mediestudier

Rörande chilensk räddning blev PR-fest och medieunderhållning

Posted in journalistik, källkritik, medieetik, mediekritik, nyhetsvärdering by Liselotte Englund on 14 oktober 2010

Upplösningen på olycka som inneburit omänskliga psykiska påfrestningar kan såklart aldrig kallas fest, annat än möjligen om den som nu har ett lyckligt slut. Från början var detta en negativ nyhet, och därför kunde bara den här rubriken skrivas med facit i hand – att de 33 gruvarbetarna i den chilenska gruvan San José alla blev räddade. Om deras med långsiktiga fysiska och psykiska hälsa vet vi ännu inget, men förhoppningsvis kommer de flesta att kunna återgå till någorlunda normala liv. I några fall kanske åt det mer rockstjärneliknande hållet, att döma av tendenser som redan synts och hörts. Pengastarka erbjudanden lär redan ha börjat hagla.

Direktsändning på flera mediewebbar – visst var det en underbar och rörande historia. ”Sannsagan” innehöll alla ingredienser för en bra berättelse med god dramaturgi, och visst är det skönt att en gång få ta del av något så spännande men med ett lyckligt slut. Att historien vänder.

Men det var samtidigt något väldigt regisserat över det hela. En föredömligt enkel tv-produktion, med fokus på borrhålet där buren Fenix hissade upp männen en efter en. Att i en liten svensk  by kunna vara med på ett högst närvarande sätt i det som händer just samma ögonblick i en chilensk öken. En leende president, och en nästan scenografiskt ren ”scen” där allting utspelade sig lugnt, stillsamt och lyckligt under detta dryga dygn. Eller var det kanske inte allt?

Är en annan del av den totala bilden det som skedde utanför webbkamerans fokus: Att journalister sprang ner både folk och tält i sin iver att komma först fram. Att flera mediers TV-stationer riggat sina kameror utanför sjukhusets kravallstaket, konsteras bland annat på TV4 Nyhetskanalen. ”Journalister rev varandra i håret och använde knytnävarna” rapporterade AFP, bland annat återgivet i Aftonbladet. En fru sågs ”klippa till några journalister med en chilensk flagga” skriver nyhetsbyrån vidare.

”Så uselt och så extremt och en påminnelse om att journalister tar sig större friheter än yrkesetiken tillåter” skrev Carlos Rojas på SVT debatt. Kanske var det ett uns av sanning i det, men då bortser han från vilka mekanismer som påverkar journalister – och andra – under extrem stress och tidspress. De mest suspekta beteenden kan lockas fram… En del av dem kan eventuellt försvaras som normala krisreaktioner, andra förkastas som dåligt omdöme. I vilket fall: tycker vi det är värt det?

Fler människor sägs ha följt gruvarbetarräddningen än de som såg den första månlandningen. Kanske inte så konstigt – medietillgången och medieanvändningen ser idag helt annorlunda ut. Men ändå. I relation till alla de gruvarbetare som dagligen och i tysthet sätter livet till, i gruvor med usel säkerhet världen över, framstår proportionerna orimliga. Sådan är medielogiken. Det finns inga rimliga proportioner, ingen relativ relevans, utan bara bedömningar av händelsers uppmärksamhetsvärde, informationsvärde och underhållningsvärde. Kanske främst det sistnämnda.

När gruvarbetarna en och en kommer upp över jord, nästan lite stylade och jättesnygga  i nydesignade svindyra likadana glasögon, då är PR-succén total. Den kuppen var värd 270 miljoner kronor, skriver Resumé. Det var männen väl unt. Men det känns väldigt tillrättalagt. Och  glasögontillverkaren halkade glatt med på gratis annonsplats i flera medier. Hela operationen och det enorma medieintresset är självklart ett enormt PR-skutt för Chile som nation. Det kan de säkert behöva.

Men jag undrar stillsamt vart den granskande journalistiken tog vägen. Den måste väl komma nu efteråt. Liksom en mer återhållsam personjournalistik, som låter gruvarbetarna rehabilitera sig utanför strålkastarljust, utan att vara konstant påpassade. Inte helt osannolikt att deras bävan för medietrycket tillhör de värre fasorna just nu. En intressant och lärande artikel om gruppdynamiken i en såna här krissituationer publicerade The Independent på torsdagen.

Visst behöver vi människor hoppingivande berättelser. Motvikter till allt elände som både börjar och slutar i moll. Tveklöst blir detta en av 2010 års mediehändelser – i dur. Men den väcker frågor. Och slutet på räddningen är bara början på en ny saga.

Kommentarer inaktiverade för Rörande chilensk räddning blev PR-fest och medieunderhållning

%d bloggare gillar detta: