mediestudier

Almedalen 4: Ett seminarium att längta efter

Posted in journalistik, medieetik, medieforskning, mediekritik, mediernas ansvarighet, nyhetsvärdering by Torbjörn von Krogh on 08 juli 2010

Det var på ett sätt ett spretigt seminarium och de enskilda delarna var kanske inte så märkvärdiga. Men ändå ett möte jag gärna återvänder till; processen från start till mål är eftersträvansvärd.

Psykiatrin på Gotland arrangerade ihop med några psykiatriska organisationer. Rubriken var tillspetsad, kanske för att locka åhörare: ”Den onde psykiatern”. Mötesledaren Jan Beskow, pensionerad psykiater och verksam i ’Suicidprevention i Väst’, grumsade inledningsvis över formuleringen som någon annan bestämt men kom sedan in på dagens tema:

– I går höll Tidningsutgivarna ett seminarium om pressetik. Det var bra, men handlade enbart om ansvar för skador på individnivå. I dag vill vi vidga perspektivet. Medierna skapar bilder av verkligheten, bilder av psykiatrin till exempel. Men vilket ansvar tar medierna för de skador som dessa bilder medför?

Svenska Psykiatriska Föreningens hemsida finns en fylligare introduktion till seminariet. ”Journalistikens grundsats – att fokusera på det som går fel – kan kännas extra smärtsamt för de som arbetar inom psykiatrin. Vågar de som behöver komma till psykiatri om den ständigt beskrivs som klantig och inkompetent? Vem vill arbeta där? Hur får vi ut budskapet att Svensk psykiatri bara blir bättre.

Psykiatern Peter Teleborian, från Stieg Larsson Milleniumtrilogi, blir Säk-medarbetare och ordnar en tvångsintagning av Lisbeth Salander. Han är den senaste i raden av onda psykiatriker i media. I verkligheten får psykiatrins medarbetare också braskande rubriker när något går fel. Allt som är vanlig vardag med behandling, läkande och helande passerar obemärkt. Måste media fokusera så stenhårt på misstag? Finns det inget intressant i det lyckade arbetet? Varför är toleransen för psykiatrins misstag så liten?”

– Hur lätt är det för människor att söka hjälp hos psykiatrin om man tror att psykiatrin inte fungerar, att alla psykiatriker är onda, sade föreningens ordförande psykiatern Lise-Lotte Risö Bergerlind. Vi vill berätta om allt som fungerar bra, sådant som det inte blir rubriker om i Aftonbladet och Expressen.

Attitydambassadören Henrik D Ragnevi för föreningen Hjärnkoll berättade utförligt och humoristiskt om hur det är att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Han manade medierna att vara försiktiga med att ange diagnoser som ADHD och Aspergers för personer i nyheterna, särskilt om diagnosen är färsk och omtumlande för den berörde.

Mötesledaren Jan Beskow hade bjudit in ytterligare två personer till panelen, en forskare och en journalist. Deras inlägg förändrade seminariets fokus.

Ann-Sofie Magnusson vid Högskolan i Trollhättan disputerade i våras på en avhandling med titeln Bilden av psykiatriområdet. Nyhetsrapporteringen i Rapport 1980-2006 (Göteborgs universitet, JMG, 2010). Hon slog fast att den bild som Sveriges största nyhetsprogram i tv förmedlat under 27 år inte alls är så negativ för psykiatrin som de tidigare talarna målat upp. Den helande och läkande processen presenteras i rutan, 40 procent av inslagen har handlat om vård och lagstiftning, nya rön har förmedlats löpande, var femte person som intervjuats i inslagen är psykiatriker.

– Det är inte okomplicerat för journalister att rapportera om psykiatrin. Utomstående granskning behövs. Tänk på 1940-talet när alla var överens om att lobotomi var positivt, då skildrades även den positivt i medierna. Tänk om den hade granskats redan då.

Journalistförbundets vice ordförande Arne König följde upp med att tala om journalisters arbetsvillkor, redaktionernas krympande resurser, etiska regler (bland annat om varsamhet vid självmord) och om specialföreningar, exempelvis för medicinjournalister.

Jacob Schulze, journalist med bakgrund inom psykiatrin, gjorde ett inlägg från publiken där han manade psykiatrins företrädare att inte förenkla och demonisera förhållandet till medierna. Krångla till det i stället, manade han. Inse att det finns nyanser och möjligheter till allianser mellan intresserade personer, utveckla nätverk.

Här vände seminariet definitivt. Nu började debatten handla om vad olika organisationer och myndigheter kunde göra för att öka kunskap och bredda perspektiv i stället för att klaga över utebliven bevakning och misstänkliggöra motiv. Arne König och Jan Beskow gjorde upp om att träffas för att eventuellt hitta samarbetsytor.

Jan Beskow sammanfattade själv vad som hänt under seminariet, denna morgon i Visby:

– Jag började med att utkräva ansvar av medierna. Nu inser jag att detta är mycket mer komplicerat. Vi får gemensamt arbeta för att ändra bilden av psykiatrin – och göra det på ett lagom krångligt sätt.

Annonser

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ragnevi said, on 18 juli 2010 at 20:55

    Hej!

    Idag har jag en debattartikel i Aftonbladet där jag fördjupat de tankar jag försökte förmedla vid seminariet:

    http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article7480982.ab

    /Henrik D. Ragnevi
    http://ragnevi.blogspot.com/

  2. Torbjörn von Krogh said, on 08 juli 2010 at 18:51

    Det stämmer att Jan Beskow förde fram WHO:s regler som ett föredöme och att Arne König var skeptisk till deras detaljrikedom. Men det konstaterandet fångar inte in vad som skedde senare under seminariet. Nämligen att det växte fram en annan, mer konstruktiv, dynamik som bland annat ledde till ett möte mellan Jan Beskow och Arne König senare i Almedalen. Om Arne König eller Jan Beskow läser detta kan de kanske berätta hur mötet avlöpte?

  3. David Finer said, on 08 juli 2010 at 15:53

    Jag hade tyvärr inte möjlighet att närvara i Almedalen, och medierapporteringen om vad Arne König egentligen sade tycks skilja sig åt i olika medier, där ett referat av Marie Närlid i Läkartidningen
    http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=14718
    anger: ”Arne König, vice ordförande i Svenska Journalistförbundet, SJF, avvisade idén omgående (att anta Världshälsoorganisationen WHO:s pressetiska regler för bevakning av suicid och suicidförsök från 2000. DF:s anmärkning) och hänvisade till de pressetiska reglerna, ett upparbetat system som branschen utvecklat och som uppmuntrar till en aktiv diskussion ute på redaktionerna.”
    Oavsett detta vill jag gärna anföra följande, f ö också publicerat som kommentar i Läkartidningen:
    Jag tror inte att det refererade uttalandet av Arne König i det här fallet nödvändigtvis representerar stämningar i hela kåren, t ex bland specialiserade medicinjournalister, som inte sällan försöker tillämpa – och därmed propagera för – en specifikare, i vissa fall mer restriktiv etik än den som formuleras för alla journalister i ”Spelregler för press, radio och tv”. Att reflexmässigt avvisa alla diskussioner om mediernas ansvar med hänvisning till dessa allmänt gällande principer och till pressens oberoende – vilket redaktionschefer, redaktörer och fackliga företrädare tyvärr nästan alltid gör – är förutsägbart och inte förtroendeingivande. Därmed inte sagt att frågan är enkel att hantera. Men lite mer ödmjukhet och kompromissvilja från mediernas sida vore klädsam och konstruktiv.
    Det hade kanske också varit på sin plats att i LT:s referat hänvisa till Michael Westerlunds nyligen framlagda doktorsavhandling om suicid och internet, se f ö också http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/1/10383/LKT0840s2758_2759.pdf.


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: