mediestudier

Kommentar till kvällens Sim(o)-möte: Kommunikatörer är nog inte riktigt så usla. Men ska Dramaten betala konsulter för att stoppa politikers förslag?

Posted in journalistik, nyhetsvärdering by John Ahlmark on 29 november 2012

Kom just hem från ett möte med Sim(o):s Råd, där jag ingår. Vi höll till på Sveriges Radio. Cilla Benkö hälsade oss välkomna, Mats Svegfors berättade utifrån ett kapitel han skrivit i en ny skrift från Sim(o), ”Vad har vi lärt oss”. Mötet var trevligt och Sim(o) har all anledning att tacka SR för värdskapet.

Sim(o):s verksamhet bygger på engagemang från både journalister och representanter från företag och organisationer. De senare representeras oftast av kommunikationscheferna. Men diskussionerna i kväll – sedan mötet öppnats för andra än Sim(o):s Råd – var som om vi kommunikatörer inte var närvarande. Vi utsågs i diskussionen till personer som ”hade till uppgift att manipulera oss journalister”, med än större avsmak beskrevs hur offentliga myndigheter numera avlönar kommunikatörer vilka illasinnat knäsätter ”mediepolicies och jobbar för att bygga upp myndighetens varumärke”. Nå, att den bilden konstigt nog inte nyanserades av oss närvarande kommunikatörer, är vårt eget ansvar. Men jag tar gärna chansen att göra det här, liksom att tacka Svegfors för kvällen med ett exempel på just det han oroas av – i form av något som en större kommunikationsbyrå för knappt två veckor sedan höll fram som ett arbete den var extra stolt över.

Men först min kommentar till min och mina kollegers roll som manipulatorer: Det finns säkert en och annan kommunikationsplan som bygger på en strävan att manipulera, i meningen vilseföra eller flytta fokus från det viktiga till någon bisak. Kanske finns de till och med inom det offentliga. Men i stort är min erfarenhet att såväl näringslivets som det offentligas mål med sina kommunikationsstrategier är att förmå organisationen att visa öppenhet gentemot granskning, om än med gränser för sekretess av olika typer och grader. Genomgående brukar kommunikationsplanerna söka lyfta fram sådant som ligger i verksamhetens centrum, ämnen som är relevanta för dem själva och deras intressenter. Till skillnad, alltså, från de förhållanden som för en stressad journalist med rubrikambitioner finner mer lättköpt. Kommunikationsstrategierna är därför delvis en produkt av en uttalad resursbrist på redaktionerna, som skapar en känsla i samhället att massmedierna inte kan förväntas klara sitt jobb. Därför försöker vi underlätta detta jobb genom i språk och omfattning anpassade textsnuttar, bilder, filmer, ljud – ja allt sådant som redaktioner med knappa resurser gärna tackar ja till. Och oftast tror jag att detta inte utnyttjas för dunkla syften, även om det förstås finns exempel på motsatsen och utvecklingen på sikt kan gå åt pipan helt och hållet. Lösningen kan knappast återfinnas någon annanstans än i återskapandet av mer kapabla massmedier. Goda kommunikatörer föredrar lyckligtvis intresserade, pålästa och ifrågasättande journalister, så det skulle knappast leda till någon maktkamp om något herrens under skulle ge medierna fler expertreportrar och andra journalister, med tid för fördjupning och granskning.

-Okok, fan tro’t, hör jag er muttra. -Men hur var det då med exemplet från den där kommunikationsbyrån? Jo, för knappt två veckor sedan höll en större byrå öppet hus. Det var en dag då exempel från deras verksamhet skulle presenteras, och leda till goda diskussioner. Jag deltog på två av de många seminarierna man kunde springa mellan. Det hela var offentligt, och företagets kunderna hade godkänt rollen som exempel som företaget kunde lyfta fram. Ett av seminarierna handlade om kriskommunikation. Till största delen behandlades Carema och på vad sätt konsulterna hanterat slaget om dess verksamhet och anseende. Det var intressant och delvis tänkvärt. Sedan nämndes också några andra fall, ett av dem reagerade jag över redan där på seminariet – men när jag i kväll hörde Mats Svegfors, återkom det till minnet och jag vill bistå honom med vad som sades, eftersom jag misstänker att det stärker hans tes:

Det hela hade utspelat sig för flera år sedan, då Stockholm kulturborgarråd Medeleine Sjöstedt i Dagens Nyheter föreslagit att Dramaten och Operan skulle slås ihop (jag refererar här och i följande konsultens beskrivning av det skedda). Dramaten var redan kund hos konsulten, men nu blev det omedelbar krishantering. Konsulten hade redan tidigt på morgonen åkt till Dramaten och tillsammans med ledningen sett till att kulturborgarrådets förslag hade fått maximalt ofördelaktig publicitet, därav konsultens stolta konstaterande att han bidragit till att förslaget stoppats.

Nå, där har vi väl ett exempel som jag föreställer mig får en och annan att haja till – hur kulturbudgeten nyttjats för att med kriskonsulter  lägga krokben för den offentliga huvudmannens förslag? Den som tycker att detta är en tveksam vandel, tycker jag i alla fall ska uppskatta öppenheten i att insatsen lyfts fram offentligt såsom ett signum för god kriskommunikation!

Annonser

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Torbjörn von Krogh said, on 29 november 2012 at 2:27

    Ett förtydligande om mötet: Det behandlade Mats Svegfors kapitel ”Minskade resurser ger sämre kvalitet. Medier och journalistik 1971-2012” i Sim(o)s färska årsbok ”Vad har vi lärt oss?”. Mats Svegfors skriver om sina upplevelser av journalistikens utveckling såväl inom statsapparaten (statssekreterare, landshövding, statlig utredare) som inom medierna (chefredaktör SvD och vd Sveriges Radio). I panelen ingick bl a Eva Franchell som också har erfarenheter av journalistik inom medierna (främst Aftonbladet) och utom medierna (pressekreterare miljödepartementet, utrikesdepartementet och socialdepartementet samt presschef TV4). I salen kommenterades framställningen bl a av Lars Engqvist – även han med en gärning både som bevakare (chefredaktör Arbetet) och bevakad (statsråd och landshövding).


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: