mediestudier

När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas

Posted in journalistik, medieetik, mediehistoria, medieutveckling by Torbjörn von Krogh on 03 september 2010

Det medieetiska systemet i Sverige är utsatt för tryck från konsumtionsmönster och samhällsutveckling. Det har skett förr och då har systemet har förändrats. Blir det följden också denna gång?

För drygt 40 år sedan ledde kvällspressens anstormning parad med s-pressens tillbakagång till ett politiskt och samhälleligt tryck som skapade funktionen Allmänhetens pressombudsman och en representation för allmänheten i Pressens opinionsnämnd.

Vad leder förändringstrycket till denna gång?

Anders Ahlberg, publisher på Berling Media och tidigare vice ordförande i Tidningsutgivarna, beskriver i Medievärlden ett försvagat TU och föreslår strukturella reformer som frigör PO/PON från TU och omfattar fler medier än pressen. Riktningen är rätt, men eftersom det inte enbart är TU som har försvagats så behöver basen breddas ännu mer.

Bakgrund

För 40 år sedan var det ett nationellt system som reagerade på förändringskraven, som gjorde det i en korporativ mediemiljö och med den tryckta pressen som dominerande kraft. Denna treenighet är på tillbakagång.

Den nationella dimensionen är försvagad. Internationella lagar och avtal påverkar publiceringar i Sverige och mer sådant är att vänta; flödet av information över gränserna på internet utmanar dessutom den svenska läsarten. Nationen är inte längre allenarådande som tolkningsram.

Den korporativa strukturen håller på att lösas upp. I slutet av 1960-talet slöt tidningsägare, journalister och publicister upp bakom sina respektive föreningar. Det var starka organisationer som kunde kohandla sinsemellan och sedan göra upp med statsmakten i regelrätta förhandlingar. Sådana överenskommelser var på den tiden vanliga inom olika samhällssektorer men har i dag tappat i styrka, liksom de enskilda organisationerna. Anders Ahlberg pekar på medlemsavhopp från TU, vars framtida finansiering nu är mera osäker än tidigare. Publicistklubben, som tidigare var en arena för chefredaktörer, har i dag en annan roll.

Dagspressens absoluta dominans är borta. Vid PO:s tillkomst 1969 handlade allt om tidningarna, om pressetiken. För att låna justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axbergers formulering vid sommarens etikdebatt i Almedalen:  ”Tidningarna är kärnan i det pressetiska systemet. Men tidningarna är inte längre kärnan i mediesystemet.” I dag flödar nyheter som text, ljud, bild och rörlig bild i mobiler och datorer, förutom i radio, tv och tidningar. En del kommer från traditionella medieföretag, en del från andra avsändare, den medieetiska granskningens omfattning, gränser och innebörd är inte glasklara.

Ytterligare press

Förutom grundvalarna, är det nuvarande systemet utsatt för press vad gäller utformning och innehåll.

Systemet kritiseras inifrån (vilket inte är ovanligt, särskilt inte från Expressen) men dessutom obstrueras det öppet, vilket inte varit vanligt. Och en del av obstruktionerna har inte bemötts med kraft av opinionsnämnden eller av huvudmannen Pressens samarbetsnämnd, i varje fall inte offentligt vad jag kunnat se.

Aftonbladet publicerade delar av PO:s utlåtande i förtid, vilket saboterade den normala processen i Guillou-fallet.

Efter PO:s utlåtande i Guillou-fallet vägrar Expressen att kommunicera med PO, vilket försvårar den normala processen i alla ärenden som gäller Expressen.

Dessutom finns mer eller mindre befogad kritik från bland andra klandrade utgivare mot svårbegripliga beslut från PON, mot dålig kommunikation från PO/PON efter beslut, mot orimligt långa handläggningstider och mot bristande överensstämmelse mellan bedömningarna av PO och av PON. Den senare kritiken är ohistorisk och sällan genomtänkt, någon ”standardavvikelse” är svår att motivera och har inte formulerats.

Utvecklingen på nätet har lett till en annan kritik mot det pressetiska systemet, ofta formulerad i samband med uppmärksammade händelser. Systemet hänger inte med i svängarna heter det. Det tar inte hänsyn till nätets snabbhet, omfattning, penetration och evighet.

”Hur länge kan vi journalister låta bli att skriva det vi vet – eller tror oss veta – när det är uppenbart att våra läsare inte nöjer sig med den usla information vi bjuder på i skarpt nyhetsläge?” Det skrev Martin Kreuger, tidigare bland annat på Metro och Chef, efter morden i Härnösand i maj.

Robert Rosén, tidigare på Gefle Dagblad kritiserade en liknande återhållsamhet i samband rapporteringen om Julian Assange: ”Trögheten är journalistikens #assangegate”.

Paul Frigyes på Journalisten efterlyser en ny pressetik där ”pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare”.

Debatten pågår, bland annat med mothugg från nätvisionären Joakim Jardenberg som efterlyser mera eftertanke hos redaktörerna: ”Varför så bråttom att det inte finns en chans att leva upp till riktlinjerna i de etiska reglerna”.

Och åtskilliga utgivare (som Thomas Mattsson) befäster den nya öppenheten, deltar i debatten och motiverar sina beslut på ett helt annat sätt än för 40 år sedan.

Fortfarande handlar medieetiken om en avvägning mellan å ena sidan nyttan av fri information i väsentliga frågor och å andra sidan risken för publicitetsskador.

Kraften i dag?

En skillnad mot för 40 år sedan är att trycket från riksdagen om att införa en statlig pressreglering inte föreligger. Staten som en gemensam yttre fiende satte fart på pressens organisationer och skapade förändringskraft. Var finns kraften i dag?

Om övergången till ett samlat medieetiskt system, MO/MON, ska lyckas, om det ska kunna locka till sig fler deltagare utanför den nuvarande medlemsskaran i den tryckta pressen, måste systemet vara kompetent, energiskt och trovärdigt. Det var just genom sin effektivitet och sitt genomslag i den allmänna debatten, som den norska omvandlingen lyckades. De norska politikerna lämnade ifrån sig en del av sin makt i sin statliga klagonämnd (motsvarande den svenska granskningsnämnden) till den privata självregleringen med motiveringen: den fungerar bättre.

Är så fallet i Sverige? Det är tveksamt efter vårens klappjakt på PO Yrsa Stenius och efter obstruktioner som inte klandrats och upphört. Tydliga krafttag behövs.

Anders Ahlberg föreslår att verksamheten förs från TU:s hägn till en separat stiftelse som finansieras av statliga medel (två års reklamskattemedel, på så vis ändå från mediebranschen…). Ska detta lyckas – utan att det blir en statlig nämnd som i Danmark – så vill det till att verksamheten har tillräckliga resurser, är välorganiserad och väl förankrad.

Förankrad i vad?

Här tror jag inte att det längre räcker med slutna Pressens samarbetsnämnd och några anonyma representanter för allmänheten utsedda av medierna, justitieombudsmannen och advokatsamfundet i skön förening. Självregleringens organ måste vara öppna för insyn vad gäller filosofi, funktion, finanser och företrädare. Inspel från det som ”tidigare kallades publiken” måste välkomnas och brukas. Medieetiken är en angelägenhet för oss alla, inte enbart för medierna. När det korporativa systemet vittrar behöver basen breddas.

• Beakta och engagera den breda opinion som – även utanför medierna – vill bredda systemet. Underlag finns bland annat i boken ”40 år av övertramp”.

• Aktivera den allmänna diskussionen om systemet och systemets utveckling. Se den inte som en egen angelägenhet för de slutna rummen, utan utnyttja kraften i medieanvändarnas erfarenheter och kunskaper innan besluten tas.

• Initiera och driv en bred diskussion om internets inverkan på medieetiken.

• Skapa en bredare bas för utseendet av allmänhetens (gärna mera profilerade) företrädare.

• Utse ledamöter i opinionsnämnden med bred kompetens av flera medieformer.

• Gör Pressens samarbetsnämnd mycket mera synlig och mera ansvarstagande. Skapa en egen webbplats där nyheter om systemet kan förmedlas, utredningar växa fram, bakgrunder finnas, debatter uppmuntras och föras. Byt namn.

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. […] I en kommentar på sin blogg Jardenberg unedited skriver medieutvecklaren Joakim Jardenberg om mitt föregående inlägg här på mediestudierbloggen […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: