreflektion, det vill säga att journalistiska aktörer måste utveckla insikten att deras respektive sätt att skildra världen inte är det enda legitima – och de måste kunna synliggöra för sig själv vilka premisser och antagande som de bygger på (sidan 175).
 

Större mångfald inom journalistiken, det påminner om vad den tidigare citerade idéhistorikern Elin Gardeström nyligen sa i ett samtal med Åke Pettersson i radioprogrammet Publicerat. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen?


[1] Boken kan laddas ner gratis.

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Återkommande tema om journalistrollen: Håll gränsen!

Sim(o) och #journalistrollen – en bok, ett seminarium, en utveckling

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, medieutveckling, nyhetsvärdering, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 oktober 2011

För nio månader sedan ordnade Sim(o) och JMK ett seminarium om medieutvecklingens konsekvenser för journalistrollen. Debatten blev intensiv, stundom hätsk, på seminariet och spreds sedan i twitterflöden och bloggposter över landet under våren.

Härom dagen var det dags igen. Efter att Institutet för mediestudier, Sim(o), dokumenterat delar av vårens strida debatter i en bok tillsammans med nyskrivna inlägg av de fem JMK-panelisterna samlades vi till ett nytt seminarium. Denna gång i TT-huset i samarbete med TT Kompetens. Ungefär hälften av deltagarna i salen var med även förra gången på JMK.

Vilken tänkares liknelse passar bäst för att beskriva sammankomsten, Herakleitos eller Marx?

Herakleitos tillskrivs yttrandet: ”Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. I samma vågor stiger vi och stiger vi inte; det är vi och det är inte vi.” Vattnet strömmar förbi och är ständigt nytt, men floden är densamma. Vi åldras och förändras, men är ändå vi. På seminariet var flera av frågeställningarna och skiljelinjerna de samma som i januari, men överlag hade fler nyanser tillkommit och missförstånd rätats ut; samma debatt men ändå inte. Mikael Zackrisson skriver utförligt om denna aspekt i ett inlägg på Sveriges Radios sajt för medieutveckling och mediedebatt Medieormen:

”Det går framåt. Det går åt rätt håll. Det är min bestående känsla efter måndagens samtal om journalistrollen arrangerad av Simo – institutet för mediestudier – med bland andra Ekots Malin Crona i panelen. De fyra journalisterna i panelen, förutom Crona även min forna kollega, Fredrik Strömberg, creative director på Bonnier Tidskrifter, författaren och föreläsarenAnders Mildner, och Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten, var faktiskt rasande överens om rätt mycket.”
 

Och Mikael Zackrisson sammanfattar i avslutningen sin egen inställning på ett sympatiskt sätt:

”Lärdomen jag tycker man kan dra hittills av debatten om journalistrollen är att vi har mycket kvar att lära, om hur samtalet på internet fungerar och hur journalistiken fungerar på internet. Och att lösningarna sällan är så enkla som vissa vid första anblicken ger sken av, utan att det handlar mycket om nyanser, detaljer och att jobba fram ett nytt sätt att förhålla sig till och ha en relation med läsarna. Den resan har bara börjat, tror jag.”
 

Karl Marx skrev i Louis Bonapartes 18:e Brumaire att stora händelser förekommer två gånger; ”den ena gången som tragedi, den andra gången som fars”. Nu är det kanske att ta i att kalla seminarierna om journalistrollen för stora händelser, men själva rörelsen kan skönjas. Robert Rosén, före detta chefredaktör på Gefle Dagblad, skrev efter det första seminariet att det var dystert att lyssna på institutionernas företrädare när de levererade ”mossiga” argument om att det var bättre förr och med ”skygglappar” på. Dessutom var det ”symboliskt” att modern teknik på JMK inte fungerade. Alltså en smått tragisk touch. Och lätt farsartat blev det nio månader senare när teknikproblemen återuppstod i ny tappning i Telenors hörsal, som Robert Rosén beskriver i ett färskt inlägg på sin blogg.

Både Zackrisson och Rosén kritiserar JMK-gästprofessorn Sigurd Allerns insatser på det senaste seminariet. Mikael Zackrisson skriver: ”Den enda som stack ut var forskaren, professor Sigurd Allern, men hans ifrågasättande utgick mestadels från perspektivet vad som är vetenskapligt fastslaget.”  Detta är ingen stark utgångspunkt för kritik enligt min mening. Sigurd Allerns roll i panelen var just att bidra med vetenskapliga rön och påpeka skillnader mellan belagd forskning och mera allmänna resonemang. Den framtidsinriktade delen av Anders Mildners essä, som Sigurd Allern riktade kritik emot, är inte vetenskapligt belagd; så långt är jag med. Det är en resonerande essä som hämtar näring ur historiska studier och som stimulerar till debatt; det är överhuvud taget svårt att genomföra belagd forskning om framtiden…Och även professorer väljer ibland vilken forskning de vill hänvisa till när de diskuterar framtiden.

Ett exempel: Sigurd Allern hänvisar i sitt bidrag i boken #journalistroll till en bok av den norske medieforskaren Martin Eide när han vill styrka att journalistiken, trots förändringar av tekniken, som institution står fortsatt stark i och med sin historiska och normativa förankring. En institution med ett samhällsuppdrag; journalistik som public service. Men i samma bok skriver Eide några sidor senare:

Hele ideen om en samfunnskontrakt baserer seg på at journalistikken levererer samfunnsnyttige tjenester, at journalistikken har et samfunnsoppdrag. Til gjengeld gir samfunnet journalistikken visse privilegier, enten det er snakk om særskilt lovbeskyttelse eller økonomiske subsidier av ulike slag.
 
Denne kontrakten er under press. Den utfordres i en tid da journalistikkens publikum har fått nye verktøy mellom hendene, og det er lettere enn noen gang å publisere stoff selv. Folk ”tidligere kjent som publikum” kan utfordre journalistikken. I denne situasjonen er ikke ideen om et samfunnsoppdrag moden for mediehistoriens skraphaug. Men den må oppdateres og refortolkes.
 

Detta stycke väljer Sigurd Allern att inte citera eller referera. Eide säger att samhällsuppdraget inte är moget för historiens skräphög, men att det måste uppdateras och omtolkas. Jämför det med Anders Mildners besläktade credo i den första essän: Journalistikens ideologi med rötter i 1800-talet är i kris: ”Journalistikens största uppgift blir därför att omformulera sitt eget uppdrag och återuppfinna den egna rollen.” Sigurd Allern kritiserar den ena uppfattningen hårt men nämner inte den andra. Även disputerade forskare väljer nog ibland argument utifrån värderingar snarare än forskning i polemiska situationer. Och debatten mår bra av att klargöra distinktionerna mellan allmänna resonemang och belagda forskningsresultat för alla inblandade.

Som moderator för seminariet påminde jag om annan färsk forskning som är relevant för diskussionen om journalistrollen. Elin Gardeström disputerade för två veckor sedan i idéhistoria med avhandlingen ”Att fostra journalister. Journalistutbildningens formering i Sverige 1944-1970″. Man kan lyssna på en intervju med henne som Åke Pettersson gjort i Sveriges Radios Publicerat.

Elin Gardeström skildrar hur journalistutbildningen i Sverige dröjde, bland annat för att man inte kunde komma överens om vad en journalist är. Det var först med föreställningen om en allround-journalist som man kunde enas om lämplig utbildning. Kanske är en enhetlig uppfattning om vad en journalist är en 30-årig parentes, kanske leder medieutvecklingen på nytt till till en mer mångfacetterad bild av journalistrollen, funderar hon i radiointervjun. Just denna aspekt är väl inte belagd forskning, men likafullt ett intressant resonemang.

 
 

#journalistroll – vem skriver vad i Sim(o)s kommande bok?

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 15 september 2011

Här kommer några korta citat ur boken #journalistroll: bakgrund till – och debatt om – journalistrollens förändring som Sim(o) ger ut i oktober.

Boken dokumenterar en del av vårens vittförgrenade debatt i ämnet och innehåller dessutom nyskrivna texter av Sigurd Allern, Malin Crona, Helena Giertta, Torbjörn von Krogh, Anders Mildner och Fredrik Strömberg. Fyra av de sex skribenterna har skrivit följande utdrag. Vem har skrivit vad?

1.

”Journalistiken har på många ställen fastnat i industrisamhällets: ”vi gör tidningar”, ”vi gör radioprogram”, ”vi gör tv-sändningar”, i stället för relationssamhällets: ”vi vill berätta vad som händer på bästa och mest trovärdiga sätt, på det sätt du vill att vi berättar det”.

Vi gör visserligen trevande försök att publicera oss på de nya plattformarna, men försöker vi verkligen förstå hur de helt förändrar vår verklighet? Förstår vi vad det innebär att vem som helst kan dela sin historia, eller hitta på en? Hur länge kan vi nöja oss med att publicera oss på nätet och ha en Facebooksida?”

2.

”För journalisten handlar det om en rädsla för att bloggaren planerar att ersätta journalisten – och en rädsla för att samhället inte förstår att journalisten är oersättlig.

För bloggaren handlar det om att inte vilja erkänna sin egen makt; att hårdnackat värna sin position som en outsider.”

3.

”Robert G. Picard skrev 2006 i en ofta citerad forskningsrapport (Journalism, Value creation and the future of News Organizations, varav en del är översatt till svenska i boken Vem betalar journalistiken? Sim(o) 2011): ”Kanske är den viktigaste mentala förändringen som behöver äga rum inom journalistiken en övergång från uppfattningen att journalister och nyhetsorganisationer är i nyhets- och informationsbranschen till att de är i kunskaps- och förståelsebranschen.”

Denna gissning känns ännu mer relevant nu än 2006. När inte bara nätet, utan mobiler och paddor med appar översvämmar oss, inte bara med nyheter utan med massor av praktiska (och opraktiska) sätt att öka vår digitala närvaro, så kommer journalister och journalistik att bli ännu viktigare.”

4.

”Den mix av nyheter och underhållning som man kan se i exempelvis en tidning är inte framtagen för en tid som ser ut som vår. Den är ett resultat av en värld som såg radikalt annorlunda ut. Detta innebär dock inte att det journalistiska innehållet för den skull är av låg kvalitet. Jag tycker faktiskt precis tvärtom. Det har nog aldrig producerats så bra journalistik som i dag. Det innebär inte heller att journalistiken är onödig eller ens att den är oönskad.”

Ja, vem har skrivit vad? Svaret får du när boken kommer ut. Skribenterna presenterar boken vid ett seminarium i Stockholm 24 oktober. Anmälan görs till info@mediestudier.se

 

Debatthugg går igen

Posted in journalistik, mediernas ansvarighet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 10 augusti 2011

I slutet av januari i år ordnades en sedermera omtalad debatt på JMK ihop med Sim(o). I den deltog bland andra journalisten / författaren Anders Mildner och ex-journalisten / forskaren Sigurd Allern. Mildner uttryckte en positiv uppfattning om de sociala mediernas funktion och värde; Sigurd Allern var mindre övertygad om deras betydelse.

Just nu pågår en diskussion om hur man kan förhålla sig till anonyma kommentarer på nyhetsmediernas sajter. Sigurd Allern (som skriver tillsammans med medieforskaren Ester Pollack) jämför med att se ner i ett avloppsrör och vill förbjuda anonyma inlägg. Anders Mildner avvisar det synsättet, jämför med ett ungdomens hus där vuxna inte vill vistas och begär närvaro av reportrarna på de arenor där deras artiklar/inslag diskuteras.

Till hösten kommer en bok på Sim(o) om journalistrollens eventuella förändring. Bland författarna finns Anders Mildner och Sigurd Allern. Det är väl ingen överraskning om jag berättar att åsikterna fortsätter att gå isär. Läs mer i höst!

PS Beträffande kommentarerna så skrev Augustin Erba ett intressant inlägg på Medieormen i vintras:

”Jag har ett konkret förslag. Låt oss sluta att kalla fälten nedanför våra texter för kommentatorsfält. En kommentar är något som lämnas efter att arbetet är avslutat. I journalistik 3.0 är arbetet aldrig avslutat, det är en ständig process. Jag föreslår att vi kallar fälten för ”dialogfält”. Ett dialogfält förpliktigar – för alla inblandade.”

Kommentarer inaktiverade för Debatthugg går igen

#journalistroll – nästa kapitel i debatten på lördag från Lund

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 04 februari 2011

Nu finns en ny chans att lyssna till Anders Mildner och hans reflexioner om medieutvecklingens utmaningar mot journalistrollen. På lördag kl 13 kan man antingen infinna sig i Lund (anmälan här) eller delta via nätet, mer information om Joakim Jardenbergs webcasting här.

Resonemanget utgår från Anders Mildners essä i Sim(o)s årsrapport Vad väntar runt hörnet? som finns att beställa i Sim(o)s webbutik. Som stöd inför seminariet på lördag kan boken hämtas utan kostnad under tre dagar; fredag, lördag och söndag. (Sedan kostar den åter 95 kronor.)

Diskussionen i övrigt fortsätter på nätet och kan följas på twitter #journalistroll, bland med inlägg av Anders Thoresson och Gert Frost.

Kommentarer inaktiverade för #journalistroll – nästa kapitel i debatten på lördag från Lund

Debatten om ny #journalistroll fortsätter

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 02 februari 2011

Sim(o)s och JMKs seminarium om en ny journalistroll utifrån Anders Mildners essä i Sim(o)s årsrapport fortsätter. Journalistens chefredaktör Helena Giertta, som ingick i den kommenterande panelen på seminariet, skriver i en ledare bland annat:

Ingen vet säkert hur framtiden ser ut och att man alltid kan ifrågasätta givna sanningar. Den givna sanningen var i det här sammanhanget att det sker en kulturrevolution på grund av nätets utformning och de sociala mediernas intåg.

Min uppfattning är att det inte är frågan om någon kulturrevolution. Det är mycket som händer, visst. Många fler har möjlighet att uttrycka sin uppfattning, eftersom det är lättare. Men det är fortfarande inte så att detta är helt nytt, som princip. Stenciler, flygblad, telefoner, upprop, väggtidningar. Ja, försöken att nå ut har funnits i många former.

Anders Mildner svarar i en kommentar på ledaravdelningen att journalister behöver reflektera över sin självbild i den omvälvning som pågår:

Jag menar att det är nödvändigt att ifrågasätta denna, eftersom jag ser en framtid där journalistiken blir ännu bättre genom att den går hand i hand med publiken och drar nytta av den kollektiva kunskap som denna just nu skapar på egen hand. Men för att en sådan utveckling ska vara möjlig krävs troligen en annan självbild (och därmed en annan syn på publiken).

Helena Giertta invänder att det inte pågår något kulturskifte rörande journalistrollen:

Vi jobbar fortfarande med ett uppdrag från våra läsare/tittare/lyssnare. Vi ska göra journalistik för dem.
Vi går inte hand i hand med publiken i den mening Anders Mildner beskriver i sin text: “Vem är egentligen journalist om alla börjar skildra verkligheten.”
Men vi har i dag ännu större möjligheter att lyssna och prata med vår publik och ta reda på deras önskemål och behov.

Debatten går sedan vidare med nya inlägg av Anders Mildner och Kristofer Björkman. Roligt att samtalet fortsätter!

Pöbel, publik, prosument – konsekvenser av och för journalistrollen (uppdaterad)

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 27 januari 2011

Sim(o) hade ett vitalt seminarium i går om journalistrollen på JMK ihop med JMK. Ungefär 100 personer kom; roligt! Utgångspunkten var Anders Mildners essä  Den stora upplösningen: Vem är journalist när journalismen vittrar bort? Och varför? i Sim(o)s årsrapport 2010/2011. En mycket engagerad panel fick snabbt upp temperaturen i salen och publiken, ett nyckelbegrepp i denna diskussion, blev efterhand allt mer aktiv.

Tyvärr fungerade inte JMKs anläggning för att streama seminariet, åtskilliga som inte kunde komma till JMK och som hört av sig angående en utsändning av diskussionen på JMKs sajt, blev besvikna. Några spår avsattes dock för den som är intresserad, spår som fortfarande lever och utvecklas: ett twitterflöde med vinjetten #journalistroll, Helena Gierttas ledare i Journalisten, ett längre inlägg på Fredrik Strömbergs blogg, en kommentar till en trött redaktör på Dagens Media och flera aviserade bloggfunderingar.

Även om det rådde helt olika meningar i salen om hastigheten och djupet i förändringen av journalistrollen/rollerna så framstår förhållandet till publiken, användarna, deltagarna, de som tidigare kallades publiken, som central. Malin Crona betonade samtalet, samarbetet, förhållningssättet och Fredrik Strömberg såg en fundamental förändring av den hittillsvarande sändar-mottagarmodellen:

Man kan raljera sig blå om att det mesta i kommentarsfält på tabloidsajter är idiotiskt dravel och att människor på Facebook och Twitter snackar om  tårtor och god pasta. Det är inte frågan här – utan frågan är tudelad: Hur mycket mer har ”vi” blivit som ”dem” – genom att skicka ut material direkt när det händer och låta verifikation och kontroll (dygder, mina vänner!) ta över allt mer av utrymmet? Och det andra är: Hur mycket mer har ”de” blivit som ”vi” – genom att erbjuda djupa insikter, välarbetat innehåll och alterntiva sätt att faktiskt skapa sig en verifierad bild? (citerat från bloggen Fredrik & Medierna, se tidigare länk)

Anders Mildner slog ett slag för samarbete:

Jag tror att framtidens journalistik och framtidens mediebolag måste gå hand i hand med publiken, bistå den genom att aggregera allmänhetens diskussioner i stället för att enbart blåsa upp sina egna, dra nytta av den kollektiva kunskap som skapas i stället för att framställa sig själv som den enda experten.

Själv försökte jag som moderator få panelen att reflektera ytterligare över förhållandet till användarna/deltagarna/publiken genom att citera den brittiske medieforskaren Raymond Williams: ”There are in fact no masses; there are only ways of seeing people as masses” (ur Culture and Society, 1958). Försöket föll platt till marken och tiden var för knapp för att jag skulle kunna utveckla tanketråden.

Citatet föregås av ett resonemang om vi och dom, massorna är dom andra:

I do not think of my relatives, friends, neighbours, colleagues, acquaintances, as masses ; we none of us can or do. The masses are always the others, whom we don’t know, and can’t know. Yet now, in our kind of society, we see those others regularly, in their myriad variations, stand, physically, beside them. They are here and we are here with them. And that we are with them is of course the whole point. To the other people, we also are masses. Masses are other people.

Det finns en hel del senare medieforskning om hur olika intressen i samhället har använt beteckningar på olika slag av ”dom”, olika slag av åskådare, för att påverka opinioner och tankemodeller. När jag själv studerade kritiken av Expressens första tio år fann jag konservativa kritiker som varnade för tidningens framgång som en spekulation i ”den tanklösa massans applåder” (Presshistorisk årsbok 2006, sidan 112). Och i dag kan man läsa om pöbeln på nätet som excellerar i näthat. Jag kan rekommendera boken The Citizen Audience: Crowds, Publics, and Individuals av Richard Butsch för den som vill fördjupa sig.

När publiken inte längre enbart konsumerar utan också producerar journalistik, fungerar som prosumenter i samarbete med journalister på redaktioner, så förändras rimligen förhållandet mellan de inblandade. Vi och dom blir mindre relevanta begrepp som Raymond Williams påpekar i det tidigare citatet (även om här finns maktaspekter som inte ska förbises, vilket JMKs Sigurd Allern underströk på seminariet). Då går det inte att låta bli att underlätta mer jämställd kommunikation (Joakim Jardenberg skriver insiktsfullt om detta). Då försvinner äntligen artiklarnas kommentarsfält och blir dialogfält i stället.

Men det finns nog utrymme för ytterligare något seminarium innan vi är där.

Tillägg: Förutom bloggkommentarerna nedan (bland annat från Malin Crona, Brit Stakston och Kristofer Björkman) så har debattupplägget kommenterats och kritiserats av Joakim Jardenberg och Robert Rosén. Mina kommentarer återfinns på respektive blogg. Roligt att diskussionen fortsätter. Pierre Andersson1, Pierre Andersson2,  Anna HassFredrik Wass och Mikael Zackrisson (på Same same but different: ”Den i mitt tycke mest intressanta debatten i veckan verkar ha förts på JMK i Stockholm…”) bidrar också till detta samtal.

Journalistrollen är död – leve journalistrollen!? (uppdaterad)

Posted in journalistik, mediehistoria, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 12 januari 2011

Vid tronskiften kunde man tidigare sörja den gamle regenten och hylla den nye i ett svep: Konungen är död! Leve konungen!

Står vi i dag inför ett sådant skifte inom journalistiken? Anders Mildner diskuterar det i sin essä i Sim(o)s årsbok för 2010/2011  Vad väntar runt hörnet? som handlar om journalistikens drivkrafter historiskt och i framtiden:

”Vem är konsument och vem är producent i en värld där alla är båda samtidigt? Vem är proffs och vem är amatör i en tid när allas ord väger lika tungt? Var går gränsen mellan yrkesliv och privatliv om en och samma person deltar i flödet dygnet runt? Och – vem är egentligen journalist om alla börjar skildra verkligheten? (…)

Här finns egentligen inget val. Framtidens journalistik måste gå hand i hand med hela det omgärdande samhället, både för att komma åt den kunskap som de kollektiva resurserna genererar och för att klara av att vara relevant och knyta an till de diskussioner som uppenbarligen pågår alldeles oavsett om journalisterna deltar i dem eller ej.

Samtidigt blir det då svårt att göra någon större skillnad mellan den utsända reportern, som ständigt uppdaterar sitt twitterflöde som en del av sin rapportering, och den allmänhet som står på gatan bredvid och gör precis samma sak. Inte konstigt att även oron inne på redaktionerna växer. För hur ser egentligen framtiden ut? De nya journalister som utexamineras från skolorna är ju precis som de gamla – fast utan erfarenhet.”

Anders Mildners essä diskuteras på ett seminarium på JMK i Stockholm (Karlavägen 104, 1 trappa upp från gatuplanet) onsdagen 26 januari klockan 13-15. I panelen ingår även Journalistens chefredaktör Helena Giertta, JMK-professorn Sigurd Allern, publikredaktören Malin Crona på Sveriges Radio och medieutvecklaren Fredrik Strömberg på Bonnier Tidskrifter Digitala Medier. Moderator är Torbjörn von Krogh, Sim(o).

Anmäl att du kommer till info@mediestudier.se senast 24 januari.

Kommentarer inaktiverade för Journalistrollen är död – leve journalistrollen!? (uppdaterad)

En annorlunda årsrapport om journalistik och medieforskning från Sim(o) med texter av Ingela Wadbring, Anders Mildner och Arne Ruth

Posted in journalistik, medieforskning, medieutveckling, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 04 november 2010

Sim(o)s årsrapport 2010/2011

Den 29 november publicerar Sim(o) en annorlunda årsrapport. Annorlunda i den meningen att den i väldigt liten utsträckning handlar om Sim(o)s insatser. I stället belyser den på olika sätt Sim(o)s verksamhetsfält – journalistik, medier och medieforskning.

Tre insiktsfulla personer att beskriver olika aspekter av mediesamhället utifrån sina vitt skilda erfarenheter och perspektiv. Var står vi i dag 2010? Och vad väntar runt hörnet?

Vilka forskare citeras mest?

Ingela Wadbring, docent vid Göteborgs universitet och ansvarig för Dagspresskollegiet, serverar en översikt över den forskning som bedrivs i Sverige i dag om journalistik och medier. Hon granskar ett 30-tal professorer, ett 50-tal aktiva medieforskare och ett 50-tal doktorander (morgondagens forskare). Vilken profil har de och vilka projekt får de pengar för att genomföra? Vilka professorer är mest produktiva och mest citerade?

Ingela Wadbrings kapitel ger underlag för en diskussion om medieforskningens fokus och dess vita fläckar. Kapitlet reser också frågor om anglifieringens följder; vilka nyanser förlorar vi i vår kunskap om svenska medier när all mer forskning ska skrivas på engelska?

Vad är kvar av journalistrollen?

Anders Mildner, som under senare år trätt fram som en reflekterande kännare av medieutvecklingen, har valt att skärskåda vad som utmärkt en journalist under olika historiska skeden. Drivkrafterna bakom Hiertas, Palmærs och Walls publiceringar var både intäkter och ideal. Har de motiven någon relevans i dag när Andersson, Petterson och Lundström twittrar snabbare, och kanske fylligare, om dagens händelser än avlönade mediearbetare? Att som reporter granska makten, är det inte mer en del av en legitimerande ideologi än en faktisk realitet?

Anders Mildner pläderar för en omformulering av journalistrollen i samklang med hela samhällets digitala omvandling.

Varför blir inte upprörande omständigheter ’nyheter’?

Arne Ruth, kulturchef på Expressen 1977-1982 och chefredaktör (kultur) för Dagens Nyheter 1982-1998, har tagit sig an nyhetsvärderingen i vid bemärkelse. Varför blir en omständighet osedd och gömd i ett samhälle, i en tid? Men uppmärksammad som en upprörande nyhet i ett annat samhälle, i en annan tid? Vad kan vi göra för att tvätta ögon och samveten fria från bindande konventioner som göds av maktstrukturer, medieritualer och nationsgränser?

Arne Ruth skapar en tankeväckande mosaik med sitt eget liv som fond och med skärvor från bland andra Odyssevs, Georg Brandes, Eyvind Johnson, Unni Wikan och Haydeh Daragahi som pusselbitar.

Ingela Wadbring, kommenterad av professor Göran Bolin vid Södertörns högskola, och Arne Ruth, med kommentarer av Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius, presenterar sina resultat och resonemang vid ett öppet seminarium på Vetenskapsrådet i Stockholm 29 november kl 18-19.30. Anmäl närvaro senast 24 november till info@mediestudier.se