Ska PO och PON gå i takt? Vilken takt? (uppdaterad)

Vad har hänt med de förslag till fällningar som olika pressombudsmän har föreslagit när de skickat ärendena vidare till Pressens opinionsnämnd. Har opinionsnämnden bedömt publicitetsskadorna på samma sätt som PO?

Nej, det har de inte. Och det har vi nog redan haft kläm på. Men hur stor differens är det mellan PO och PON? Jag har gått igenom utslagen inför kvällens samtal på Publicistklubben.

Först några varningens ord om sifferunderlaget. Tabellerna jag redovisar är inte helt exakta.

I årsrapporterna finns uppgifter om hur många ärenden som PO hänskjutit till PON år för år. Där står också hur många ärenden som PON har funnit skäl att klandra redaktionerna och i hur många ärenden som PON har friat dem. Jag har utgått från att samtliga fall som PO fört vidare till nämnden innehåller förslag till klander, men så behöver det inte vara. Det kan också i undantagsfall handla om något principiellt viktigt ärende som PO ansett att PON bör uttala sig om, även om PO inte föreslagit klander.

Vidare föreligger en tidsmässig förskjutning mellan åren. Samtliga ärenden som förs till PON år 1 hinner inte behandlas år 1, utan det sker först år 2. Det betyder att tidsbestämningen av ärendena inte blir helt rättvisande, men det bör inte påverka totalsiffrorna.

Årsindelningen gör också att de ärenden som jag fört till ett visst år inte alltid har behandlats av det årets PO. Här har jag gjort så att jag hänfört ett år som delas mellan två olika pressombudsmän till den som varit PO under merparten av året.

Jag har gått igenom samtliga årsrapporter från 1980 och framåt. Material från pionjärombudsmannen Lennart Groll är alltså inte med.

Sammanställningen visar stora variationer mellan olika år. Den högsta siffran för ett år är 45 procent; det innebär alltså att PON friade 45 procent av de förslag till klander som en PO förde till nämnden under ett år. Den lägsta siffran för ett år är 4 procent, således nästan total samstämmighet mellan PO och PON. Siffrorna år för år varierar för samtliga pressombudsmän. Här följer genomsnittstalen per tjänsteperiod:

Thorsten Cars 1980-1990 31 %

Margareta Arve 1992-1993 27 %

Yrsa Stenius 2008-2009 27 %

Hans-Gunnar Axberger 1991 24 %

Pär-Arne Jigenius 1992-2000 22 %

Kersti Söderberg 2007 16 %

Olle Stenholm 2001-2006 15 %

Genomsnittet för hela perioden 1980-2008 är 25 procent. Alltså instämmer Pressens opinionsnämnd i tre av PO:s fyra förslag till klander. Det fjärde ärendet frias.

En slutsats är klar: det ligger i systemets funktion sedan lång tid tillbaka att Allmänhetens pressombudsman bedömer oacceptabla publicitetsskador något mer ur anmälarens perspektiv än vad opinionsnämnden gör. I opinionsnämnden sitter representanter för tidningsutgivarna, för journalisterna, för publicisterna och för allmänheten. Där blir debatten ibland bredare; där läggs ibland något större tyngd vid andra aspekter än de PO understryker.

Så fungerar systemet och det är kanske inte så illa? Det visar också att det sker en ny bedömning i PON; nämnden är inte något transportkompani för PO:s beslut.

Är det positivt för en PO att vara mer eller mindre tydligt på allmänheten / anmälarnas sida? Eller är det negativt att ofta stöta på patrull i opinionsnämnden?

Det kan vi diskutera. Mer diskussion om det självsanerande systemet behövs om det ska stärkas och utvecklas.

Olika perspektiv på den svenska utvecklingen ges i några aktuella böcker; en om Sverige och en om Norge.

Uppdatering: Här finns en länk till webbsändningen från Publicistklubben av samtalet om PO-funktionen, det börjar åtta minuter in. Och här en länk till ett skriftligt referat.

PO Yrsa Stenius: Ny modell behövs för PO

Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius förordar en ny modell för PO-funktionens organisation och finansiering. I dag är pressombudsmannen och biträdande pressombudsmannen anställda av Pressens Samarbetsnämnds delegation för allmänhetens pressombudsman, medan PO:s juristhandläggare och assistenter  är anställda av TU, Tidningsutgivarna (i vars lokaler PO-organisationen är inrymd).

– Jag ska chefa, men har ingen makt över budgetfrågor, exempelvis om vi behöver ta ut mer övertid för att beta av ärendebalansen, berättade Yrsa Stenius vid ett kvällssamtal på Sim(o) i Stockholm i torsdags.

Yrsa Stenius tror inte på några omedelbara förändringar, men hoppas att PO-verksamheten på sikt kan omvandlas till en stiftelseform som inte är så nära knuten till TU som fallet är i dag. Detta vore önskvärt av såväl effektivitets som trovärdighetsskäl.

Pressens samarbetsnämnd beslöt vid sitt senaste sammanträde för en vecka sedan att tillsätta en utredning om för- och nackdelar med att utvidga PO:s och Pressens opinionsnämnds arbetsområde till att även omfatta radio och tv. I förlängningen av en sådan utredning förefaller det logiskt att även diskutera hur en eventuellt bredare funktion (Allmänhetens medieombudsman och Mediernas opinionsnämnd?) kan organiseras.

Vid kvällssamtalet utvecklade Yrsa Stenius den oro hon känner för att personskvaller om kändisar och kändisars anhöriga breder ut sig i medierna och anknöt till sin debattartikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan.

Yrsa Stenius ansåg dock inte namnpubliceringar i traditionella medier av misstänkta brottslingar fortsatt att öka som följd av att namnen finns lätt åtkomliga på internet.

– Jag har en känsla av att allt fler ansvariga utgivare fattar självständiga publiceringsbeslut och inte kryper bakom utvecklingen på nätet.

Kvällssamtal med PO Yrsa Stenius torsdag 4 februari

Nu kan vi meddela ett nytt datum för det uppskjutna samtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius.

Diskussionen om aktuella medieetiska frågor kommer att äga rum torsdagen 4 februari kl 18-19.30 i Sim(os) lokal i Gamla stan i Stockholm.

Adressen är Norra Bennickebrinken 2. Sim(o)  ligger snett emot restaurang Gyldene Freden, uppför backen mot biblioteket. Skicka ett mejl till info@mediestudier.se och anmäl dig.

Välkommen!

Kvällssamtalet med Yrsa Stenius uppskjutet

Tyvärr är kvällssamtalet med Allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius uppskjutet. Det kommer alltså inte att äga rum nu på onsdag 20 januari.

Vi återkommer med information om ett nytt datum inom kort.

Ljusning för den reglerade medieetiken

Parterna i Pressens samarbetsnämnd har träffats för att försöka finna en ny fördelning av  finansieringen av Allmänhetens pressombudsman. Medievärlden rapporterar att en lösning är i sikte.

Den nuvarande fördelningen, där Tidningsutgivarna betalar mer än 90 procent, rubbas inte under 2010.  Däremot kan Sveriges Tidskrifter, och eventuellt även Journalistförbundet, tänka sig att bekosta delar av pressombudsmannens utåtriktade arbete från och med 2011.

Problemen med finansieringen kan alltså troligen lösas, samtidigt som parterna blir tydligare i sina ambitioner rörande PO:s utåtriktade roll. En roll som är viktig för systemets synlighet och legitimitet.

Principerna och Allmänhetens pressombudsman

Under hösten har systemet med Allmänhetens pressombudsman fyllt 40 år. Och under dessa 40 år har Tidningsutgivarna, som i slutet av 1960-talet drev på för att inrätta PO, betalat mer än 90 procent av kostnaderna.

Efter att arbetsgivardelen har skilts från TU, och efter att många sköna miljoner i konfliktfonderna återbetalats till medlemsföretagen, hävdar nu nya och magrare TU att det är en principfråga att PO-finansieringens fördelning måste förändras.  Sveriges Tidskrifter och Journalistförbundet ska betala mera om de vill ha inflytande över systemet.

Betyder detta att TU tidigare agerat principlöst? Eller är det nya talet om principer egentligen ett uttryck för samma ekonomiska åtstramning som lett till att TU lagt ner Medievärlden som papperstidning och halverat anslagen till Dagspresskollegiet?

Om detta kunde vi höra i Publicerat i helgen. I Dagens Nyheter i dag skriver Publicistklubbens och Pressens samarbetsnämnds ordförande Ulrika Knutson (Pressens samarbetsnämnd är huvudman för PO/PON). Och Tidningsutgivarnas vd Anna Serner svarar på sin blogg.

Förpostfäktningar inför den realekonomiska förhandling som stundar? Javisst. Förmodligen kommer parterna att nå en kompromiss som går ut på att kostnaderna för PO:s utåtriktade arbete fördelas på flera händer.

Det som är positivt i den utveckling vi nu bevittnar är just att den förts från de slutna rummen och ut i offentligheten. Fortsätt så, låt en större del av den medieetiska självregleringen stötas och blötas inför öppen ridå i dialog med det som tidigare kallades publiken.