mediestudier

Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1

Posted in journalistik, medieforskning, mediehistoria, mediekritik, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 25 januari 2012

Svaret på frågan kan bero på positionen hos den som svarar. Besvikna Juholtanhängare vill se en hårdare granskning av framvällande mediedrev medan åtskilliga redaktörer tillbakavisar drevkritiken helt.

På en mer generell nivå lyfte Aftonbladets chefredaktör fram en växande mediekritik som ett utmärkande drag för medieåret 2011 i programmet Mediernas genomgång på nyårsafton. Varje stor nyhetshändelse skapar numera en egen metadebatt om mediebevakningen av samma händelse ansåg Jan Helin, van som han är att försvara och diskutera Aftonbladets publiceringar offentligt.

Lars Adaktusson, tidigare bland annat programledare på SVT och TV8, har i debatter och kolumner alltmer framträtt som mediekritiker. Han anlägger ett annat perspektiv, här i boken Världens bästa story (2011: 197):

Bild: Lehån

Sammantaget är det uppenbart att mediekritiken och den pressetiska modellen inte fungerar i Sverige. Den interna diskussion som förs inom journalistkåren omsätts inte i praktisk handling och kritiken i den offentliga debatten bagatelliseras eller viftas undan.

Hur har mediegranskningen utvecklats i Sverige? Vid en diskussion om Sim(o)s framtida verksamhet på Sim(o)s rådsmöte i december ställde PM Nilsson på Newsmill en relevant fråga om mediegranskningens infrastruktur. Hur har den förändrats sedan Sim(o) började ta form för femton år sedan? Här följer ett försök att skissa på några drag i utvecklingen. Synpunkter, kompletteringar, mothugg mottas tacksamt!

Perspektiv

Mediekritiken har en lång historia i Sverige och i världen. Den har och har haft sociala, kulturella, filosofiska, ekonomiska, politiska och tekniska dimensioner. Mediepaniker har blossat upp, falnat och tänts på nytt. På 1860-talet i Sverige fanns tidningen Granskaren som inriktade sig på att kritisera andra tidningar, på 1920-talet kom tidningen Dementi där människor som kände sig misshandlade av pressen kunde lägga fram sin version och 1949 redigerade Ragnar Thoursie boken Moderna drakar – En debatt om dagspressens problem. Själv skrev han kapitlet ”Kvällstidningar och sensationer” med utförlig statistik över löpsedlarnas anspelningar på mord, grövre brott och ”sexualia”. Den här lilla historiska tillbakablicken kan förefalla som en utvikning från textens tema, men ett längre perspektiv behövs för att påminna om att mediekritiken inte är något exceptionellt för vår tid. Den rullar hela tiden på; den avspeglar och gestaltar sin samtids attityder och konflikter. Mediekritiken är i varje tid inte helt ny, men heller inte riktigt den samma som tidigare.

Vid slutet av 1980-talet var möjligheterna eller riskerna (beroende på ståndpunkt) med att bryta upp det statliga monopolet över radio och tv en avgörande mediefråga. I den samlades förhoppningar om vitalisering och breddning av innehållet med farhågor om kommersialisering och fördumning. Tekniken slår politiken sade Jan Stenbeck och drev på. 1987 nådde TV3 svenska tittare, 1989 TV5, 1990 TV4 via satellit och 1992 TV4 via marknätet.

Professionaliseringen slog också politiken. Den journalistiska yrkesrollen stärktes medan partipressen försvagades.

Ett delvis annorlunda medielandskap växte fram på 1990-talet där partiernas inflytande minskade och marknadens betydelse ökade. I detta landskap formades nya institutioner och roller för mediekritiken. Olika aktörer hade olika drivkrafter.

Näringslivet

Näringslivets Mediainstitut, NMI, bildades 1988. Namnet valdes för att klargöra att näringslivet var avsändaren och institutet finansierades av arbetsgivarorganisationen SAF. Mediernas makthavare skulle vänjas vid ”att bli behandlade som just det de är, alltså makthavare bland andra makthavare” (Larsson 1994). Etermediernas nyhetsförmedling var en av de tydligaste måltavlorna. Skrifter om behovet av ”fri” radio publicerades och ekoredaktionens makt och missgrepp gisslades. Initiativtagaren Janerik Larsson, vice vd och informationschef på SAF, förklarade senare avsikten med NMI:

NMI är en del av SAFs opinionsbildande verksamhet. Men syftet är inte att skapa hegemoni. Det är viktigt för företagen att den information utifrån vilken de agerar är korrekt, och i så måtto är en bättre journalistik också en näringsvänligare journalistik. Även obehagliga sanningar måste få sägas. (Larsson 1998: 31)

NMI under Janerik Larsson initierade också snabba löpande innehållsundersökningar av de stora redaktionernas publiceringar, inspirerade av medieforskaren Robert Lichters arbete i USA. Det skedde inom ramen för en fristående stiftelse som leddes av medieforskaren och sedermera professorn vid JMK Håkan Hvitfelt. Mellan 1989 och 1995 producerades 31 nyhetsbrev (Larsson 1998) med rubriken ”Media Monitor” som innehöll kvantitativa mätningar av valrörelser och större nyhetshändelser. Nyhetsbrevet hade enligt Håkan Hvitfelt en upplaga på 1000 ex och gick främst till politiker och mediechefer. Verksamheten drevs av två heltidsanställda undersökningsledare plus utbildade studenter/kodare. När Janerik Larsson slutade på SAF 1995 drogs finansieringen till Media Monitor in.

Folkrörelserna

1990 bildades Svensk Informations Mediecenter för att granska massmedierna som ”på gott och ont [spelar] en stor roll i dagens samhälle”. Organisationen finansierades av A-pressen och tynade bort efter några år efter A-pressens konkurs.

Folkrörelsekritiken mot medierna och värnandet om en icke-kommersiell public service hölls levande i Folkrörelsernas Medieforum som bekostades av LO och TCO. Även Svenska kyrkan, Röda korset och nykterhetsrörelsen ingick. Folkrörelserna hade tappat ägarinflytande över Public service-bolagen när ägandet förändrades 1993 av en borgerlig regering; de övriga delägarna dagspressen, näringslivet, och delar av kooperationen engagerade sig i privatägd radio och tv och ville/kunde inte kvarstå som ägare av Sveriges Radio.

TCO var aktiv i mediedebatten, bland annat genom en serie debattantologier som redigerades av organisationens informationschef Bertil Jacobson (tidigare chefredaktör för TCO-tidningen). Böckerna hette ”Makten över opinionen” (1991), ”Massmedia som megafon” (1993), ”Från folkbildning till tingel tangel” (1994) och ”Mångfaldens enfald” (1995). En måltavla var ägarkoncentration inom medierna. Bertil Jacobson skrev i förordet till den sista boken:

Syftet med den här boken är att få till stånd en bred genomlysning av dagsläget och vilka följder den långt gångna mediekoncentrationen får för läsare, tittare och lyssnare. TCO kommer tillsammans med Folkrörelsernas Medieforum att aktivt föra denna debatt vidare. (Jacobson 1995: 7)

Så småningom finansierade Folkrörelsernas Medieforum ett återkommande mediegranskande organ (nyhetsbrev-tidskrift-pocketbok) som hette Media i Fokus.

Under 90-talet tillsatte s-regeringar olika utredningar och arbetsgrupper som tog fram undersökningar om mediekoncentration. Arbetets nedläggning hösten 2000 var en ny smäll. Socialdemokraterna fick dock aldrig tillräckligt stöd i riksdagen för att kunna lägga fram förslag om grundlagsändringar på området. LO spädde på med utredningar och skrifter med titlar som ”Klassamhället i massmedia” (2001) och ”Vad kan och vad bör göras – massmedia i klassamhället” (2002).

Journalisterna

En tredje gren av mediegranskning och mediekritik byggde på insatser av journalisterna själva såväl inom som utom de traditionella medierna. Här fanns sedan länge interna diskussioner inom Publicistklubben, programmet ”Vår grundade mening” i Sveriges Radio och granskningar inom branschtidningarna, men i slutet av 1980-talet skedde en intensifiering. Det kunde exempelvis handla om självkritiska diskussioner och utbildningsseminarier som inom Nätverket för god journalistik (startår 1988) och Föreningen Grävande journalister (startår 1989). Det mediekritiska nätverket ”Allt är möjligt” startade 1992 och den mediekritiska tidskriften ”Makt & Media” kom med sitt första nummer 1993.

Forskningen

Vid universitet och högskolor utvecklas medieforskningen under 1990-talet. Stig Hadenius utsågs 1990 till Sveriges första professor i journalistik. En schablonkritik mot delar av forskningen från bland annat mediebranschen gällde dess långsamhet och isolering. Försök gjordes från forskarhåll för att förbättra kontakterna med omvärlden och föra ut mer av de vetenskapliga rönen.

Partiveckan, sedermera Demokrativeckan, i Sundsvall startade 1988. 1992 inrättades en så kallad gästprofessur för mediepraktiker vid journalistutbildningen i Göteborg, finansierad av mediefamiljen Hjörne. Bo Strömstedt från Expressen var den förste. 1994 finansierade mediefamiljen Bonnier en liknande gästprofessur vid journalistutbildningen i Stockholm med Mats Ekdahl från Resumé och Vi som förste innehavare. Demokratiinstitutet för studier av förhållandet medborgare-politiker-medier vid dåvarande Mitthögskolan i Sundsvall kom igång 1997. Samma år inrättades Medieakademin i Göteborg som ett samarbete mellan Göteborgs-Posten, Göteborgs universitet och reklamfirman Forsman & Bodenfors med flera. Och året efter, 1998, inspirerade gästprofessorn/doktoranden Christina Jutterström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, medieforskarna i Göteborg till att starta ”Centrum för granskning av journalistik och medier vid Göteborgs universitet” som bland annat gav ut tidskriften ”Granskaren”.

Det civila samhället/medieanvändarna

Nätverket ”Allt är möjligt” som redan nämnts kan även föras hit. Det innehöll huvudsakligen journalister men även personer utanför medievärlden som vände sig mot ”enfaldiga skildringar av kvinnor och män i medierna”.

Ett annat projekt (som delvis kan hänföras till de tidigare nämnda folkrörelserna) är Quick Response som startade 1998 för att granska mediernas stereotyper om invandring, integration och främlingsfientlighet.

Debattböcker om medierna kritiserar enligt en sammanställning av SNS Demokratiråd verksamheten ömsom från vänster (70-talet) och från höger (80-talet). Men sedan skedde en förändring:

Under 1990-talet framträdde en gemensam nämnare i kritiken, nämligen att medierna har fått en ökande makt och att samhället i ökande grad präglas av medialisering. Den mediedebatt som tidigare stått mellan vänstervridning och högervridning hade nu kommit att handla om medievridning, ett uttryck som myntades av den norske maktutredaren Gudmund Hernes. (Demokratirådet 2005: 13)

Sim(o)

Det är i denna mylla, som naturligtvis är ännu mer sammansatt än den bild jag tecknat här, som behovet av Sim(o), Institutet för mediestudier, börjar diskuteras av personer från näringsliv, folkrörelser, forskning och medier vid mitten och slutet av 90-talet. Media Monitor var nerlagd men medierna upplevdes som mäktigare och mäktigare och behövde granskas. Forskning fanns, men nådde den ut? Och handlade den om de mest angelägna frågeställningarna?

1999 registrerades Sim(o) som en oberoende ideell stiftelse vid Länsstyrelsen i Stockholm.

 Detta är del 1 i en presentation av den moderna svenska mediegranskningens form och bakgrund. Fortsättning följer.

 Torbjörn von Krogh

Referenser:

Adaktusson, Lars (2011) Världens bästa story, Stockholm: Ekerlids förlag

Demokratirådets rapport (2005) Mediernas integritet, Stockholm: SNS förlag

Jacobson, Bertil (red) (1995) Mångfaldens enfald – om ägarmakt i medier, Stockholm: Carlssons/TCO

Larsson, Janerik (red) (1994) Att granska makthavare – media i fokus, Stockholm: Näringslivets Mediainstitut

Larsson, Janerik (1998) Mediekritik och medieanalys. En jämförelse mellan Sverige och USA, Stockholm: Bertil Ohlin-institutet

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Dagens länkar 2012-01-25 « claesleo said, on 26 januari 2012 at 10:44

    […] Hur mår mediegranskningen i Sverige? Del 1 Torbjörn von Krogh i mediestudier Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: