mediestudier

Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

Posted in journalistik, medieforskning, mediernas ansvarighet, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 07 juli 2011

Jag har gått på ett antal seminarier om medier och journalistik här i Almedalen. När mer än halva veckan passerats är det läge för några funderingar om vilken typ av seminarier som gjort störst intryck.

Högst på listan kommer TUs ambitiösa samtal om mediernas ansvar för att informera om folkmord och brott mot mänskligheten. Seminariet inleddes med en 20 minuter lång film där överlevande från förintelsekampanjer i Tyskland, Darfur, Kongo och Ruanda berättade om sina erfarenheter.

Filmen The last survivor gestaltade konsekvenserna av fasansfulla processer. Vi i biosalongen kom att dela en upplevelse; en inlevelse, vi andades i samma takt. Sedan följde ett nyanserat samtal där det som lätt blir schabloner fylldes med mening och en gemensam önskan kändes i salen: vad finns det för vägar att se till att detta aldrig upprepas? Varför står medierna ofta handfallna och påstår att det som händer är oförklarligt? Vad kan göras för att journalister inte bara kan urskulda sig med att även de omfattas av ‘tidsandan’? Tyvärr var seminarietiden för kort för att nå särskilt långt, men diskussionen har startat och måste fortsätta. Som Robert Rosén skrev på sin blogg så kändes andra debattämnen sedan lite futtiga.

Näst högst kom ett seminarium om lobbyism. Ett otal arrangemang i Almedalen behandlar ämnet och flera jag varit på innebär bara ett upprepande av kända positioner, framförda med mer eller mindre indignerade alternativt raljerande tonfall.

Men detta seminarium var annorlunda. Det inleddes med en presentation av en forskarrapport, framtagen speciellt för detta tillfälle. Professor Jesper Strömbäck presenterade ett perspektiv på lobbyismens problem och möjligheter utifrån en analys av en intervjuundersökning med före detta statssekreterare som numera själva arbetar som pr-konsulter eller företräder olika sektorsintressen. Jesper Strömbäck påpekade dock nogsamt att studien inte ger hela bilden, mycket mer forskning behövs. Arrangören Precis, pr-företagens förening, hade beställt delstudien.

Med denna genomgång som grund följde sedan ett samtal mellan riksrevisorn Jan Landahl, två pr-konsulter (f d statssekreterare) och Fokus-journalisten Torbjörn Nilsson.

Ett av många ämnen som belystes gällde journalisters förmåga att misstänkliggöra pr-kontakter, bland annat genom att publicera uppgifter om intervjupersoners nätverk/vänner. Här antyds en otillbörlig påverkan, men leds inte i bevis, vilket kan leda till sänkt förtroende för både journalister och pr-konsulter. Torbjörn Nilsson kontrade med att så länge pr-kontakter med makthavare sker i det fördolda så är de intressanta; de är ”kittlande” när de är slutna, vore de öppna skulle de inte vara det. Men han tillade också att detta är journalistikens stora problem; den sysslar för mycket med enskildheter på ytan och för lite med grundläggande beslutsprocesser (där exempelvis även betydelsen av sociala strukturer kan belysas).

Det tredje seminariet jag vill lyfta fram ordnades av Sveriges Tidskrifter och TU tillsammans och handlade om rapporteringen från världens konfliktområden. Knivhuggne SVT-korrespondenten Bert Sundström och dödshotade journalisten Afrah Nasser från Jemen, av CNN rankad som en av Mellanösterns tio viktigaste bloggare, berättade om viktig journalistik under svåra omständigheter.

Seminariet innehöll filmklipp, bland annat från Youtube, som effektivt förmedlade erfarenheter från förtryckarregimers olika metoder att med hot och våld kontrollera informationsspridning. Samtalet ledde till insikter om behovet av lokala journalister/bloggare, av ‘traditionella’  journalister som kan verifiera, analysera och förmedla information och av ett utökat samarbete dem emellan. Bert Sundström underströk också vikten av att vara proaktiv, att rapportera om konflikternas rötter och inte enbart om deras dagliga skeende.

Många seminarier i Almedalen har andra syften än att få oss besökare att tänka efter på allvar. Varumärkesexponering i ett kul och underhållande sammanhang kan förmodligen räcka långt och skapa nyttiga kontaktytor.

Men om ambitionen går längre så är det lätt att se några gemensamma drag i de tre exempel jag lyft fram.

Att skapa en gemensam plattform i just denna stund, för just detta samtal är ett sådant. Det må vara med hjälp av film eller forskningsrapport.

Att få paneldeltagarna att tala med varandra (det kan låta trivialt…) och inte med schablonbilder. Och att ta in andras argument innan repliken kommer.

Att få deltagarna i salongen att känna att det är viktigt att vi här och nu försöker få fram idéer om lösningar på de problem som vi nu förstår lite bättre. Att vi känner oss berörda och delaktiga, att våra inspel betyder något.

Vårt eget arrangemang i Almedalen nådde nog inte riktigt dessa höjder, men hade i varje fall ingen brist på ambitioner med två forskarpresentationer och ett efterföljande samtal. Och det kommer fler seminarier. Fler Almedalar.

Kommentarer inaktiverade för Drygt halvtid – vilka seminarier är bra i Almedalen?

%d bloggare gillar detta: