mediestudier

Närhet och distans – medierna och den arabiska våren

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, nyhetsvärdering, pressfrihet, sociala medier by Torbjörn von Krogh on 17 februari 2012

Panelsamtal med Jan Henningsson, Bitte Hammargren, Niklas Kierkegaard och Yasmine El Rafie i UD:s pressrum 

Jan Henningsson, ämnesråd på Utrikesdepartementet och tidigare chef för Svenska institutet i Alexandria, deltog i panelen som diskuterade mediernas rapportering från revolutionerna i Nordafrika vid ett Sim(o)-seminarium i veckan.

Seminariet utgick från reportrarna Bitte Hammargrens och Yasmine El Rafies erfarenheter som de beskrivit i boken Sprickorna i muren (Sim(o) 2011). I panelen ingick som fjärde deltagare Svenska Dagbladets utrikeschef Niklas Kierkegaard och moderator var Stig Fredrikson. 35 personer infann sig i UD:s pressrum för att följa seminariet och en livlig debatt uppstod stundtals mellan panel och salong.

Jan Henningssons inledningsanförande finns nedskrivet i manus och publiceras härmed tacksamt här på Sim(o)s blogg. / Torbjörn von Krogh

 

Medierna och den arabiska våren – närhet och distans

Man la ya’shaq su’ud al-jibal

ya’ish abad al-dahri bayn al-hufar…

Den som inte trängtar att bestiga bergen,

får leva för evigt bland markens hålor.

(Abul Qasim al-Shabi)

 

1. Bilden av den Andre

– Vad är det viktigaste som hänt när det gäller svenska mediers rapportering från Mellanöstern?

– Att araber har blivit människor av kött och blod, med namn, ansikte och egen röst.

En dag i mitten på 1970-talet slog jag upp morgontidningen och fann då på ledarsidan en karikatyr, där Yasir Arafat framställdes som ett hårigt, gorillaliknande monster. Det blev ingen läsarstorm, men jag sa upp prenumerationen.

Det finns flera exempel från 1952 och fyra decennier framåt hur västerländska medier förmedlar en – uppenbarligen gångbar – bild av araber som icke-människor. Anonyma folkmassor: skäggiga män och behucklade kvinnor, som ilsket ropar in i kameran.

En tillfällig motbild kom i början av 1990-talet, när den eleganta Hanan Ashrawi, akademiker, aktiv i den anglikanska kyrkan, plötsligt dök upp i tv-rutan. Men det dröjde inte länge, förrän mediernas uppmärksamhet skiftades till militanta islamister, Abdulaziz al-Rantissi (senare ledare för Hamas) och hans 415 medfångar vid Blommornas äng.

Svenska medier har kommit en bra bit sen dess – trots fallgropar som 11 september 2001. Jag vet inte vem som först bröt mönstret – kanske Titti Nylander?

  

2. Medial pedagogik

Kärntruppen i al-Jazeera utgörs av reportrar från BBC:s Arabic Service, som upphörde 1996. Men BBC:s berömda journalistiska etik finns kvar. Och det gör intryck, när metodiken rimmar med etiken – tydlig åtskillnad mellan nyheter och kommentarer. Fast ibland skulle man önska lite modernare pedagogik. Ta till exempel al-Jazeera’s studiostyrda rapportering från olika skådeplatser. Först ser man reportern – oftast en man – stå på ett tak. Bakom honom lyser granaterna. Han pratar tills han blir avbruten – inget ovanligt i arabvärlden…

Men till skillnad från SVT:s Samir Abu Eid står al-Jazeera-mannen kvar på taket. Samir däremot kliver ut på Tahrir-torget. Med mikrofonen i högsta hugg hänger han på och intervjuar deltagare i dagens demonstration. I Damaskus’ gränder hittar han hukande människor, som i förtäckta ordalag uttrycker rädsla och missnöje.

I morse (2012-02-14) kunde vi lyssna till Cecilia Uddén, som pratade med två Damaskus-bor: först en kvinna, som ska köpa en hund; hon har inget till övers för bråkmakarna ute i förorterna. Sen kommer en människorättskämpe och ger sin bild av skeendet. Med sin goda arabiska kommer Cecilia dessa människor in på livet.

 

3. Närhet

Det handlar med andra ord om att vara närvarande – med förnuft och alla sinnen. I sitt kapitel Lukter, liv och förhoppningar skildrar Bitte Hammargren sina försök att bevaka demonstrationerna i Bahrain: ”skulle vi missa Pärlrondellen? Vi måste komma människorna nära” (s 63). Utan den erfarenheten skulle hon knappast ha kunnat skriva sin analys på ettårsdagen av protesterna i Manama. I efterordet skriver Bitte om ”utrikeskorrespondentens symbiotiska förhållande till de källor, som ger oss inspiration, information och intryck” (s 72). En sådan närhet kan bli problematisk, om man vill upprätthålla en kritisk distans men är nog ovärderlig för att nå förståelse inifrån.

I sitt kapitel Första parkett – från hemmaplan jämför Yasmine el Rafi’ upplevelsen av närhet genom olika medier: ”reportern ser blodet, svetten och tårarna, darrar på rösten och kan framför allt leta upp tiggaren, bonden, hemmafrun – den majoritet, som inte ens vet vad facebook är” (s 93). Men, skriver Yasmine, sociala medier (till exempel twitter) ger ”tillgång till kollektivet på ett helt annat sätt än den enskilde reporterns intervjuer” (s 94).

 

4. Distans

Professionalitet handlar också om distans: till sig själv och sina politiska preferenser, att inte frestas förtiga sådant som inte rimmar med mina egna sympatier; distans till Sverige och svenska intressen: ”Vi var tacksamma att det inte stod Made in Sweden på ammunitionen” (s 64).

Det handlar också om källkritik – svårt nog för traditionella medier och ännu svårare när det gäller sociala medier. Yasmine ger en checklista i sex punkter för att bedöma en twittrares tillförlitlighet.

En annan typ av distans är att skaffa sig nya infallsvinklar genom att byta bevakningsregion en tid för att sedan återkomma till sin ”hemma-region” – med exempelvis Kinas syn på arabvärlden i bagaget. En kvalificerad analys kräver under alla omständigheter fågelperspektiv, kanske färgad av kritisk solidaritet. Objektivitet är ett tomt begrepp. Begriplighet, däremot, myndigförklarar avnämaren.

 

5. Trovärdighet

Ett genomgående tema i den här boken är trovärdighet. Hur blir en journalist värd mitt förtroende? Alla mediers anseende bygger ytterst på detta. Bäst är nog när en tidning eller radioredaktion kan ha longtimers ute i en region – som till exempel Mellanöstern – reportrar, vars auktoritet växer för varje år genom ökad sakkunskap. Språkkunskaper är oskattbara.

Arabiska kräver som bekant långa och intensiva studier – men belöningen blir desto större: insikt och trovärdighet.

Emellertid finns det nog ingen reporter, som kan bevaka Mellanöstern-konflikten med samma empati för båda sidor, inte ens om man lär sig både arabiska och hebreiska. På UD har vi dragit konsekvensen av detta dilemma genom att ha en handläggare för Israel och en för Palestina.

 

6. Sanningsarkivet 

I inledningskapitlet i Sprickorna i muren om ”den tredje statsmakten” och pressens legitimitet skriver Patrik Lundell: ”Arkivet bestämmer vårt kollektiva minne. Arkivet ordnar och normerar” (s 32). I boken Kunskapens arkeologi (1969) vidgar filosofen Michel Foucault begreppet arkiv till att omfatta allt det som vi vid en viss tidpunkt tar för självklart, till exempel att veckan har sju dagar.

Till arkivets mer bestående delar hör, intressant nog, yrkesetiken.

Välkänd är Hippokrates’ ed, som läkare svär att hålla. Även om det saknas en motsvarande ed att förestava en färdigutbildad journalist, finns det värden som är oförytterliga. Press- och yttrandefrihet hör definitivt till vårt svenska arkiv. Vi utgår ifrån att medier inom public service är ansvarsfulla och varsamma med sanningen. Vi lär oss snart vilka kommersiella medier, som verkar välinformerade och trovärdiga – och vilka som blandar ihop sina egna åsikter/ fördomar med nyhetsrapportering: muslimska terrorister slår till i Oslo…

*****

I den arabiska kulturen finns ett djupt rotat sätt att förmedla budskap, känslor, drömmar: poesin. Rytmisk och rimmad är den lätt att memorera oavsett bildningsnivå. Under de arabiska folkupproren reciteras ofta dessa rader:

”Om folket en dag vill äga sitt liv,

måste ödet lyssna och svara;

och nattens mörker ska skingras;

och fjättrande bojor ska krossas.”

(Abul Qasim al-Shabi, 1909 – 1934)

Dikten, som skrevs av en tjugoårig poet under franska kolonialväldet, införlivades 1954 i den tunisiska nationalsången. Nu aktualiseras den på nytt. Kanske håller al-Shabi’s vision på att förverkligas, efter åttio svåra år. Men det är ingen smärtfri process. Abu Jarra Soltani* skriver i sin bok Regimer i blåsväder: ”mellan viljan till liv och ödets gensvar finns en vägg, som måste krossas, den som kallas Rädslans Mur”.

(*Abu Jarra Soltani  Anzima fi wajh al-i’sar, Alger 2011. Soltani är ledare för den islamistiska rörelsen Mouvement de la Societé de la Paix, en stark politisk faktor i Algeriet.)

Jan Henningsson

Kommentarer inaktiverade för Närhet och distans – medierna och den arabiska våren

%d bloggare gillar detta: